"The machines rose from the ashes of the nuclear fire. Their war to exterminate mankind had raged for decades, but the final battle would not be fought in the future. It would be fought here, in our present. Tonight..."
Från första bildrutans blåtonade framtidsruiner till den sista dammiga ökenbilden, vibrerar klassiska science-fiction-thrillern The Terminator av en sorts domedagsrealism som få andra 80-talsfilmer kan matcha. Och vilken samtidsklang den fått.
När filmen hade premiär 1984 var AI fortfarande något som mest existerade i forskningsartiklar och datorspel med EGA-grafik. Idag pratar vi om autonoma vapensystem, maskininlärning som styr samhällsprocesser och algoritmer som kartlägger våra liv med en nitiskhet som skulle få till och med Skynet att rodna.
Plötsligt känns inte Camerons mörka framtid som science fiction, utan mer som en klocka som tickar betydligt snabbare än vad som kanske är hälsosamt för oss människor. Idén till filmen föddes emellertid inte i ett konferensrum utan i en mardröm.
James Cameron låg 1981 sjuk i en billig hotellsvit i Rom under slutfasen av kalkonen Piranha II: The Spawning. Med hög feber drömde han om en metallisk figur som reste sig ur elden — en robot, avskalad från kött, krypande genom rök och skugga med ett köksknivsliknande vapen i handen.
Efter att han vaknat upp ritade han snabbt ned bilden och insåg att han hade hittat ett embryo till en unik berättelse. Ur denna feberglimt såg The Terminator sedermera dagens ljus: en maskin skickad genom tiden, lika obönhörlig som drömmen som gav den liv.
Los Angeles, 1984
Kyle Reese (Michael Biehn), en krigstrött men beslutsam soldat från en framtid i ruiner, skickas tillbaka i tiden till Los Angeles för att skydda den unga Sarah Connor (Linda Hamilton).
Samtidigt anländer en nästintill ostoppbar cyborgmördare – The Terminator, modell T-800 (Schwarzenegger) – programmerad att döda Sarah Connor innan hon hinner föda den son som i en nära framtid kommer leda upproret mot Maskinerna i kölvattnet av en stundade kärnvapenapokalyps.
En intensiv och skräckfylld katt-och-råtta-jakt genom Los Angeles tar snart vid. Skottlossningar, förklädnader och farliga flyktscener växlar med korta andningshål där mänskliga band hinner knytas.
Terminatorn är en kall och effektiv jaktmaskin, samtidigt som Reese och Sarah kämpar för att överleva och förstå varför de är utvalda. I det mörka och dystopiska Los Angeles växer spänningen, och varje steg de tar kan vara det sista...
Arnold som dödsmaskin – ett av filmhistoriens smartaste rollval
Det är lätt att bli blind för hur genialt det faktiskt var att låta Arnold Schwarzenegger spela T-800. En roll som Arnold först tvekade till då tanken var initialt att han skulle gestalta motståndsrörelsens Kyle Reese.
James Cameron insåg dock efter lite betänketid det numera självklara: att Arnolds fysik, röst och orubbliga mimik inte bara var en styrka – den var perfekt för rollen som Terminatorn.
Vi bör dessutom vara Arnold evigt tacksamma för att han lyssnade på Cameron och tackade ja till rollen. Vi slapp då nämligen att se O.J. Simpson som T-800, vilket - tro det eller ej - var ett tilltänkt val för rollen som Terminatorn.
Det är en roll där bristen på mänsklighet blir själva poängen. Ingen ironi, ingen charm, bara en mekanisk framåtrörelse, likt en modern Michael Myers i läderjacka och Nike-sneakers. Hade man idag försökt skriva den rollen till någon annan än Arnold hade det sannolikt fallit platt.
Men det är inte bara stjärnan som bär upp filmen. Michael Biehn levererar som Kyle Reese en sorts desperat, sliten soldatintensitet som får hela berättelsen att kännas jordad och på riktigt. Han är trasig, modig och uppgiven på samma gång – och när han pratar om framtiden låter det inte som exposition, utan som minnen han helst hade velat glömma.
Linda Hamilton är dessutom långt ifrån en skräckfilms- eller thrillertrofé. Hennes Sarah Connor är en helt vanlig person som kastas in i ett öde hon aldrig bett om, och Hamilton lyckas balansera sårbarhet med ett spirande stål som senare ska blomma ut i T2:s ikoniska krigarmamma.
