MORGONDAGENS DAGSTIDNING – fredag 1 augusti 2025

fredag 1 augusti 2025

 

Mobilen har blivit en fara för våra barns anknytningsbehov

Mobilen tar mycket av vår tid och avbryter oss i vår närvaro i verkligheten. Barnpsykologen Christian Sörlie Ekström menar att alla skulle kunna gynnas av arbeta mer för att bli en sparsam användare av mobilen. Speciellt skulle barn gynnas av att både minska sin egen skärmtid och att de vuxna omkring barnet också gör det.

publicerad 24 september 2022
Den mest förödande effekten på lite sikt är att de digitala apparaterna bryter den våglängd som vi talar till vårt barn på, skriver Christian Sörlie Ekström, civilingenjör och psykolog.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

115 470 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Anknytningsprocessen arbetar med att skapa en förtroendefull kontakt mellan ett barn och dess anknytningsperson. En trygg anknytning ger barnet en tillförsikt om att omvärlden förstår dess behov, kan ingripa och göra rätt saker för att barnet ska känna en tillförsikt och trygghet. Med en trygg anknytning får individen en trygg bas att utgå från och en bild av sig själv som kapabel och värdefull. En egenskap som skall komma att följa individen genom hela livet.

I det här arbetet är troligen mobilen ett av de tydligaste hindren. Det finns väl ingenting idag som hackar upp tillvaron mer än en mobil med alla notiser påslagna. Vi har dessutom en ställtid i hjärnan för att ställa om från verkligheten till att ta emot elektronisk information. Varje gång det plingar i mobilen kommer vi att behöva ställa om från närvaro i verkligheten till att kolla vad som hänt sen sist.

De som skapar sociala medier använder sig av de bästa, mest högbetalda, psykologerna för att få din oavkortade uppmärksamhet. En 35-årig psykolog har en årslön på cirka 3 miljoner kronor på Facebook. Då kan vi förstå hur viktigt det är för de här företagen att kunna använda sig av, och kontrollera, våra hjärnor. Genom att kidnappa din hjärna kan de hela tiden hitta nya sätt att öka tiden vi ger till Facebook, Instagram, Twittter, Snapchat, Whats App och alla de andra uppfinningarna som tar vår uppmärksamhet i besittning. Deras enda mål är att ständigt maximera vår användning, att öka antalet gånger som vi går in och öka antalet minuter vi stannar inne. Att kapa till sig så stor del av vårt liv som de kan. Och vi kan väl vara överens om att de lyckas ganska bra.

Deras enda mål är att ständigt maximera vår användning, att öka antalet gånger som vi går in och öka antalet minuter vi stannar inne. Att kapa till sig så stor del av vårt liv som de kan.

De jobbar främst med vårt behov av bekräftelse, att ständigt komma tillbaka för att få den där bekräftelsen av en like eller ett svar på ett inlägg. Det där bekräftelsebehovet är så starkt, och psykologerna på Facebook vet hur man gör för att knyta dig allt närmare den där bekräftelsemaskinen.

Vi hänger i genomsnitt cirka två timmar per dag på sociala medier och de flitigaste besökarna är de födda på 1990-talet. Vi kan kanske anta att det är på vår fritid vi ägnar mest tid åt sociala medier. Om hälften av tiden ligger på den tid som vi har att vara med barnen är det en rejäl del som vi inte är närvarande. Lägg därtill att det ringer eller att vi måste ringa upp någon så går lätt en halvtimma till. Där rök minst halva närvarotiden eller mer än så.

Men till det kommer den där ställtiden, tiden det tar att gå från sociala medier till verkligheten, och då ryker en bit till. Enligt Anders Hansen, boken ”Skärmhjärnan”, kollar vi mobilen var tionde minut. Om vi tänker oss att vi har tre timmar med våra barn per vardag kommer vi alltså under den tiden att ha fått 18 avbrott av vår närvaro.

