MORGONDAGENS DAGSTIDNING – fredag 15 augusti 2025

fredag 15 augusti 2025

 

Scarface – omdebatterad, oemotståndlig och oöverträffad

Att se Brian De Palmas "Scarface" kan liknas vid att bli överkörd av ett tåg. Filmen tar tag i åskådaren från ruta ett och släpper inte taget förrän knappt tre timmar senare. Utskälld vid premiären för sina många våldsamma scener men filmen fick också beröm för bland annat Oliver Stones manus, De Palmas regi, scenografi, persongalleri och inte minst en Al Pacino i absolut toppform - inklusive över 200 'F'-bomber. Ett måste på var filmälskares "hink-lista".

publicerad 22 juni 2024
– av Jan Sundstedt
Scarface Al Pacino
Tony Montana (Al Pacino) kontemplerar över sina livsval i Brian De Palmas "Scarface".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

134 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Antonio Montana! And you, what do you call yourself? Med de orden inleder Antonio ’Tony’ Montana (Al Pacino) sin ökända resa in i den kokainstinna världen som var Miami, Florida, på 1980-talet. Givetvis tillsammans med obligatoriska Hawaii-skjortor, 850-dollarskostymer, motorsågar och pumpande discostinn musik.

Filmen är delvis en nyinspelning av Howard Hawks klassiska film med samma namn från 1932. Originalfilmen – som även den kretsade kring en gangsters uppgång och fall – utspelade sig under förbudstiden och fokuserade på den fiktive italiensk-amerikanske gangstern Tony Camonte. Stone och De Palma uppdaterade historien till att spegla 1980-talets kokainhandel i Miami och bytte ut Camonte mot kubanske Montana (efter Oliver Stones beundran för NFL-quarterback Joe Montana).

Manuset är som sagt författat av prisbelönte regissören/manusförfattaren Oliver Stone (Conan Barbaren (manus); Plutonen; Född Den Fjärde Juli; JFK; Snowden), och han införde ett mörkare och mer samtida perspektiv på berättelsen. Stones manus tar avstamp i teman som girighet, makt och korruption, och Tony Montana blir arketypen för en något skruvad version av den amerikanska drömmens uppgång och förfall.

Ursprungligen var planen att Sidney Lumet (Kullen, 1965; Serpico, 1973 och En satans eftermiddag, 1975) skulle regissera men han hoppade av projektet efter att ha insett hur våldsam filmen skulle komma att bli (så kallade ”kreativa skäl”), varpå Brian De Palma (Carrie, 1976; De Omutbara, 1987 och Carlito’s Way, 1993) klev ombord och satte sin prägel på filmen med sin stilistiska och smått vågade regi.

Scarface Brian De Palma Al Pacino
Brian De Palma visar Al Pacino hur det ska se ut i nästa scen i ”Scarface”. Foto: Imdb

Miami, 1980

Filmen inleder med att kubanske ”flyktingen” Tony Montana (Al Pacino), anländer till Miami i samband med 1980 års storskaliga massmigration från kubanska hamnstaden Mariel (känd som ’The Mariel Boatlift’). Efter att först ha genomgått en tuff förhörsprocess hamnar Tony och hans bästa vän Manolo ‘Manny’ Ribera (Steven Bauer) i ett hårt bevakat flyktingläger. Detta då man misstänks (helt korrekt) vara kubanska kriminella.

Duon får dock inom kort en chans att lämna lägret, förutsatt att man utför ett uppdrag för en lokal knarkbaron. Uppdraget är att mörda en före detta högt uppsatt kubansk regeringstjänsteman, något kommunisthataren Montana gladeligen genomför med brutal effektivitet.

Efter att ha sluppit ut från lägret och erhållit sitt ‘Green Card’, börjar Tony och Manny arbeta på en sjaskig kubansk grillbar. Det dröjer dock inte länge innan de blir introducerade till den undre världen genom Omar Suarez (F. Murray Abraham), en av den mäktige droghandlaren Frank Lopez (Robert Loggia) närmaste män. Det första uppdraget är att köpa ett par kilo kokain från några colombianska leverantörer, men allt går fruktansvärt snett och en milt sagt våldsam konfrontation tar vid.

Tony och Manny undkommer med nöd och näppe med livet i behåll och levererar både kokain och köpepengar till uppdragsgivaren Lopez. Tony’s skicklighet och hänsynslöshet fångar Franks uppmärksamhet och han erbjuder Tony en plats i sin organisation, vilket markerar början på Tony Montanas klättring uppför Miami’s brottshierarki…

Scarface Al Pacino
Tony Montana får problem med ’Hector’ (Al Israel) i inledningen av ”Scarface”. Foto: faksimil

Filmmagi De Palma-style

Brian De Palmas regi, Oliver Stones manus, parat med Al Pacinos sanslöst fascinerande och överdrivna tagning av rollen som Tony Montana, är de tre främsta nycklarna till vad som gör Scarface till en film långt utöver det vanliga. De Palmas regi är stilistiskt vågad och nästintill surrealistisk, vilket resulterar i en film som ofta känns lika mycket som en satir över den amerikanska drömmen som en seriös gangsterfilm. Scarface kan vara den film där De Palma tagit ut svängarna som mest sett, till filmens ton.

