Watergate har blivit närmast synonymt med korruption och maktmissbruk. De flesta man stöter på känner till eller är åtminstone bekanta med namnet. Termen har blivit ett samlingsnamn för efterföljande politiska skandaler, offentliga kändisfadäser samt inte minst benämningen ”konspirationsteori”.
Trots begreppets popularitet finns det såklart även människor som inte känner till den dramatiska händelsen eller för den delen detaljerna om vad som egentligen hände i Watergate-skandalen. Filmen Alla presidentens män är då till god hjälp för den nyfikne som önskar bli ledsagad i ämnet.
Filmen släpptes 1976, två år efter Watergate-utredningen, och är en dramatiserad version och analys av den journalistiska process som ledde till att Washington Post-reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein lyckades koppla samman inbrottet med utbredd korruption och maktmissbruk inom dåvarande amerikanske presidenten Richard Nixons administration.
Det här var Watergate
Då filmens handling är synonym med verkliga händelser beskriver jag Watergate-skandalen i korta drag. Som brukligt när det gäller filmer baserade på verkliga händelser råder även här en viss dramatisering, men inget som spårar ur eller tar sig för stora artistiska friheter.
Skandalen var en konsekvens av Nixon-administrationens ansträngningar att mörklägga sin inblandning i inbrottet i Demokraternas nationella kommittés högkvarter den 17 juni 1972. Detta var vid tidpunkten inhyst i Watergate-komplexet i Washington, D.C. Ett amatörmässigt inbrott skulle det visa sig, då samtliga fem inbrottstjuvar grips nästan omedelbart på platsen.
Det visade sig snart genom ett flertal vittnesmål och annan bevisning att presidenten själv, Richard Nixon, hade godkänt ett beslut att dölja sin administrations inblandning i inbrottet. Undersökningen avslöjade även att det fanns ett röstaktiverat avlyssningssystem i Ovala rummet. Något som 1974 ledde till att Nixon, istället för att låta sig ställas inför riksrätt, avgick.
Kopplingen mellan inbrottet och administrationen framhävdes av medierna och i synnerhet av The Washington Post. Det var framför allt journalisterna Carl Bernstein, i filmen gestaltad av Dustin Hoffman, och Bob Woodward, spelad av Robert Redford, som var de drivande bakom rapporteringen.
Woodward och Bernstein insamlade med stort tålamod i närmare två år, graverande information som visade att inbrottet och försöken att dölja det, ledde djupt in i katakomberna inom justitiedepartementet, FBI, CIA och hela vägen till ovala rummet i Vita huset…
Enastående realism
Det här är inte en film som gör det lätt på åskådarna. Filmen inleder med att vi placeras i händelserna kring inbrottet utan någon förklaring som exempelvis en textvägg, vilket bidrar till filmens oerhörda realism. Det som först verkar vara en isolerad händelse utvecklas snabbt till något mer olycksbådande.
Även om det för några kan vara en nackdel att filmen kräver sin fulla uppmärksamhet är det också en infallsvinkel som förtjänar lovord. Skildringen av Woodwards och Bernsteins kamp att få fram information känns verklighetstrogen och får publiken att, tillsammans med våra journalisthjältar, känna sig närvarande i utredningen.
En utredning som inom kort blir alltmer riskfylld. Det dröjer inte länge innan den obligatoriska paranoian infinner sig hos duon. Något det snart visar sig att man har fog för.
Tidsödande arbete
Ofta får Woodward eller Bernstein information som de inte kan publicera med trovärdighet på grund av att källorna måste förbli anonyma. Istället för att varje pusselbit tydligt, och med många filmers enklare mått mätt leder dem mot en slutsats, tillbringas en stor del av tiden med att gå igenom högar av dokument.
Det är ett oerhört tidsödande men nödvändigt arbete, i syfte att hitta de små pusselbitar av relevanta detaljer man behöver, för att därefter söka pussla ihop återstoden genom intuitiva gissningar. Alla presidentens män glamoriserar inte journalistik utan behandlar den med respekt.