Den mest förödande effekten på lite sikt är att de digitala apparaterna bryter den våglängd som vi talar till vårt barn på. Vi kommer ju inte ihåg var vi var när Facebook meddelade att det kommit ett meddelande från din bästis på semester i Grekland. Sen är det svårt att hitta tillbaka till vardagen där barnet sitter och arbetar med anknytning, vilket det gör hela sin vakna tid. För ettåringen är det av livsavgörande betydelse att en stark anknytning kommer på plats, det registrerar vad du gör och hur mycket napp det får på sina utslängda krokar. Det registrerar och programmerar varje rörelse, ljud eller annat som kan tydas som en välgärning. Summan av dessa intryck kommer senare att bli en konklusion om barnet känner sig tryggt eller inte.

Och man behöver ju knappast ha doktorerat i ämnet för ett förstå att avbrott var tionde minut i dialogen med barnet knappast främjar anknytningen. Om det här mönstret upprepas under hela den tidiga barndomen kan man väl utan att ta till överord säga att det ökar risken för en otrygg anknytning.

Den mest förödande effekten på lite sikt är att de digitala apparaterna bryter den våglängd som vi talar till vårt barn på.

En grundläggande faktor bakom vårt behov av uppdateringar ligger i människans natur som flockdjur. Vi vill tillhöra flocken för att det under evolutionen har varit en förutsättning för överlevnad. En separation från flocken ökade kraftigt riskerna för att bli offer för rovdjur eller fientligt sinnade människor i andra flockar. Den här instinkten sitter kvar och vi mår dåligt av eller känner till och med ångest över att befinna oss utanför flocken. Därför vill vi ständigt uppdatera oss på, och få bekräftelse för, att vi fortfarande tillhör flocken och har behållit vår position.

Det är detta som teknologijättarnas psykologer på till exempel Facebook, Instagram och Twitter har utnyttjat när de utvecklat, och fortsätter att utveckla, metoder för att få oss beroende av deras produkter. Då de utgår från några av våra mest basala instinkter för överlevnad är det svårt att konkurrera med dem en tråkig torsdagskväll med stök, stress och barnskrik. Då är det förföriskt enkelt att få ett avbrott, kanske var tionde minut, från en annan värld. När ett sms plingar till kommer det att trigga uråldrig instinkt och reflexmässigt få oss att kolla mobilen. Det kan ju vara något viktigt, något positivt men, ännu starkare, något negativt. För vi har också genom evolutionen lärt oss att prioritera negativa budskap. Att kunna upptäcka faror har varit livsavgörande.

Man skulle kunna tro att vi över tiden kommer att kunna inse, eller mer precist vår hjärna kommer att kunna inse, att vi är ”lurade” till att titta i mobilen hela tiden. Att hjärnan så småningom kommer att utveckla ett ”skydd” mot de här reaktionerna. Men hoppas inte så mycket på det, evolutionen fungerar inte här. Den fungerade för 200 000 år sedan på så sätt att de som var svagast eller inte förstod hur man skyddade sig mot faror inte överlevde, eller som Darwin uttryckte det, ”The fittest survive”. Det innebar ju att de som inte kunde anpassa sig, som att komma utanför gruppen, inte överlevde. Flocken eller släktet blev på så sätt alltmer livskraftigt. Det var de starkaste eller listigaste individerna som överlevde.

Men det är ju ingen som dör för att vi kommer utanför 2000-talets flockar. Så de som inte kan hantera det här med mobilen kommer att överleva och skaffa barn precis på samma sätt som om mobilen inte fanns och någon evolutionär anpassning eller utveckling kommer inte att ske. Så under överskådlig tid kommer ingenting att förändras. Vi kommer att reagera på samma sätt som nu när vi får ett nytt förföriskt meddelande på Facebook.

Vi har i den här artikeln fokuserat på hur vårt eget användande av sociala medier påverkar relationen och anknytningsprocessen mellan oss som föräldrar och barn. Men till detta kommer i allt ökad utsträckning det faktum att barnen själva i mycket tidig ålder slukas av Ipads och nätet. Det blir ju, sett ur ett anknytningsperspektiv, närmast som en vägg mellan barn och anknytningsperson, en Ipad främjar ju knappast anknytningsprocessen mellan barn och förälder. Anknytningen går ju till så att barnet registrerar vad som händer i relation till anknytningspersonen för att ”synka våglängden”. Finns föräldern där, förstår den mig, kan jag få hjälp när det behövs?

