Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
118 890 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Hur kan man skriva en hel bok om ljus? Det var kanske en fråga som Roger Olsson satt och klurade på innan han satte igång att skriva den här boken. Eller så färdades han på ljusets vingar och fick ihop en bok lätt som en plätt, i ren kärlek till det valda ämnet. Hur som helst, så blev det en magnifik bok om ljus med fantastiska bilder av fotograferna Anders Järkendal och Mikael Svensson.
Solens ljus har fascinerat människan i alla tider. Det finns storslagna solgudar i de flesta mytologier. Ja, man har till och med offrat människor för att få solen att resa sig på himlen, för länge sedan. Människor har genom tiderna haft alla möjliga förklaringar till det mäktiga ljuset. Men det var då det. Nu för tiden ser de flesta på solen och ljuset på ett mer vetenskapligt sätt. Vi vet att det är fysikaliska och astronomiska fenomen som gör att vi uppfattar ljus och färger. Ljus är partiklar och vågor, som slungas iväg från solen. De kallas av fysikerna för fotoner. Och vi människor uppfattar dessa våglängder och ser dem som ljus.
Olsson har en förkärlek för vetenskapliga förklaringar (han är också naturskribent). Hans text är pedagogisk, behaglig och här och där väldigt kul, även om det doftar svagt av ”skolbok” ibland. Ja, det blir en hel del naturvetenskap. Men så plötsligt dyker något helt annat upp; som en fin dikt om ljus av någon svensk poet, lite spännande historia, egna minnesbilder, några avsnitt om blommor och fåglar eller ett kapitel om stadens alla lampor och ljus. Exakt såhär blandat skulle dagens skolböcker vara utformade, tänker jag, för att fånga allas intresse.
Men detta är ju ingen skolbok förstås. Det är en underbar upplevelsebok om ljus, med det nordiska ljuset i fokus. Fotografierna är så sagolikt vackra att man vill dra ur dem ur boken och sätta upp på väggen. Och Olsson är så bevandrad i ämnet att kunskaperna tycks rulla fram över sidorna. Jag kan gissa att det är en sådan bok som man först får en idé om att köpa som presentbok till en kär vän. Men sedan blir sittandes med den, tittandes och läsandes, länge – varpå man ställer in den i den egna bokhyllan.
Titel: Nordiskt ljus Författare: Roger Olsson Foto: Anders Järkendal, Mikael Svensson Förlag: Votum Bokförlag Publiceringsår: 2012 Antal sidor: 334. Inbunden. Storboksformat.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Du har ännu inte begått brottet du övervägt att utföra när du blir gripen. Du åtalas och döms till ett liv i artificiell koma för något du aldrig gjort, utan chans till upprättelse. Välkommen till USA år 2054 och Steven Spielbergs mästerliga sci-fi-thriller "Minority Report".
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
118 890 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Steven Spielberg och Tom Cruise var vid millennieskiftet kungar av Hollywood, med en rad av hits i bagaget var och en för sig. Duon var sedan lång tid tillbaka bekanta med varandra men hade, kanske något överraskande, aldrig jobbat ihop. Nu skulle det bli ändring på den saken.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 23 december 2023.
Herrarna beslöt sig för att filmatisera den berömda science-fiction-författaren Philip K. Dicks novell Minority Report (1956). Herr Dick var ett fullblodsproffs inom genren med ett antal berömda alster i pokalskåpet såsom Total Recall (1966), Blade Runner (1968) och The Adjustment Bureau (1954) som exempel på böcker som filmatiserats (för enkelhetens skull hänvisas i texten till bokens senare filmtitel samt den litterära förlagans publiceringsår).
Om Minority Report enbart vore en Tom Cruise-film skulle filmen i sig vara mycket underhållande och ett bra komplement till Cameron Crowe-regisserade dramat Vanilla Sky, som han gjorde under samma period. Anmärkningsvärt nog är filmen även en högklassig Steven Spielberg-film, med vilken den legendariske filmskaparen testar gränserna för sin egen förmåga och utmanar sin karaktäristiska stil och ton.
