Efter 55 års styre störtades så slutligen dynastin al-Assad i Syrien, ett betydande land i Mellanöstern på många sätt. En jihadistisk blixtoffensiv från den islamistiska utbrytarregionen Idlib tog sig hela vägen in till huvudstaden Damaskus – utan att ha mött något större motstånd från den statliga syriska militärapparaten – till synes kraftigt urholkad efter över 13 år av krig och sanktioner.

Om man ska tro den breda strömmens etablissemangsmedier och makthavare är det nu tid att glädjas, där man menar att Syrien nu ska gå en ljusare framtid till mötes, kanske rentutav en liberalt demokratiskt inriktad sådan. Deras berättelse lyder ungefär i stil med att Syrien under de senaste decennierna har varit en totalitär och blodig diktatur, där presidenten Bashar al-Assad har varit en av jordens värsta despoter. Godtyckligt ska han ha fängslat, torterat och dödat alla som haft det dåliga omdömet att våga trotsa honom.

Med andra ord ungefär samma sak vi tidigare fick höra om Libyens ledare Muammar Gadaffi eller Iraks Saddam Hussein i samband med de USA-ledda krigen mot dessa.

Det faktum att de så kallade rebellgrupperna, precis som var fallet i Libyen, inte överhuvudtaget präglas av någon liberaldemokratisk inriktning, utan av militanta islamister med rötterna i de salafistiska terrorrörelserna al-Qaida, Islamiska staten och Nusra-fronten, tilläggs i sammanhanget som något av en passus.

Narrativ som kolliderar

Är budskapet alltså att inte bara den syriska diasporan, utan även världens folk i stort, ska fyllas med hopp över att Syrien nu styrs av samma typ av jihadister som ska ha legat bakom 11-september-attentaten, och som det USA-ledda Västblocket förklarat är anledningen till att man spenderat otaliga miljarder för att bekämpa under mer än 20 års tid i Afghanistan?

Ledaren för Hayʼat Tahrir al-Sham (HTS) – på svenska ”Organisationen för befriandet av Levanten” – och Syriens nya de facto statschef Abu Mohammad al-Julani, har tidigare varit en av USA:s mest efterlysta terrorister och grundade och ledde tidigare specifikt Jabhat al-Nusra, som senare blev al-Qaidas gren i Syrien med titeln emir – en islamisk härskartitel. Hur många liv han redan i nuläget har på sitt samvete är det nog ingen som vet.

Om man ska tro den breda strömmens makthavare är det nu tid att glädjas över att Syrien går en ljusare framtid till mötes.

Islamisterna i HTS, som nu gripit makten i större delen av Syrien, har frekvent använt självmords- och bilbombningar för att nå sina politiska mål, och så även tortyr, utomrättsliga avrättningar och kidnappningar. I terrorgruppens mångåriga maktbas Idlib har kritiker och obekväma röster ofta försvunnit för att aldrig mer påträffats, och stränga sharialagar råder.

Dessa omständigheter orsakar stora svårigheter för hur man från Västblockets sida nu ska relatera offentligt till att samma sort av militanta islamister, som man tidigare fördömt och efterlyst för terrordåd runtom i världen och som upprättade Islamiska statens skräckvälde, nu gripit makten och ersatt det sekulära styret under Bashar al-Assads socialistiska Baath-parti.

Moderata islamister?

Eftersom HTS och al-Julanis historik inte kan förnekas eller gömmas undan verkar det inledande narrativet vara att dessa mycket riktigt varit islamistiska terrorister tidigare, men nu faktiskt har lovat bot och bättring för att gå mot en mer ”modern” och moderat riktning. Gamla ungdomssynder skulle man kunna säga, och alla förtjänar väl ändå en andra chans – även om man tidigare massmördat civila?

Eller som Jake Sullivan, nationell säkerhetsrådgivare i Biden-administrationen, formulerar det.

”Rebellgrupperna, inklusive de som har betecknats som terroristgrupper, har faktiskt sagt alla de rätta sakerna. Nu är frågan – vad kommer de att göra för att försöka åstadkomma ett bättre Syrien?”

Även själva har HTS antagit samma linje och förklarat att man inte alls har för avsikt att upprätta ett större totalitärt kalifat som sträcker sig över flera länder – utan att man kommer att nöja sig med att upprätta ett mer anspråkslöst islamistiskt styre i Syrien.

