Steven Spielbergs beslut att ta sig an författaren Peter Benchley och dennes oväntade kioskvältare Jaws (Hajen), gav vid tidpunkten den numera världsberömde regissören med stor sannolikhet upphov till ett flertal tankar. Två saker han inte räknat med kan ha varit vilken utomjordisk succé filmen skulle komma att bli och att inspelningen skulle bli en mardröm modell redig hjärtsnörp.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 28 oktober 2022.

Boken – förlagan

Romanen Jaws växte fram ur författaren Peter Benchleys fascination för hajar i allmänhet och hajattacker i synnerhet. Den episod som Benchley ofta nämnt som ögonöppnare är den om hajfiskaren Frank Mundus dramatiska upplevelse år 1964. Mundus fångade då en vithaj på över (ej formellt vägd) två ton, i Montauk, Long Island, utanför New York.

Fram till 1971 hade Benchley försörjt sig i huvudsak som frilansjournalist samt (under en kortare period) som talskrivare åt dåvarande president Lyndon B. Johnson. Han gjorde vid tidpunkten ett enligt honom själv ”sista försök att försörja mig som författare”.

Via sin agent lät han föreslå två idéer till hugade bokförlag och publicister. Ett förslag gällde en ”mördarhaj som terroriserade ett litet semester- och fiskesamhälle”. Bokförlaget Doubleday nappade på idén och gav Peter Benchley ettusen dollar i förskott för ett utkast. Ett utkast som kom att bli romanen Jaws.

Den inbundna utgåvan höll sig på bästsäljarlistan i 44 veckor och den efterföljande pocketboken sålde året därpå miljontals exemplar. Recensionerna var blandade. Många kritiker menade att prosa och karaktärisering saknades men de flesta var överens om romanens effektiva spänning.

Två nyckelpersoner som fått upp ögonen för romanen redan innan publicering var producenterna Richard D. Zanuck och David Brown. Duon var snabbt framme och nöp filmrättigheterna till boken för 175 000 dollar. Nu gällde det att finna en kompetent och våghalsig regissör…

Enter Steven Spielberg

Den vid tidpunkten 27-årige Spielberg hade 1973 regisserat sin första långfilm The Sugarland Express för Jaws-producenterna Zanuck/Brown. I samband med ett möte på herrarnas kontor noterade den numera världsberömde regissören ett exemplar av den opublicerade romanen.

Efter att ha norpat med sig och läst boken fängslades han ögonaböj och noterade bland annat att grundstoryn liknade hans tv-film Duel (Duellen, 1971), genom att båda handlar om ”bjässar som urskiljningslöst attackerar människor”.

Sedan påtänkte regissören John Sturges fått foten med anledning av att han ”inte såg skillnad på val och vithaj”, föll valet på unge herr Spielberg. Filmen erhöll en initial budget på 3.5 miljoner dollar och ett inspelningsschema på 55 dagar. Inspelningsstart sattes till maj 1974 och förväntades vara färdig i slutet på juni. Nu blev det inte riktigt så.

Marthas’s Vineyard

Val av inspelningsplats föll på ön Martha’s Vineyard, Massachusetts. David Brown förklarade att produktionen ”behövde ett semesterområde som var tillräckligt mycket medelklass så att en aggressiv hajs plötsliga närvaro skulle riskera att förstöra turistverksamheten och därmed mycket av ortens ekonomi”.

Platsen valdes också med anledning av att omgivande hav har en sandbotten som inte överstiger 11 meters djup, så långt ut som 19 km. Detta gjorde det möjligt att på ett praktiskt sätt arbeta med de mekaniska hajarna samtidigt som man gav skenet av att vara långt ute till havs.

Spielberg ville filma så mycket som möjligt av vattensekvenserna ur en badandes perspektiv. För detta ändamål utarbetade filmfotografen Bill Butler nyskapande kamerautrustning. Inklusive en rigg för att hålla kameran stabil oavsett tidvatten samt en snillrik förseglad och sänkbar kameralåda.

Problem och strejkande Bruce

Exempel på problem som fick Steven Spielberg att genomlida panikattacker och mardrömmar – när inspelningen efter 159 dagar äntligen var över:
– Den mekaniska hajen Bruce (döpt efter regissörens advokat) krånglade konstant. Vilket mer eller mindre tvingade Spielberg att anamma principen ”less is more” för scener som involverade hajen.
– Robert Shaw (färgstarke hajfiskaren Quint) var ökänd för sin kärleksfulla relation till alkohol. Han krökade regelbundet och hamnade ofta i öppen konflikt och bråk med främst Richard Dreyfuss (oceanologen Matt Hooper). En oanad konsekvens av männens grälsjuka relation blev att spänningarna mellan Quint och Hooper blev än mer realistiska.
– Filma på plats, till havs, visade sig omgående vara oerhört komplicerat. Utöver en strejkande Bruce så vattenfylldes kameror och annan utrustning frekvent. Quints fiskebåt The Orca sjönk titt som tätt och vid ett tillfälle var båtens propeller nära att dekapitera Carl Gottlieb (en av flera manusförfattare till Jaws).

En bok jag kan rekommendera är Memories From Martha’s Vineyard. Där finns allt den intresserade önskar veta om den problemtyngda inspelningen.

