MORGONDAGENS DAGSTIDNING – tisdag 29 juli 2025

tisdag 29 juli 2025

Är SD verkligen ett parti för Sverigevänner?

Sverigedemokraterna har lämnat sina kärnvärden åt sidan och är inte längre ett parti som sätter svenskarna i första rummet. Den riktiga Sverigevännen måste gå vidare från detta svek och fråga sig vilket annat alternativ som nu är bäst för Sverige, skriver Per Nordin.

publicerad 17 maj 2019
– av Per Nordin
Muslimske Syed Kamall från det brittiska regeringspartiet Tories leder gruppen ECR som Sverigedemokraterna samarbetar med i EU. Kamall har bland annat kritiserat EU för att man inte tar in tillräckligt med migranter.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

115 470 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Alla har sina personliga skäl att rösta som de gör, men den typiska Sverigevännen som röstar sverigedemokratiskt gör det vanligen av något av följande skäl; att man vill att Sverige ska lämna EU och bli ett självständigt land igen, för att man vill stoppa invandringen från utomeuropeiska länder, för att man vill se storskalig återvandring och avvecklandet av det mångkulturella samhället, och för att man vill värna kärnfamiljen och traditionella värderingar.

Frågan är dock om SD överhuvudtaget längre är ett alternativ som står upp för något av detta. Man vill inte längre att Sverige ska lämna EU. Man vill inte heller längre stoppa den utomeuropeiska invandringen eller verka för återvandring. Partiet är numera för homoadoptioner och har förpassat sina värden om kärnfamiljens helgd till det förflutna.

Ironiskt nog är det Alternativ för Sverige (AfS), som i grund och botten formades efter att SD uteslöt hela sitt sverigedemokratiska ungdomsförbund med Gustav Kasselstrand i spetsen, som i själva verket representerar det många tror att SD fortfarande står för. AfS vill att Sverige ska lämna EU och driver en valkampanj just nu för Swexit. Man vill stoppa den utomeuropeiska invandringen, verka för storskalig återvandring och värnar kärnfamiljen.

Kasselstrand är välkänd och brett respekterad även bland Sverigevänner som delar dessa önskemål, men likväl finns märkliga argument i rullning som gör att många sitter kvar med lojalitet till SD av gammal vana.

I den pågående valkampanjens diskussioner förs det i detta sammanhang bland annat fram att det vore orealistiskt att lämna EU eftersom det flesta svenskar är för EU, enligt en mätning från Expressen/Demoskop. Då måste SD gilla läget, ge upp sina tidigare ställningstaganden och åsikter i frågan och inte förespråka Swexit.

För det första stämmer det inte att de allra flesta svenskar vill att Sverige ska vara kvar i EU. Fram tills nyligen förespråkade SD ett EU-utträde och gjorde så även i valet 2018. Då fick de så mycket som 1 135 627 röster, och efter valet har de ytterligare stigit i opinionsmätningar. Det är uppenbarligen väldigt många svenskar som inte har något emot att rösta på ett parti som då sa att de var för Swexit.

Även oaktat vilken opinionsundersökning som helst – är detta verkligen ett skäl till man som parti ska ändra uppfattning i en av sina absoluta kärnfrågor? Att endast ta ställning för vad som för stunden tycks opportunt för det egna partiet är inte skäl för en seriös politisk aktör att byta fot.

Det svenska folkets inställning till EU påverkas även av att massmedia tenderar att lyfta fram EU:s påstådda fördelar, och sällan för fram en debatt om EU-medlemskapets allvarliga konsekvenser för svenskarna. Eftersom detta sällan eller aldrig debatteras i Sveriges riksdag, är det knappast förvånande om en stor del av befolkningen har fått en ensidig och felaktig bild av EU.

Ett förment ”Sverigevänligt” parti kan inte vika sig genom att acceptera massmedias propaganda. Det enda rätta för SD om man hade sin integritet bevarad vore att driva en valkampanj som går i bräschen för att debatten förs och att motargumenten mot EU blir talförda. Eller med andra ord – att bilda opinion för Swexit.

Om man hade överfört samma argumentation på migrationsfrågan, blir det än mer uppenbart hur absurt ett sådant resonemang är. Det finns en annan liknande ”opinionsundersökning” som presenteras på Sveriges Radio med rubriken ”De flesta svenskar positiva till invandring”. De negativa konsekvenserna har aldrig varit mer uppenbara och påtagliga för majoriteten svenskar, och att folket i stort blir allt mer positiva till massinvandringen och det mångkulturella samhället förefaller osannolikt. Men, om SD nu ska tillåtas köpa Expressen/Demoskops undersökning som ett skäl till att ge vika för sin politik om EU, varför inte släppa ytterligare på kritiken och sluta bilda opinion även mot invandringen?

