Den folkkära Luciatraditionen i Sverige fick ett folkligt uppsving under 1920-talet men har anor som går mycket långt tillbaka i tiden. Många förknippar den till kristendomen, men faktum är att den går tillbaka till tiden innan Sverige kristnades.

Namnet Lucia kommer från latinets lux och betyder ”ljus”. Idag den 13 december skrider Lucia fram med sin praktfulla ljuskrona och följet av tärnor och stjärngossar, och med lite tur även med någon pepparkaksgubbe och tomtenisse i följet. De stämningsfulla sångerna för högtiden har de flesta svenskar hört så många gånger att man i regel kan dem utantill.

Helgonet Santa Lucia

Efter att Sverige kristnades infördes även den julianska kalendern, där 13 december är årets längsta natt – vintersolståndet. I samband med detta fick varje dag ett kristet helgon – och den 13 december fick Sankta Lucia sin dag. Idag har vi den gregorianska kalendern och då inträffar vintersolståndet den 22 december.

Lucia ses som historisk figur av den kristna världen som martyr och vördas även som helgon inom den romersk-katolska kyrkan. Hon föddes enligt berättelsen under 280-talet i Syrakusa på Sicilien och avlade ett kyskhetslöfte för att hedra Gud – men eftersom det var förbjudet att vara kristen vid denna tid höll hon det för sig själv. Hennes mor ska dock ha lovat bort henne till en man, medan Lucia gång på gång försökte skjuta upp bröllopet. När modern blev sjuk ska Lucia ha tagit henne till helgonet Agatas grav, där modern efter besöket tillfrisknade varefter hon menade att Lucia inte längre behövde gifta sig. Mannen som hon tidigare varit lovad blev så arg att han anmälde Lucia till kejsaren Diocletianus, som var starkt emot kristendomen. Lucia dömdes efter detta till döden genom bränning på bål, men när bålet tändes dog hon inte av lågorna. En soldat ska därför ha stuckit en kniv i halsen på henne, varpå hon först därefter avled.

Inom den kristna konsten framställs Lucia därför ofta med ett svärd eller en dolk och ett sår i halsen. En annan vanlig avbildning är Santa Lucia med två ögon på ett fat, vilket anspelar på legenden om att hon före sin död tog ut sina ögon och sände dem till sin fästman. Enligt samma berättelse skänkte Gud henne sedan nya ögon, som var ännu vackrare än dem hon tidigare haft.

Lussekäringen

I den nordiska folktron var 13 december en delvis ryslig natt som man hade stor respekt för, eftersom man ansåg att övernaturliga makter låg som närmast vår synliga värld i samband med vintersolståndet. För att inget ont skulle hända på gården eller med djuren vakade människor därför hela natten, något man kallade för lussevaka. Det ansågs också viktigt, av samma skäl, att hålla sig inomhus.

Det var också den 13 december som Lussi, eller Lussekäringen, kunde uppenbara sig. Hon var en skräckinjagande andlig varelse som kom ridande genom luften, med följeslagare som kallades lussiferda. I exempelvis Västergötland var det istället Lussegubben som kom ridande. Han kunde också heta Lusse-Per – eller Lucifer. Barn som begått illdåd var särskilt utsatta för Lussi, som det berättades till och med kunde komma nerför skorstenen och röva bort dem. Om någon av julens förberedelser inte var klara kunde Lussi också straffa gården. Dessa legender antas gå tillbaka åtminstone till 1200-talet.

Vintersolståndet var också inledningen på julen, då de flesta förberedelser skulle vara färdiga, som exempelvis att slakta julgrisen. Ofta festade man under den 13 december med mycket mat – och alkohol. Ungdomar kunde springa från gård till gård och banka på dörrar, sjunga och få brännvin och mat som tack.

Detta beteende var dock inte lika fullt populärt bland Sveriges präster under 1700-talet, men istället för att helt förbjuda firandet valde man att låta Lucia få en större roll på dagen, enligt Linköpings universitet. Det blev en slags kompromiss och möjligen en anledning till att man idag firar på ett lugnare sätt än tidigare.

Luciatåget

Att klä ut barn likt kristna helgon i december är en tradition man spårat till någon gång under medeltiden, och att en kvinna klär sig i vitt och sjunger tillsammans med en ljusstake är dokumenterat från exempelvis Västergötland 1764. Däremot hade man då inget tåg och kvinnan bar inte krona. Traditionen firades också i hemmens sovrum på Luciamorgonen, inte ute i allmänheten.

Under slutet av 1800-talet började den specifika traditionsform man fortfarande har. Den lanserades, enligt Linköpings universitet, först på Skansen i Stockholm, och har senare spridits till andra nordiska länder. Idag firas Lucia på detta sätt i Norge, Danmark och Finland, dock inte i samma grad som i Sverige. Även i Italien firas Lucia, vilket där sker både i december och i maj. Traditionen förekommer också i USA och Kanada, mycket eftersom det i båda länderna finns en stor skandinavisk gemenskap.

I Sverige fick traditionen ett starkt folkligt uppsving framförallt på 1920-talet och 1927 ägde den första Lucia-omröstningen rum. Under 1900-talet tillkom sedermera även stjärngossarna i luciatåget, vilket i sin enkelhet beror på att man ville inkludera männen och pojkarna i traditionen. Stjärngossarna bedömer man ha inspirerats av de katolska ländernas julspel.

Lucias ljuskrona har en djup symbolik kopplad till legenden om att Lucia överlevde försöket att bränna henne på bål, då elden vägrade att ta fäste. En annan berättelse säger att Lucia bar ljusen på huvudet för att hålla händerna fria när hon förde kristna till säkerhet i Roms katakomber. Det röda bandet ska symbolisera blodet som rann nerför helgonet Lucias klänning när hon dödades som martyr.