MORGONDAGENS DAGSTIDNING – torsdag 15 maj 2025

torsdag 15 maj 2025

Israels penningmaskin

Den proisraeliska lobbyn förmår judiska oligarker och amerikanska skattebetalare att finansiera israeliska brott mot mänskliga rättigheter. Det skriver den amerikanske säkerhetsexperten Dr. Philip Giraldi.

publicerad 16 november 2017
David Foster, Seal, Arnold Schwarzenegger, Cheryl och Haim Saban och Israels generalkonsul i Los Angeles, Sam Grundwerg poserar tillsammans med soldater från den israeliska försvarsmakten på FIDF galan i början av november

Stjärnorna trädde fram i Hollywood den 2 november, eller åtminstone somliga av dem gjorde det. Galamiddagen firade Israels försvarsmakt (IDF) och samlade in pengar för att stödja dess verksamhet i själva Israel och på den ockuperade Västbanken. Den organisation som hyllades med festen var Israels försvarsmakts vänner (Friends of the Israel Defense Forces, FIDF), som har fjorton regionkontor i Förenta staterna och verkar enligt slagordet ”Deras uppgift är att sköta om Israel. Vår uppgift är att sköta om dem.” Bland de närvarande märktes Arnold Schwarzenegger och skådespelaren Gerald Butler. För underhållningen stod sångaren Seal.

Hollywoods judiska överklass var tätt packad på golvet, käket var strängt kosher och miljardärerna tävlade om vem som kunde skänka mest till ett dylikt värdigt ändamål. De 1200 närvarande på Beverly Hilton Hotel donerade rekordsumman 53,8 miljoner dollar. Oracles grundare Larry Ellison ledde flocken med ett bidrag på 16,6 miljoner dollar. Den israeliske mediamagnaten Haim Saban, Hillary Clintons frikostigaste gynnare, tjänstgjorde som värd för evenemanget och donerade fem miljoner dollar. För två veckor sedan ordnades en liknande sammankomst med 1200 deltagare i staden New York. Den fick namnet ”En kväll för hjältar”. Där deltog den störste donatorn till det republikanska partiet, kasinomagnaten Sheldon Adelson, och insamlades 35 miljoner dollar, varav sju miljoner kom från Adelson själv. Enligt uppgift satt FIDF på 190 miljoner dollar i bidrag för året redan före evenemangen i Hollywood och New York.

Kiss-sångaren Gene Simmons, född i Haifa, Israel, medverkade under galan till insamlingen. Foto: Shahar Azran/FIDF/CC BY-NC-ND 2.0

Donationer till FIDF är skattefria, och organisationen är registrerad hos Förenta staternas finansdepartement som en icke-vinstdrivande utbildnings- och välgörenhetsorganisation enligt paragraf 501(c)3. Man kan nog fråga hur det kommer sig att amerikanska skatte­betalare skall understödja en främmande militär organisation, som regelbundet står anklagad för krigsförbrytelser i sin pågående brutala och folkmordsartade ockupation av Västbanken och östra Jerusalem. Man kan också undra hur det kommer sig att en organisation som fortsätter en militär ockupation i strid med flerfaldiga FN-resolutioner, vilka stötts av Washington, får något slags skattebefrielse över huvud taget. Och slutligen kan man med fog fråga sig varför en organisation som redan erhåller drygt 3,8 miljarder dollar årligen direkt från Förenta staternas finansdepartement, behöver ännu mer pengar för att, som det påstås, skänka sina soldater detta livets goda.