Många har uppfattningen att något sådant aldrig skulle hända. Varför skulle SD kompromissa med sin invandringspolitik för medias skull? Faktum är dock att SD gör det redan idag. Om man får politiskt inflytande, tänker man inte svara på massinvandringen med massåtervandring. Det förklarade bland annat den sverigedemokratiska företrädaren Markus Wiechel för AfS Per Sefastsson i följande ordalag:

Vi lever dock i en rättsstat, därför är det orimligt att skicka tillbaka människor som tidigare fått uppehållstillstånd för att svenska myndigheter & svenska staten fullständigt vantolkat förordningen.

Ett ytterligare skeende i samma linje är att SD även tackat nej att tillhöra en nationalistisk grupp inom EU. Istället har man nyligen anslutit sig till den anti-nationalistiska partigruppen ECR under muslimen Syed Kamall och det brittiska etablissemangspartiet Tories ledarskap. Kamall har bland annat kritiserat EU hårt för att man inte tar in och hjälper tillräckligt med migranter. Partier som Le Pens franska Nationell Samling och Salvinis italienska Lega tycks inte betrakta SD som en seriös aktör och samarbetar nu istället med AfS.

Det är tyvärr inget aprilskämt eller fejknyheter. Det är uppenbart att det viktiga för SD inte längre är partiets tidigare principer och mål, utan det viktiga har blivit makt, pengar och inflytande. Till detta utnyttjar de genuina Sverigevänners röster, som genom massmedia tror att SD är ett nationalistiskt parti som förr. I själva verket är SD ett parti som svikit sina väljare och numera tycks göra vad som helst för att smöra inför media och anpassa sig till andra riksdagspartier.

Som ett led i denna kapitulation för massmedias agenda, har SD även infört så kallad ”öppen svenskhet” – en princip som innebär att man oavsett etniskt ursprung kan bli svensk. Till exempel är alla ”integrerade muslimer” välkomna, så länge de talar det svenska språket, anpassar sig till våra lagar och ber i en röd stuga med vita knutar istället för i en moské. SD har av allt att döma lämnat sitt mål att ”på sikt återskapa Sverige som svensk nation, såväl etniskt som kulturellt, där svenska intressen sätts i främsta rummet”, som det tidigare gick att läsa i partiets program.

Den någorlunda insatte vet att det inte räcker med att begränsa invandringen eller att ens stoppa den, om målet är att förhindra att vi svenskar ska bli i minoritet i vårt eget land. Det behövs idag en massiv återvandring för att rädda nationen.

Även med SD:s politik vid makten blir svenskarna på sikt i minoritet, även om det måhända skulle gå i lite långsammare takt. För en genuin Sverigevän är en röst på Sverigedemokraterna inget annat än en bortkastad röst.

Vad gäller sina värderingar gällande kärnfamiljen har SD dessutom genom hela sin existens fram till förra valet 2018 argumenterat emot homoadoptioner, men har föga överraskande också på detta område kompromissat med en av sina tidigare politiska målsättningar. Jimmie Åkesson själv klargjorde detta i en tv-intervju med SvD Junior där han fick frågan om samkönade ska få adoptera barn:

Vi har inte tyckt så tidigare men vi har blivit ett stort parti. Jag har varit väldigt skeptisk, men jag har utvecklat mina värderingar.”

Det finns mycket som tyder på att barn far illa av att växa upp i HBTQ-familjer. En stor och genomgripande studie genomfördes av The University of Texas at Austin, och visade bland annat att barn uppväxta i sådana stjärnfamiljer till skillnad från normala och naturliga kärnfamiljer är markant mer benägna att lida av depression, att bli utsatta för sexuella övergrepp, att ha självmordstankar, få sexuella sjukdomar, använda droger och så vidare – listan kan göras lång. För SD är det tydligen viktigare att bli politiskt korrekt än att säga det nödvändiga och skydda barnen.

På område efter område visar SD att man fått ryggraden knäckt av trycket som etablissemanget satt emot dem. Även de Sverigevänner som inser faktum tvekar att bryta invanda mönster och stödja ett parti som AfS som i själva verket faktiskt speglar deras egna värderingar och visat karaktär att stå upp för dessa även när man mött hårt motstånd. De betraktas som ett för nytt och för litet parti för att ha chans till inflytande, med en partiledare som är för ung och för politiskt oerfaren.

Inte heller i detta fall håller den svikna Sverigevännens argument. Oaktat att AfS växer så det knakar, är det enfaldigt att rösta utgående från vilket parti som har mest inflytande. Om man vore konsekvent borde man isåfall snarast överväga att rösta på Socialdemokraterna – och för den delen även hålla på Tjeckien i hockey-VM efter Sveriges inledande förlust i gruppspelet.

Sannolikt var det också just Kasselstrands breda talang och kompetens som föranledde att Åkesson med sin partiledning kände sig tvungen att inte bara utesluta den potentielle konkurrenten Kasselstrand ur partiet – utan i sin desperation vidtog den absurda åtgärden att utesluta hela Sverigedemokratisk Ungdom som troget ställde sig bakom Kasselstrand i konfrontationen med partiledningen. Tilläggas kan att Åkesson själv även var betydligt yngre – 26 år – när han tog över rodret i SD, än den 32-årige Gustav Kasselstrand som idag leder AfS.

