Inför det amerikanska presidentvalet fick såväl inhemska väljare som den internationella publiken veta att valet skulle bli en oviss historia. Det påstods bland annat att Harris hade ”momentum” och goda chanser att besegra Donald Trump – där hon enligt flera opinionsinstitut till och med var klar favorit att vinna med flera procentenheter.

Så blev det som bekant inte – alls. Trump segrade i samtliga sju vågmästarstater och vann 312 elektorer – jämfört med ynka 226 för Harris. Trump fick därtill, trots underläget i stora delstater som Kalifornien, också flest röster av det amerikanska valet (popular vote). Utfallet kan nog utan överdrifter beskrivas som en jordskredsseger för Trump.

Efter valet har bortförklaringsförsöken varit många. Opinionsinstituten och aktörerna bakom mätningarna ”underskattade” Trumps väljare, hävdar vissa. Andra påstår att man misslyckades med att ”nå ut” till Trumps väljarbas, och att det var därför man hade så fel.

Några argumenterar också något svepande för att syftet med undersökningarna aldrig varit att ge en exakt lägesbild eller förutspå valresultatet utan bara visa på ”mönster”, ”attityder” och ”mer eller mindre kvalificerade uppskattningar” – och att man därför heller inte bör reagera på att de i många fall givit en gravt missvisande bild av Harris och Trumps verkliga stöd hos det amerikanska folket.

Folk föredrar en vinnare

Sammantaget finns det mycket som tyder på en helt annan och mer bister förklaring till att opinionsinstituten bara ”råkat” ha fel om valutgången. Snarare kan det handla om att dessa, högst systematiskt dessutom, använt dem som ett aktivt verktyg för valpåverkan.

Officiellt heter det förstås att man endast vill ”undersöka” vad väljarna tänker rösta på. I praktiken har man bevisligen både överdrivit och vinklat dessa resultat på olika sätt till Demokraternas fördel, och fått det att framstå som att Kamala Harris varit på väg att vinna, trots att hon i själva verket var närmast chanslös.

Skälet vore mycket enkelt och logiskt – att försöka forma opinionen för att få de mer politiskt osäkra massorna att gå ut och lägga sin röst på Harris – och samtidigt få mer moderata Trumpanhängare att känna uppgivenhet och hålla sig hemma – eftersom deras kandidat ju inte skulle kunna vinna den här gången heller.

Rent psykologiskt är strategin inte svår att förstå. En kandidat som beskrivs som en vinnare eller befinner sig i stark medvind lockar fler anhängare än en kandidat som presenteras som en förmodad förlorare. Om väljarna uppfattar att deras kandidat inte har någon verklig chans att besegra motståndaren kommer många också att avstå från att rösta – samtidigt som många av de som är politiskt osäkra tenderar att ansluta sig till det ”vinnande tåget”.

Grupptrycket är verkligt

Trots att insynen i opinionsinstitutens och analysföretagens verksamhet och tillvägagångssätt ofta är helt obefintlig, åtnjuter de samtidigt en närmast sakral position i medierapporteringen – eller tolkas i stort åtminstone som neutrala, som aktörer utan baktankar.

Denna syn får nog betraktas som naiv. Detta handlar inte om aktörer som drivs av rättspatos, utan av politiska ambitioner och monetära intressen, och det gäller förstås inte bara det amerikanska presidentvalet. Opinionsundersökningar kan i hög grad forma människors åsikter i många kontroversiella frågor – oavsett om det handlar om Natomedlemskap, migrationspolitik, statliga understöd till hbtq-lobbyn eller om svenska vapen ska skickas till Ukraina och Israel.

Grupptryckets påverkan på människans agerande är högst verkligt. Att sticka ut och gå mot strömmen uppfattar många som något obehagligt – där riskerna kan omfatta att dra socialt stigma över sig på olika sätt. Det är en grundläggande psykologi som politiskt medvetna aktörer självfallet också är förvissade om och därför benägna att utnyttja till sin favör. Om en tveksam medborgare som lutat åt att rösta på Sverigedemokraterna samtidigt får läsa att 9 av 10 svenskar aldrig kan tänka sig att lägga sin röst på partiet, blir beslutet att verkligen göra det i praktiken psykologiskt svårare.

I fallet med presidentvalet i USA tyder mycket på att stödet för Trumps kampanj – och kanske framförallt missnöjet med de styrande Demokraterna, av olika skäl varit så pass stort i de breda folklagren att det helt enkelt inte var möjligt att manipulera opinionen till hans nackdel i tillräckligt hög utsträckning för att kunna avgöra valets utgång.

Det spelade uppenbarligen heller ingen roll att det samlade vänsterliberala medieetablissemanget år ut och år in gjort allt man kunnat för att utmåla Trump som brottsling, våldtäktsman, rasist, fascist, extremist eller generell irrationell galning. Förklaringen verkar av allt att döma vara att en växande skara anhängare helt enkelt inte bryr sig om dem – till stor del eftersom deras tillit till dem som fört ut sådana budskap redan är så kraftigt urholkat och att försöken till karaktärsmord på Trump därför inte varit tillräckligt effektiva.

Opinionsinstitutens subtila inflytande är uppenbarligen därför inte på något sätt att betrakta som allsmäktigt, men för den medvetne betraktaren är de definitivt en faktor att ta i beaktande i hur opinionen faktiskt formas i praktiken.

Markus Andersson