Istället för att vara pepprad av actionsekvenser, täcker större delen av filmen allt det tråkiga arbete som journalistduon lägger ner för att nå sanningen.
Oändliga telefonsamtal och sömnlösa nätter ägnas åt att finkamma igenom exempelvis anställningsbevis, kassakvitton, telefonlistor och vittnesutsagor. Ett mödosamt arbete men också ett uppfriskande prov på gammal hederlig journalistik. Filmen hanterar detta sävliga och i andra filmsammanhang småtråkiga tempo på ett utomordentligt skickligt sätt och lägger fokus på framgångspunkterna i utredningen.
Filmen kastar inte ljus på hela Watergate-utredningen. Jag har inte plöjt igenom boken med samma titel, som förmodligen går in på fler detaljer än vad filmens speltid tillåter, men med tanke på att den redan är 138 minuter lång, är det logiskt att varje del av Watergate inte betas av.
Oscarsbelönad ”konspirationsteori”
Alla Presidentens Män var en av 1976 års mest hyllade filmer. Vid Oscarsgalan 1977 kammade den hem fyra statyetter och nominerades till ytterligare fyra, inklusive Bästa film och Bästa regi. Detta med all rätt då filmen är ett klanderfritt prov på artistisk frihet, fri från nutidens canceleringskultur, dogmer och agendor.
Manuset är välskrivet och tajt på ett sätt som leder tittaren tålmodigt in i handlingen. Personerna bakom historien porträtteras på trovärdigt sätt med en känsla av värdighet. Alan J. Pakula behandlar källmaterialet med sin karakteristiska känsla för den lilla människan och spretar aldrig iväg från målet – att berätta en historisk händelse på autentiskt maner.
Skådespelarna är givet rollistan klanderfria. Redford och Hoffman är utmärkta i sina respektive kostymer. De är helt enkelt Woodward och Bernstein. Birollsinnehavarna sticker ut än mer. Framför allt Hal Hoolbrook och Jason Robards – två personliga favoriter. Sistnämnde erhöll en Oscar för Bästa manliga biroll.
Verklighetens konspirationer och mysterier löses inte så snyggt eller hastigt som många andra filmer vill få oss att tro. Detta gäller inte minst Watergate-skandalen. Uppfriskande då att Alla presidentens män vågar ta en smalare och mer riskfylld väg.
Mer aktuell idag
Filmen visar och belyser även något som är högst aktuellt idag. Strax efter att Washington Post och andra medier börjat nysta i affären dröjde det inte länge innan den som ens insinuerade att något skumt var i görningen kallades ”konspirationsteoretiker” och ”foliehattar”. Känns detta igen? Intressant då att notera att den förmenta konspirationsteorin ett par år senare visade sig vara allt annat än teori. Något att begrunda för den som har låtit sig förledas att tro att konspirationer inte existerar.
Det här är en film som visar vad sann undersökande journalistik kan vara utan den enkelhet eller glamour som Hollywood ofta ger sådana berättelser. Det är även en film som torde vara obligatorisk för den som söker sig till yrket som sådant samt vill titulera sig journalist.
Journalister som ifrågasätter rådande narrativ och inte med hull och hår sväljer vad politiker och makthavare ber oss att svälja. Journalister med mod, tåga och tålamod och som är villiga att gräva till jordens ände för att uppdaga sanningen.
Jan Sundstedt
Regi: Alan J. Pakula
Manus: William Goldman - efter en bok av Carl Bernstein & William Woodward
Producent: Walter Coblentz
Musik: David Shire
Längd: 138 minuter
Svensk premiär 14 mars 1977
I rollerna (urval).
Robert Redford
Dustin Hoffman
Jason Robards
Jack Warden
Martin Balsam
Hal Holbrook
Penny Fuller
Meredith Baxter