Den svenska väljarkåren i allmänhet skulle vinna på att följa principen att vara lojal till det parti som försvarar de värderingar man delar, och som har tillräckligt av vilja och mod för den ödesmättade uppgiften att rädda den svenska nationen. Sverigedemokraterna har visat att man sviker på alla plan, och den enda fråga som återstår för den verklige Sverigevännen bör vara vilket annat alternativ som är bäst för Sverige.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Välkommen tillbaka till Fattigsverige

Förstörelsen av den europeiska ekonomin

Vi lever i ett system som visar allt tydligare tecken på bankrutt, och det inte bara i moraliska termer.

publicerad 16 juli 2025
– av Isac Boman
"Fattigsveriges" återkomst är till stor del ett resultat av makthavares beslut.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

115 470 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Den lilla människan får kämpa allt hårdare för att betala hyran, köpa mat och undvika att skuldsätta sig. Samtidigt fortsätter det politiska etablissemanget i Stockholm och Bryssel att strö pengar omkring sig som vore man pojken med guldbyxorna.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 15 mars 2025.


Skattemedel läggs på jätteprojekt som framstår som alltmer frånkopplade från verkligheten, i form av summor som rör sig om närmast ogreppbara belopp. Nyligen lät EU-kommissionen, med Ursula von der Leyen i spetsen, exempelvis meddela att man vill satsa ytterligare motsvarande 9000 miljarder kronor, alltså 9 biljoner, på militären i proxykriget mot Ryssland. För att få någon form av konkret referens kan nämnas att det är mer än sju gånger hela den svenska statsbudgeten. Det betonas därtill att ”Europa är redo att massivt öka sina försvarsutgifter”.

På etablissemangsmediernas ledarsidor är stämningen mestadels exalterad över linjen att Europa skär ner på välfärden och istället lägger pengarna på militär upprustning. Delar av finansieringen, förklarar von der Leyen vidare, ska ske genom ännu mer lån (vad annars?). Hemma i Sverige måste Svensson påminnas om att det är för friheten detta krig bedrivs, inte för storkapitalets eller det militärindustriella komplexets avräkning, nej alls inte. För vad kunde väl vara mer demokratiskt ovärderligt för Sverige och Europa än att vagga in Europas länder än djupare in i Wall Streets trygga famn och köpa vapen för pengarna?

De specifikt svenska insatserna i form av pengar och materiel som slussas ut ur landet till krigets Ukraina, vid sidan av att vi liksom andra EU-länder får bära oket av fröken Ursulas frikostiga donationer, har numera överträffat statsbudgetens post för pensioner.

Det är mot denna bakgrund knappast förvånande att larmen duggar tätt om att allt fler barnfamiljer vräks, att ensamstående föräldrar och pensionärer inte har råd att äta sig mätta och att många tar till desperata åtgärder som sms-lån eller söker sig till kyrkan och frivilligorganisationer för att få hjälp att klara vardagen.

Hyreshöjningar, elprischocker, rusande matkostnader och urholkade löner är exempel på ekonomiska fenomen som alla direkt kan kopplas till politiken som bedrivs. Sammantaget har det gjort det omöjligt för många att leva med värdighet och det har drivit på hushållens akuta skuldsättning. Förra våren uppgick svenskarnas skulder hos Kronofogden till 119 miljarder kronor – en 17-procentig ökning på bara ett år. För många unga par som vill bilda familj är ett hus, något som tidigare var en självklarhet, idag för många närmast en naiv utopi. Det är ett tecken i tiden att nyliberala tankesmedjor som Timbro vill att regeringen öppnar upp för byggandet av slumbostäder utan kök eller fönster.

En föreställning som präglat Norden under lång tid har varit att efterföljande generationer i regel fått bättre materiella förutsättningar än sina föräldrar och farföräldrar. Det är dock svårt att tolka utvecklingen på annat sätt än att vi i själva verket lever i en tid där historieböckernas Fattigsverige nu är på väg tillbaka, och det med besked.

För detta kan vi tacka alla de makthavare som konsekvent visat att de prioriterar opportunistisk ideologi och kortsiktiga egenintressen framför folkets långsiktiga välfärd för ögonen. ”Vad fan får jag för pengarna?”, som industrimannen Leif Östling formulerade det, är en fråga som allt fler svenskar med rätta också ställer sig.

Krig, ”klimat” och covid

Priset för de halsbrytande satsningar som makthavare slängt sig in i bara sedan millennieskiftet, eller ens under de senaste fem åren, är svåra att överhuvudtaget greppa. Det handlar om tusentals och åter tusentals av medborgarnas miljarder som pumpas in i projekt där insatser och kostnader fördelas på många olika sätt och nivåer. Även om de ofta är svåra att greppa i sina komplexa upplägg är det å andra sidan heller ingen raketforskning att konstatera vart pengarna gått, för det är man mycket öppna med.

