Fungerar verkligen coronatesterna?

I Sverige och de flesta andra länder används nu så kallade PCR-tester för att utröna om någon är smittad av det nya coronaviruset SARS CoV-2 eller inte. Experter ifrågasätter samtidigt huruvida metoden faktiskt är lämplig för diagnosticering – inte minst PCR-testets framlidne skapare Kary Mullis som i tydliga ordalag underströk just detta under sin levnadstid.

PCR är en förkortning för “polymeras kedjereaktion” och är en molekylärbiologisk och biokemisk metod som togs fram av Kary Mullis 1983 – något som Mullis sedermera belönades för med Nobelpriset i kemi år 1993.

Så kallade RT-PCR-tester är inriktade på att analysera genetiskt material och är en metod som i korthet går ut på att extrahera genetiskt material – RNA eller DNA – och sedan replikera en viss DNA-sekvens hundratusentals gånger, för att få fram tillräckligt många exemplar av sekvensen för att dessa ska kunna analyseras mer ingående.

Beroende på vilken typ av PCR som används, tar sjukvårdspersonal prover antingen från bakre delen av halsen, ett salivprov, ett vätskeprov, ett prov från lungorna eller ett avföringsprov. När proverna sedan når laboratoriet så extraherar forskarna nukleinsyra. Sedan tillsätts kemikalier som möjliggör extrahering av DNA. Ett enzym som heter “omvänd transkriptas” används i denna process för att transformera RNA (ribonukleinsyra) till DNA (deoxiribonukleinsyra).

Forskarna kan sedan förstärka utvalda delar av genomet genom att använda en teknik som kallas för “Reverse transcriptase PCR” eller “PCR med omvänd transkription” på svenska. Detta skapar en effekt som ger forskarna tillräckligt stora prover som kan jämföras med det nya coronaviruset SARS-CoV-2.

Det nya coronaviruset har närmare 30 000 nukleinsyror, det vill säga byggblocken som utgör DNA och RNA. De vanligaste PCR-testen som används riktar sig bara mot de 100 nukleinsyror som ska vara specifika för detta virus. Dessa 100 nukleinsyror omfattar två gener från SARS-CoV-2-genomet och ett test anses vara positivt om båda dessa gener detekteras med denna metod. Om bara en av generna kan detekteras bedöms testet som resultatlöst och negativt om ingen av generna upptäcks.

Tester som bedöms ha gett ett otillräckligt eller oklart resultat eller tester som bedöms positiva skickas senare till laboratorier för ytterligare genomgång.

Den andra typen av tester kallas för serologiska och letar efter specifika antikroppar som kroppen producerat för att bekämpa viruset. Om dessa antikroppar detekteras så testar patienten också positivt för coronaviruset. Denna typ av tester har använts i bland annat Kina och Singapore.

Anhängarna till denna testmetod menar att metoden har fördelar eftersom antikroppar kan detekteras även om en patient har tillfrisknat och pekar på att PCR-testerna riktar in sig på att försöka detektera viruset om patienten fortfarande bär på det.

Båda testerna är dock mycket osäkra, bland annat om de används för tidigt, när kroppen inte har hunnit producera ett stort antal antikroppar, eller när virusnivåerna i kroppen är för låga.

RT-PCR-metoden förespråkas av bland andra amerikanska hälsodepartementet och Världshälsoorganisationen. I dagsläget finns flera större aktörer som säljer kommersiella RT-PCR-tester till allmänheten.

Från myndighetshåll menar man att antalet falska negativa test, alltså där patienten egentligen är smittad med viruset men där testerna ändå visar negativt testresultat – är mycket få till antalet. Man betonar dock från amerikanskt håll att det ändå finns en risk att testerna ger fel resultat om proven inte har tagits på rätt sätt. Detta används som förklaring till varför vissa patienter först har testats negativt och sedan positivt när de gjort ett andra test.

I dagsläget påstår man att de PCR-baserade coronatesten kan ge korrekta resultat på mindre än 15 minuter. Dessa tester har exempelvis redan använts vid över 18 000 olika temporära och permanenta hälsocenter i USA, där människor mycket snabbt ska få reda på om de är smittade eller inte. Ett positivt test ska ta fem minuter och ett negativt 13 minuter. Den amerikanske presidenten Donald Trump har bland annat lovat att 50 000 tester av detta slag ska delas ut i landet varje dag.

Den amerikanske journalisten och författaren John Lauritsen riktar dock kritik mot att testerna framställs som någonting de inte är och lyfte redan på 90-talet fram deras osäkerhet i relation till att testa exempelvis HIV-virus. I korthet menar Lauritsen att så kallade kvantitativa virustester baserade på PCR är meningslösa och att molekylärbiologerna Peter Duesberg och Harvey kommit till samma slutsats. Han understryker också att PCR-metoden även rent kvalitativt kan ifrågasättas eftersom den inte spårar virus i sig själva – utan genetiskt material som förmodas komma från ett virus – men att sådant material potentiellt även kan ha annat upphov.

