Anknytningsprocessen arbetar med att skapa en förtroendefull kontakt mellan ett barn och dess anknytningsperson. En trygg anknytning ger barnet en tillförsikt om att omvärlden förstår dess behov, kan ingripa och göra rätt saker för att barnet ska känna en tillförsikt och trygghet. Med en trygg anknytning får individen en trygg bas att utgå från och en bild av sig själv som kapabel och värdefull. En egenskap som skall komma att följa individen genom hela livet.

I det här arbetet är troligen mobilen ett av de tydligaste hindren. Det finns väl ingenting idag som hackar upp tillvaron mer än en mobil med alla notiser påslagna. Vi har dessutom en ställtid i hjärnan för att ställa om från verkligheten till att ta emot elektronisk information. Varje gång det plingar i mobilen kommer vi att behöva ställa om från närvaro i verkligheten till att kolla vad som hänt sen sist.

De som skapar sociala medier använder sig av de bästa, mest högbetalda, psykologerna för att få din oavkortade uppmärksamhet. En 35-årig psykolog har en årslön på cirka 3 miljoner kronor på Facebook. Då kan vi förstå hur viktigt det är för de här företagen att kunna använda sig av, och kontrollera, våra hjärnor. Genom att kidnappa din hjärna kan de hela tiden hitta nya sätt att öka tiden vi ger till Facebook, Instagram, Twittter, Snapchat, Whats App och alla de andra uppfinningarna som tar vår uppmärksamhet i besittning. Deras enda mål är att ständigt maximera vår användning, att öka antalet gånger som vi går in och öka antalet minuter vi stannar inne. Att kapa till sig så stor del av vårt liv som de kan. Och vi kan väl vara överens om att de lyckas ganska bra.

Deras enda mål är att ständigt maximera vår användning, att öka antalet gånger som vi går in och öka antalet minuter vi stannar inne. Att kapa till sig så stor del av vårt liv som de kan.

De jobbar främst med vårt behov av bekräftelse, att ständigt komma tillbaka för att få den där bekräftelsen av en like eller ett svar på ett inlägg. Det där bekräftelsebehovet är så starkt, och psykologerna på Facebook vet hur man gör för att knyta dig allt närmare den där bekräftelsemaskinen.

Vi hänger i genomsnitt cirka två timmar per dag på sociala medier och de flitigaste besökarna är de födda på 1990-talet. Vi kan kanske anta att det är på vår fritid vi ägnar mest tid åt sociala medier. Om hälften av tiden ligger på den tid som vi har att vara med barnen är det en rejäl del som vi inte är närvarande. Lägg därtill att det ringer eller att vi måste ringa upp någon så går lätt en halvtimma till. Där rök minst halva närvarotiden eller mer än så.

Men till det kommer den där ställtiden, tiden det tar att gå från sociala medier till verkligheten, och då ryker en bit till. Enligt Anders Hansen, boken ”Skärmhjärnan”, kollar vi mobilen var tionde minut. Om vi tänker oss att vi har tre timmar med våra barn per vardag kommer vi alltså under den tiden att ha fått 18 avbrott av vår närvaro.

Den mest förödande effekten på lite sikt är att de digitala apparaterna bryter den våglängd som vi talar till vårt barn på. Vi kommer ju inte ihåg var vi var när Facebook meddelade att det kommit ett meddelande från din bästis på semester i Grekland. Sen är det svårt att hitta tillbaka till vardagen där barnet sitter och arbetar med anknytning, vilket det gör hela sin vakna tid. För ettåringen är det av livsavgörande betydelse att en stark anknytning kommer på plats, det registrerar vad du gör och hur mycket napp det får på sina utslängda krokar. Det registrerar och programmerar varje rörelse, ljud eller annat som kan tydas som en välgärning. Summan av dessa intryck kommer senare att bli en konklusion om barnet känner sig tryggt eller inte.

Och man behöver ju knappast ha doktorerat i ämnet för ett förstå att avbrott var tionde minut i dialogen med barnet knappast främjar anknytningen. Om det här mönstret upprepas under hela den tidiga barndomen kan man väl utan att ta till överord säga att det ökar risken för en otrygg anknytning.

Den mest förödande effekten på lite sikt är att de digitala apparaterna bryter den våglängd som vi talar till vårt barn på.