Svaret på alla dessa frågor torde bli att judisk makt i Förenta staterna förmår detta att ske. Men i all synnerhet är det judiska pengar som gör det, eftersom kontanter på bordet ger tillgång både till medierna och till de människor som betyder något i Washington. En sluten krets av miljardstarka oligarker, däribland Saban, Ellison och Adelson, liksom Paul Singer och Bernard Marcus, stöder omedelbart organisationer som FIDF liksom viktigare proisraeliska grupper såsom Foundation for Defense of Democracies, America Israel Public Affairs Committee (AIPAC), Washington Institute for Near East Policy, Anti-Defamation League och Jewish Institute for National Security of America. Dessa miljardärer är inte blyga med var de har sin lojalitet, när de som Saban gör skryter med att vara en ”enfrågekille” och att frågan är Israel. Adelson har uttalat att han önskat att han hade tjänstgjort i Israels armé i stället för i Förenta staternas militär och att han vill att hans son som vuxen blir ”en prickskytt i IDF”. Båda har offentligt förespråkat att bomba Iran. I Adelsons fall skulle bomben vara ett kärnvapen.

Ibland är både ändamålet att stödja Israel och själva det finansiella stödet avsiktligt dolda, som i fallet med det nyligen igångsatta Iranfientliga Philos-projektet ”Kristet engagemang i Mellanöstern”, vilket finansierats av Singer. Miljardärerna donerar även direkt till politikers kampanjer och stöder projekt inbegripna i att ombesörja budskap, som används för att rättfärdiga proisraelisk politik i kongressen och massmedierna.

De starka banden mellan USA och Israel har uppfattats som en fråga som inte får ifrågasättas. Foto: Shahar Azran/CC BY-NC-ND 2.0

Mycket av den nu pågående hetsen för att ”göra något” åt Iran kommer till exempel från dessa grupper och medietillgångar. Det amerikanska biståndet till Israel har i själva verket blivit något som icke kan ifrågasättas och något liknande gåsen som fortsätter att lägga guldägg. Den verksamhet som bedrivs av ”lobbyn”, allmänt betraktad som den starkaste stämman i Washington vad gäller utrikespolitik, föranledde professorerna Stephen Walt och John Mearsheimer att fråga, ”Varför har Förenta staterna varit villigt att åsidosätta sin egen säkerhet … för att främja en annan stats intressen? [Ingen] förklaring kan lämnas på den anmärkningsvärda omfattningen av det materiella och diplomatiska stöd som Förenta staterna ger.” De anmärkte att ”Andra särskilda intressegrupper har lyckats snedvrida utrikespolitiken, men ingen lobby har lyckats omdirigera den så långt från vad nationens intresse skulle förorda, samtidigt som den övertygar amerikanerna om att Förenta staternas intressen och ett annat lands – i detta fall Israels – intressen är i grund och botten identiska.”

De pengar som judiska oligarker skänker Israel har visat sig bli en god investering, så att de avkastar miljarder för insatta miljoner. Sedan staten Israel grundades år 1948, har den enligt kongressens forskningstjänst varit ”den sammantaget största mottagaren av Förenta staternas utrikes bistånd sedan andra världskriget”. Förenta staterna har försett Israel med 233,7 miljarder dollar, omräknade efter inflation, från och med år 1948 till slutet av år 2012, uppger den israeliska tidningen Haaretz.

De 38 miljarder dollar på tio år i militärt bistånd, som president Obama lovade Israel i september 2016, är långt mindre än vad Israel faktiskt får av Förenta staternas finansdepartement och från andra källor, däribland gåvor från kongressen. För att anföra bara ett exempel i närtid kan man nämna att kongressledamoten Alcee Hastings i september föreslog ett tillägg till ett lagförslag som skulle ge 12 miljoner dollar för att hjälpa Israels etiopiska judar att bosätta sig i landet. Senator Lindsey Graham (republikan från Syd-Carolina) sade under den senaste diskussionen om lagstiftning rörande bistånd till Israel att de 38 miljarderna borde betraktas som ett minimibelopp och att kongressen borde godkänna ytterligare anslag till Israels försvar allteftersom behoven uppstod.

