Bakom fasaden av “15-minutersstaden”

Totalitära samhällsutvecklingen

Under coronarepressionens tidevarv lanserades slagordet "15-minutersstaden" på bred front - ett koncept som omhuldas av globalistiska krafter och framförallt utmålas som "hållbart" och "klimatsmart". Bakom de vackra ordens fasad finns samtidigt en stark dimension av totalitarism inbakad i konceptet.

publicerad 4 juli 2024
- av Markus Andersson

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


14 150 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Artikeln publicerades ursprungligen den 25 augusti 2023.


”15-minutersstaden” eller ”Närastaden”, nära förknippad med “den smarta staden”, utmålas allt mer frekvent som ett koncept för framtidens städer. Med detta lyfter man fram att städerna ska ha arbetsplatser, kultur, handel, vård, restauranger och nöjen inom gångavstånd för medborgarna.

Tanken om att alla människors behov kan fyllas inom blott några minuters radie har lyfts ända sedan 1950-talet och eventuellt ännu längre tillbaka än så. I samband med coronakrisen fick idéerna ett kraftigt uppsving – bland annat genom C40 Cities Climate Leadership Group. Denna företräder 96 av världens största städer och argumenterar för att man i framtiden bör använda 15-minutersprincipen för stadsplaneringen.

I en 15-minutersstad kan alla tillgodose de flesta, om inte alla, behov inom en kort promenad- eller cykeltur från sitt hem. Det är en stad som består av levande, människovänliga, kompletta och sammankopplade stadsdelar”, deklarerade man bland annat 2020.

En av de städer som kommit längst i denna transformation är Paris, där borgmästaren Anne Hidalgo svurit att omvandla huvudstaden till en cykelvänlig 15-minutersstad.

– Vi måste återuppfinna idén om närhet till staden. Vi vet att det är bättre för människor att arbeta nära där de bor, och om de kan shoppa i närheten och ha den fritid och de tjänster de behöver runt omkring sig också, gör det att de kan ha en lugnare tillvaro. Arbete är mer problematiskt eftersom människors jobb ofta ligger en bit från deras hem, men vi måste tänka om även här. Idag är vår inställning till arbete densamma som den har varit under de senaste 50 åren. Är det alltid nödvändigt att dyka upp någonstans, att vara fysiskt närvarande framför chefen? Det är möjligt att göra saker annorlunda, menar professor Carlos Moreno, som mer än någon annan populariserat konceptet med 15-minutersstäder i Frankrike och även inspirerat borgmästare Hidalgo.

De senare åren har ett flertal städer i Afrika, Asien och Europa hoppat på 15-minutersmodellen eller snarlika modeller – bland andra Singapore, Tel Aviv, Shanghai, Cagliari och Utrecht. Även i Sydamerika och Australien har ledare för städer deklarerat att man vill anamma konceptet.

Hyllas av World Economic Forum

En av de främsta förespråkarna för idén med 15-minutersstäder är den ökända ultraglobalistiska tankesmedjan och maktnätverket World Economic Forum (WEF) som på sin hemsida ofta propagerar för idéerna och presenterar dem som en grund för framtidens städer.

Lisa Chamberlain, som leder WEF-initiativet ”Centre for Urban Transformation”, pekar på att det var under coronapolitikens tidevarv som planerna på 15-minutersstäder verkligen slog igenom och gick från att vara någonting som lät trevligt till ”ett måste”.

Att tillgodose alla sina behov inom gång-, cykel- eller transportavstånd var plötsligt en fråga om liv och död”, skriver hon.

När klimatförändringar och globala konflikter orsakar chocker och påfrestningar med allt snabbare intervall och allt allvarligare konsekvenser kommer 15-minutersstaden att bli ännu viktigare”, fortsätter Chamberlain.

Klaus Schwabs World Economic Forum är en varm anhängare av 15-minutersstaden. Foto: World Economic Forum/CC BY-NC-SA 2.0

Även i Sverige har dessa idéer fått ett mycket starkt fotfäste. Företaget Sweco, som beskriver sig som ”Europas ledande konsultföretag inom arkitektur och teknik”, arbetar med att implementera konceptet i Sverige.