Det finns en ytterst medveten ”cheesiness” i filmen (något De Palma ofta betonat och försvarat). Alltifrån det bombastiska 80-tals soundtracket till de färgstarka karaktärerna och deras överdrivna levnadssätt. Ytligheten tjänar emellertid ett syfte och bidrar starkt till att understryka filmens tematik om girighetens och maktens korrumperande kraft. I en tid där yta ofta verkar ha gått före substans, är Scarface en skarp kommentar om samhällets och individens mörkaste sidor.

Det kan inte nog understrykas hur viktigt Oliver Stones manus är för det slutgiltiga resultatet. Skarpsynt, bitande och pepprat med klassisk dialog som pendlar mellan humor och drama. Många av replikerna har kommit att bli en del av popkulturell folklore, och Tony Montanas ”The World Is Yours”-mantra ekar som en påminnelse om hans gränslösa ambitioner och ofrånkomliga fall. För att skapa en så korrekt bild som möjligt tillbringade Stone mycket tid både i Florida och Karibien, för att intervjua människor på båda sidor av lagen.

Det blev ”hårigt” emellanåt, vilket gav mig [och manuset] all den här färgen som man ser i filmen. Jag ville göra en cigarrdoftande, sexig, soldränkt och tropisk tredje världen-gangsterfilm i Miami, har Oliver Stone kommenterat researchprocessen.

Scarface Al Pacino
Tony Montana (Al Pacino) lever Det ljuva livet i grälla färger i ”Scarface”. Foto: Imdb

Al Pacinos främsta roll?

Al Pacinos porträtt av Tony Montana har erhållit både ris och ros. Personligen faller min röst på det senare lägret. Pacino gör kanske sin karriärs främsta prestation, förutsatt att man köper den Oscarsbelönade skådespelarens ambition med karaktären, och gasar här på för allt vad tygen håller. Tony Montana är överdriven, bombastisk, humoristisk och livsfarlig, samt, trots allt, emellanåt sympatisk. En delikat balansgång som få skådespelare bemästrar.

Med en noggrant utforskad accent och ett kroppsspråk som utstrålar både charm och fara, skapar Pacino en karaktär som är lika delar fascinerande som avskräckande. Det borde, givet karaktären, inte finnas mycket sympatiskt med Montana, men Pacinos magnetiska närvaro gör det omöjligt att slita blicken från honom. Hans förvandling från simpel flykting till maktfullkomlig drogbaron är både skrämmande och fängslande, och det är svårt att tänka sig någon annan i denna roll (Robert De Niro var andravalet).

Gällande övrig rollbesättning har De Palma träffat mitt i prick. Samtliga förkroppsligar sin karaktär med sådan precision att det är svårt att föreställa sig någon annan i rollerna. Var skådespelare i den förträffliga ensemblen bidrar skickligt till filmens intensiva dynamik och hjälper till att skapa ett oförglömligt epos om makt, ambition och fördärv.

Steven Bauer gör en enastående prestation som Manny Ribera, Tonys lojala och charmiga vän. Michelle Pfeiffer är hypnotiserande som Elvira, Tonys kalla och avståndstagande kärleksintresse. Robert Loggia lyser som den erfarne och pragmatiske drogbaronen Frank Lopez, vars värld lockar Montana. Mary Elizabeth Mastrantonio, som Gina Montana, förmedlar en ömsint och stark närvaro, och hennes karaktärs utveckling från oskyldig syster till en kvinna som kämpar för sin egen väg är gripande och tragisk.

Scarface Al Pacino
En hämndlysten Tony Montana (Al Pacino) i ”Scarface”. Foto: faksimil

Inget för klenmagade

Filmen innehåller ett flertal oerhört minnesvärda scener som etsat sig fast i filmhistorien. Från den brutala motorsågscenen i filmens inledning, via Tonys första möte med den mäktige Alejandro Sosa, till filmens världsberömda slutscen. Listan är oändlig.

Varje scen är noggrant konstruerad för att maximera spänning och drama. Brian De Palmas användning av starkt våld är grafiskt men aldrig omotiverat, och våldet tjänar alltid till att driva berättelsen framåt och fördjupa vår förståelse av karaktärerna och deras värld.

Medan filmen möttes av blandade recensioner vid sin premiär, har den sedan dess uppnått kultstatus och blivit något av en milstolpe inom genren gangsterfilmer. Tony Montanas resa har som sådan på många sätt fått definiera 80-talets excesser och girighet. Och excesser är det gott om i Scarface.

Många stora gangsterfilmer har underströmmar av mänskligt drama och så även Scarface. Man bör dock inte förvänta sig en känslosam berättelse om skuld och hopplöshet, som till exempel Francis Coppolas Gudfadern och dess två uppföljare. Snarare är detta en berättelse om grym girighet. Den mörka sidan av den mytomspunna ”amerikanska drömmen” – en våldsam sådan.

Moroder, Spielberg och Saddam Hussein

Discomaestro Giorgio Moroders musik lyfter filmens intensitet och puls till ytterligare nivåer. Den unika ljudbilden fångar filmens essens perfekt och förhöjer varje scen med en unik rytm. Moroder skrev även flera låtar specifikt för filmen, som exempelvis pulserande ”Push it to the Limit” med Paul Engemann. Scarface cementerade ytterligare Giorgio Moroders status som en mästare på att skapa minnesvärd elektronisk filmmusik.