Vid sitt senaste sammanträde i mars 2017 tillkännagav AIPAC den senaste oväntade skänken från Amerika, varvid man applåderade ”Förenta staternas representanthus för att avsevärt ha ökat sitt stöd till det amerikansk-israeliska samarbetet om missilförsvar i lagförslaget om försvarsanslag för budgetåret 2017. Representanthuset anslog 600,7 miljoner dollar för de amerikansk-israeliska missilförsvarsprogrammen.” Och historien om dylik specialfinansiering av israelanknutna projekt är lång. Missilförsvarssystemet ”järnkupolen” (Iron Dome) finansierades till större delen av Förenta staterna och till en kostnad av mer än en miljard dollar. På 1980-talet finansierade Washington programmet för utvecklandet av det israeliska jaktplanet Lavi, som kostade de amerikanska skattebetalarna två miljarder dollar, innan det avbröts på grund av tekniska och andra problem. Det ingick i amerikanska försvarsdepartementets program om 5,45 miljarder dollar för finansiering av allsköns israeliska vapenprojekt till och med år 2002.

Hur Israel får pengar från Förenta staternas finansdepartement är i själva verket ett ganska invecklat och för den amerikanska allmänheten inte särskilt genomskinligt förfarande, som går långt utöver den check på 3,8 miljarder dollar som överlämnas vid det nya budgetårets början den 1 oktober. Även denna check, som biståndsmottagaren Israel är ensam om att få som en klumpsumma årets första dag, manipuleras för att avkasta ytterligare vinst. Vanligen återinsätts beloppet omedelbart hos Förenta staternas finansdepartement, som då på grund av att det opererar med ett underskott, lånar pengarna mot ränta som departementet betalar alltmedan israelerna tar ut den. Denna räntebetalning kostar de amerikanska skattebetalarna uppskattningsvis ytterligare 100 miljoner dollar per år. Israel har också varit skickligt på att använda ”lånegarantier”, en sak som kan ha bidragit till president George H.W. Bushs fall. Verkligheten är att dessa lån, vilka totalt uppgår till 42 miljarder dollar, aldrig återbetalas av Israel. Detta innebär att Förenta staternas finansdepartement betalar notan vad avser både kapitalet och räntan, ett slags ytterligare bistånd. Bush-erans lån uppgick till tio miljarder dollar.

Försvarsdepartementets projekt för samproduktion, preferensavtal, ”skrotning” eller ”överföring till överskottslager” av användbar utrustning, som sedan överlämnas till IDF, liksom framskjuten utplacering av militär hårdvara på en israelisk bas, är avsevärda förmåner för Israel. Mycket av detta bistånd hålls dolt för insyn.

Amerikanska skattebetalare har tidvis stått för merparten av Israels försvarsbudget. Foto: Scally/FIDF/CC BY-NC-ND 2.0

I september år 2012 medgav Israels förre överbefälhavare general Gabi Ashkenazi vid en konferens att amerikanska skattebetalare åren 2009–2012 hade betalat mer av hans lands försvarsbudget än israeliska skattebetalare gjort. Dessa uppgifter har ifrågasatts, men faktum kvarstår att en avsevärd andel av Israels medel för militärutgifter kommer från Förenta staterna. Det är för närvarande mer än 20 procent av den totala budgeten om 16 miljarder dollar, specialanslagen oräknade.

Genom att bevilja skattebefrielse understöder Förenta staternas regering även den strävan som samordnas för att ge Israel ytterligare bistånd. I likhet med FIDF är de flesta organisationer och stiftelser, som rimligen kunde betraktas som aktiva delar av Israellobbyn, i allmänhet registrerade hos finansdepartementet som skattebefriade stiftelser. I ett anförande under en konferens om Förenta staterna och Israel den 24 mars förklarade Grant Smith hur den bredare Israellobbyn använder dessa lagliga möjligheter:

”Nyckelorganisationer i Förenta staterna omfattar American Israel Public Affairs Committee (AIPAC), American Jewish Committee (AJC), Zionist Organization of America (ZOA) och Anti-Defamation League (ADL). Ytterligare hundratals, däribland ett litet antal evangelikala kristna organisationer, fyller funktioner inom ett vidsträckt ekosystem som kräver villkorslöst amerikanskt stöd för Israel. År 2012 hade den icke-vinstdrivande grenen av Israellobbyn intäkter på 3,7 miljarder dollar. Den siktar på att nå beloppet 6,3 miljarder år 2020. Sammantaget hade den 14 000 anställda och hävdade sig ha 350 000 volontärer.”