– Det som skiljer dagens förutsättningar från det tidigare ABC-konceptet är den starka kopplingen till vår tids digitalisering och klimatomställning, därför kan man förlänga det till ABCDE-staden där D står för Digitalisering och E för Environment/Ekosystem. Vi ser en stark efterfrågan på större livskvalitet och där vi kan leva hållbart, säger Ulla Bergström, chef för Sweco Architects.

Redan idag lever flera svenska mindre städer efter detta koncept. Men när gång och cykel får ta plats även i större städer, när arbetsplatsen finns där du bor, när vi kan ersätta gator och parkeringsytor med planterade träd och biologisk mångfald, då har vi skapat Närastaden”, lovar man också på sin hemsida.

Kritiker pekar på att 15-minutersstäderna, när de väl har implementerats på allvar, kan användas för att begränsa medborgarnas rörelsefrihet och övriga traditionellt vedertagna rättigheter.

Alla totalitära dystopier säljs självfallet in som humanistiska utopier.

Ett närtida exempel är coronapolitikens kontrollsamhälle, där människor med hänvisning till det stora pandemibedrägeriet tvingades hålla sig hemma eller i sina direkta närområden – en repression som saknar motstycke i Västerlandet i modern tid.

I dessa sammanhang påpekas att 15-minutersstäderna i praktiken kan användas av makthavarna för att ”låsa in” människor i särskilda zoner – som det behövs tillstånd att ta sig ut från och som man, beroende på maktens godtycke, kanske bara får lämna ett antal gånger årligen eller inte alls.

Kameraövervakning, ansiktsigenkänning och andra digitala och fysiska hinder spås användas för att säkerställa att medborgarna håller sig i sina tilldelade zoner, där den som bryter mot den totalitära kontrollen riskerar böter eller till och med fängelsestraff – på motsvarande sätt som “coronaförbrytare” riskerade hårda straff i samband med coronarepressionen.

Covidpassen betraktas av många som en ren testballong för “15-minuterssamhället”. Foto: Marco Verch/CC BY 2.0

Man kan fråga sig vad som händer vid nästa stora nödläge som utlyses från maktens sida. Efter covid-eran vet makten nu att majoriteten av medborgarna av allt att döma kommer att foga sig även efter godtycklig och ologisk repression.

Kommer människor kanske helt enkelt att låsas in i sina respektive zoner och fråntas alla möjligheter att ta sig därifrån med hänvisningar till allmänhetens säkerhet? Kommer zonerna vid en kommande “pandemi” att kombineras med tidigare framtagen teknik och användas för att införa någon form av apartheidliknande samhälle, där exempelvis endast vaccinerade får tillåtelse att lämna zonen eller röra sig fritt?

Frågorna är i nuläget förstås hypotetiska och följaktligen svåra att svara på, men det är värt att påminna sig om att samma krafter som drev på de förödande coronanedstängningarna också är särskilt positivt inställda till den här typen av stadsplanering.

Drivs politiskt även i Sverige

Det kan också noteras att det i Sverige redan finns ett stort politiskt stöd för idéerna, där såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet propagerar öppet för 15-minutersstäderna – med hänvisning just till hållbarhet, klimatet och även ord som “inkludering”.

Den som uttrycker kritik mot och skepsis kring implementeringen av 15-minutersstäderna, angrips av medströms makthavare och media med smutskastning och ad hominem enligt motsvarande dynamik som tillämpades mot dem som tidigt kritiserade massvaccinationsprogrammen, befolkningsutbytet, maktkoncentrationen hos storbankerna, EU, Nato eller valfri annan företeelse som makthavarna till varje pris vill införa, oavsett om de har den egentliga folkviljan på sin sida eller inte.

Historien, och i allt högre utsträckning även närhistorien, har visat att förlöjligade kritiker ofta får rätt med tiden – dessvärre dock ofta när det redan är för sent. Hur det blir på det här området återstår att se.

 

Markus Andersson

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!