Spielberg har emellanåt fått viss kritik för att han inte alltid vågat ta ut svängarna ordentligt men jag menar tvärtemot att han ofta visat prov på att göra just det. Må vara att han som regissör inte är någon introvert dysterkvist à la Ingmar Bergman utan mer av en klassisk historieberättare i modern tappning.
Få kan ta med åskådaren på en åktur som Spielberg och i Minority Report gör han just detta, tillsammans med Hollywoods favoritscientolog Cruise och vår egen sjunde inseglarlegend Max von Sydow.
Steven Spielberg och Tom Cruise under inspelningen av ”Minority Report”. Foto: Imdb, Dreamworks.
Att fly är meningslöst…
I mitten av 2000-talet ligger våldsbrottsligheten i USA på rekordnivåer. För att bekämpa våldet har Metropolitan Police Department i Washington DC skapat en enhet kallad PreCrime. Genom att använda sig av så kallade ”PreCogs” – tre mentalt förändrade människor med förmåga att se in i framtiden och upptäcka brott – försöker man proaktivt förhindra mord innan de begås.
När PreCogs känner av att ett mord är på väg att ske genereras, via ett sinnrikt system, två träbollar med förövarens och offrets namn inristade. Varje bolls form och struktur är unik, vilket gör systemet förmodat manipuleringssäkert. Färgen på bollen indikerar vilken typ av mord och när mordet kommer att inträffa. Däremot kan inte PreCogs visa på platsen för mordet utan enbart, utöver namnen på de inblandade, dag/tid samt kedjan av händelser som leder fram till dådet.
PreCrime-enheten, som leds av polischef John Anderton (Tom Cruise), använder en noggrann process kallad ”scrubbing” för att i tid lokalisera brottsplatsen samt identifiera och arrestera den presumtive förövaren. Danny Witwer (Colin Farrell), en agent och tjänsteman vid justitiedepartementet som fått i uppdrag att granska PreCrime-systemet innan det implementeras i hela landet, är dock en av de som ifrågasätter PreCrime-systemets etik. Är det verkligen rätt att fängsla någon för något denne ännu inte har gjort och framför allt; finns det brister i systemet?
En dag förutspår PreCogs något som ställer John Anderton själv i en minst sagt märklig situation…
’PreCogs’ kan förutspå mord i ”Minority Report”. Foto: Imdb, Dreamworks.
Fängslande äventyr med magnifikt skådespeleri
Regin av Steven Spielberg är nästintill perfekt. Han har en enastående förmåga att fånga äventyret i berättelsen. Att få, så att säga, med åskådaren på tåget. Det må finnas andra regissörer som kan paketera bilden på ett mer uttrycksfullt sätt, men inte många kan matcha Spielbergs snitsiga berättarstil och ton, samt förmåga att utmejsla spektakulära actionsekvenser.
Manuset är fiffigt och intrikat på ett sätt som gör det svårt att förutse vad som komma skall. Varför just Anderton blir den som utsätts för vad som kan vara en komplott är invävt i en sidohandling som jag här inte avslöjar, men som är till lika delar sinnrik som är tragisk. Dialogen passar väl in i tonen och känns aldrig för teknokratisk och svår, trots att filmen till stora delar kretsar kring avancerad teknik i en inte alltför avlägsen framtid blott 30 år bort.
Fotot av Spielbergs fotografmusa Janusz Kaminski är kallt och sterilt med en nästan färglös palett. Dystopiskt så det förslår men som givet ämnet passar mycket bra. Grälla Mary Poppins-färger hade förtagit mycket av filmens många allvarliga teman. Husmusa nummer två, favoritkompositören John Williams, levererar en Bernard Herrmann-liknande ljudbild som ytterligare förstärker såväl andlös spänning som vemod. Med ”Johnny” framför orkesterdiket kan man vara säker på att få en soniskt väl tillagad kompott av musikalitet.