I boken ”Skärmhjärnan” skriver psykiatrikern Anders Hansen att 80 procent av alla tvååringar använder nätet regelbundet. Om man gör en populärvetenskaplig undersökning under en promenad i Stockholms innerstad kan man lätt göra spaningen att många barn som sitter i barnvagnarna, många är för små att gå kan man tro, mycket riktigt sitter med en surfplatta. Anders Hansen skriver vidare att forskarna är överens: barn behöver 9-11 timmars sömn per natt, röra på sig minst en timme om dagen samt maximera sin skärmtid till max 2 timmar per dag för att må så bra som möjligt. De som uppfyller de här kriterierna är bara 5 procent.

Det här med att vara sparsam användare av mobilens alla frestelser tror jag är en sak som vi alla, utan att det kostar någonting, kan arbeta med. Vad jag menar med att det inte kostar något är att vi ju kan avstå väldigt mycket av den tid vi lägger ner på mobilanvändandet utan att det egentligen påverkar vare sig våra liv negativt eller kostar oss några pengar. Det är bara en fråga om motivation. Det är som att sluta röka eller snusa, som ju också är ett beroendeförhållande. Med rätt motivation finns det bara positiva konsekvenser med att dra ner på användandet.

 

Christian Sörlie Ekström

Christian Sörlie Ekström är civilingenjör och psykolog och har under många år skrivit böcker om, föreläst och debatterat i radio, tv samt dags- och fackpress inom områdena anknytning, barn och anledningar till psykisk ohälsa. Han har bland annat publicerat böckerna "Hur mår egentligen våra barn" och "Det bästa för våra barn".

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Jorden snurrar snabbare – nu kan en sekund tas bort

publicerad 25 juli 2025
– av Redaktionen

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

115 470 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Jordens rotation har oväntat ökat i hastighet – dygnen har blivit något kortare. Nu överväger experter att för första gången ta bort en skottsekund från världstiden.

En skottsekund är en extra sekund som ibland läggs till i världstiden (UTC) för att kompensera för att Jorden snurrar lite ojämnt och långsammare över tid. Det görs för att hålla våra klockor i takt med Jordens rotation. Skottsekunder har använts sedan 1972, och totalt har 27 sekunder lagts till.

Nu kan det dock bli aktuellt att för första gången istället plocka bort en sekund från tidräkningen eftersom Jorden under sommaren snurrat snabbare än vanligt. Det handlar om några millisekunder, men har trots det påverkat och gjort dygnen kortare. Eric Stempels, astronom vid Uppsala universitet, menar att någonting har hänt med planeten.

Sedan 2020 har det hänt något med Jorden. Exakt vad är inte tydligt, men det har förmodligen att göra med hur Jorden roterar på insidan, och det kan också ha att göra med avsmältning av isarna som gör att Jorden nu börjar rotera lite snabbare, säger han till skattefinansierade SVT.

Hittills har man endast lagt till skottsekunder och aldrig plockat bort någon, vilket kan bli problematiskt för de tekniska systemen, däremot är det ändå viktigt för tidräkningen att man använder sig av skottsekunder annars kan det i framtiden skapa större problem, menar Stempels.

Det handlar om att hålla ihop Jordens rotation och tidräkningen. Skulle man inte använda sig av skottsekunderna, skulle man efter 50–100 år kunna ligga flera minuter fel, säger Stempels.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Forskarnas nya IVF-metod: Barn med DNA från tre personer

publicerad 17 juli 2025
– av Isac Boman
Arkivbild.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

115 470 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


   Åtta barn rapporteras ha fötts i Storbritannien med DNA från en mor och en far – och ytterligare en person. Metoden har motiverats med att förebygga risken för att ärva livshotande genetiska sjukdomar från föräldrarna.

