Ett drygt decennium efter den blodiga Nato-invasionen pekas det nordafrikanska landet ut som ett ”nav för den interkontinentala narkotikahandeln” där korruption och misär frodas.
I en ny studie från den USA-baserade tankesmedjan The Sentry, med titeln ” Kleptocracy in Libya”, konstateras att den illegala narkotikahandeln inte bara är landets snabbast växande bransch – man noterar också att libyska tjänstemän och statsanställda regelbundet missbrukar offentliga resurser och befogenheter för att själva aktivt delta i eller underlätta den illegala droghandeln.
Det handlar framför allt om cannabis, kokain och den syntetiska opioiden captagon som skeppas vidare från Libyen ut i världen. Cannabisen kommer primärt från Marocko, kokainet från Latinamerika och captagon från Syrien och Indien. Tillverkningsanläggningar förmodas också finnas inne i Libyen.
Vid sidan av cannabis, kokain och captagon flödar även andra droger som tramadol, pregabalin och klonazepam fritt. Libyen fungerar nu som en port mellan europeiska leverantörer och blomstrande olagliga marknader i Nordafrika och Sahel.
”De statliga institutionernas svaghet, ogenomskinlighet och överdrivna personalisering ger Libyens politiska entreprenörer, ledare för väpnade grupper och chefer för organiserad brottslighet många sätt att stjäla eller missbruka offentliga resurser. På senare tid har tillväxten i Libyens kleptokratiska sektor accelererat”, noterar tankesmedjan.
Riskerar att gå under
”Detta innebär att Libyen inte är på väg mot någon ny jämvikt eller ny ordning. Istället finns det en betydande risk att de nuvarande ledarna till slut förstör landets viktigaste institutioner, inklusive National Oil Corporation (NOC), som står för nästan alla landets inkomster”, står vidare att läsa.
Författarna noterar att ”en fungerande stat inte kan vara baserad på kleptokrati” och att ”en korrupt uppgörelse mellan Libyens sittande ledare inte utgör något hållbart fredsbyggande, särskilt med tanke på att inga framsteg för närvarande görs när det gäller reformen av säkerhetssektorn eller avväpningen av miliserna”.
Man lyfter Irak, Sudan och Afghanistan som varnande exempel och menar att kleptokratin inte bara skadar befolkningen – utan också hotar grannländerna och även kan påverka Europa och USA.
”Prioriteringen måste därför vara att ta itu med den djupt rotade kulturen av straffrihet, en strävan som bör fullföljas genom att stärka kontrollerna och balanserna i Libyens ekonomiska styrsystem och göra det mer kostsamt att tjäna pengar på korruption och brottslighet”.