Skådespelarinsatserna kan symboliseras med ett legendariskt svenskt namn: Max von Sydow. Att herr Sydow aldrig vann en Oscar (nominerad vid två tillfällen) är en kulturskandal av Guds nåde. Von Sydow rör sig ständigt lika ledigt, oavsett om filmen är en stor färgsprakande Hollywood-produktion eller ”djupare” svartvita filmer från plågade konstnärssjälar med säte i Burträsk. Von Sydow ger här ett porträtt av en sympatisk och stoisk man som till synes vill väl men som bär på en mörk hemlighet.
Tom Cruise har jag länge haft ett gott öga till på vita duken. Oavsett vad man tycker om våghalsige herr Thomas Cruise Mapother IV kan det inte ifrågasättas karlns hängivenhet till yrket. Ett proffs ut i fingerspetsarna. Den övriga ensemblen är utsökt rollbesatt med särskild flaggning för Samantha Morton som PreCog Agatha samt halvgalne Irlandsbördige Colin Farrell som undersökande polisen Danny Whitwer.
Ett extra plus går till vår egen Peter Stormare i en mindre men sagolik roll (”håll käften kärring”) som halvgalen ögonläkare.
Tom Cruise magnifik i ”Minority Report”. Foto: Imdb, Dreamworks
Har verkligheten hunnit ikapp?
Det finns gott om utrymme för tankegods i och med Minority Report. Vid en första anblick finns det gott om ryggmärgsreflexer som tycker att det är ju en synnerligen bra idé att fängsla mördare innan brottet begåtts. Må så vara, men faktum kvarstår; brottet är trots allt inte begånget. Det kan ju också tänkas att den förmodade förövaren ändrar sig? Hur ser en sådan rättsstat ut? På vilka principer och grundvalar vilar en sådan? Hur bygger försvaret sin argumentation, etcetera?
Filmens verklighet är för den vakne betraktaren inte så avlägsen. Redan idag grips, häktas och lagförs människor jorden över för brott som inte begåtts men som i många fall planerats. Vissa brott som exempelvis terroristbrott är tydliga exempel på det. Förvisso bra, anser nog de flesta av oss, men var går gränsen? Gränser som hela tiden flyttas fram. Åsiktsbrott nästa?
Övrigt som år 2002 var science-fiction men som nu är fakta inkluderar animerade reklamskyltar, multi-touch skärmar, bildläsare som scannar ögats iris samt mjukvara som försöker förutspå brott – vilket presenterades år 2010 av en professor vid University of Pennsylvania.
Den röda bil Anderton kör i filmen är ett framtids-koncept från Lexus av företagets designstudio Calty och den tyske bildesignern Harald Georg Belker. Bilen fick namnet Lexus 2054 och kanske dröjer det inte länge innan fordonet ser dagens ljus på riktigt.
Jag minns att jag smått blev golvad när Minority Report sommaren 2002 hade premiär. Filmen är inget annat än en fullträff inom såväl science-fiction som thrillergenren. Det är över 20 år sedan den gjordes, men i och med hur vår samtid tyvärr utformats så har den inte åldrats utan snarare tvärtom blivit mer aktuell än den var då.
Filmen finns tillgänglig för alla supportrar av underbar fysisk media här. Via streaming kan denna sida vara ett alternativ. Minority Report passar alldeles utmärkt som två och en halv timmars god underhållning med andlös spänning i potten och för den delen även tankeväckande funderingar över den samtida samhällsutvecklingen.
Vem som blir först med att få en färglagd träboll med eget namn inristat får dock framtiden än så länge utvisa…
Jan Sundstedt
Minority Report - 2002 US Advance Sheet.