Kuriosa: Saddam Hussein var ett stort fan av filmen och valde att döpa sitt internationella företag för penningtvätt efter Tony Montana. Företaget, Montana Management, användes för att tvätta pengar från Husseins olika företag.

Ytterligare kuriosa: Vännerna Brian De Palma och Steven Spielberg hade för vana att besöka varandras inspelningsplatser ända sedan mitten på 70-talet, och Spielberg var på plats när scenen där Montanas herrgård attackeras spelades in. De Palma, som bestämt sig för att ta en kaffepaus, lät Spielberg regissera några scener under denna dag. Med andra ord har Steven Spielberg en fraktion av ett lillfinger med i skapandet av Scarface – kul.

Trollbindande

I samband med premiären fanns det gott om kritiker som anmärkte på filmens ”överdrivna” stil och ”brist på subtilitet” som negativa aspekter. Men det är just denna överdrivenhet som gör filmen så unik och minnesvärd. Det är en film som inte ber om ursäkt för sin storhet eller sina ambitioner, och i detta avseende är Scarface en sann återspegling av sin huvudkaraktär.

Valfri fysisk version av detta mästerliga opus finner en förslagsvis här och streamaren kan förslagsvis kika in på denna plats. Observera att filmen inte backar för grafiskt våld i utvalda scener. Jag må ha upprepat detta en aning men det kan understrykas än en gång. Scarface är definitivt inte för vem som helst.

Tittaren rekommenderas att gå in Tony Montanas trollbindande och våldsamma värld med öppet sinnelag. Den som förväntar sig en gangsterfilm med ett signum likt Gudfadern eller Maffiabröder kan dock tänkas bli en smula besviken. Scarface är en unik film med en unik estetik och ton som inte liknar något annat. Hur realistisk filmen är öppet för diskussion, men som tidsdokument över 1980-talets måttlösa dekadens är den oöverträffad. Det är dessutom en sjuhelsikes resa olikt allt annat. Så… Say hello to my little friend!!

 

Jan Sundstedt

Scarface
Scarface - 1983 US One Sheet.

Regi: Brian De Palma
Manus: Oliver Stone, delvis baserat på Howard Hawks och Ben Hechts manus från 1932
Producenter: Martin Bregman, Peter Saphier och Louis A. Stroller
Musik: Giorgio Moroder
Längd: 170 minuter
Svensk premiär 23 mars 1984

I rollerna (urval).
Al Pacino
Steven Bauer
Michelle Pfeiffer
Robert Loggia
Mary Elizabeth Mastrantonio
F. Murray Abraham
Harris Yulin
Paul Shenar

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

En ohelig gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar

Regissören Edward Berger bjuder med dramathrillern "Konklaven" in oss till Vatikanens innersta kretsar, där röken stiger och maktens schackpjäser flyttas i tystnad bakom lyckta dörrar.

publicerad Idag 16:29
– av Jan Sundstedt
Konklaven Ralph Fiennes
Ralph Fiennes som den brittiske kardinaldekanen Thomas Lawrence, ledaren för kardinalkollegiet.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

134 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Hur gör man ett kardinalmöte och val av en ny påve till en rafflande film? Enkelt: man doppar det heliga i en gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar. Vilket är precis vad regissör Edward Berger gör med långsamma dramathrillern Konklaven.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 16 maj 2025.


Filmen baseras på ansedde författaren Robert Harris roman med samma namn. Harris är ingen främling för dramatik och thrillers, med romaner som Fatherland, Enigma, The Ghost och An Officer and a Spy på sitt samvete.

Flera av hans böcker har blivit filmatiserade, däribland The Ghost Writer (2010) och An Officer and a Spy (2019), båda i regi av Roman Polanski.

Edward Berger, som tidigare regisserade den hyllade På Västfronten Intet Nytt (2022), skiftar med Konklaven fokus från skyttegravar till stenkorridorer, från skrik till viskningar. Intensiteten förblir emellertid intakt.

Konklaven är en film där tystnad bär mer tyngd än tusen repliker. Där ett höjt ögonbryn kan vara lika farligt som en dolk i ryggen och varje kommatecken vägs på våg. Actionsekvenserna består av långa monologer och intellektuella samtal – inte av biljakter och hisnande stunts.

Påven är död – länge leve påven

Efter den sittande påvens plötsliga död samlas kardinalerna i Vatikanen för att välja en ny ledare för den katolska kyrkan. I centrum står dekanen Thomas Lawrence (Ralph Fiennes), en stillsam men samvetsgrann man med ett förflutet han helst vill undvika att konfronteras med.

När han får i uppdrag att leda konklaven – det hemliga valet av ny påve – dras han in i ett nät av intriger, rivaliteter och farliga avslöjanden. Snart visar det sig att påvens död inte var så okomplicerad som det först verkade.

Ett hemligt brev blottlägger dolda sanningar som hotar att rita om hela det kyrkliga maktspelet. I takt med att omröstningarna fortskrider och tystnaden förtätas ökar pressen på Lawrence – inte bara att avgöra vem som ska bli nästa påve, utan också om sanningen får plats i en värld byggd på tro, lojalitet och tystnad.