De 3,7 miljarder dollar som samlades in år 2012 omfattar inte de miljarder i privata donationer som går direkt till Israel, inte heller de ytterligare miljarder som betraktas såsom ”religiösa skattebefriade donationer” till grupper som inte alls är registrerade. Det förekommer också att bidrag skickas raka vägen till olika slags stiftelser i Israel, vilka själva ofta är registrerade som välgörenhetsorganisationer. År 2014 undersökte tidskriften Forward 3600 judiska skattebefriade välgörenhetsstiftelser och fastställde att de hade nettotillgångar om 26 miljarder dollar, 12–14 miljarder dollar i årliga intäkter och ”riktade den största delen av [sina] donerade dollar till Israel”. Forward tillade att det är ”en apparat som massivt gynnas av Förenta staternas federala regering och många delstatsregeringar och lokala styrelser i form av hundratals miljoner dollar i offentliga bidrag, miljarder i skatteavdragsgilla donationer och ytterligare miljarder i programavgifter, som betalas med offentliga medel.”

Pengar är ju utbytbara, och somliga amerikanska judar har förvånats, när de fått veta att de donationer de förutsatt vara avsedda för välgörande ändamål i Israel i stället förbrukats till att bygga ut de olagliga bosättningarna på Västbanken, ett syfte som de ibland inte stöder. Donald Trumps svärson och rådgivare Jared Kushner har en släktstiftelse som gjort donationer till Israel, däribland finansierat bosättningar på Västbanken, vilket är otillåtet enligt amerikansk lag. Samma sak har även USA:s ambassadör i Israel David Friedman gjort.

Israel gynnas även på andra sätt, ofta genom kongressens lagstiftande åtgärder. Det åtnjuter frihandel och även preferenshandel med USA och har ett handelsöverskott på nio miljarder dollar per år. Dess företag och statliga organisationer kan utan inskränkningar delta i upphandling för amerikanska försvars- och säkerhetsprojekt – ett privilegium som normalt beviljas bara länder som är NATO-medlemmar. Dess största försvarsföretag Elbit erhöll nyligen ett mångmiljonkontrakt för att tillämpa teknik på att försvara amerikanska stridsvagnar. Detta var ett förstklassigt exempel på hur amerikanskt bistånd understöder ett israeliskt industriföretag, som sedan konkurrerar direkt med amerikanska företag så att arbetstillfällen i USA går förlorade.

Och överföringen av offentliga penningmedel till Israel är vanlig även på delstatlig och lokal nivå. Somliga delstaters finansmyndigheter och pensionsfonder har köpt israeliska statsobligationer, vilket är en dålig investering och utsätter pensionärerna för risker, då dessa obligationer måste behållas till förfallodagen och därför inte har någon andrahandsmarknad och saknar likviditet. För bara litet mera än ett halvår sedan köpte delstaten Ohios finansmyndighet israeliska statsobligationer för rekordbeloppet 61 miljoner dollar. Ohios finanschef Josh Mandel medgav att köpet gjordes som reaktion på rörelsen för bojkott, avinvestering och sanktioner mot Israel, vilket innebär att Ohios skattebetalare intet ont anande måste deltaga i ett riskfyllt investeringsprogram som huvudsakligen är ägnat åt att straffa kritiker av Israel. Föga förvånande är Mandel knappast opartisk ifråga om Israel. Han var medlem av AIPAC medan han studerade vid Ohio State University, och talade vid organisationens policykonferens år 2008 i Washington. Efter att ha brännmärkt Iran sade han, ”Israel är vår bästa vän och allierad i Mellanöstern och det är viktigt att vi behåller ett starkt och varaktigt förhållande till dem.” Åttio andra delstatliga och lokala pensionsfonder för anställda samt finansfonder har enligt uppgift köpt dylika obligationer.