Ingreppstekniken beskrivs i brittiska medier som banbrytande och blev möjlig efter att Storbritannien ändrade lagstiftningen på området 2015. Den brittiska fertilitetsmyndigheten beviljade den första licensen 2017 till en klinik vid Newcastle University, där läkare varit allra först med att använda tekniken som uppges syfta till att hjälpa kvinnor med mitokondriella sjukdomar att föda friska barn genom konstgjord befruktning.

Fyra pojkar och fyra flickor, inklusive ett par enäggstvillingar, har fötts genom metoden som tekniskt kallas mitokondriell donationsterapi. Barnen ska just nu inte uppvisa några tecken på de mitokondriella sjukdomar som de riskerade att ärva. Ytterligare en graviditet pågår fortfarande.

Tredje personens gener förs vidare

Som föräldrar har vi alltid velat ge vårt barn en hälsosam start i livet. Efter år av osäkerhet gav denna behandling oss hopp – och sedan gav den oss vårt barn … vi är överväldigade av tacksamhet. Vetenskapen gav oss en chans” säger modern till en av flickorna enligt den brittiska liberala The Guardian.

Mitokondrierna som påverkas av behandlingen utgör 0,02 procent av människans totala DNA, varför forskarna bakom tekniken inte helt omfattar beskrivningen av tekniken som att den ger upphov till ”tre föräldrar”. Samtidigt har mitokondrier sin egen genetiska kod och flickor som föds med hjälp av denna teknik – och som bär på den friska tredje personens/donatorns mitokondrier – kommer att föra vidare dessa gener även till sina eventuella barn.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Vanlig parasit sprids från katter

publicerad 7 juli 2025
– av Redaktionen
Hos personer som genomgått organtransplantation kan parasiten orsaka hjärninflammation och i värsta fall leda till döden.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

115 470 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Genom att manipulera immunceller kan en parasit ta sig in i hjärnan, visar forskning från Stockholms universitet. Det är vanligt att parasiten sprider sig från katter till människor.

Parasiten toxoplasma är vanlig och kan orsaka allvarlig sjukdom hos både djur och människor. Den är vanligt förekommande i Sverige och var femte svensk bär på den, men den är ännu vanligare i andra länder.

Vid Stockholms universitet undersöker man närmare hur parasiten fungerar och sprider sig i kroppen. Det man redan vet är att parasiten manipulerar värdcellernas immunförsvar till sin egen fördel, för att sedan ta sig vidare in till hjärnan. När den manipulerar värdcellernas immunförsvar hjälper det parasiten att spridas i resten av kroppen och även hålla sig vid liv.

De exakta mekanismerna är dock fortfarande oklara för forskarna.

Med hjälp av avancerade experiment och bildteknik försöker vi förstå hur parasiten undviker immunförsvaret och påverkar vita blodkroppar. Denna kunskap kan i framtiden bli viktig för att utveckla nya metoder för att förebygga infektionen”, skriver man på hemsidan.

Parasiten sprider sig ofta från katter till människor, men ofta ger den inga symptom. Däremot kan det leda till allvarlig sjukdom hos dem med nedsatt immunförsvar.

Hos aidspatienter, till exempel, eller organtransplanterade personer, kan den orsaka hjärninflammation som obehandlad kan leda till döden. Foster kan drabbas av vattenskalle eller andra missbildningar, säger Antonio Barragan, professor vid Stockholms universitet, till Bonniertidningen DN.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Hjärncellsmassornas huvudbry: Hur det mänskliga medvetandet gäckar hjärnforskarna

Människan och medvetandet

Tesen om att människans medvetande utgår från hjärncellsmassan är inte så självklar som den breda strömmens forskningsfält idag vill göra gällande. Det skriver Cecilia Gustafsson som ser närmare på några av de frågor som den fysikaliska vetenskapen lämnat obesvarade.

publicerad 5 juli 2025

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

115 470 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Hjärnforskning har under årtionden bedrivits, och under denna tid har inhämtats mycken kunskap om hjärnans funktioner och reaktioner, elektrokemiska såväl som biokemiska. En hjärncells uppbyggnad och struktur kan idag detaljrikt förklaras och åskådliggöras, och därtill har man klarlagt dess funktion. Hjärnan som organ har fastställts vara nervsystemets överordnande del vilken förmedlar impulser till övriga nervsystemet, möjliggörande bland annat motoriska rörelser. Mycket har därmed mänskligheten vunnit kunskap om gällande hjärnan, liksom om andra fysiska organ, vilket är till gagn vid dysfunktioner, skador, behandling och kirurgi.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 4 januari 2025.