Debaclet Ukraina betraktades allmänt, före 2022, som ett av Europas mest havererade och korrupta länder. Föga överraskande konstateras nu mycket riktigt att en stor del av pengarna som skickats till landet har ”försvunnit”, liksom att militärt materiel som skickats nu återfinns hos kriminella nätverk bland annat i Latinamerika och säkerligen även i Europa. I medströmsmedia påminns det i sammanhanget förstås inte heller om att de senaste tre årens krig varit ett helt meningslöst företag i sig självt och även, framför allt mot denna bakgrund, var mycket nära att avslutas med ett fredsavtal redan i mars 2022 med i stort sett eniga diplomatiska delegationer från Ukraina och Ryssland efter samtalen i Istanbul. Det faktum att trovärdiga vittnesmål uppgivit att överenskommelsen saboterades från Västblockets sida med Storbritanniens premiärminister Boris Johnson som torped, är uppgifter som blir allt tyngre att bära.

Vanan hos det politiska kotteriet att satsa pengar på nationalekonomiska svarta hål föregår samtidigt, och lär dessvärre också efterfölja, Ukraina. Bland tidigare satsningar som gjorts, till demokratins gagn får vi förmoda, återfinns massinvandringspolitiken, som enligt bedömare kostat svenskarna åtminstone 250 miljarder kronor årligen. Vid sidan av svepande humanitära skäl har detta i regel framför allt motiverats med behovet av ett större utbud på nya restauranger.

Hundratals miljarder kronor betalas in till EU-kolossen i Bryssel, som vid sidan av krig i nuläget har utvecklat sitt medborgerliga erbjudande till nya och innovativa former av totalitarism, så som Chat Control-projektet. Nämnas kan förstås också alla miljarder som lagts, och fortsätter att läggas, på ”klimatsatsningar” på EU-nivå, som att ge starka mediciner till mjölkkor för att försöka få dem att sluta fisa. Skälet är att detta är miljövänligt, garanterat hälsosamt för kossorna och säkerligen, i förlängningen, också bra för mejeriprodukterna och människorna som äter dem.

Livsmedelsförsörjningen är man på god väg att förstöra och det är numera inte bara i Nederländerna som det finns goda skäl till bondeuppror. De svenska jordbruken tvingas, främst i klimatpolitikens, sanktionernas och energikrisens namn, läggas ner på löpande band, där NyD nyligen bland annat uppmärksammade hur situationen för mjölbönderna i Norrland är kritisk och att det snart inte ser ut att finnas kvar några mjölkgårdar i de norra delarna av landet.
”Kompensationen”, som vi för detta erbjuds från makthavarna vid sidan av svävande löften om att undvika jordens undergång, består i första hand av vindkraftsparker som är mycket illa anpassade för samhällsekonomins faktiska behov. För vissa segment av befolkningen utgörs också delar av kompensationen av förbättrad nattsömn över att elakingen i Kreml inte kan köpa svenskt knäckebröd, i varje fall inte utan att importera det på omvägar via transitländer, med andra ord ungefär på samma sätt som vi inhandlar rysk olja.

Nedstängningspolitiken under corona var heller inte gratis, eller, rättare sagt, skadade ekonomin i sina grundvalar. I efterhand konstateras samtidigt också att den, som många kritiker redan vid tillfället påpekade, i stort sett var helt betydelselös i epidemiologiskt hänseende. Om man även tar folkhälsoaspekter i beräkningen, psykiska och fysiska, är den slutgiltiga notan för covidpolitiken fortfarande högst oklar – alltså vid sidan av den avbetalningsplan till läkemedelsjättarna som Ursula von der Leyen drog på EU:s medlemsländer via sin sms-shopping med Pfizer-bossen Albert Bourla.

Detta, kan tilläggas, rör sig blott om ytliga nedslag i ett system som visar betydligt fler tecken på att man är i färd med att omsätta sin moraliska bankrutt i en ekonomisk.

En ledarskapskris

Sverige och många andra europeiska länder har historiskt befunnit sig i extrem fattigdom under vissa perioder – även om ingen levande människa idag är tillräckligt gammal för att minnas detta. Det fanns en tid där misären var så utbredd att nästan en tredjedel av befolkningen inte längre såg någon framtid i sitt hemland utan valde att fly undan svält och missväxt för att söka efter ett bättre liv på andra sidan Atlanten.

Det finns förstås betydande skillnader mellan samtidens och 1800-talets Sverige, men även den grundläggande ekonomiska standard som vi tagit för given kan mycket väl tas ifrån oss, och det görs också.

Trenden pekar tydligt på att vi befinner oss i början av en motsvarande period av ekonomisk tillbakagång, men denna gång beror det inte på missväxt i jordbruket, utan på missväxt hos den styrande klassen.