Regi: Steven Spielberg
Manus: Scott Frank och Jon Cohen, efter en kortroman av Philip K. Dick
Producent: Gerald R. Molen, Walter F. Parkes, Jan de Bont och Bonnie Curtis
Musik: John Williams
Längd: 145 minuter
Svensk premiär 3 juli 2002
I rollerna (urval).
Tom Cruise
Max von Sydow
Steve Harris
Samantha Morton
Colin Farrell
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
118 890 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Efter andra världskrigets slut gör propagandamaskinerna i USA och Sovjetunionen allt för att övertyga världen om att det kapitalistiska respektive det kommunistiska systemet är det bästa.
Den franska dokumentären ”Konsten, CIA och Kalla kriget” skildrar kulturkriget på ett för åskådaren grundläggande och begripligt sätt, där modern konst beskrivs som ett politiskt vapen i bruk av den amerikanska underrättelsetjänsten.
Andra världskrigets slut såg startskottet på det som snabbt döptes till Kalla kriget. För en majoritet förknippas detta öst-västliga-schackspel med upprustningskamp, proxykrig, murar, spionage och rymdhundar.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 april 2023.
Något mindre känt är att kampen mellan stormakterna även utkämpades med kulturell krigföring. 2018 års dokumentär Konsten, CIA och Kalla kriget är av den anledningen ett till stora delar intressant tidsdokument. Filmen är skriven och regisserad av Francois Lévy-Kuentz och producerad av Cinétévé i samarbete med framför allt France Télévisions. Lévy-Kuenst är som jag förstått det en passionerad konsthistoriker och dokumentärfilmare med ett stort och brett intresse för allting som berör ämnet konst.
Det kulturella kalla kriget avser den systematiska propaganda som bedrevs av USA och Sovjetunionen under Kalla kriget. Stormakterna främjade sina respektive kulturer, konst, litteratur och musik och många av striderna utkämpades i Europa eller på europeiska universitet, där kommunistiska anhängare avbildade USA som ett kulturellt svart hål, samtidigt som man menade att Sovjetunionens kultur var arvtagare till den europeiska upplysningstiden. USA å andra sidan svarade med att anklaga kommunister för att ”ignorera kulturens inneboende värde” och underkasta konsten ett totalitärt politiskt systems kontrollpolitik.
Rockefeller och CIA
I USA uppstod på 1940-talet en ny konströrelse kallad abstrakt expressionism, som en reaktion på och under inflytande av franska konstnärer som flytt Frankrikes fall. Konstnärer i denna riktning ska komma att bli några av förgrundsfigurerna i det annalkande kulturella kalla krig där Rockefellers beryktade bankdynastis dåvarande överhuvud Nelson Rockefeller, ordförande på Chase Manhattan Bank och även för Modern Museum of Art och USA:s underrättelsetjänst Central Intelligence Agency, är de centrala aktörerna i att driva på projektet att sprida modern konst till resten av världen.
Det som fångade mitt intresse allra mest är den politiska aspekten. Det faktum att båda dessa Kalla krigets block använde kulturen som argument och vapen för just sin ideologi är oerhört fascinerande. Filmen gör sitt bästa för att här framstå som någorlunda objektiv och lyckas faktiskt ganska bra med denna ambition. Öst och Väst ges ungefär lika mycket utrymme vad gäller bildkomposition, intervjuer och filmklipp. En viss lutning åt ”Amerika-sidan” kan skönjas men det får ses som logiskt, bland annat mot bakgrund av dåtidens tillgänglighet till framträdande personer. Intervjuerna med historiker, kritiker och konstnärer är snitsigt gjorda och ger en i ämnet bra grund att stå på.
Bildspråket är linjärt och redigeringen nästintill kronologisk vilket gör det relativt lätt att hänga med, även för den (likt undertecknad) ytligt konstintresserade, för mycket konst blir det, emellanåt i stor omfattning. Det blir en ansenlig mängd konstnärer och konstkritiker att hålla reda på för den oinitierade. Ett par stycken sticker dock ut – exempelvis Jackson Pollock. och Willem de Kooning. Konsten, CIA och Kalla kriget är sammanfattningsvis en sevärd dokumentär för den som önskar veta mer om denna något bortglömda aspekt av Kalla kriget och hur konsten även betraktats som ett i förlängningen politiskt vapen.