Vad man däremot inte kunnat vare sig kartlägga, bevisa eller förklara är själva människan och det mänskliga medvetandet. Ändock vill naturvetenskapen, implicit stora delar av hjärnforskningen, envist hävda att människan är hjärnan och att hjärnan styr hela människans medvetande, det vill säga allt som människan tänker, känner, säger, minns, kan och gör. Hjärnan får alltså inte bara funktionen av att vara den övergripande delen av nervsystemet, utan tillskrivs den övergripande, eller ledande, ställningen över själva människan. Hur ett sådant resonemang kan få föras i vetenskapens namn, och därmed nästintill ”vunnit laga kraft” inom den offentliggjorda delen av naturvetenskapen, torde vara absurt för en självständigt tänkande människa.

Vad man däremot inte kunnat vare sig kartlägga, bevisa eller förklara är själva människan och det mänskliga medvetandet.

Om hjärnforskningen och därmed den fysikaliska vetenskapen inte kan, med vetenskapliga metoder och bevis, påvisa hur och på vilket sätt hjärnan utgör producenten av allt som människan gör, tänker, känner och säger, hur kan den då så bestämt hävda något dylikt och dessutom låta detta hävdande utgöra underlag för de offentliga framställningar som görs om hjärnan? På webbsidor och i tv-program samt via institutioner inom vård och utbildning blir vi ständigt delgivna denna ”kunskap” om hjärnans enorma inflytande över oss. Inget av det som där sägs om hjärnans ”frambringande” av det mänskliga medvetandet och minnet är dock vetenskapligt bevisat.

Inte bara det att förklaringarna i sig ofta är motsägelsefulla (de framställer hjärnan och människan som två olika aktörer), de blir förnuftsvidriga i bemärkelsen att själva människan som ett levande väsen med drömmar, önskningar, vilja, reflektioner, intelligens, handlingsförmåga etcetera reduceras till en passiv slav, underordnad ett veckat grovfysiskt organs elektrokemiska signaler.

Några citat med anmärkningar, för att åskådliggöra de motsägelsefulla argumenten samt hur du som människa presenteras, tagna från bland andra en nationell och välkänd vårdsida på internet:

Storhjärnans yttre lager kallas hjärnbarken eller cortex. Den består av grå hjärnsubstans som innehåller nervceller. Hjärnbarken ansvarar för vårt medvetande av olika sinnesintryck. I hjärnbarken skapas våra tankar, känslor och minnen.

Hjärnan är inblandad i det mesta vi gör, känner och upplever. Det är den som ger oss vår personlighet och våra känslor. Det är hjärnan som gör att vi har ett medvetande, att vi kan tänka och att vi kan minnas.

Hjärnan använder väldigt få hjärnceller för att komma ihåg saker som den ser.

Forskning hävdar att neuroner agerar som tankeceller, kapabla att specialisera sig på vissa minnen som hjärnan tidigare valt ut.

Observera hur hjärnbarken beskrivs som en grå substans innehållandes nervceller, och hur denna grå substans är ansvarig för medvetandegörandet av sinnesintrycken – den ”ser”, ”den kommer ihåg”. Vidare hur hjärnan tillskrivs egenskaper som gör att du kan tänka och minnas och att den dessutom ”väljer ut” minnen utifrån ”vad den ser”. Du har i dessa framställningar ingen talan, du får förlita dig på att ”hjärnan ser rätt”, att nervcellerna ”kommer ihåg det hjärnan ser”. Du är med andra ord helt underordnad och vem du är eller vad hjärnan ska med dig till framgår inte. Hur hjärnan med dess nervceller ”väljer”, ”ser” och ”kommer ihåg” kan den fysikalistiska forskningen inte förklara, men är för den skull inte beredd att ompröva sina påståenden.