Det finns, tyvärr, ingen enkel eller snabb (realistisk) lösning på den problematiken – men lika fullt är det av yttersta vikt att en radikal förändring sker. Grundprincipen är enkel och väl känd av var och en som kan se bortom medströmsmedias dimridåer; så länge makthavarna inte har vilja eller kompetens att tjäna medborgarnas väl, kommer medborgarna heller inte att gynnas av den politik som förs.

Den lilla människan får betala för Ulf Kristerssons undermåliga beslut. Montage. Foto: Magnus Liljegren/Regeringskansliet, Monkeybusinessimages/iStock

Dagens svenska och europeiska etablissemang har bortom rimliga tvivel för länge sedan visat att de drivs av andra motiv än att tjäna Sveriges och Europas folk, oavsett om de heter Ulf Kristersson, Magdalena Andersson eller Ursula von der Leyen. Samma typ av olämpliga makthavare återfinns dessvärre inte bara i politiken, utan även i andra samhällsbärande sektorer som storbanker och massmedier. Den andliga fattigdomen i det sociala nervsystemet manifesterar sig på många sätt, nu även på ett alltmer påtagligt ekonomiskt plan.

Det vore fullt möjligt att peka på en lång rad enskilda reformer som skulle kunna förändra den ekonomiska situationen, men det är sekundärt i ett läge där det som i själva verket behövs är ett djupgående systemskifte. Det behövs ett politiskt ledarskap som fullgör sitt faktiska ansvar och funktion att tjäna medborgarna snarare än ytliga massmediala narrativ och ultraglobalistiska intressegrupper.

Det måste inte vara så här. Om, och när, viljan finns, kommer det förstås att gå alldeles utmärkt att prioritera samma pengar på områden och projekt som på riktigt gynnar nationens intresse och utveckling. Exemplet El Salvador, som tidigare lyfts på NyD Analys, är av alldeles särskild relevans i sammanhanget eftersom det visar att en politisk förändring av denna magnitud inte bara är möjlig, utan dessutom kan ske mycket snabbt särskilt i ett litet land som Sverige.

 

Isac Boman

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Under regnbågspartiernas fana

Totalitära samhällsutvecklingen

Vad är egentligen skillnaden på ett enpartisystem med olika falanger och en koalition av partier som är eniga i alla frågor av verklig betydelse?

publicerad 12 juli 2025
– av Isac Boman
Ulf Kristersson pyntar statsministerbostaden med regnbågsflaggan.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

115 470 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Svenska politiker brukar slå sig för bröstet och hänvisa till olika rapporter som gör gällande att Sverige är ett av världens mest demokratiska länder. Här har vi minsann friheten att välja.

Frågan följer dock – vad är det då egentligen vi har att välja på? Vad är det för partier som påstår sig representera svenska folket, och vad skiljer dem egentligen åt?


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 3 maj 2025.


De rödgröna partierna betonar generellt vikten av bidrag, en stor offentlig sektor och vurmar i högre utsträckning för diverse, förment förtryckta, nationella minoriteter – medan den borgerliga högern snarare värnar om avdrag, riskkapitalisters rätt att ta del av skattebetalarnas pengar och lovprisar Israel vid varje tillfälle som ges.

Angående  riksdagskammarens ”debatter” om dessa saker skulle man samtidigt kunna citera den tidigare S-ledaren Stefan Löfven med att ”det där är bara käbbel”. Debatterna är fokuserade på procentsatser och andra relativt betydelselösa höjningar eller sänkningar, som samtidigt lyfts fram som viktigt stoff på etablissemangsmediernas löpsedlar.

Barnbidraget måste höjas med 200 kronor”, skriker någon – ”Nej, det måste det inte alls, flerbarnstillägget måste avskaffas”, gapar någon annan – och så håller cirkusen på.

I det stora hela bråkas det helt enkelt om vad som i sammanhanget är petitesser och oväsentligheter.

Den rörande enigheten

I nästan alla frågor av djupgående betydelse är riksdagspartierna samtidigt rörande överens.

Exempel på områden där det politiska etablissemanget ställer sig bakom med enad röst är bankernas sakrosankta maktposition i samhället, den globalistiska kulturrevolutionen under regnbågsfanan inklusive det gradvisa befolkningsutbytet, det totalitära massövervakningssamhället, Nato och förhållningssättet till Ryssland, till koldioxid, och även mer tidsbegränsade teman med särskild laddning så som experimentella massvaccinationskampanjer och covidpass eller sympatier med den öppet våldsbejakande svart makt-rörelsen BLM.

I alla dessa frågor agerar regnbågspartierna som en koalition, som vore de blott olika falanger av ett och samma statsbärande parti.