Jan Sundstedt
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
118 890 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
I dokumentären Music by John Williams, regisserad av Laurent Bouzereau, belyses en av den orkestrala filmmusikens mest obestridliga giganter, hans längre än 60-åriga karriär, och den personliga resan bakom hans tidlösa verk.
Detta är inte bara en film om en kompositör, utan ett djupt känslosamt porträtt av en man vars livsverk förändrat hur vi upplever film.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 18 januari 2025.
John Williams var 45 år när han gjorde musiken till den allra första Stjärnornas Krig-filmen. I en ålder då många tror att deras bästa tid sedan länge är förbi, var han bara på väg att bli varm i kläderna…
En resa genom musikhistorien
Music by John Williams är en hyllning till John Williams otroliga livsverk. Från de första stapplande stegen i musikens värld som jazzpianist i New York, till hans genombrott som filmkompositör i Hollywood, får vi följa en man vars passion för musik format hela filmindustrin.
Genom intervjuer med nära samarbetspartner som Steven Spielberg och George Lucas, får vi en inblick i hur hans melodiska geni förädlade verk som Stjärnornas Krig, Indiana Jones och Schindler’s List. Spielberg beskriver deras samarbete som ”Ett av mitt livs största privilegier”.
Det är fascinerande att upptäcka hur Williams ofta skapar teman som kopplas till specifika karaktärer, vilket låter publiken intuitivt associera en scen med en viss karaktär – ibland även när denne inte ens är närvarande i själva scenen.
Laurent Bouzereau tar oss även bortom filmduken och utforskar Williams karriär som orkesterdirigent och hans bidrag till den klassiska musikscenen. Vi får höra om hans kompositioner för olympiska spel och presidentskap, liksom hans insatser för att förnya intresset för symfonisk musik bland nya generationer.
Steven Spielberg och John Williams i djupa tankar. Foto: Imdb
Ödmjuk och anspråkslös
Trots sitt enorma arv framstår Williams som en ödmjuk och anspråkslös man, något som dokumentären skickligt fångar. Hans djupa kärlek till musiken lyser igenom i varje intervju och varje scen.
Bouzereau väver även in mindre kända aspekter av Williams liv, som förlusten av hans första hustru, Barbara Ruick, 1974. Denna tragiska händelse berörs kort men ärligt, utan att ta fokus från Williams kreativa drivkraft samt känsla för vad som passar en specifik films ton.
Det är tydligt att han har en djup intuitiv förståelse för musikens roll i berättandet, trots att han själv öppet medger att film som medium – hur lustigt och märkligt det än må låta – aldrig riktigt fångat hans intresse.
John Williams i sitt bästa element – framför en välskolad orkester. Foto. Imdb
Mästerlig iscensättning
Dokumentärens estetik fångar John Williams anda på ett nästan magiskt sätt. Scener med orkestrar som spelar hans musik varvas med arkivmaterial och nyskapande animationer som visualiserar hans toner på ett unikt sätt.
Bouzereaus val att låta Williams själv berätta om sina kompositioner, kompletterat med intervjuer av musiker och filmproducenter, skapar en upplevelse som är lika informativ som emotionellt gripande.
Särskilt kom jag att uppskatta de inslag där mer personliga detaljer träder fram. Exempelvis anekdoten om hur Williams skrattade åt den tillfälliga filmmusiken (på engelska ”temp music”) i Hajen, innan han raskt ersatte den med sina egna ikoniska toner. Toner som det inte nog kan poängteras bidrog till filmens braksuccé, samt rejält förhöjde filmens äventyrliga stämning.
Music by John Williams är inte bara en film om en person, utan ett ode till en hel konstform. John Williams kompositioner har förmågan att förvandla rädslor till hopp, sorg till styrka och fantasi till verklighet.