”PCR är skapat för ett identifiera substanser kvalitativt men är av sin natur inte skapad för att uppskatta antal. Ändå finns det en vanlig missuppfattning att testerna för virusbelastning faktiskt räknar antalet virus i kroppen. De här testerna kan inte upptäcka fria smittsamma virus överhuvudtaget: de kan bara upptäcka protein som förmodas, och i vissa fall felaktigt, vara unika för HIV. Testerna kan detektera genetiska sekvenser hos viruset, men inte själva viruset”, skriver Lauritsen.

Lauritsen konstaterar att det PCR gör är att selektera en genetisk sekvens och sedan amplifierar denna extremt mycket. Han liknar metoden vid att amplifiera en nål i en höstack som en elektroniskt amplifierad antenn som förstärker signalen, men pekar på att även ljudet förstärks. Detta gör att minsta mätfel eller kontaminering leder till stora fel och att metoden även av detta skäl kan vara mycket osäker.

”För att göra en analogi: att använda virusmängdtesterna för att mäta virusaktiviteten är som att hitta nya avklippta fingernaglar, amplifiera naglarna till ett litet berg av naglar blandat med annat skräp och sedan få en expert att komma och tolka nagelhögen som en pluton av soldater, beväpnade och redo för strid.”

Även testmetodens skapare Kary Mullis underströk redan 1993 att metoden vore högst olämplig för diagnosticering av sjukdomstillstånd på det sätt det nu används för att förment diagnosticera Covid-19.

– Med PCR, om du gör det bra, kan du hitta nästan vad som helst i vem som helst. Det får dig att tro på den buddhistiska uppfattningen att allt innehåller allting annat. Om du kan förstora en enda molekyl till något mätbart, vilket PCR kan göra, så är det väldigt få molekyler du inte har åtminstone en enda av i kroppen, sade Mullis i en kommentar under sin levnadstid för att påpeka att metoden inte vore lämpligt för att diagnosticera exempelvis HIV.

– Det är bara en process som används för att göra någonting väldigt mycket av någonting. Det säger inget om huruvida du är sjuk eller om det du bär på verkligen är skadligt eller inte, förklarade Mullis i samma uttalande.

Frågetecknen som omgärdar coronatesterna blir heller inte mindre av att flera uttalanden från medicinska experter riktar allvarlig kritik mot konventionella mediers rapportering under coronakrisen.

Bland annat Dr Stian Alexov menar att det är en djupt missvisande bild som förmedlas och som inte speglar verkliga förhållanden. Alexov är ordförande för Bulgariens patologiska förening och ses allmänt som en av av de mest respekterade patologerna i Bulgarien och har arbetat inom fältet över 30 år. Han hävdar bland annat att europeiska patologer inte har identifierat några antikroppar som är specifika för SARS-CoV-2 och att det därför för närvarande är omöjligt att skapa ett vaccin mot viruset.

– Vi måste kontrollera hur lagstiftningen kommer hantera immunisering och det där vaccinet som vi alla talar om. För jag är säker på att det för närvarande inte är möjligt att skapa ett vaccin mot Covid. Jag är inte så säker på vad Bill Gates gör i sina laboratorier, är det verkligen vaccin som han producerar eller är det någonting annat?

Dr Alexov gör gällande att viruset i sig självt inte är dödligt, bland annat mot bakgrund av att han i dagsläget inte kunnat konstatera några bevis från obduktioner som kunnat påvisa att den avlidna dött av viruset snarare än av andra faktorer. Han deklarerar vidare att WHO håller på att skapa ett globalt kaos utan fakta som stödjer det de påstår och ifrågasätter hur förment suveräna nationer blint följer WHO:s råd utan att själva ifrågasätta eller analysera kunskapsläget.

Även den tyske läkaren Klaus Püschel, chef för forensisk medicin vid Hamburg-Eppendorfs universitetssjukhus och som analyserat Covid-19-diagnosticerade dödsfall i Hamburgområdet, fick stor uppmärksamhet i Tyskland när han gav uttryck för en liknande linje i en intervju i tysk tv tidigare i år.

– Covid-19 är bara en dödlig sjukdom i exceptionella fall, men i de flesta fall är det en relativt harmlös virusinfektion, sa Püschel då.

Han menar likt Alexov att coronaviruset överhuvudtaget inte har haft någonting med dödsorsaken att göra i de fall han analyserat. Snarare har det har handlat om människor som dött av hjärnblödning, hjärtattacker eller annat som inte alls varit kopplat till viruset – men likväl har dessa ändå räknats som avlidna i Covid-19 eftersom de har testats positivt.