Förenta staternas och Israels bilaterala förhållande har varit en dyr affär för amerikanerna, likväl ännu ett exempel på hur det som uppfattas såsom behov hos en ”allierad” till Förenta staterna har företräde framför verkliga nationella intressen. Tiotals miljarder dollar behöver inte nödvändigtvis förbrukas på att blidka ett rikt främmande land och dess mäktiga inhemska lobby eller för att tillfredsställa miljardärer, som oljar lagren för att hålla Israels penningmaskin i gång.

 

Philip Giraldi

Om författaren

Philip Giraldi (född år 1946) är en amerikansk expert på internationell politik och säkerhetsfrågor. Han innehar doktorsgraden i europeisk historia från University of London. Dr Giraldi åtnjuter ett stort anseende för att återkommande ha vederlagt falska nyheter som planterats av Israels inflytelseagenter i massmedier och regeringsorgan.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Journalisten ställde kritiska frågor om Israel – portas från Eurovision

Situationen vid Gazaremsan

publicerad Idag 15:44
– av Jan Sundstedt
Szymon Stellmaszyk - Eurovision 2025 - Basel.
Den från Eurovison 2025 portade journalisten Szymon Stellmaszyk.

Den polske journalisten Szymon Stellmaszyk nekas ackreditering till årets Eurovision i Basel. Själv menar han att det beror på en kritisk fråga han ställde till Israels artist Eden Golan förra året – något EBU förnekar.

Szymon Stellmaszyk har bevakat Eurovision Song Contest i 20 år och driver både Facebook-sidan ”Let’s talk about ESC” och branschsajten ”Radio Newsletter”. I år nekas han för första gången ackreditering för att bevaka tävlingen på plats i Basel.

Bakgrunden, menar Stellmaszyk själv, är en kritisk fråga han ställde till Israels tävlande, Eden Golan, under Eurovision i Malmö i fjol. Då frågade han om Golan, med tanke på det politiska läget och kriget i Gaza, ansåg att hennes närvaro kunde innebära en säkerhetsrisk för övriga deltagare och publik.

Frågan väckte uppmärksamhet och kritiserades av vissa, men Stellmaszyk betonar att den inte var avsedd att vara stötande eller ”antisemitisk”. I ett mejl till Stellmaszyk, som statskanalen SVT tagit del av, motiverar EBU beslutet med att de plattformar Stellmaszyk använder inte har tillräcklig räckvidd.

”Inskränkning”

Szymon Stellmaszyk är själv övertygad om att EBU hittar på ett svepskäl och att det de facto handlar om frågan han ställde förra året.

– Det handlar om någon form av hämnd och i praktiken en inskränkning av yttrandefriheten, säger han.

Noteras kan även att årets så kallade mediehandbok från EBU dessutom innehåller en ny regel om att publicerat innehåll måste vara ”respektfullt” mot Eurovision och EBU. Eurovisionchefen Martin Green menar att formuleringen är olycklig och lovar att den ska omarbetas till nästa år.

Samtidigt vill han inte kommentera enskilda fall, men framhåller att det finns ett begränsat antal platser för journalister.

Eurovision Song Contest 2025 avgörs i Basel, Schweiz.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

James Bond blir ultraglobalist

Kulturrevolutionen i Väst

publicerad Idag 7:02
– av Jan Sundstedt
James Bond och hans chef M har nu blivit en del av Amazons imperium.

Bondproducenterna Michael G. Wilson och Barbara Broccoli, ägare och förvaltare av produktionsbolaget EoN productions, gick i förra veckan ut med nyheten att man släpper den kreativa kontrollen av James Bond-filmerna till globalisten Jeff Bezos företagsjätte Amazon.

Oro uttrycks från filmentusiaster över att agent 007 nu sannolikt blir än mer ”politiskt korrekt”.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 februari 2025.