Denna ingång uttrycks framförallt av USA:s avgående president Joe Biden, som beskriver maktövertagandet som en ”historisk möjlighet”, liksom Israels Benjamin Netanyahu som även han beskrev det islamistiska maktskiftet är en ”historisk dag” som ”erbjuder stora möjligheter”.

Andra politiker och mediekanaler inom Västblocket försöker med varierande framgång övertyga sin publik om att HTS förvisso kanske rent tekniskt är att betrakta som islamister – men absolut inte är lika fundamentalistiskt islamistiska som IS eller al-Qaida – hur man nu mäter detta.

Det cyniska maktspelet

Det verkliga skälet till att salafisterna i Syrien omhuldas med bomullsvantar på detta sätt är av allt att döma betydligt mer cyniskt och pragmatiskt än vad man vill låtsas om. Vad makthavare i Väst ankommer så struntar man i praktiken i att HTS varken är eller har för avsikt att bli liberala eller någon annan slags demokrater. Tvärtom måste man vara väl medvetna om att gruppen har för avsikt att förvandla Syrien till en islamistisk stat byggd på hårda tolkningar av sharialagarna, där mänskliga rättigheter betyder noll och där alla oppositionella eller kritiska röster kallt kan räkna med att dödas eller kastas i fängelse för att aldrig mer se dagens ljus. Även detta saknar dock väsentlig betydelse, eftersom det viktiga är att jihadisternas framfart bedöms gynna USA:s och Israels ekonomiska och geopolitiska intressen i regionen – och samtidigt missgynna Iran och Ryssland.

The man in the photo is Abu Mohammad al-Julani, the notorious leader of the Al-Nusra Front, al-Qaeda’s Syrian branch since 2012. For over a decade, I’ve exposed the CIA’s backing of this terrorist group, but in the coming days, al-Julani will reveal his true role: the head of a… pic.twitter.com/WqrzCDYyb4

— Kevork Almassian (@KevorkAlmassian) October 4, 2024

Förhoppningen är troligen snarare att Syrien nu har en ledare som, till skillnad från Bashar al-Assad, faktiskt dansar efter globalisternas pipa. Det bör förstås noteras att de här grupperna inte alltid är helt lätta att dominera och ibland på eget bevåg får för sig att hitta på upptåg som inte uppskattas av samma etablissemang – varför det inte heller är helt osannolikt att spinndoktorerna bakom narrativen i Väst i morgon kommer fram till att de nog ändå var farliga islamistiska terrorister trots allt, och att det därför krävs ytterligare ett regimskifte – kanske också att Israel och Natolandet Turkiet rycker in i landet för att reda ut situationen.

Med framtiden ännu oviss förväntas vi just nu hursomhelst applådera att Baath-partiet och presidenten al-Assad störtats av de heroiska och rättrådiga rebellerna – som absolut inte bör förväxlas med tidigare versioner av sig själva eller hållas ansvariga för den terror och de förbrytelser man begått, i varje fall inte i nuläget.

Den som varit med ett tag förstår att Syrien inte på något sätt är ett unikt fall. Den amerikanske generalen Wesley Clarks kom 2007 med ett uppmärksammat vittnesmål om att det politiska styret i USA redan 2001 haft ett uttalat mål att se statsmakten i sju länder störtade, med start i Irak följt av Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och slutligen – Iran. Efter Syrien återstår nu bara ett isolerat Libanon och Iran.

Storpolitikens verkliga aktörer, som cyniskt driver sina linjer bakom kulisserna, har genom åren visat att man inte har någon annan principiell linje annat än att likt en maffiaorganisation stärka sin makt på den globala scenen. Huruvida man benyttjar sig av sanktioner, subversion samt ett och annat slagträ i form av salafistiska islamister, våldsbejakande vänsterextrema rörelser, högerextrema paramilitära förband eller miliser med barnsoldater, är sekundärt.

Lidande blir i vanlig ordning folket. Särskilt den sekulärt inriktade delen av den arabiska befolkningen och i synnerhet den shiitiska minoriteten alawiterna, från vilken familjen al-Assad härrör, lär ha en dyster framtid framför sig i det nya Syrien som nu väntar.

Isac Boman