Alla som kan sin feminismhistoria vet att det började med Betty Friedan, Kate Millett och Germaine Greer. Det var deras insatser som var startsignalen för ”Womens’ Lib” (Womens’ Liberation Movement), som med början på 1960- och 70-talen skulle komma att sprida sig över hela den icke-muslimska världen.

Betty Friedan (1921-2006) var först med sin bok ”Den feminina mystiken” (1963). Sedan kom Kate Millett (1934-2017) med ”Sexualpolitiken”(1970), samtidigt som australiensiska Germaine Greer (född 1939) med ”Den kvinnliga eunucken” (1970).

Ett halvsekel senare lever vi i feminismens baksmälla, och inga smärtstillande medel hjälper mot insikterna om vad denna i grunden marxistiska rörelse har fört med sig och fortfarande för med sig, inte bara för kvinnorna utan också för männen, barnen och hela mänskligheten.

”När kvinnorna går fel följer männen efter.” – Mae West

”Socialism är misslyckandets filosofi, okunnighetens krig och avundens evangelium; dess inneboende avsikt är att dela eländet lika.” – Winston Churchill

Feministikonen Kate Millett avled i höstas, 82 år gammal, i hjärtstillestånd. Två år före hennes död skrev hennes syster Mallory Millett en artikel där hon obarmhärtigt avslöjar sina egna upplevelser och åsikter om resultatet av systerns och andra kvinnoaktivisters radikalfeminism:

”Så många förstörda liv.”

Det märks att Mallory Millett har kämpat hårt och länge med den lojalitetskonflikt som ligger i att öppet och offentligt ta avstånd från sin egen syster och hennes ideologi.

Hon skriver:

”Om du ser ett förräderi i det jag skriver, ett förräderi mot min syster: jag har kommit att identifiera mig med människor som Svetlana Stalin (Allilujeva) eller Juanita Castro; människor som talar klarspråk om en familjemedlem som har gjort stor skada.”

Jag Julia Caesar har översatt och redigerat Mallory Milletts artikel nedan.

Originalet går att läsa här.

”Jag gick ut universitetet som kommunist och ateist, precis som min syster Katie hade gjort sex år före mig. Efter flera år utomlands var jag nyskild och höll på att skapa ett nytt liv för min dotter och mig när Katie sa:

”Kom till New York! Vi gör revolution! Vi bygger upp en nationell kvinnoorganisation, och du kan bli en del av den.”

Jag hade inte träffat henne på flera år. Så började min period som omedvetet vittne till historien. Jag bodde hos Kate och hennes japanske make, Fumio, när hon avslutade sin första bok, en doktorsavhandling vid Columbia University, ”Sexual Politics.” Det var 1969.

Kate erbjöd mig att gå med henne på ett möte hos en vän, Lila Karp. De kallade det en ”medvetandehöjande grupp”, en typisk kommunistisk övning, något som praktiserades i det maoistiska Kina. Vi samlades kring ett stort bord, och ordföranden öppnade mötet med litanior, något som liknade en katolsk mässa. Men nu var det marxism som predikades.

Varför är vi här idag?
– För att göra revolution!

Vilken typ av revolution?
– Kulturrevolution!

Och hur gör vi kulturrevolution?
– Genom att förstöra den amerikanska familjen!

Hur förstör vi familjen?
– Genom att förstöra den amerikanske patriarken!

Och hur förstör vi den amerikanske patriarken?
– Genom att krossa hans makt!

Hur gör vi det?
– Genom att förstöra monogamin!

Hur kan vi förstöra monogamin?
– Genom att främja promiskuitet, erotik, prostitution och homosexualitet!

Det de sa gjorde mig mållös. Jag trodde inte mina öron. Vad var det här för människor?

De fortsatte med en lång diskussion om hur man går vidare mot de här målen genom att inrätta en nationell organisation för kvinnor. Det var tydligt att vad de ville ha var inget mindre än en fullständig dekonstruktion av det västerländska samhället. Strategin var att invadera varenda amerikansk institution. De måste alla infiltreras av ”revolutionen”: media, utbildningssystem, universitet, gymnasium, skolstyrelser. Sedan rättsväsendet, lagstiftarna, och även bibliotekssystemet.