Roman vs. film

Filmen innehåller betydande skillnader jämfört med sin litterära förlaga. Spielbergs version är mer en fristående tolkning på egna ben och inte en karbonkopia – tack och lov för det.

Tre markanta skillnader:
1. I filmen är karaktärerna överlag sympatiska. Så icke i romanen. Matt Hooper är en oförskämd knöl som hoppar i säng med polischef Brodys fru Ellen. Ellen Brody är i sin tur drivande i denna amorösa utsvävning och en gnällspik modell större. Hennes make polischefen (Martin Brody) är en bitter dysterkvist som gärna tar till nävarna när orden tryter.
2. Borgmästare Vaughn är i filmen ingen ondskefull person med maffiakopplingar. Naiv och ovillig att inse faran, ja, men ingen herr Krabba-liknande figur med profithungriga händer i skuld till yrkeskriminella. En skuld som i sin tur får ödesdigra konsekvenser får ortens invånare.
3. Slutet. Utan att avslöja för mycket, låt mig kortfattat konstatera att filmversionen äger.

Vi får tacka försynen och Steven Spielbergs genidrag att helt kasta ointressanta och onödiga sidohandlingar överbord. Istället fokuserar han på en mer linjär och för tittaren mer begriplig äventyrsthriller med inslag av fruktan och terror.

Filmens handling torde för gemene man – såvida en inte sovit under en sten i 47 år – vara välkänd. Därav endast några rader om denna.

Från till synes ingenstans bestämmer sig en gigantisk vithaj för att invånarna i den lilla sömniga orten Amityville passar utmärkt som måltider. Filmens inledande scen och tillika hajattack, föranleder stadens polischef att söka stänga badstränderna. Något han motarbetas från att göra av stadens kommunfullmäktige, som ser intäkterna från sommarturisterna puts väck.

Föga förvånande följer ytterligare dödliga attacker varpå man till slut bestämmer sig för att ha ihjäl besten. Det blir nu upp till trion Brody, Hooper och Quint att oskadliggöra det dödliga hotet.

Braksuccé

Jaws hade premiär i USA den 20 juni 1975 och inledde sitt segertåg med en rekordhelg på 7 miljoner dollar, och på blott tio dagar hade den tjänat in över 21 miljoner dollar. På den vägen fortsatte det, med över 100 inspelade miljoner dollar på endast 59 dagar – oöverträffat för sin tid.

Filmen tillbringade sedan 14 veckor i rad som amerikansk listetta och internationella penning- och publiksiffror pekade på samma sak – spikrakt uppåt.

Jaws är, justerat för inflation, till dags dato fortfarande på topp tio-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin.

Mandom, mod och morske män

Det krävs ovan nämnda för att ens försöka sig på att göra en film som Jaws. 70-talet var en tid då dessa egenskaper fortfarande existerade i Hollywood. Det märks mer än väl på slutprodukten. Det är en makalös film som levererar på alla tänkbara plan. Spänning, fruktan, äventyr, beslutsamhet samt en och annan, för anspänningens skull, roande scen.

Mitt i all nagelbitande dramatik och nervkittlande raffel finns även sensmoral värd att notera. Jaws visar med all önskvärd tydlighet vad politisk endera naivitet eller korruption kan orsaka för skada. I filmen med oskyldiga dödsoffer som följd.

I motsats till detta får vi prov på vad beslutsamhet, mod, kampvilja, enighet och morske män kan åstadkomma. Med fara för sina egna liv beslutar sig filmens tre musketörer för att konfrontera problemet. Med ruter, tåga och ett ovisst öde tar man sig an uppgiften – utan tillstymmelse till woke och politisk korrekthet. I Jaws finns ingen plats för sojadrickande och feminiserade män.

Dah-dah-dah-dah…

Manuset är prickfritt med en dialog som känns naturlig. Regissör Spielberg har kanske aldrig varit bättre än i detta hans genombrott. Fullständigt enastående och i synnerhet om man begrundar vad han fick genomlida. Filmen är fylld till brädden av färgstarka karaktärer som vi önskar veta mer om och lära känna. Från de tre klarast lysande stjärnorna till minsta statistroll.

De krånglande specialeffekterna lyckas man till slut få ordning på så pass att vi som åskådare sväljer… historien med hull och hår. Bra jobbat, Bruce.

En särskild not av tacksamhet går till kompositören och legenden John Williams. Steven Spielberg har sagt att ”filmen skulle inte ha blivit hälften så uppskattad och framgångsrik, om det inte vore för ’Johnnys’ geniala ledmotiv och exceptionella musik”. Jag kan bara instämma med föregående talare.

Förslag på hur denna anrika rätt bör serveras, är framför allt den enastående 4K UHD-utgåvan som härförleden tacksamt såg dagens ljus. Den går att finna via denna länk. Jag pysslar inte med streaming så det får en själv leta upp.

Filmen får givetvis mina helhjärtade rekommendationer. Något annat kan inte komma på fråga. Jaws är en typ av film som inte längre produceras, så passa på och njut innan det är försent. Avslutningsvis vill jag passa på och säga att… Vi kommer att behöva en större båt…

Jan Sundstedt