James Cameron visar sin talang
Cameron och Gale Anne Hurd knåpade ihop ett manus som egentligen inte borde fungera: sci-fi, thriller, action, tidsparadox, romantik och lite skräckfilm ovanpå det. Men det fungerar — och det gör det just för att Cameron regisserar med total kontroll.
Tempot är föredömligt, berättelsen har inga döda punkter, och filmen har en märklig förmåga att hålla sig inom ramarna för sin låga budget utan att någonsin kännas billig. Cameron finkalibrerar tempot som en ingenjör: snabba skiftningar mellan jakt, andhämtning och återhämtning, för att sedan kasta både karaktärer och publik rätt in i nästa prövning.
Det är också en film som har mycket mer gemensamt med slasherklassiker som Halloween och Fredag den 13:e än vad man först kanske tänker på. Terminatorn är i grunden en oförtröttlig slasherfigur: den jagar, den dyker upp där man minst anar det och den kan inte stoppas med vanliga metoder.
Hade T-800 burit mask istället för solglasögon hade den passat rakt in i Haddonfield eller Camp Crystal Lake.
Effekterna – kreativa, hårda och charmigt mekaniska
Trots sin begränsade budget lyckades Cameron skapa en framtidsvärld och en robotfiende som känns mer fysiska än mycket av dagens CGI-översvämmade blockbusters. De stop motion-sekvenser som används för att gestalta den skelettlika T-800-modellen har en skavande, metallisk känsla — nästan som om den där lilla ryckigheten i rörelserna gör roboten ännu mer kuslig.
Det är något med verkliga modeller, verkliga explosioner och verklig svett på skådespelarnas pannor som aldrig riktigt går att ersätta.
Brad Fiedels pulserande, dunkande ledmotiv är dessutom halva filmens själ. Det är industriellt, hotfullt, men samtidigt oväntat melankoliskt. Som om även musiken säger: "Det här kommer inte sluta väl."
När The Terminator hade premiär 1984 var den långt ifrån den självklara klassiker vi betraktar den som idag. Många kritiker blev positivt överraskade, då många förväntade sig ett billigt B-actionprojekt, men fick istället en smart, mörk och nervig sci-fi-thriller.
Publiken tog den till sig ännu snabbare, och filmen blev raskt en word-of-mouth-succé på biograferna under vintern och våren 1984/1985.
Arnold Schwarzenegger cementerade sin stjärnstatus och James Cameron betraktades plötsligt som en regissör att räkna med. Filmen blev, på gott och ont, dessutom startskottet för en av Hollywoods mest framgångsrika franchiser.
Fenomenet som skapade en franchise
Att 1991 års uppföljare Terminator 2: Judgment Day på ett flertal punkter lyckades överträffa originalet är närmast obegripligt och ett kvitto på Camerons unika fingertoppskänsla.
The Terminator är dock fundamentet — franchisens DNA. Allt från tidsparadoxen till det ödesmättade talet om "no fate but what we make for ourselves" har sin rot här. Det är lätt att återvända till "T2" om och om igen, men det är i originalet man finner den råa energin och mörka tonen som gör hela sagan möjlig.
Den tredje och James Cameron-frånvarande filmen, Terminator 3 (2003), må besitta viss "guilty pleasure"-charm, och 2009 års Terminator Salvation ska ha beröm för att bredda storyn.
Allt annat nonsens som sett dagens ljus kan man med fördel missa, alternativt bränna på bål, då dessa filmer inte bara förstör originalhandlingen utan dessvärre också besudlar de två första filmerna.
The Terminator är en film man med fördel kan återvända till. Dels för att den fortfarande är renodlad, pulshöjande underhållning i sitt mest koncentrerade 80-talsdestillat — dels för att den bjuder på en tidig, kusligt träffsäker dystopisk varning om vad som händer när mänsklighetens uppfinningsrikedom springer ifrån vårt eget omdöme.
Det är få filmer som lyckas vara lika tidlösa som de är profetiska, men Camerons stenhårda vision hör till undantagen. En klassiker som bara blir skarpare ju längre tiden går.
För den som föredrar fysisk media kan man med fördel här välja utgåva. Via streaming kan denna tjänst vara ett alternativ.
Jan Sundstedt
Regi: James Cameron
Manus: Gale Anne Hurd, James Cameron och William Wisher (Jr.)
Producenter: Gale Anne Hurd, John Daly och Derek Gibson
Musik: Brad Fiedel
Längd: 107 minuter
Svensk premiär 8 februari 1985
I rollerna (urval).
Arnold Schwarzenegger
Michael Biehn
Linda Hamilton
Lance Henriksen
Paul Winfield
Rick Rossovich
Earl Boen