Efter decennier av 25 mer eller mindre ikoniska (officiella) filmer under Eon Productions, Michael G. Wilsons och Barbara Broccolis ledning, tog sagan om James Bond i förra veckan en för många fans högst oväntad vändning när globalistföretaget Amazon, som redan 2022 förvärvade MGM (Bond-distributören) för 8,45 miljarder dollar, nu formellt också har erhållit kreativ kontroll över agent 007-franchisen.

Amazon köpte MGM främst för att stärka sin streamingtjänst Prime Video, men enligt de senaste uppgifterna innefattar avtalet även direkt inflytande över Bond-universumets kreativa riktning. Nyheten, som även bekräftas av Eon Productions, har nästintill orsakat chockvågor bland hängivna fans.

Inom Bond-gemenskapen uttrycks bland annat oro över är att franchisen, utöver nya filmer, kan komma att expandera med TV-spinoffs om olika sidokaraktärer, digitalt innehåll och inslag präglade av vänsterradikala kulturpolitiska strömningar – känt under beteckningar som woke, DEI och tredjevågsfeminism.

No Time To Die James Bond
James Bond (Daniel Craig) har till dags dato besegrat många storskurkar, men tycks nu ha mött sin överman i globalistföretaget Amazon. Foto från filmen ”No Time To Die”.

Eon Productions, som kontrollerat Bond-produktionerna sedan 1962, ska enligt rapporter fortsätta att ha en central roll i filmproduktionerna. Något som kritiker dock tvivlar på, då en av producenterna, Michael G. Wilson, 83, nu formellt deklarerat att han dragit sig tillbaka.

Med min 007-karriär som sträcker sig över nästan 60 otroliga år, tar jag ett steg tillbaka från att producera James Bond-filmerna för att fokusera på konst och välgörenhetsprojekt. Därför är Barbara och jag överens om att det är dags för vår betrodda partner, Amazon MGM Studios, att leda James Bond in i framtiden, kommenterar Wilson.

Oro uttrycks vidare för att Amazon kan urvattna konceptet genom att planera fler serier och spinoffs på Prime Video, något som tidigare diskuterats till exempel i form av en serie om CIA-agenten Felix Leiter. Man förebådar även att Bond-filmerna kan släppas direkt på Prime, trots att Eon styvnackat krävt att huvudfilmerna premierar på biografer.

“Bond är död”

På sociala medier har reaktionerna över det, för de allra flesta supportrarna chockartade beslutet, varit passionerade. ”Amazon kommer att förstöra allt som gör Bond unik – han blir en algoritmisk actionhjälte”, skriver ett fan på X. Vissa är dock mer hoppfulla. ”Fler berättelser i Bond-världen kan funka, om de respekterar kärnan”, kommenterar en annan användare.

I Reddit-trådar spekuleras det i att Bond nu med stor sannolikhet kan bli än mer ”woke”, och/eller följer liknande trender som Marvels utökade universum.

Bond in i streaming-eran

Mike Hopkins, chef för Prime Video och Amazon MGM Studios, är dock, föga förvånande, optimistisk.

Sedan hans debut på bio för över 60 år sedan har James Bond varit en av de mest ikoniska karaktärerna inom filmnöje. Vi är tacksamma mot framlidne Albert R. Broccoli och Harry Saltzman för att de tog James Bond till biografer världen över.

Enligt rapporter från branschkällor betalade teknikjätten en hisnande summa på ytterligare 1 miljard dollar till Eon Productions för att förvärva de exklusiva rättigheterna. MGM-köpet inkluderade förvisso distributionsrätten av James Bond-filmerna, men den nya överenskommelsen ger Amazon tydligare mandat att utveckla innehåll utanför filmerna.

Bedömare menar att Amazons agerande speglar en trend där streamingföretag köper ikoniska franchise för att locka prenumeranter. Riskerna är dock stora – Bond är en kulturinstitution med krävande fans. Medan Amazon ser möjligheter i att expandera Bond-universumet, kvarstår frågor om hur agent 007:s själva essens kommer att tillåtas bevaras – inklusive en smula politisk inkorrekthet?