Ibland låtsas man vara osams – men i de större frågorna är man rörande överens. Montage. Foto: Ulf Kristersson, Magdalena Andersson/FB

Partierna längst till vänster eller till höger kan då och då opponera sig mot att massinvandringsprojektet går för snabbt, att EU-medlemskapet är för dyrt eller vem som egentligen ska ha äran för Natointrädet. Några faktiska ansträngningar för att bryta väg för en annan politisk riktning utanför riksdagsparlamentarikernas komfortzon görs dock inte.

Systemet är riggat på så sätt att vi i teorin förvisso har politisk valfrihet – men i praktiken bara vad gäller frågor som är relativt obetydliga för makten och samhället i stort – och som inte upplevs hota regnbågspartiernas maktmonopol. Man kan unna sig själv och även andra en hel del teatraliskt gapande, så länge regnbågssystemet i sin helhet inte ifrågasätts.

När en någorlunda genuin utmanare sticker ut hakan visar regnbågspartierna snabbt vad de går för och bildar enad front – där allt fokus läggs på att demonisera och bekämpa den systemhotande utmanaren tills den är besegrad eller tillräckligt urvattnad för att, som i Sverigedemokraternas fall, slutligen vika sig och smälta in som blott en ytterligare blågul nyans inom regnbågskoalitionen.

En bromskloss

Om denna strategi inte fungerar och verkliga oppositionspartier tar mark kan andra metoder med framgång användas. Organiserade lobbyister agerar systematiskt för att underminera och liberalisera oppositionen genom att locka dess företrädare med pengar, inflytande eller andra förmåner i utbyte mot att man släpper vissa frågor. På så sätt kan regnbågssystemet snabbt och enkelt få en tacksam glans av opposition – och chimären om parlamentarismens förträfflighet förstärks ytterligare.

En av regnbågspartiernas de facto viktigaste funktioner är att agera bromskloss mot alla typer av verkliga förändringar.

Partier i rött, grönt, blått eller blågult visar att demokratins finrum minsann erbjuder alternativ för alla åsikter och perspektiv. I praktiken fungerar dock riksdagspartierna som olika falanger av ett och samma regnbågssystem. Samtidigt som man de facto är eniga i alla frågor av betydelse skapas det bland annat en bedräglig illusion av att det redan finns något för alla tycken och smaker – och att det därför är ”slöseri” att lägga sin röst på verkligt oppositionella partier utanför riksdagen.

Vissa regnbågspartiers roller är särskilt otydliga, på gränsen till komiska om det inte vore för det underliggande allvaret i problematiken. Även för den som har politik som specialintresse kan det vara svårt att förstå varför exempelvis både Centerpartiet och Liberalerna behövs i riksdagen, eller vad som egentligen skiljer deras svävande världsbilder åt. Liberalerna skriker sig exempelvis hesa om att man minsann värnar medborgarnas ”frihet”, samtidigt som man i nästa ögonblick glatt applåderar när massövervakningsapparaten byggs ut ytterligare eller över att medborgarna tvingas visa upp sina vaccinationspass för att få vara en del av samhället.

”Ett cyniskt bedrägeri”

Den politiska dockteatern av spelad valfrihet erbjuder oss alla att delta i gnabbet om hur många regnbågsflaggor som ska vaja på Riksdagshusets flaggstänger. Grundriktningen är huggen i sten – dikterad av ett neo-liberalt etablissemang med en alltmer totalitär attityd där man betraktar avvikande uppfattningar som ett hot mot det system de specialiserat sig på att livnära sig av.

Representanterna för Tidölagets ”högerblock” betonar ofta hur mycket just deras parti behövs – men det är inte helt lätt att förstå vad som egentligen skiljer dem åt. Foto: Tom Samuelsson/CC BY-SA 4.0

Här står vi idag. Medan regnbågsgänget fortsätter att käbbla om skattesatser och symbolfrågor, för att marknadsföra en falsk demokrati, tickar klockan på för de verkligt stora problemen. Deras låtsasbråk och pajaskonster i riksdagen blir ett sätt att hålla oss upptagna med oväsentligheter så att vi inte ska lägga märke till den snäva åsiktskorridoren, eller att de underliggande narrativen är desamma oavsett vilken av de olika regnbågsfalangernas representant som står och orerar i talarstolen.

Det första steget till verklig förändring är att konstatera faktum: det finns ingen meningsfull politisk valfrihet i regnbågssystemet.

Utan sanningen är demokratin död

Så länge vi fortsätter att rösta och tro på samma gamla livströtta och konforma gäng, kommer inget att förändras. Den urblekta regnbågen kommer att fortsätta vaja trött i vinden, medan världen kommer att brinna i allt hetare lågor.

Det finns ingen meningsfull politisk valfrihet i regnbågssystemet.

Tilläggas kan också att Sverige inte på något sätt är unikt i Västblocket av idag vad gäller denna typ av system. Sverige och det kollektiva Väst är i desperat behov av hederliga representanter med genomgripande visioner om hur samhällskroppen kan läkas och hur saker och ting kan bli bättre – på riktigt. Vi behöver ledare och företrädare som inte backar för etablissemangets drev och som vågar sätta de verkligt viktiga frågorna – de som regnbågspartierna systematiskt sopar under mattan – högst upp på agendan.