Konklaven
Vit rök eller något mer ödesmättat, i ”Konklaven”. Foto: Imdb/Focus Features

Kammarspel med hårda konsekvenser

Konklaven är ett kammarspel där varje detalj är noggrant avvägd för att skapa en tryckande, nästan klaustrofobisk atmosfär. Edward Berger regisserar med en kirurgs precision och låter rummet tala. Filmen saknar övertydliga effekter och snabba klipp; istället smyger den fram med långsamma, avvägda rörelser.

Här stängs dörrar långsamt, men konsekvenserna smäller hårt. Den lågmälda stilen stärker dramatiken och fördjupar filmens tematik av svek, skuld och försoning.

Intrigen river långsamt fram spänning och drama genom subtilt förräderi och inre slitningar. Vändningarna sker inte genom yttre hot eller plötsliga upptäckter, utan genom tvekan, ordval och obevekliga val. Det är ett spel av ord – där varje handling får viktiga konsekvenser.

Tematiskt utforskar filmen maktens många ansikten. Här döljer fromma fasader mörka strategier, och tro används både som tillflykt och vapen. Frågor om skuld, förlåtelse och sanningsbegrepp behandlas på ett eftertänksamt sätt utan att filmen blir predikande.

Det långsamma tempot, särskilt i filmens mitt, kan vara en utmaning för vissa tittare, och den intellektuella inramningen ger emellanåt filmen en något högtravande ton. Symboliken, även om den är intressant, kan ibland kännas överarbetad, vilket stundtals drar filmen mot det pretentiösa.

Magnifik ensemble

Ralph Fiennes är central i det tysta maktspelet. Som kardinal Lawrence ger han karaktären en kombination av gravitas och inre tvivel. Hans spel är återhållsamt, men varje nyans i hans blick avslöjar en man plågad av samvete, splittrad mellan sin tro och sin moral.

Fiennes bär huvudrollen med stor pondus, men det är samspelet med resten av ensemblen som verkligen lyfter filmen. Stanley Tucci är både charmig och kylig på sitt typiska vis, medan John Lithgow ger sin roll som kyrkans strateg extra tyngd och nerv.

Isabella Rossellini sticker ut som Syster Agnes – en av få kvinnor i den mansdominerade världen som är den katolska kyrkan – och hennes lågmälda men starka närvaro ger filmen en extra mänsklig dimension.

En stilla men skälvande storm

Edward Berger har skapat en ovanlig thriller, där dramatiken inte ligger i yttre explosioner utan i inre slitningar, och för den som söker en djupare och kanske något eftertänksam film torde Konklaven på goda grunder vara ett kraftfullt och engagerande drama.

Konklaven är en film som kräver fokus – men också belönar med något som få filmer lyckas förmedla: känslan av att ha blickat in i människans allra mest svåråtkomliga rum. Inte bara Vatikanens innersta helgedomar, utan också samvetets.

 

Jan Sundstedt

Konklaven
Konklaven - 2024 US One Sheet.

Regi: Edward Berger
Manus: Peter Straughan, efter en roman av Robert Harris
Producenter: Tessa Ross, Juliette Howell, Michael A. Jackman, Robert Harris och Alice Dawson
Musik: Volker Bertelmann
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 december 2024

I rollerna (urval).
Ralph Fiennes
Stanley Tucci
John Lithgow
Lucian Msamati
Jacek Koman
Isabella Rossellini

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”F1” – Testosteronfyllt formel-1-vrål med hjärta

Högoktaniga ”F1” är inte bara en film för motorsportfantaster – utan för alla som längtat efter att bioupplevelsen återigen ska kännas i bröstkorgen.

publicerad 9 augusti 2025
– av Jan Sundstedt
F1 Brad Pitt
Sonny Hayes (Brad Pitt) tillbaka på F1-banorna efter flera års uppehåll i "F1".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

134 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Joseph Kosinski tar med det fartfyllda racingäventyret F1 steget från amerikanska stridsplan och Tom Cruise (Top Gun: Maverick) till Formel 1-bilar och Brad Pitt. Dock med samma känsla för ton och stil, inklusive spektakulära racingscener vars like man sällan skådat.

Handlingen i filmen må på ytan kännas bekant – comebacken, rivaliteten, den underdog-resa vi sett förut – men Kosinski viker inte undan för klichéer utan omfamnar dem. Resultatet blir en rak, enkel men effektiv berättelse som förstår att det i grund och botten handlar om hetta, hjärta och hästkrafter.

En comeback på blodigt allvar

Brad Pitt spelar den åldrande föraren Sonny Hayes – en tidigare ung och lovande stjärna som tvingades bort från sporten efter en allvarlig olycka. Efter övertalning av stallchefen Ruben Cervantes (Javier Bardem) gör Hayes emellertid comeback i ett nytt, hårt pressat stall, under teknisk ledning av den lågmälda men briljanta chefskonstruktören Ruth (Kerry Condon).

Stallets nya affischnamn, den unge och karismatiske Joshua Pearce (Damson Idris), är snabb, självsäker och full av ambition – och ser Hayes mer som en bromskloss än en mentor. Hayes, som till en början själv tvivlar på sitt beslut att återvända, får kämpa både med sin åldrande kropp och med ett team som helst ser att han håller sig ur vägen.

