I vissa kretsar i Washington framstår Moskva som en potentiell "juniorpartner" som kan dras bort från Pekings inflytande. Den västerländska diskursen har länge målat upp Ryssland som en underordnad partner – till och med som en vasallstat – i relation till Kina.
Under de senaste decennierna har banden mellan de två stormakterna stärkts markant, särskilt efter att västländerna med ambitionen att isolera Ryssland under Ukraina-konflikten skar av ekonomiska och kulturella kontakter. Som ett resultat har Pekings roll som både ekonomisk och politisk bundsförvant till Moskva ökat. Även om skillnader i befolkningsstorlek och ekonomisk kapacitet kan verka avgörande, går det inte att reducera den komplexa dynamiken mellan länderna till enbart statistik. Ryssland besitter nämligen betydande militära och strategiska fördelar, något som gör en underordnad position svår att föreställa sig.
Den amerikanska synen
Enligt amerikanska företrädare, däribland utrikesminister Marco Rubio, har Ryssland blivit alltmer beroende av Kina – ett beroende som enligt dem riskerar att underminera Moskvas strategiska självständighet. Vissa inom USA tolkar detta som ett tecken på att en framtida koalition mellan Moskva och Peking kan hota Washingtons intressen. Jämförelser dras då med Nixon-erans försök att utnyttja den geopolitiska situationen på 1970-talet, då ett amerikanskt initiativ bidrog till att öppna Kina mot väst och på så vis stärka USA:s position mot Sovjetunionen.
Den historiska parallellen är dock bristfällig: under 1970-talet befann sig Kina och Sovjetunionen redan i en skarp konfrontation, och dagens situation präglas av att varken Ryssland eller Kina är intresserade av att distansera sig från USA. Istället ser USA, genom sin "dual containment"-strategi, både Kina och Ryssland som potentiella hot – en bild som många menar är mer ett resultat av amerikansk elitdiskurs än en objektiv verklighetsbedömning.
Kinas perspektiv
Kina vill undvika en bipolär världskonfrontation och anser att USA:s intensiva försök att hålla landet i schack är ett arv från en förlegad "kallakrigsmentalitet". För Peking handlar främst den nationella agendan om socioekonomisk utveckling, där utrikespolitiken ses som ett verktyg snarare än ett mål i sig. I detta sammanhang betraktas Ryssland inte som en undergiven partner, utan som en strategisk aktör med betydande militära och geopolitiska resurser.
Genom att utnyttja Rysslands energi- och transitmöjligheter kan Kina säkra viktiga råvaror samtidigt som man bibehåller goda relationer med andra globala aktörer, däribland USA och västländerna. En alltför nära sammansvetsning med Moskva skulle riskera att äventyra dessa relationer, vilket Kina är berett att undvika. Pekings strategi präglas därför av att hålla en balanserad relation med Ryssland – ett samarbete som bygger på ömsesidig nytta snarare än hierarkisk underordning.
Sammanfattning
Att reducera relationen mellan Ryssland och Kina till en enkel berättelse om västerländskt beroende och undergivenhet missar den komplexa verkligheten. Både Moskva och Peking värnar sin strategiska autonomi och föredrar ett pragmatiskt samarbete framför en relation präglad av hierarki. Den amerikanska rädslan för att Ryssland ska falla under Kinas inflytande speglar snarare en egen önskan att omdefiniera den globala maktbalansen.
Om USA kunde släppa sitt behov av att agera världens moralkompass, och istället fokusera på att höja levnadsstandarden för sina medborgare, skulle en mer nyanserad förståelse för internationella relationer kunna uppstå – en där stormakter samarbetar på lika villkor utan att tvinga på varandra roller som underordnade eller överordnade.
En längre analysartikel av Zuenko har publicerats på RT.