Frågan som nu ekar genom filmvärlden är: Hur kommer Bezos globalistimperium att forma framtiden för världens mest kände hemlige agent? Kommer 007:s martini fortfarande vara skakad, inte rörd, i Amazons händer?

Eon Productions

  • Fullständigt namn: Eon Productions Limited
  • Grundat: 1961
  • Grundare: Albert R. "Cubby" Broccoli och Harry Saltzman
  • Nuvarande ägare: Barbara Broccoli och Michael G. Wilson
  • Huvudkontor: Eon House, 138 Piccadilly, London, England

Verksamhet.

  • Primärt fokus på produktion av James Bond-filmserien. Totalt 25 officiella filmer producerade mellan 1962 och 2021. Första film: "Dr. No" (1962). Senaste film: "No Time to Die" (2021).
  • Andra noterbara produktioner: "Chitty Chitty Bang Bang" (1968), "Call Me Bwana" (1963), West End-musikalen "Once" (2013)

Samarbeten.

  • Långvarigt partnerskap med United Artists och senare MGM
  • Joint venture med Amazon MGM Studios för James Bond-franchisen sedan februari 2025

Kulturellt arv.

  • Ansvariga för att etablera James Bond som en av de mest framgångsrika och långlivade filmfranchiserna i historien
  • Har format den moderna actiongenren och spionfilmen

Övrigt.

  • James Bond-franchisen har genererat över 7 miljarder dollar i biljettintäkter globalt
  • Omfattande merchandising och licensiering av Bond-varumärket
  • Utmärkelser: Ett flertal Oscar-nomineringar inklusive vinster. Främst tekniska meriter som specialeffekter och ljudmix
  • BAFTA-utmärkelser, bland annat 2013 års "Skyfall", för Enastående brittiska film

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Här är lustiga flygcykeln som byggdes under 50-talet

publicerad Igår 17:11
– av Redaktionen
Tv: Amerikanska armén testflyger. Tv: Uppvisning av utvecklaren Lewis C. McCarthy.

Det är ett flygplan, det är en cykel!

1955 kliver en man upp på en minst sagt udda konstruktion som har rotorblad likt en helikopter med handtag som på en motorcykel. Stående på mackapären drar mannen i ett startsnöre och rotorbladen börjar snurra under honom. Sedan lyfter han från marken.


Artikeln publicerades ursprungligen 12 mars 2023


Mannen som flyger inför kamerorna heter Lewis C. McCarty och är den som utvecklat och designat mackapären som nu flyger runt med honom i det öppna landskapet. Fötterna är fästa i plattformen under likt på nutidens motionscyklar och runt midjan sitter ett bälte som hindrar honom från att ramla av plattformen. Han flyger lågt ovanför marken med stolthet i blicken när han vinkar till kamerorna. Sedan släpper han handtagen och sträcker ut händerna i luften. Scenen avslutas med att han landar likt en helikopter i ett vattendrag.

Detta är den första prototypen av ”flygcykel” och kallades DH-4 Heli-Vector. Systemet är utvecklat så att piloten ska kunna styra med hjälp av att skifta sin vikt,  som man också använder sig av vid exempelvis cykling eller surfning. Den beskrevs som en ”personlig helikopter”, men lanserades dock aldrig på den allmänna marknaden.

Senare utvecklade företaget de Lackner Helicopters en egen prototyp av flygcykeln som kallades DH-5 Aerocycle där tanken spann vidare på att den skulle användas inom den amerikanska armén.

Det byggdes tolv stycken HZ-1 Aerocycle till den amerikanska armén under 1956, där man snabbt insåg att otränade soldater kunde lära sig att använda flygcykeln på under 20 minuter, vilket man ansåg var otroligt tidsbesparande. Samtidigt visade det sig att HZ-1 var snabbare än andra plattformsflygmaskiner som armén hade vid tidpunkten. Den kunde köra i 121 km/h och vara operativ i cirka 45 minuter och kunde flyga upp till 1 500 meters höjd.