Tillåt mig att, utifrån detta reduktionistiska synsätt på människan och medvetandet, göra ett något humoristiskt nedslag i ”hjärncellsmassan Edgars liv”:

Hjärncellsmassan Edgar skapades samtidigt som den fysiska kropp vari hjärncellsmassan Edgar är lokaliserad högst upp i. De båda kom liksom i ”samma paket” via en annan hjärncellsmassas kropp, som resultat av att denna andra hjärncellsmassa, kallad mor, tillsammans med en tredje hjärncellsmassa, kallad far, tidigare gemensamt beslutat sig för att avla en ny hjärncellsmassa.

Hjärncellsmassan Edgar är nu vuxen och bor i en egen lägenhet. Inte långt från hjärncellsmassan Edgar bor bästa kompisen, en annan hjärncellsmassa vid namn Agaton. De båda umgås flitigt med varandra och det är lätt att ta dem för tvillingar. De båda är nämligen oerhört lika varandra. Båda har de en rosa-grå nyans med veckat utseende, de väger ungefär lika mycket, är lika formade och indelade i lika många lober och ventriklar vardera. Båda har identiska lillhjärnor och hjärnstammar, och hjärnbalken hos de båda hjärncellsmassorna, vilken förenar de två uppdelade halvorna, är förvillande lika. Även thalamus, hypotalamus och limbiska systemet hos de två ser likadana ut och är placerade på samma ställen. Kort sagt deras struktur, uppbyggnad och funktion skiljer sig inte alls åt och det är mycket lätt att vid blotta anblicken ta fel på de båda.

Sin otroliga likhet till trots så finns en väsentlig skillnad dem emellan. Hjärncellsmassan Agaton har nämligen sedan sin begynnelse varit mycket skicklig på att frambringa vackra tongångar på diverse instrument. Hjärncellsmassan Edgar däremot, är trots många och tappra försök helt oläraktig när det kommer till musicerande, och därtill alldeles tondöv. De båda har vid ett flertal tillfällen ställt sig frågan hur det kan komma sig. De båda hjärncellsmassorna är ju så lika och äger ju båda samma funktioner i sina respektive delar. Hjärncellsmassan Edgar frågade en gång hjärncellsmassan Agaton hur det kommer sig att denne är så musikaliskt skicklig. Spelade hjärncellsmassan Agatons hjärncellsmassor till föräldrar mycket? Hjärncellsmassan Agaton letade febrilt i sig själv, både på den plats hos sig själv benämnd hjärnbarken och i den grå substansen där de så kallade ”korttidsminnena” och ”långtidsminnena” sägs finnas, men utan resultat. Hjärncellsmassan Agaton kunde inte, i sig själv, hitta varifrån intresset för musik uppkommit, när det uppkom eller hur skickligheten att hantera olika instrument uppstått. Under uppväxtåren fanns ingen annan musicerande hjärncellsmassa i den omedelbara närheten.

Några av cellerna i hjärnbarken hos hjärncellsmassan Edgar fann detta mycket frustrerande och blev ledsna av detta, skapade således en nedstämdhet – hur kan två, i uppbyggnad; struktur och hjärncellsinnehåll, så lika hjärncellsmassor vara så olika i läraktighet och utövande? Några andra hjärnceller i hjärncellsmassan Edgar ansåg det orättvist. De båda hjärncellsmassorna samtalade mycket om detta, genom att, via det största hålet i huvudet, växelvis utstöta olika ljudpuffar.

En dylik framställning av människan skapar mängder av frågor varav endast ett fåtal tas upp i denna text. Den tänkande läsaren, med intelligent förmåga och med uppfattningen om sig själv som besittare av självaktiverad tankeverksamhet kan säkerligen göra sig fler frågeställningar.