Men i takt med att teamets bil utvecklas och racen blir allt mer intensiva, byggs både rivaliteter och allianser upp – på och utanför banan. Konflikterna är sportsliga, tekniska och personliga. Det handlar om ära, prestige, framtid och försoning – och att klara sig med livet i behåll…

Javier Bardem Brad Pitt "F1"
Vännerna och före detta konkurrenterna i ”F1”. Foto: Imdb

Kosinski, Zimmer och stjärnglans

Joseph Kosinskis regi är genomgående säker. Han vet exakt var han vill att tempot ska accelerera – och var han behöver växla ner. Filmen är mestadels tajt, även om den i mittenpartiet tappar viss energi. Här finns några längre dialogscener och sidospår i vägkanten som kanske kunde ha kortats eller komprimerats. Men i en film med så här mycket hjärta och motorolja är det lätt att förlåta.

Musiken av Hans Zimmer förtjänar att nämnas. Där Zimmer ibland anklagats för att upprepa sina storslagna ljudmattor visar han här att han fortfarande har ny energi. I F1 skapar han ett kraftfullt, ibland elektriskt soundtrack som lyfter många av filmens redan intensiva scener till nya höjder. Det är tungt, pulserande – och samtidigt tematiskt väl avvägt.

Brad Pitt bevisar återigen att han är en av de mest mångsidiga stjärnorna i Hollywood. Hans tolkning av Hayes är både karismatisk och bär på ett slags nedtonad melankoli, vilket ger karaktären djup. Javier Bardem, i rollen som stallets färgstarke teamchef, är lika magnifik som alltid – stökig, sarkastisk och med en glimt i ögat. Damson Idris är stark i rollen som rivalföraren Joshua Pearce, och Kerry Condon gör ett av sina bästa porträtt hittills: tekniskt skarp, mänsklig och trovärdig utan att spela över.

En iögonfallande detalj med F1 är kanske inte bara farten – utan att filmen så tydligt tar tillbaka något som under lång tid lyst med sin frånvaro på bioduken: manligheten. Här finns en självklarhet i karaktärernas sätt att röra sig, tala, interagera – och framför allt tävla. Här finns inte ett uns av den ironiska distans eller könspolitiska försiktighet som präglar mycket av dagens mainstreamproduktioner.

Sonny Hayes är en man av gammal skola, men inte utan djup. Han är modig, sårbar och erfaren, men framför allt är han rak. Filmen förmedlar på ett uppfriskande sätt att styrka och känslighet inte är motsatser – de är två sidor av samma mynt. Balansen mellan Hayes och stallets chefskonstruktör Ruth är ett fint exempel på detta: ett professionellt samspel som präglas av ömsesidig respekt och öppenhet – inte av pekpinnar eller könsdrivna maktdemonstrationer.

Brad Pitt och Damon Idris tillsammans med riktiga F1-äss såsom Max Verstappen, Fernando Alonzo och Carlos Sainz i ”F1”. Foto: Imdb

Hisnande racingscener

Vad som verkligen får filmen att sticka ut är racingscenerna. Hur dessa är filmade är en uppvisning i modern actionestetik – utan att kännas digitalt plastiga. Kosinski använder verkliga bilar, riktiga förare och ofta autentiska tävlingsbanor – med kameror monterade direkt på karossen – kombinerat med viss datoranimering.

Tillsammans med DP:n Claudio Mirandas vassa öga (Oblivion, Top Gun: Maverick) skapas en bildspråklig intensitet som känns in i lacken.

I vissa scener känns det nästan som att vi i publiken sitter bakom ratten, med G-krafter i kroppen och adrenalinet pumpande. Och när kameran sveper genom depån i slow motion, eller följer däcken millimeter för millimeter genom regnvåta kurvor, når filmen tvivelsutan nivåer som kan jämföras med exempelvis Le Mans (1971) och Days of Thunder (1990).

Att dessutom flera av dagens riktiga Formel 1-förare dyker upp i cameos – och att man filmat under verkliga Grand Prix-helger – ger ett välkommet skimmer av autenticitet. Det här är en film som älskar sporten, och det märks tydligt.

För att förstå hur fort det faktiskt kan gå i F1-lopp, kan nämnas att finländske Valtteri Bottas år 2016 satte rekordet för högsta hastighet någonsin i ett F1-lopp med hela 372,5 kilometer i timmen. Denna imponerande topphastighet visar hur snabb och intensiv sporten kan vara, och ger en tydlig bild av de extrema krav som ställs på förarna.

Brad Pitt Formel 1 "F1"
En av många hisnande scener i ösiga ”F1”. Foto. Imdb

En väloljad maskin till film

F1 är ett exempel på vad som händer när talangfulla filmskapare får arbeta med ett tydligt mål, stor passion och tillräckliga resurser. Resultatet är inte bara en tekniskt imponerande actionfilm – utan också ett andligt systerverk till filmer som Top Gun (1986), Rush (2013) och till och med Rocky (1976).

Det handlar inte bara om att vinna, utan om att återfinna sig själv. Att tävla – inte mot andra, utan mot sig själv.

Även om filmen som helhet kanske är några minuter för lång, spelar det egentligen mindre roll när helheten är så pass väloljad. Det här är filmisk motorsport i högsta växel.