De var som ett gäng fantasifulla och bortskämda barn. Själv var jag i chocktillstånd efter att ha bott i länder i tredje världen i flera år utan att kunna resa tillbaka till USA. Jag var en av dem som, när de återvände till amerikansk mark, kände extas när de var hemma i USA. Jag knäföll på marken och täckte den med kyssar. Jag hade insett hur fantastiskt mitt födelseland är och brydde mig inte om vad någon annan tyckte, eftersom de inte hade sett vad jag hade sett eller varit där jag hade varit. Jag hade vuxit ifrån kommunismen från min universitetstid.

Hur kunde tolv respektabla amerikanska kvinnor – privilegierade akademiker vid fina institutioner, med avancerade universitetsgrader, intelligenta och resonabla – hur kunde de tro att de skulle lyckas med sådan ondskefull grandiositet? Och varför?

Jag avfärdade det som luftslott. Jag fortsatte med mitt nya liv i New York, medan min syster blev känd för sina böcker och presenterades på omslaget av Time Magazine. Time kallade henne ”kvinnorörelsens Karl Marx”. Orsaken var att hennes bok innehöll en kurs i marxism för kvinnor.

Hennes tes var att familjen är en plats för slaveri, där mannen är förtryckare och kvinnan och barnen är proletariatet. Det enda hoppet för kvinnors befrielse är att springa för livet. Detta var den nya kvinnorörelsen. Kate Milletts böcker trollband de akademiska klasserna, och snart infördes ”kvinnostudier” vid högskolor över hela landet med hennes böcker som obligatorisk läsning.

Föreställ dig att en flicka på 17 eller 18 år sitter vid köksbordet med sin mamma. Mamman studerar kursplanen för dotterns första år på college. Där finns en kurs som heter ”Women’s Studies”.

”Hmmm, det kan vara intressant”, säger mamman. ”Kanske kan du få något ut av det här.”

Hur skulle hon kunna misstänka att det här är en kurs där hennes dotter kommer att lära sig att hennes pappa är en skurk? Att hennes mamma är en dåre som tillåter en man att förslava henne med barbariska metoder som monogami, familjeliv och moderskap? Ett sådant slöseri med hennes talanger!

Flickan får inte följa i sin mammas fotspår. Det skulle vara att underkasta sig ett liv som redskap för någon dominerande man, en förtryckare som har hypnotiserat henne med trick som romantisk kärlek. ”Låt dig aldrig luras in i detta bedrägeri”, får hon lära sig. Men även om män inte är något att ha bör hon använda sig av dem för sin egen orgasmiska tillfredsställelse. Hon ska ligga med så många män som möjligt för att vara obunden och fri.

När professorerna i kvinnostudier är klara med din dotter kommer hon att vara ett skal av den oskyldiga flicka du kände, övertygad om att hon, även om hon ligger med varenda kille, inte bör bli gravid. Som utövare av promiskuitet blir hon expert på tekniker för att förebygga graviditet, i synnerhet abort.

Målet med kvinnors frigörelse är att få varje kvinna att förlora all empati för pojkar, män och spädbarn. De känsligaste aspekterna av hennes själ förråas tills hon inte har någonting emot att mörda sitt eget barn i livmoderns varma lilla skyddsrum. Hon kommer att bli undervisad om att hon, för att bli en fri kvinna, måste bryta mot lagen. Det är helt rimligt, eftersom all västerländsk lag, sedan Magna Charta och till och med tidigare, är en sammansvärjning av den onde vite mannen, vars verkliga syfte är att tvinga henne till slaveri.

”Bryt mot lagen! Var en rebell! Var trotsig!”
”Alla kvinnor är prostituerade”, kommer hon att få veta.

Du är antingen väldigt smart och använder sex för ditt eget nöje och utveckling som helt fri människa, precis som män, genom att vara promiskuös.

Eller du kan vara en professionell prostituerad, en lönsam affär för kvinnor.

Eller du kan låta dig duperas som din mamma och prostituera dig själv för en enda man, och därigenom låta dig kontrolleras av ”förtryckaren”. Alla gifta kvinnor är ”enmanshoror”.