Utan krafter som vågar säga sanningen, även när den är som mest obekväm, är demokratin död. Bara genom att var och en av oss kliver fram i det lilla, eller stödjer andra som gör det vi själva inte klarar på varje sätt vi kan, kan den återuppstå i en mer meningsfull form.

 

Isac Boman

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Obligatoriskt arbete för asylsökande bör införas i hela EU

I österrikiska Burgenland tvingas asylsökande arbeta – ett system som Sverige och resten av EU borde ta efter. Dessvärre har våra politiker i decennier visat att befolkningens och landets bästa sällan står högst på agendan.

publicerad 3 juli 2025
– av Jenny Piper
I Sverige har en gränslös kravlöshet och generositet länge präglat asylpolitiken.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

115 470 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

En intressant modell har införts i delstaten Burgenland i Österrike. I veckan implementerades ett system, kallat ”Burgenlandmodellen”, som innebär att asylsökande ska arbeta för sina värdkommuner. Systemet syftar till att placera personer där extra hjälp behövs som mest. De som upprepade gånger vägrar att arbeta utan godtagbar anledning riskerar att få sina socialbidrag sänkta till ett absolut minimum.

Statsrådsledamoten Daniela Winkler, från Socialdemokraterna (SPÖ), förklarade i ett tal förra veckan att migration måste vara både ekonomiskt och socialt hållbar:

– Åtgärderna är avsedda att återspegla rättvisa gentemot befolkningen. När asylsökande blir engagerade bidragsgivare till samhället försvinner fördomar och integration blir en påtaglig upplevelse. Den strukturerade dagliga rutinen ger asylsökande stabilitet och mening under en period av osäkerhet. Det handlar inte om symbolisk sysselsättning, utan snarare om verkliga, vardagliga uppgifter.

Enligt ett uttalande på SPÖ:s webbplats handlar det om arbetsuppgifter inom bland annat landskaps- och vinterunderhåll, städning, leveranstjänster samt enklare uppgifter inom vårdhem och bibliotek. Arbete inom omsorg är begränsat till 20 timmar i veckan, medan andra samhällstjänster kan uppgå till 30 timmar. Ersättningen är satt till 1,60 euro per timme.

Asylsökande som vägrar att delta utan giltig anledning kommer att få sina ekonomiska förmåner nedskurna. Däremot garanteras fortsatt tillgång till grundläggande boende, mat och sjukvård.

Den som exempelvis vägrar att utföra obligatoriska uppgifter kan förlora rätten till statligt tillhandahållen bostad och istället erbjudas enbart en ”sovplats”.

Även delstaten Kärnten uppges arbeta med att införa ett liknande system där deltagande i samhällsnyttiga arbeten ska bli obligatoriskt för asylsökande.

Detta skulle kunna vara en modell för hela EU – och särskilt relevant för ett land som Sverige, där generositet länge präglat migrationspolitiken utan några tydliga krav på motprestation. Problemet är bara att det sannolikt är minst tio år för sent. I Sverige skulle det sannolikt ta flera år av utredningar innan ett liknande lagförslag ens skulle kunna läggas fram – om det överhuvudtaget vore politiskt möjligt. Det är fortfarande närmast tabu att tala om rättvisa gentemot den egna befolkningen när det gäller migrations- och integrationspolitik.

En intressant reflektion i sammanhanget är att migrationsströmmarna i princip aldrig riktas mot Asien – trots låga födelsetal – eftersom många länder i regionen, såsom Japan och Sydkorea, helt enkelt inte släpper in asylsökande. Där existerar inga omfattande system för bidrag och förmåner liknande dem som EU-länder (med undantag för Ungern) erbjudit i årtionden.

Har ni för övrigt noterat hur de svenska riksdagspartierna förändrat sin retorik nu när valet närmar sig? Statsministern framhäver i tal efter tal regeringens framgångar och betonar hur Sverige ”är på rätt väg”. Det är svårt att förstå hur han lyckas hålla masken – men lönen för att tala till folket med raka motsatsen till sanning är förstås god. Tyvärr går det ofta hem hos ett folk med alltför kort minne.

Nästa sommar ligger alla åtta riksdagspartier i startgroparna för valrörelsen. Jag misstänker att majoriteten av väljarna – återigen – kommer att lägga sina röster på dessa partier, trots att historien gång på gång visat att de inte prioriterar den egna befolkningen. Illusionen om att de denna gång ska satsa på svenska medborgares bästa verkar dessvärre sitta djupt.