I en tid då mycket av Hollywood verkar besatt av att göra rätt i första hand – snarare än att berätta bra historier – känns F1 som ett befriande vrål från både det förflutna och framtiden. Den kombinerar klassiskt berättande, otrolig action och moderna tematiska nyanser utan att bli tillrättalagd eller platt.

Det här är inte bara en film för motorsportfantaster – det är en film för alla som längtat efter att bioupplevelsen återigen ska kännas i kroppen, i magen, i bröstkorgen. Det här är ett högoktanigt vrålåk som starkt rekommenderas.

 

Jan Sundstedt

F1
F1 - 2025 US One Sheet 'IMAX' Version.

Regi: Joseph Kosinski
Manus: Ehren Kruger (efter en grundstory av Joseph Kosinski och Ehren Kruger)
Producenter: Jerry Bruckheimer, Dede Gardner, Lewis Hamilton, Jeremy Kleiner och Joseph Kosinski - med flera.
Musik: Hans Zimmer
Längd: 155 minuter
Svensk premiär 25 juni 2025

I rollerna (urval).
Brad Pitt
Damson Idris
Javier Bardem
Kerry Condon
Kim Bodnia
Tobias Menzies
Sarah Niles

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ut i rymden med D-A-D:s nya album

Det danska rockbandet D-A-D:s nysläppta kosmiska album Speed of Darkness stimulerar såväl rocknerven som öronen, och får en att vilja åka ut i rymden.

publicerad 4 augusti 2025
D-A-D spelade på Sweden Rock i år.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

134 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Det finns något storslaget i D-A-D:s, tidigare Disneyland After Dark, sätt att å ena sidan skapa kompositionerna, texterna och soundet för att sedan framföra samt spela in materialet med val av takt, tempo, tonarter, röster, kör och solo samt bas- och trumgångar till de låtar som finns med på CD-skivan. Det är oerhört musikaliskt, där det går från medryckande till stimulerande, och når nog de flesta danska släktskapsvener.

Förutom att hela albumet är värt att lyssna på så är det två kompositioner som sticker ut lite extra och som även blev extra berörande eftersom vi reste ner till Sweden Rock och fick ta del av musik från detta nysläppta mästerverk i mästerligt framförande av rockgudarna. De två melodierna är först och främst nummer 3 The Ghost värd att nämna, som har en skön sentimental känsla samtidigt som den fortfarande stimulerar rocknerven.

Den andra låten blir självklart nummer 7 Crazy Wings.  För att även välja ett tredje spår för att få en skön treenighet i detta sköna högandliga rockskimmer är spår 9 Strange Terrain med förlösande skönt skitiga gitarriff och underbar höjd på körsången. Det är oerhört skickligt att kunna skriva ett så här bra album när de redan skapat pärlor på band av coola, läckra och fantastiska Bad Craziness, Sleeping My Day Away och Are We Alive Here.

Ja, för många där och även mig blev detta festivalens höjdpunkt, samt med en nostalgisk tanke på att det var 30 år sedan man såg dem då på Palladium i Stockholm längtar man efter att snart lyssna igen. Detta kosmiska album samt att se dem live levererar bara på det vis som Jesper Binzer på vokal och gitarr samt Jakob Binzer på gitarr, vokal och keyboard, Stig Pedersen på bas och vokal och även Laust Sonne på trummor gör.

Man brukar säga att man tar i från tårna, men Jesper Binzer tar nog till och med i från myllan under fötterna avstämplat Danmark. Han har verkligen en verkshöjd där man hör från första ton att det är D-A-D som spelar.

Supernova

Lyssnaren och betraktaren kan ta del av konvolutet att det utstrålar kraft och dynamik i sitt grafiska samt fotografiska grafikspråk. Konvolutet utstrålar också det ständigt återkommande skeletthuvudet där bilderna förstärker D-A-D:s språk av att vilja resa ut i rymden med dess storslagna kosmiska och gudomliga supernova. Minnesmässigt ser jag då även en av de många olika gitarrbaser som basist Stig spelar på och en är utformad till en just det: en raket.

Därmed kan tilläggas också att bandet verkligen bjuder till och ger ut fler versioner av Speed of Darkness, bland annat en Japanutgåva där det bjuds ett extranummer for Japan, Let Myself Out Of Love, som med det ger femton kompositioner att lyssna och njuta till från cd-skivan.

En extrautgåva

Generöst har de även kreativt skapat något de kallar en ”ear-book”. En kombinerad CD-utgåva då med fjorton melodier att avnjuta kompletterat med en sorts serietidning kontra bok med illustrationer, texter, ett exklusivt D-A-D fotografi som avrundar denna hårdpärmsutgåva. En blandning av inre, yttre och omgivande punk-rock-konst. Ett värde som lär öka med tiden så tack till alla konstnärer, kreativa grafiskt kunnande, kompositörer, musiker, artister med mer som har ett fritt tänk i en annars så uppstramad grå vardag och tillvaro.

Teckningar som förstärker låtarnas kroppar, själar, texter i boken är skapade och designade av Stig Pedersen och vi gissar därmed att det är D-A-D:s basist som även besitter denna guldådra. Så många musikälskare kan därmed känna tacksamhet för allt kul som därmed finns i denna värld som skapar innehåll, mervärde och en oas att fly till. Avslutningsvis så nämner vi att storleksmässigt håller boken ett mått liknande LP-skiva-konvolut som gör att den passar i dess skivsamling eller pryda väggen ställd på en list.