Det finns inget slut på de absurditeter din unga dotter kommer att bli övertygad om att svälja.

”Jag hoppar från kille till kille så mycket som jag vill, och ingen kan stoppa mig, för jag är frigjord!”

Med andra ord kommer de här människorna att göra din dotter till en slampa med min systers böcker som instruktionsmanualer.

Hon kommer att berätta för dig:

”Jag kommer nog aldrig att gifta mig, och om jag gör det kommer det att vara efter att jag har etablerat min karriär” – vilket i dag ofta betyder aldrig.

”Jag ska behålla mitt eget namn, och jag vill verkligen inte ha barn. De är så besvärliga och är bara i vägen.”

De kommer att säga till henne:

”Låt inte någon man degradera dig genom att låta honom öppna dörrar för dig.”

”Att bli kallad ”dam” är en förolämpning.”

”Ridderlighet är ett medel för ägande.”

Jag känner kvinnor som föll för den här trosbekännelsen när de var unga och som nu, i 50-60-årsåldern, gråter av sorg över de barn som de aldrig kommer att få och som de kallblodigt tog livet av för att värna den tomma, kärlekslösa framtid som de nu lever i utan att kunna gå tillbaka.

”Var är mina barn? Var är mina barnbarn?” snyftar de.

Många gånger har jag fått höra:

”Din systers böcker förstörde min systers liv!”

Under samma tid som de här kvinnorna invaderade våra institutioner förändrades den amerikanska kvinnans karaktär drastiskt av förebilder som Rosalind Russell, Bette Davis, Deborah Kerr, Eva Arden, Donna Reed, Barbara Stanwyck, Claudette Colbert, Irene Dunn, Greer Garson. De var enastående kvinnor som inte behövde några maktlektioner och vars egna personligheter, liksom de karaktärer de tolkade, var starka och tydliga i konturerna. Deras röster var så olika att du kunde urskilja dem med detsamma.

Vi kände alla Rita Hayworths röst.

Vi kände alla Katherine Hepburns röst.

Kvinnorna i dagens Hollywood, efter den stora kvinnobefrielsen, ser alla exakt likadana ut, och deras röster låter likadant, dessa Julies och Jessicas! Den amerikanska kvinnans karaktär har snedvridits av den skadliga rörelse som kallas feminism. Varifrån kom den här vulgära, tatuerade, laglösa varelsen som utan att blinka mördar sitt barn och sedan går för att festa utan att känna något samvete eller ånger? Och detta under en så kort fas i historien?

När kvinnorna vid Lila Karps bord i Greenwich Village bestämde sig för att förstöra den amerikanska familjen genom att övertala unga kvinnor att hata västerländsk lag, män och äktenskap, fullföljde de precis vad de menade. Deras önskan – jag bevittnade det vid flera möten tills jag blev sjuk av deras hat – var att slita isär det amerikanska samhället, familjen och ”den patriarkale slavägaren”, det vill säga den amerikanske mannen.

Vi är alla så upptagna med att gratulera varandra, eftersom Ronald Reagan ”vann det kalla kriget utan att skjuta ett enda skott” att vi helt missar sanningen – att Mao, med sin lilla röda bok, och Sovjet vann det kalla kriget utan att skjuta ett enda skott genom att ta över våra kvinnor, våra unga och sinnena på alla dem som låter sig handledas av Noam Chomsky och Howard Zinns läroböcker.

Om du ser ett förräderi i det jag skriver, ett förräderi mot min syster: jag har kommit att identifiera mig med människor som Svetlana Stalin (Allilujeva) eller Juanita Castro; människor som talar klarspråk om en familjemedlem som har gjort stor skada.

Lojalitet kan vara mycket destruktivt. Jag har varit en av de tysta, men till slut öppnar jag munnen. Flickor har utsatts för något ont i åratal. Det är ondska. Jag mår illa av det. Massförstörelsen, det oundvikliga resultatet av alla socialistiska/kommunistiska experiment, lämnar spillror efter sig.

Så mycket grace, kvinnlighet och skönhet som har gått förlorade.

Så många förstörda liv.”

Mallory Millett

Denna artikel har tidigare översatts till svenska och publicerats på Julia Caesars blogg