De absurda uttalandena från USA:s president Donald Trump om att flytta palestinierna från Gaza, följt av Benjamin Netanyahus förolämpningar mot några viktiga arabländer, har öppnat ett fönster av möjligheter för arabländerna och det Globala Syd att lägga fram en alternativ plan som är realistisk, humanitär och förenlig med internationell rätt för att rädda det palestinska folket i Gaza och på Västbanken, lösa den palestinska frågan och skapa fred och utveckling i den västasiatiska regionen (felaktigt kallad Mellanöstern).
Men detta kräver garantier och samarbete från internationella makter, framför allt från den amerikanska administrationen. Kina, Ryssland, BRICS-länderna, som i år fick sällskap av Egypten, Förenade Arabemiraten, Iran och Etiopien (och potentiellt Indonesien), och många andra länder i det Globala Syd har stigit ekonomiskt, militärt och politiskt.
USA:s utrikesminister Marco Rubio konstaterade nyligen att unipolaritetens era är över och har ersatts av en multipolaritetens era. Detta historiska faktum måste utnyttjas av arabländerna, inte för att spela ut öst mot väst, utan för att genom arabländerna bygga broar mellan dem.
För det första är det absolut nödvändigt att upprätthålla tvåstatslösningen och det palestinska folkets rätt att upprätta sin egen stat med östra Jerusalem som huvudstad på palestinsk mark i enlighet med FN:s resolution 242 från 1967 och det arabiska fredsinitiativet från 2002.
För att denna stat ska vara hållbar måste det dock finnas en ekonomisk politik för återuppbyggnad och utveckling och för att kompensera det palestinska folket och dess yngre generationer för de tragedier och fasor som de hittills har upplevt.
Portarna för humanitärt bistånd måste öppnas omedelbart för att förhindra att hundratusentals palestinier i Gaza dör av hunger och infektionssjukdomar på grund av vattenförorening och brist på sanitära anläggningar och hälsovård.
Kanske är det detta som den extremistiska israeliska regeringen räknar med för att använda för att driva ut det palestinska folket från Gaza frivilligt. Vi måste komma ihåg vad som hände i Irak efter Desert Storm 1991, där nästan en miljon irakier, varav hälften barn, dödades, inte av angloamerikanska bombningar, utan av följderna av förstörelsen av grundläggande infrastruktur och den ekonomiska blockad som ledde till undernäring och spridning av sjukdomar.
En plan för återuppbyggnaden av oasen Gaza
När det gäller den långsiktiga planen är vi nöjda med uttalandena från den egyptiska regeringen om att det finns två planer som kommer att diskuteras med arabländerna före det kommande toppmötet i slutet av denna månad.
Även om vi inte känner till detaljerna i dessa planer, skulle vi vilja lägga fram en rad idéer inom ramen för vad vi kallar Oasplanen (”Oasis Plan”), en idé som lanserades av den framlidne amerikanske ekonomen Lyndon LaRouche på 1970-talet och som bygger på konceptet ”fred genom utveckling”, där det inte finns någon fred utan utveckling och ingen utveckling utan fred. De två frågorna måste finnas parallellt.
Det var detta som inte skedde i Osloavtalet, eftersom de ekonomiska besluten i bilagorna III och IV försummades, om än otillräckligt, och fokus låg enbart på politiska lösningar. Det var detta som fick LaRouche att förutspå Osloavtalets misslyckande och varna för den roll som den israeliska extremhögern och dess anhängare från de kristna sioniströrelserna i USA och Storbritannien spelar för att förstöra alla grunder för fred och för att mörda och fängsla dess förespråkare på båda sidor.
Oasplanen syftar till att ta itu med problemen med vattenbrist och ökenspridning i regionen, bristen på modern grundläggande infrastruktur för utveckling och bristen på jordbruks- och industrikapacitet trots att det finns naturresurser, geografiskt läge, ekonomiska och mänskliga resurser i regionen, även om dessa är ojämnt fördelade.
I planen ses frågan om en återuppbyggnad av Gaza, Palestina och hela regionen (särskilt Syrien, Libanon, Irak och Jemen) ur ett större sammanhang. Det är inte möjligt att hitta lösningar på lokala problem vars orsaker är globala.
Planen i sin nya form, som utvecklats av författaren och hans kollegor vid Schillerinstitutet under de senaste två åren, utvecklas inom ramen för Belt and Road Initiative eller Nya Sidenvägen och sammankopplingen av Västasiens infrastruktur och dess användning som en bro mellan Asien, Europa och Afrika å ena sidan och Indiska oceanen och Medelhavet å den andra.
Detta sker genom att man bygger utvecklingskorridorer i hela regionen som huvudsakligen består av transportlinjer som järnvägar, motorvägar, vatten, elkraft, olje- och gasledningar, och bygger nya jordbruks- och industrizoner och städer på båda sidor om dessa utvecklingskorridorer, som kommer att sträcka sig till Palestina (från Jordanien till Västbanken, till Gaza, till Medelhavet och därifrån till Egypten).
Vatten och jordbruk
Planen syftar först och främst till att lösa problemen med vattenbrist, underutvecklat jordbruk och ökenspridning. Den mängd vatten som finns naturligt tillgänglig i denna del av regionen, särskilt i Golanhöjderna, södra Libanon och Västbanken, och som till största delen disponeras av Israel, kan man inte förlita sig på, inte ens om det hypotetiskt skulle fördelas rättvist.
Det finns ett behov i hela regionen av att öka mängden tillgängligt vatten exponentiellt och detta kan bara göras genom avsaltning av havsvatten.