Alla Jenny Pipers artiklar finns på jennypiper.blog.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Västerländska vapen till Ukraina – och vidare till jihadister och karteller

Kriget i Ukraina

Våra ledare påstår att vi har en plikt att försvara friheten och demokratin. I verkligheten tvingas vi finansiera en växande svart marknad där västerländska vapen hamnar hos kriminella, legosoldater och terrorister.

publicerad 29 juni 2025
– av Jenny Piper
Många av de vapen som skickas till Ukraina försvinner och hamnar enligt rapporter sedan i händerna på kriminella nätverk.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

115 470 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Att västvärlden okontrollerat har skickat och fortsätter att skicka stora mängder vapenleveranser till Ukraina, som sedermera dyker upp på svarta marknaden samt hos kriminella grupper och terroristorganisationer i andra länder, är ett problem jag har skrivit om flera gånger tidigare. Nu är det åter på tapeten när den nya chefen för den ryska delegationen vid Wiensamtalen om militär säkerhet och vapenkontroll, Julia Zhdanova, berättar om hur vapen från Ukraina når terrorister och kriminella grupper i Afrika, Latinamerika samt Mellanöstern.

Enligt diplomaten är den illegala cirkulationen av vapen och ammunition från Ukraina ett hot mot internationell fred och säkerhet. Med hänvisning till den utländska expertgruppens bedömning noteras att den höga korruptionsnivån inom det ukrainska ledarskapet, samt allvarliga brister i redovisningen av militära produkter som överförs av västländer, har en betydande negativ inverkan på tillväxten av flödet av ”hårdvara” signerat Nato/EU från Ukraina till svarta marknader.

– De huvudsakliga mottagarna är regionala och internationella privata militära företag, terroristorganisationer samt transnationella kriminella grupper i Afrika, Latinamerika och Mellanöstern. VZ.58-automatgevär och VZ.61 ”Scorpion”-maskingevär (Tjeckien), samt ammunition till dem, beslagtogs under en specialoperation av de amerikanska väpnade styrkorna mot ISIS-formationer i Syrien.

Enligt en preliminär undersökning av vapenmärkningarna fastställdes att vapnen levererades kostnadsfritt till de ukrainska väpnade styrkorna från det tjeckiska försvarsministeriet i mars 2023.

– Samtidigt är den största oron förknippad med att bärbara luftvärnssystem, som kan användas för att förstöra civila passagerarflygplan, hamnar i angriparnas händer, förklarar Zhdanova vidare.

– Naturligtvis dokumenterar vi tydligt allt detta inom ramen för OSSE:s militärpolitiska dimension. Tidigare hade vi en mycket aktiv dialog om problemet med att förhindra illegal vapenhandel; organisationen var en pionjär på detta område. Men nu blockerar västerlänningar och ukrainare paneuropeiska möten i denna fråga.

– För dem är militära leveranser till Ukraina en ”helig ko”, även om de sker i strid med internationella exportkontrollregler och mekanismer, samt att vapnen används mot kvinnor, barn och för att kränka mänskliga rättigheter. Detta är en vältalig manifestation av den ökända ”regelbaserade världsordningen”.

När den schweiziska organisationen Global Initiative Against Transnational Organized Crime (GITOC), som analyserar, övervakar och bekämpar gränsöverskridande organiserad brottslighet världen över, gav ut en rapport i ämnet för en dryg månad sedan, konstaterades att en massiv tillströmning av vapen kan komma till Europa efter konflikten i Ukraina och leda till en ökning av våldet i västländer.

”Vid krigets slut kommer det att finnas en enorm mängd militär utrustning kvar. På den lägsta kriminella nivån kommer den återstående militära utrustningen att leda till en boom på den svarta marknaden, där militärt överskott, inklusive bilar, kläder och utrustning med dubbla användningsområden, kommer att säljas. I slutändan kan upphörandet av fientligheterna utlösa en våg av allvarlig vapensmuggling från konfliktzonen”.

Enligt GITOC-experter kommer vapenhandeln att ta två former: en småskalig, landbaserad marknad för kunder i Central- och Västeuropa samt en storskalig marknad med containerfrakt till Turkiet, Nordafrika, Mellanöstern och vidare.

”I Europa skulle införandet av moderna, kraftfulla vapen i kriminellas händer kunna revolutionera den kriminella undre världen. Gäng i Sverige och Frankrike har ökat sitt våld avsevärt de senaste åren och det finns tecken på att andra börjar uppmärksamma det. Det är möjligt att den massiva tillströmningen av vapen under kriget mellan Ryssland och Ukraina kan förstärka nuvarande trender i Europa – mot mer eldkraft, mer våld och yngre kriminella”.

Som om vi inte redan hade nog med problem… Men våra krigshetsande ledare, som enbart är intresserade av att profitera på kriget i symbios med krigsindustrin, kunde inte bry sig mindre – vare sig om att deras ”bidrag” av vapenleveranser på vår bekostnad fortsätter att hålla igång ett krig som Ukraina redan förlorat, eller om de långsiktiga konsekvenser som deras oansvariga politiska beslut medför för vårt eget land.

 

Jenny Piper

Alla Jenny Pipers artiklar finns på jennypiper.blog.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.