Tidigare har forskare använt benmärgstransplantation i försök att bota HIV, en behandling som anses vara riskfylld och inte helt utan komplikationer. Nyligen har HIV för första gången botats med hjälp av en annan typ av transplantation – nämligen genom navelsträngsblod från bebisar. En kontroversiell metod som inte bara kritiserats av etiska skäl utan även för att det kan innebära allvarliga medicinska risker för nyfödda barn.
Den första kvinnan någonsin har blivit botad från HIV efter att ha genomgått en avancerad behandling som bland annat innefattar en blodtransplantation från navelsträngen, rapporterar New York Times. Forskare vid New York Presbyterian Weill Cornell Medical Center delade nyligen med sig av resultatet från studien på en konferens i Denver. Ett år efter transplantationen finns inga spår kvar av HIV-viruset i kvinnans blod. Även kvinnans leukemi, som utvecklades av HIV-infektionen, blev tillfälligt förbättrad efter behandlingen. Forskarna tror att det är på grund av de donerade stamcellerna från nyfödda i navelsträngsblodet som gör att mottagarens egna stamceller blir mer anpassningsbara.
Dr. Steven Deeks från University of California, San Fransisco, menar att denna nya typ av transplantation är ett ”attraktivt alternativ” för forskningen kring botemedel mot HIV och AIDS, och kallar stamcellerna i navelsträngsblod från nyfödda för ”magiska”.
Tidigare har två män botats från HIV med hjälp av benmärgstransplantation, en behandling som dock är mer riskfylld än navelsträngstransplantationer. Forskare menar även att navelsträngsblod är både enklare att få tag på och mindre riskfyllt än stamceller från benmärg, samt att blodet inte behöver matchas lika precist. I behandlingarna med benmärgstransplantationerna fick båda männen nämligen allvarliga komplikationer och det ena fallet höll på att resultera i dödsfall. När de donerade benmärgscellerna attackerade mottagarens egna celler och i det andra fallet blev mannen botad från HIV men drog på sig en rad andra infektioner som följd.
Kvinnan som genomgick transplantationen med navelsträngsblod fick lämna sjukhuset efter lite mer än två veckor efter operationen och utvecklade enligt ansvarig läkare inte några infektioner.
Användandet av stamceller från navelsträngsblod är kontroversiellt och väcker anstöt på många håll runt om i världen, inte minst i Sverige. Nationella navelsträngsblodbanken på Sahlgrenska Universitetssjukhus skriver att ”navelsträngsblodet innehåller unika stamceller som används för att bota svåra sjukdomar som till exempel blodcancer, medfödda blod- och immunbristsjukdomar och genetiska sjukdomar”.
Insamlingen av stamceller via blod från navelsträngen har inte bara kritiserats av etiska skäl utan även för att det kan innebära medicinska risker för det nyfödda barnet. 2016 visade studier att om avnavling sker för tidigt kan barnet få brist på näringsämnet järn och även få komplikationer med finmotoriken senare i livet när det exempelvis skall skriva och rita, menar bland andra Ola Andersson, barnläkare och forskare på Uppsala Universitet. För att samla in den mängd blod som behövs för att spara stamceller är tidig avnavling ett måste och det nyfödda barnet går då miste om en hel deciliter blod, vilket motsvarar en betydligt större blodmängd hos en vuxen person.
Även Läkartidningen har tidigare tagit upp det kontroversiella ämnet och nämner i en artikel från 2017 att företaget Cellaviva redan då mötte stort motstånd från förlossningskliniker runt om i landet. De ville inte delta i insamlingen av navelsträngsblod utan ifrågasatte huruvida detta kunde vara etiskt, ekonomiskt och medicinskt försvarbart.
I höstas gick Akut Barnmorskestöd ut på Instagram och delade sina erfarenheter kring insamlandet av navelsträngsblod på förlossningskliniker i Sverige. Inlägget fick stor spridning på sociala medier och innehållet som barnmorskorna delade med sig av väckte ilska och upprördhet gällande behandlingen. Följande står bland annat att läsa i ett av inläggen:
”Vampyrerna är på jobbet varje vardag och jagar oss personal. De kräver att få veta vilka rum de ska hugga tag i. De klampar in mitt i värkarbetet, oavsett hur många centimeter kvinnan är öppen, och säger: ”Hej! Vi är från Blodbanken och vill samla in navelsträngsblod till sjuka barn eftersom navelsträngsblod är så värdefullt. Det finns inga kända risker för ert barn.”
De visar det oetiska formuläret där det står en massa osanningar. De övertalar de stackars föräldrarna att samtycka – bokstavligen mitt i värkarbetet! Om de pratar och en värk börjar, så fortsätter de prata under värken.
De kräver sedan att en klämma sätts på navelsträngen 45 sekunder efter att barnet är fött. 15 sekunder senare klipps navelsträngen. Dessutom vill de att moderkakan ska komma ut inom 10 minuter för att de ska få ut så mycket blod som möjligt.”
Med sen avnavling menas ofta att navelsträngen klipps minst tre minuter efter det att barnet är fött. När ett barn föds har det två tredjedelar av sitt blod i kroppen och en tredjedel fortfarande kvar i moderkakan – en extra deciliter som motsvarar 30 procent av barnets totala blodvolym. Under den första minuten har två tredjedelar av blodet i moderkakan passerat över till barnet och efter tre minuter det mesta. Många väntar med att klippa navelsträngen ända tills moderkakan fötts ut för att barnet inte ska gå miste om det värdefulla och näringsrika blod som behöver passera från moderkakan till barnet via navelsträngen. Om navelsträngen klipps för tidigt går bebisen miste om en stor del av, inte bara sin blodvolym, utan även viktiga stamceller, antikroppar, röda blodkroppar och järndepåer.