Vilka celler saknar hjärncellsmassan Edgar, som inte kan lära sig musicera, och som hjärncellsmassan Agaton verkar ha haft sedan sin skapelse? Vilka hjärnceller bestämmer vad som ska väljas ut, vad som ska kunna läras in, var det inlärda skall lagras och hur bestämmer cellerna var inlagringen sker? Varför sådana individuella skillnader mellan hjärncellsmassor trots samma idoga träning, liknande uppväxtvillkor, samma förutsättningar, ja ibland till och med samma föräldrar (om syskon avses)? Om hjärncellsmassan skapar tankarna och känslorna, vilket de båda hjärncellsmassorna fått lära sig av andra hjärncellsmassor, som sysslar med hjärnforskning och utbildning, vilka hjärnceller är det som blir upprörda och ledsna, som i hjärncellsmassan Edgars fall ovan, och hur skapar hjärncellen dessa känslor? Om nu hjärncellerna har samma funktion hos alla friska hjärncellsmassor, vad är det då som gör att säg en och samma företeelse gör hjärncellerna i hjärnbarken upprörda och ledsna hos vissa hjärncellsmassor, men inte hos andra? Hur bestäms det och av vad?

Vidare, om man exempelvis inte minns något vid ett visst tillfälle, men som man sedan glasklart kommer ihåg vid ett senare tillfälle, är det då så att de hjärnceller som lagrat just det specifika minnet man ville åt var upptagna med annat eller hade ledigt vid det första tillfället, för att sedan vara ”åter är i tjänst” vid det senare, och då kan plocka fram minnet? Hur plockar de ”minnesbärande” hjärncellerna fram själva minnesbilden? Och hur blir det en bild för ens inre? Hur går sammansättningen, av det över flera nervceller utspridda minnet, till? Och ”man” förresten, är det man själv som vill minnas något eller är det hjärnan? För om det är ”man själv” som vill minnas och ser minnesbilden för ”sitt inre”, så måste ju detta ”man själv” vara något annat än själva hjärnan. Hur står då dessa två aktörer i förhållande till varandra?

Sådana frågor, och fler därtill, kan den fysikaliska vetenskapen inte besvara, avfärdar dem som irrelevanta. Men om vetenskapen skall vara vägledande i kunskapshänseende så bör den följa vetenskaplig praxis och därmed hålla sig till vad den vet respektive inte vet, vad som är konstaterbart och vad som icke är det, således inte skapa gissningar och teorier för att fylla kunskapsluckorna. Vetenskapen vet att hjärnan är ett organ som, likt andra organ, tillhör den grovfysiska organismen.

Sådana frågor, och fler därtill, kan den fysikaliska vetenskapen inte besvara, avfärdar dem som irrelevanta.

Vetenskapen vet hur nervceller fungerar och vilka elektrokemiska och biokemiska impulser de förmedlar sinsemellan. Vetenskapen vet att dessa signaler förmedlar och sätter igång andra signaler och aktiviteter i andra organ i organismen. Dock varken vet eller kan dagens vetenskap förklara vad medvetande är. Och på grund av sin okunskap om det sistnämnda förminskar man levande människor till intelligensbefriade och viljelösa grå substanser. Pressar in icke passande pusselbitar i ett redan fastlagt pussel och avfärdar samtidigt pusselbitar man inte kan inpassa.

Fysikaliska forskare försvarar ofta detta med att mycket av det som rör hjärnan fortfarande är ett mysterium och att detta till stor del beror på att det är svårt att forska på hjärnan. Man får väl ödmjukt utgå från att det egentligen inte är själva hjärnan som fysiskt organ som är det stora mysteriet, utan att det i själva verket är det levande väsendet människan med sitt medvetande som utgör det för forskarna oförklarliga. För att något skingra den huvudbry som därför råder om detta ”hjärnans mysterium”, så kan det för fortsatt utveckling inom området underlätta, om de som utför forskningen inte så dogmatiskt hävdade att det mänskliga minnet och medvetandet skapas i och av en organisk grå massa av hjärnceller; är enbart det sekundära resultatet av hjärncellsimpulser.

 

Cecilia Gustafsson

 


Källor och referenser:

1177 – Så fungerar hjärnan

Utforska sinnet – Vårt minne: hur fungerar det egentligen?

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.