Det finns två stora projekt för avsaltning:
För det första: Bygga två kanaler till Döda havet, den ena från Röda havet och den andra från Medelhavet. Syftet med dessa två kanaler är inte sjötransport, som det ryktas om, och de kan ersättas med rör med stor diameter. Syftet är snarare att dra nytta av den enorma höjdskillnaden mellan Röda havet och Medelhavet å ena sidan och Döda havet å den andra. Döda havet ligger fyrahundra meter under havsytan.
Det snabba vattenflödet i de två kanalerna som sluttar mot Döda havet kan användas för att generera energi för avsaltning och andra användningsområden.
För det andra: I framtiden kan kärnkraftverk med små modulära reaktorer byggas för att avsalta vatten och producera elektricitet. Liknande anläggningar som drivs med antingen naturgas eller kärnkraft bör i framtiden byggas även vid Medelhavskusten och längs Suezkanalen.
Jordbruket måste utvecklas avsevärt med hjälp av moderna bevattnings- och utsädesodlingstekniker i de palestinska områdena och i de angränsande arabländerna för att uppnå livsmedelssäkerhet och ekonomisk, politisk och stabilitet eftersom en stor del av arabländernas resurser slösas bort på att importera livsmedel.
Sociala och politiska chocker inträffar i arabländerna när en global kris leder till stigande livsmedelspriser, vilket skedde 2008 och 2009 och efter utbrottet av kriget i Ukraina 2022.
Därför måste odling och beskogning av torra områden och ökenområden utökas i hela arabregionen.
Industrier
Lyndon LaRouche föreslog vid en internationell konferens om olja och gas i världspolitiken i Abu Dhabi i maj 2002 att oljeproducerande länder skulle bygga kärnkraftverk både för avsaltning av vatten och för att använda sina olje- och gasresurser för petrokemisk, kemisk och annan industri som ökar mervärdet av råolja och gas exponentiellt.
Några år senare lanserade Förenade Arabemiraten sitt eget fredliga kärnkraftsprogram och slutförde byggandet av fyra storskaliga kärnreaktorer i samarbete med Sydkorea förra året. Egypten bygger för närvarande kärnkraftverket Dabaa i samarbete med Ryssland.
Kinas industriella och tekniska framsteg har också gjort det möjligt för landet att lokalisera vissa avancerade industrier i arabländer som Saudiarabien, Oman, Förenade Arabemiraten och Egypten.
Alla arabländer bör bygga industriparker och särskilda ekonomiska zoner och dessutom etablera industrier i Gaza och på Västbanken för att dra nytta av deras geografiska läge, tillgången på råvaror och arbetskraft samt närheten till marknaderna. Byggandet av en hamn i världsklass i Gaza, en flygplats och ett järnvägssystem.
Finansieringen
Vi kan inte enbart förlita oss på utländskt bistånd för att upprätthålla den ekonomiska situationen för det palestinska folket och deras framtida stat. Oasplanen omfattar inrättandet av en arabisk eller regional utvecklingsbank med Asiatiska banken för infrastrukturinvesteringar (AIIB) som förebild och med ett kapital på 100 miljarder dollar.
Arabländerna bör gemensamt etablera en sådan bank. Dess syfte skulle inte bara vara att utfärda långfristiga krediter med låg ränta för att finansiera grundläggande infrastrukturprojekt i hela regionen, särskilt i Jordanien, Palestina, Libanon och Syrien, utan också att tillhandahålla finansiell hävstång för nationella utvecklingsbanker som ska etableras, såsom den palestinska utvecklingsbanken (som förutsågs i Osloavtalet men som inte har etablerats).
De nationella bankerna skulle kunna finansiera lokala projekt för bostäder, jordbruk och industri. På så sätt skulle de fattiga arabländerna och det palestinska folket slippa förlita sig på utländskt bistånd som är förenat med villkor, inklusive politiska eftergifter.
Finansiering skulle dessutom kunna erhållas från AIIB och genom bilaterala ”olja-för-byggnad ”- och ”olja-för-teknik”-avtal, där en liten del av regionens olje- och gasexport (5-10 procent) skulle kunna användas för att finansiera den föreslagna Arabiska utvecklingsbanken och för att erhålla bilaterala krediter från olje- och gasimporterande länder som Kina, Japan, Korea, Indien och europeiska länder och använda dessa krediter i infrastruktur-, industri- och jordbruksprojekt. Vi har förklarat detta i detalj i en tidigare artikel.
Hur kan Gaza byggas upp igen utan att befolkningen förflyttas?
Det finns många enkla lösningar, men de kräver god organisation och gemensam finansiering. Till exempel har asiatiska länder, inklusive Kina, kapacitet att billigt och snabbt tillverka små prefabricerade mobila hus som är lika stora som en typisk fraktcontainer.
Det palestinska folket i Gaza kan inte fortsätta att bo i tält utan att drabbas av alla möjliga hälsoproblem och psykologiska och sociala problem.
Kommunala sanitetsanläggningar skulle kunna byggas runt kluster av sådana bostäder längs Gazas kustlinje, försörjda med vatten, elektricitet och avloppsrening via flytande kraftverk och avsaltningsanläggningar som finns tillgängliga i många delar av världen eller som kan byggas snabbt. På samma sätt måste fältsjukhus och skolor byggas.
Oasplanen är en plan som, trots att den är regionalt omfattande och kräver global enighet, kan hitta lösningar även på lokala och nationella frågor. Dess detaljer kan utvidgas i samarbete med lokala planerare och ingenjörer för att anpassa den till den lokala situationen i varje region och land.
Vårt syfte med att föreslå Oasplanen är inte att utforma en exakt politik för varje land, utan att utveckla en allmän men vetenskaplig och konceptuell ram som återspeglar den ekonomiska, tekniska och politiska utvecklingen i dagens nya värld.
Hussein Askary
Vice ordförande för Belt and Road Institute i Sverige
