Hans Blix, tidigare utrikesminister och IAEA-generaldirektör, uppmanar nu riksdagens utrikesutskott att bordlägga propositionen om DCA-avtalet mellan Sverige och USA.
Blix menar att det råder många oklarheter kring vad avtalet innebär. Han kallar det ett ”storskaligt och oöverskådligt avstående av svensk suveränitet”, och frågar sig om amerikanska bombflyg kommer att placeras på svensk mark utan uttryckligt svenskt godkännande.
”Det framförhandlade och föreslagna avtalet innehåller långtgående och tioåriga förpliktelser berörande rikets suveränitet och säkerhet och har inte varit föremål för någon allmän diskussion utan föregåtts av en märklig tystnad”, skriver han bland annat.
Blix menar vidare att avtalet, som bland annat ger USA långtgående militära befogenheter i Sverige och tillgång till svenska militärbaser, svenskt vatten, luftrum och territorium, inte bör ”underställas Riksdagens godkännande förrän tillfälle givits för en grundlig offentlig diskussion”.
Han anser att det är ”oacceptabelt att uttryckliga regler saknas om vilka åtgärder och verksamheter som kräver specifikt och uttryckligt svenskt godkännande innan de sätts igång”.
”Kan stationering av tungt amerikanskt bombflyg ske till exempel i Luleå utan uttryckligt föregående svenskt godkännande? Ger avtalet USA rätt – eller anser USA sig ha enligt avtalet fått rätt – att utan uttryckligt specifikt godkännande av Sveriges regering upprätta missilbatterier på Gotland?”, frågar han sig.
Hur påverkas Sveriges säkerhet?
Enligt Blix finns det stora skillnader mellan DCA-avtalet och det värdlandsavtal som tidigare slutits med Nato för att möjliggöra en snabbare utplacering av Nato-personal och material på svensk mark.
”Samförståndsavtalet är ett ramavtal och inför varje enskild aktivitet kommer ett särskilt och mer detaljerat genomförandeavtal att behöva ingås inom de begränsningar som anges i ramavtalet. DCA förskriver ingen liknande ordning. I avsaknad därav förefaller det som om DCA:s beskrivningar av vidsträckt amerikanskt tillträde till och av skiftande verksamheter på Sveriges territorium innefattar generella på förhand givna godkännanden”, menar han.
”Det skulle inte strida mot internationell rätt men skulle vara ett ovanligt, storskaligt och oöverskådligt avstående av svensk suveränitet. Har de svenska politiska partierna undersökt hur deras väljare ställer sig till detta och hur olika grader och sätt av implementering av avtalet kan väntas påverka det säkerhetspolitiska läget i vårt hörn av Europa?”, frågar sig Blix vidare.
Den tidigare utrikesministern menar också att det skulle vara mer ”förståeligt” att ingå i ett ”så långtgående och suveränitetsinskränkande avtal” om Sverige befann sig i ett ”kritiskt eller hotfullt skede” – men pekar på att vi inte befinner oss i en sådan situation idag.
”Ett särskilt skäl för Riksdagen att vänta med ställningstagande är att man inte nu vet vem som nästa år kommer att vara amerikansk president och bestämma när och hur USA:s rättigheter i avtalet ska utnyttjas”, uppmanar han avslutningsvis.
”Lydstat åt Washington”
Nya Dagbladet har tidigare skrivit om DCA-avtalet och hur den svenska suveräniteten hotas när USA får tillgång till svenska baser och svenskt territorium.
Enligt fredsforskaren Frida Stranne och statsvetaren Trita Parsi innebär avtalet att Sverige blir en ”lydstat åt Washington” och att ”amerikansk personal kommer att kunna agera utanför svensk lagstiftning i Sverige och inte ens svensk säkerhetspolis kommer att ha tillåtelse att övervaka dem”.
Författaren Jan Guillou är inne på samma spår och betraktar avtalet som ”ett kapitulationsdokument efter ett förlorat krig” där den som kritiserar militärsamarbetet utmålas som ”aktörer som vill skada Sveriges intressen”.