Däremot fick man snabbt inse att flygcykeln inte var så lätt att flyga som man tidigare trott. Under testflygningar kraschade två av de tolv fordonen, varpå man senare beslöt att avsluta projektet. Det är oklart om någon soldat kom till skada under krascherna.

Av dessa tolv som armén beställde av De Lackner Helicopters överlevde enbart en, som idag står på U.S. Army Transportation Museum i Fort Eustis, Newport News, Virginia. Hur läget är med den första prototypen, DH-4 Heli-Vector, är oklart.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Bisarra barnserien beskrivs som ”digital drog”

Kulturrevolutionen i Väst

publicerad 9 maj 2025
– av Jan Sundstedt
Cocomelon
Barnserien Cocomelons karaktärer med dess abnorma proportioner.

Barnserien Cocomelon lockar små barn världen över med sina färgglada animationer och trallvänliga sånger. Trots den enorma populariteten växer kritiken mot serien, där vissa varningar hörs om att dess extrema klippning kan påverka barns hjärnor mycket negativt.

Allt fler föräldrar och experter ifrågasätter det extremt snabba tempot i Cocomelon och om den massproducerade stilen verkligen är bra för unga hjärnor, eller om den snarare riskerar att göra barn överstimulerade och rastlösa.

En av de stora invändningarna mot Cocomelon är den snabba klipptekniken, där kameravinklar byts ut varannan till var tredje sekund. Ett hektiskt och överdrivet tempo som dessvärre är alltför vanligt i modern barnunderhållning, men som här tas till en ny nivå.

Enligt en studie från PubMed Central (PMC) riskerar 4-åringars exekutiva funktioner, som självkontroll och arbetsminne, att kraftigt försämras efter att ha exponerats alltför länge av snabba klipp.

Många föräldrar rapporterar också att deras barn blir uppjagade efter att ha tittat på barnserier som Cocomelon, och på sociala medieplattformar som X det finns rikligt med kritik.

Massproducerad estetik

Även annan forskning indikerar att snabba kamera- och klippväxlingar kan påverka små barns koncentration negativt. Det snabba tempot är heller ingen slump. Cocomelon är designat för att fånga barns uppmärksamhet, men vissa menar att det nu går för långt.

Enligt Findmykids.org kan de konstanta intrycken trigga dopaminpåslag, vilket gör att barn söker samma snabba belöning även utanför skärmen – något som kan göra det svårare för dem att fokusera på lugnare aktiviteter som läsning eller lek.

Utöver tempot får även seriens estetik kritik. Seriens karaktärer har, likt en majoritet av animerade produktioner av idag, oproportionerligt stora huvuden och överdrivet glättiga uttryck, vilket vissa upplever som obehagligt.

För många föräldrar och tittare känns det som att serien är gjord på löpande band där kvantitet går före kvalitet, och resultatet blir en estetik som snarare skrämmer än charmar.

Åsikterna går isär

Till skillnad från traditionellt tecknade serier som Scooby-Doo är Cocomelon animerad på ett sätt som prioriterar kvantitet över kvalitet, vilket märks i de oproportionerliga karaktärerna och den löpande band-känslan.

Åsikterna om Cocomelon går isär. Vissa experter, som Rebecca Cowan vid Walden University, menar att det saknas tillräckliga bevis för att peka ut just Cocomelon som problemet – istället är det den totala skärmtiden som kan vara skadlig.

Utan empirisk forskning om programmet Cocomelon finns det inga data som kan underbygga påståenden om att programmet är överstimulerande på grund av tempot i scenerna, menar hon.

Men andra varnar för att seriens tempo och överstimulerande element kan påverka barns utveckling mycket negativt, särskilt när det gäller koncentration och lugn.

Cocomelon kan verka som en enkel lösning för att underhålla små barn, men det är värt att fundera på vad det snabba tempot och den massproducerade stilen gör med unga tittare.

Tre tips på kvalitativa barnserier i behagligt tempo

Arriettys dolda värld, berömd animerad japansk film

Nalle Puh

Pettson och Findus

Bluey - en ny populär barnserie

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.