Så nästa gång vi vill lyssna på detta konstverk, CD-skivan Speed Of Darkness kan vi ha orden klingande i vår minnesbark som Jesper uttalade till sin publik på Sweden Rock Festival 2025.

Nu ska vi ha en mysig stund, en riktigt mysig stund, sade Jesper på bara det vis som bara han kan med sin härligt raspiga, rockiga och danska röst.

 

Mikael Rasmussen alias Artist Razz

Speed of Darkness är danska bandet D-A-D:s trettonde album och gavs ut i oktober 2024 av tyska AFM Records.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Minority Report: Alla system har en svaghet…

Du har ännu inte begått brottet du övervägt att utföra när du blir gripen. Du åtalas och döms till ett liv i artificiell koma för något du aldrig gjort, utan chans till upprättelse. Välkommen till USA år 2054 och Steven Spielbergs mästerliga sci-fi-thriller "Minority Report".

publicerad 2 augusti 2025
– av Jan Sundstedt
Minority Report
Ögonskanningsspindlar plågar medborgarna i "Minority Report".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

134 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Steven Spielberg och Tom Cruise var vid millennieskiftet kungar av Hollywood, med en rad av hits i bagaget var och en för sig. Duon var sedan lång tid tillbaka bekanta med varandra men hade, kanske något överraskande, aldrig jobbat ihop. Nu skulle det bli ändring på den saken.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 23 december 2023.


Herrarna beslöt sig för att filmatisera den berömda science-fiction-författaren Philip K. Dicks novell Minority Report (1956). Herr Dick var ett fullblodsproffs inom genren med ett antal berömda alster i pokalskåpet såsom Total Recall (1966), Blade Runner (1968) och The Adjustment Bureau (1954) som exempel på böcker som filmatiserats (för enkelhetens skull hänvisas i texten till bokens senare filmtitel samt den litterära förlagans publiceringsår).

Om Minority Report enbart vore en Tom Cruise-film skulle filmen i sig vara mycket underhållande och ett bra komplement till Cameron Crowe-regisserade dramat Vanilla Sky, som han gjorde under samma period. Anmärkningsvärt nog är filmen även en högklassig Steven Spielberg-film, med vilken den legendariske filmskaparen testar gränserna för sin egen förmåga och utmanar sin karaktäristiska stil och ton.

Spielberg har emellanåt fått viss kritik för att han inte alltid vågat ta ut svängarna ordentligt men jag menar tvärtemot att han ofta visat prov på att göra just det. Må vara att han som regissör inte är någon introvert dysterkvist à la Ingmar Bergman utan mer av en klassisk historieberättare i modern tappning.

Få kan ta med åskådaren på en åktur som Spielberg och i Minority Report gör han just detta, tillsammans med Hollywoods favoritscientolog Cruise och vår egen sjunde inseglarlegend Max von Sydow.

Steven Spielberg och Tom Cruise under inspelningen av ”Minority Report”. Foto: Imdb, Dreamworks.

Att fly är meningslöst…

I mitten av 2000-talet ligger våldsbrottsligheten i USA på rekordnivåer. För att bekämpa våldet har Metropolitan Police Department i Washington DC skapat en enhet kallad PreCrime. Genom att använda sig av så kallade ”PreCogs” – tre mentalt förändrade människor med förmåga att se in i framtiden och upptäcka brott – försöker man proaktivt förhindra mord innan de begås.

När PreCogs känner av att ett mord är på väg att ske genereras, via ett sinnrikt system, två träbollar med förövarens och offrets namn inristade. Varje bolls form och struktur är unik, vilket gör systemet förmodat manipuleringssäkert. Färgen på bollen indikerar vilken typ av mord och när mordet kommer att inträffa. Däremot kan inte PreCogs visa på platsen för mordet utan enbart, utöver namnen på de inblandade, dag/tid samt kedjan av händelser som leder fram till dådet.

PreCrime-enheten, som leds av polischef John Anderton (Tom Cruise), använder en noggrann process kallad ”scrubbing” för att i tid lokalisera brottsplatsen samt identifiera och arrestera den presumtive förövaren. Danny Witwer (Colin Farrell), en agent och tjänsteman vid justitiedepartementet som fått i uppdrag att granska PreCrime-systemet innan det implementeras i hela landet, är dock en av de som ifrågasätter PreCrime-systemets etik. Är det verkligen rätt att fängsla någon för något denne ännu inte har gjort och framför allt; finns det brister i systemet?

En dag förutspår PreCogs något som ställer John Anderton själv i en minst sagt märklig situation…

Minority Report
’PreCogs’ kan förutspå mord i ”Minority Report”. Foto: Imdb, Dreamworks.

Fängslande äventyr med magnifikt skådespeleri

Regin av Steven Spielberg är nästintill perfekt. Han har en enastående förmåga att fånga äventyret i berättelsen. Att få, så att säga, med åskådaren på tåget. Det må finnas andra regissörer som kan paketera bilden på ett mer uttrycksfullt sätt, men inte många kan matcha Spielbergs snitsiga berättarstil och ton, samt förmåga att utmejsla spektakulära actionsekvenser.