En grundläggande faktor bakom vårt behov av uppdateringar ligger i människans natur som flockdjur. Vi vill tillhöra flocken för att det under evolutionen har varit en förutsättning för överlevnad. En separation från flocken ökade kraftigt riskerna för att bli offer för rovdjur eller fientligt sinnade människor i andra flockar. Den här instinkten sitter kvar och vi mår dåligt av eller känner till och med ångest över att befinna oss utanför flocken. Därför vill vi ständigt uppdatera oss på, och få bekräftelse för, att vi fortfarande tillhör flocken och har behållit vår position.

Det är detta som teknologijättarnas psykologer på till exempel Facebook, Instagram och Twitter har utnyttjat när de utvecklat, och fortsätter att utveckla, metoder för att få oss beroende av deras produkter. Då de utgår från några av våra mest basala instinkter för överlevnad är det svårt att konkurrera med dem en tråkig torsdagskväll med stök, stress och barnskrik. Då är det förföriskt enkelt att få ett avbrott, kanske var tionde minut, från en annan värld. När ett sms plingar till kommer det att trigga uråldrig instinkt och reflexmässigt få oss att kolla mobilen. Det kan ju vara något viktigt, något positivt men, ännu starkare, något negativt. För vi har också genom evolutionen lärt oss att prioritera negativa budskap. Att kunna upptäcka faror har varit livsavgörande.

Man skulle kunna tro att vi över tiden kommer att kunna inse, eller mer precist vår hjärna kommer att kunna inse, att vi är ”lurade” till att titta i mobilen hela tiden. Att hjärnan så småningom kommer att utveckla ett ”skydd” mot de här reaktionerna. Men hoppas inte så mycket på det, evolutionen fungerar inte här. Den fungerade för 200 000 år sedan på så sätt att de som var svagast eller inte förstod hur man skyddade sig mot faror inte överlevde, eller som Darwin uttryckte det, ”The fittest survive”. Det innebar ju att de som inte kunde anpassa sig, som att komma utanför gruppen, inte överlevde. Flocken eller släktet blev på så sätt alltmer livskraftigt. Det var de starkaste eller listigaste individerna som överlevde.

Men det är ju ingen som dör för att vi kommer utanför 2000-talets flockar. Så de som inte kan hantera det här med mobilen kommer att överleva och skaffa barn precis på samma sätt som om mobilen inte fanns och någon evolutionär anpassning eller utveckling kommer inte att ske. Så under överskådlig tid kommer ingenting att förändras. Vi kommer att reagera på samma sätt som nu när vi får ett nytt förföriskt meddelande på Facebook.

Vi har i den här artikeln fokuserat på hur vårt eget användande av sociala medier påverkar relationen och anknytningsprocessen mellan oss som föräldrar och barn. Men till detta kommer i allt ökad utsträckning det faktum att barnen själva i mycket tidig ålder slukas av Ipads och nätet. Det blir ju, sett ur ett anknytningsperspektiv, närmast som en vägg mellan barn och anknytningsperson, en Ipad främjar ju knappast anknytningsprocessen mellan barn och förälder. Anknytningen går ju till så att barnet registrerar vad som händer i relation till anknytningspersonen för att ”synka våglängden”. Finns föräldern där, förstår den mig, kan jag få hjälp när det behövs?

I boken ”Skärmhjärnan” skriver psykiatrikern Anders Hansen att 80 procent av alla tvååringar använder nätet regelbundet. Om man gör en populärvetenskaplig undersökning under en promenad i Stockholms innerstad kan man lätt göra spaningen att många barn som sitter i barnvagnarna, många är för små att gå kan man tro, mycket riktigt sitter med en surfplatta. Anders Hansen skriver vidare att forskarna är överens: barn behöver 9-11 timmars sömn per natt, röra på sig minst en timme om dagen samt maximera sin skärmtid till max 2 timmar per dag för att må så bra som möjligt. De som uppfyller de här kriterierna är bara 5 procent.

Det här med att vara sparsam användare av mobilens alla frestelser tror jag är en sak som vi alla, utan att det kostar någonting, kan arbeta med. Vad jag menar med att det inte kostar något är att vi ju kan avstå väldigt mycket av den tid vi lägger ner på mobilanvändandet utan att det egentligen påverkar vare sig våra liv negativt eller kostar oss några pengar. Det är bara en fråga om motivation. Det är som att sluta röka eller snusa, som ju också är ett beroendeförhållande. Med rätt motivation finns det bara positiva konsekvenser med att dra ner på användandet.

Christian Sörlie Ekström