Manuset är fiffigt och intrikat på ett sätt som gör det svårt att förutse vad som komma skall. Varför just Anderton blir den som utsätts för vad som kan vara en komplott är invävt i en sidohandling som jag här inte avslöjar, men som är till lika delar sinnrik som är tragisk. Dialogen passar väl in i tonen och känns aldrig för teknokratisk och svår, trots att filmen till stora delar kretsar kring avancerad teknik i en inte alltför avlägsen framtid blott 30 år bort.

Fotot av Spielbergs fotografmusa Janusz Kaminski är kallt och sterilt med en nästan färglös palett. Dystopiskt så det förslår men som givet ämnet passar mycket bra. Grälla Mary Poppins-färger hade förtagit mycket av filmens många allvarliga teman. Husmusa nummer två, favoritkompositören John Williams, levererar en Bernard Herrmann-liknande ljudbild som ytterligare förstärker såväl andlös spänning som vemod. Med ”Johnny” framför orkesterdiket kan man vara säker på att få en soniskt väl tillagad kompott av musikalitet.

Skådespelarinsatserna kan symboliseras med ett legendariskt svenskt namn: Max von Sydow. Att herr Sydow aldrig vann en Oscar (nominerad vid två tillfällen) är en kulturskandal av Guds nåde. Von Sydow rör sig ständigt lika ledigt, oavsett om filmen är en stor färgsprakande Hollywood-produktion eller ”djupare” svartvita filmer från plågade konstnärssjälar med säte i Burträsk. Von Sydow ger här ett porträtt av en sympatisk och stoisk man som till synes vill väl men som bär på en mörk hemlighet.

Tom Cruise har jag länge haft ett gott öga till på vita duken. Oavsett vad man tycker om våghalsige herr Thomas Cruise Mapother IV kan det inte ifrågasättas karlns hängivenhet till yrket. Ett proffs ut i fingerspetsarna. Den övriga ensemblen är utsökt rollbesatt med särskild flaggning för Samantha Morton som PreCog Agatha samt halvgalne Irlandsbördige Colin Farrell som undersökande polisen Danny Whitwer.

Ett extra plus går till vår egen Peter Stormare i en mindre men sagolik roll (”håll käften kärring”) som halvgalen ögonläkare.

Minority Report Tom Cruise
Tom Cruise magnifik i ”Minority Report”. Foto: Imdb, Dreamworks

Har verkligheten hunnit ikapp?

Det finns gott om utrymme för tankegods i och med Minority Report. Vid en första anblick finns det gott om ryggmärgsreflexer som tycker att det är ju en synnerligen bra idé att fängsla mördare innan brottet begåtts. Må så vara, men faktum kvarstår; brottet är trots allt inte begånget. Det kan ju också tänkas att den förmodade förövaren ändrar sig? Hur ser en sådan rättsstat ut? På vilka principer och grundvalar vilar en sådan? Hur bygger försvaret sin argumentation, etcetera?

Filmens verklighet är för den vakne betraktaren inte så avlägsen. Redan idag grips, häktas och lagförs människor jorden över för brott som inte begåtts men som i många fall planerats. Vissa brott som exempelvis terroristbrott är tydliga exempel på det. Förvisso bra, anser nog de flesta av oss, men var går gränsen? Gränser som hela tiden flyttas fram. Åsiktsbrott nästa?

Övrigt som år 2002 var science-fiction men som nu är fakta inkluderar animerade reklamskyltar, multi-touch skärmar, bildläsare som scannar ögats iris samt mjukvara som försöker förutspå brott  – vilket presenterades år 2010 av en professor vid University of Pennsylvania.

Den röda bil Anderton kör i filmen är ett framtids-koncept från Lexus av företagets designstudio Calty och den tyske bildesignern Harald Georg Belker. Bilen fick namnet Lexus 2054 och kanske dröjer det inte länge innan fordonet ser dagens ljus på riktigt.

Jag minns att jag smått blev golvad när Minority Report sommaren 2002 hade premiär. Filmen är inget annat än en fullträff inom såväl science-fiction som thrillergenren. Det är över 20 år sedan den gjordes, men i och med hur vår samtid tyvärr utformats så har den inte åldrats utan snarare tvärtom blivit mer aktuell än den var då.

Filmen finns tillgänglig för alla supportrar av underbar fysisk media här. Via streaming kan denna sida vara ett alternativ. Minority Report passar alldeles utmärkt som två och en halv timmars god underhållning med andlös spänning i potten och för den delen även tankeväckande funderingar över den samtida samhällsutvecklingen.

Vem som blir först med att få en färglagd träboll med eget namn inristat får dock framtiden än så länge utvisa…

 

Jan Sundstedt

Minority Report
Minority Report - 2002 US Advance Sheet.

Regi: Steven Spielberg
Manus: Scott Frank och Jon Cohen, efter en kortroman av Philip K. Dick
Producent: Gerald R. Molen, Walter F. Parkes, Jan de Bont och Bonnie Curtis
Musik: John Williams
Längd: 145 minuter
Svensk premiär 3 juli 2002

I rollerna (urval).
Tom Cruise
Max von Sydow
Steve Harris
Samantha Morton
Colin Farrell

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.