Via dokumentären får vi en djupare uppskattning för hans konstnärliga skicklighet, samt en påminnelse om musikens kraft att beröra och förändra oss.
En hyllning till ett tidlöst arv
På ett personligt plan kan jag inte med ord beskriva hur mycket denne fantastiske mans kompositioner betytt.
Från det att jag som 10-åring, fastnaglad i en inte helt oöm biofåtölj på ett fullproppat Rigoletto, översköljdes av de inledande tonerna i ledmotivet till Stjärnornas Krig, var min fascination för film predestinerad. Fast i beundran för den magiska och förtrollande musik som i mångt och mycket format mitt filmälskande liv.
Detta är en film som bör ses av alla som någonsin blivit rörda av tonerna från en orkester eller mäktiga melodier på bioduken. John Williams må vara snart 93 år (f. 8 feb. 1932), men hans arv kommer leva vidare i generationer.
Music by John Williams är ett måste för alla som älskar musik, film och mänsklig kreativitet i största allmänhet.
Jan Sundstedt
Music by John Williams - 2024 Disney+ promo artwork
Regi: Laurent Bouzereau
Producenter: Sara Bernstein, Frank Marshall, Ron Howard, Brian Grazer, Steven Spielberg, med flera.
Musik: Ja, vem kan stå bakom den, månntro...
Music by John Williams finns för närvarande att beskåda via streamingtjänsten Disney+
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
1982 års science-fiction-klassiker "Blade Runner" trollbinder fortfarande med sin dystopiska berättelse som är påtagligt aktuell med sina filosofiska frågeställningar kring teknikens utveckling.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
118 890 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Epokgörande filmer vars ton, kulör och handling har haft stor betydelse för och påverkan på filmindustrin dyker upp ungefär vart tionde år och Blade Runner är definitivt en av dessa. Huvudansvaret bör tillskrivas legendariske regissören Ridley Scott – en herre som vet att trollbinda sin publik med visuella penseldrag.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 mars 2023.
Drömmer androider om elektriska får?
Efter succén med Alien tog Ridley Scott 1982 sig an ännu ett mastodontprojekt; filmatiseringen av Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep. Titeln Blade Runner lånades emellertid från en annan bok, eller rättare sagt två böcker: William S. Burroughs novell Blade Runner (a Movie) – som ursprungligen var tänkt som en berättelse – och Alan E. Nourse roman The Bladerunner.
Ingen av dessa böcker har dock någon särskild relevans för handlingen i vare sig Dicks roman eller den färdiga filmen.
Philip K. Dick ogillade den ursprungliga manusförfattaren Hampton Fanchers samtliga utkast, vars handling där beskrevs som en regelrätt strid mellan Blade Runners och Replicants, något som är väsensskilt från romanen. I slutändan användes inget av Fanchers utkast.
Det filmfärdiga manus som Scott jobbade efter blev istället versionen av David Webb Peoples. Endast Fanchers titelförslag behölls, istället för exempelvis ”Replicant” och ”Dangerous Days”.
Källmaterial samt inspiration till ”Blade Runner”.
Noterbart är Hampton Fanchers förslag på skådespelare i huvudrollen som Rick Deckard. Han föreslog namn som Robert Mitchum, Christopher Walken eller Tommy Lee Jones. Ridley Scott ville å andra sidan ha Dustin Hoffman. Hoffman var initialt intresserad men hoppade 1980 av projektet.
Ridley Scott har i efterhand erkänt att han var helt fel ute i sitt initiala tankegods. Rain Man som Rick Deckard? Skulle inte tro det…
Rollen gick som vi vet till Harrison Ford. Vid det här laget var Ford på toppen av Hollywoods A-lista. I och med ikoniska roller som Han Solo och Indiana Jones hade Ford visat upp ett brett register och sin förmåga att på ett trovärdigt sätt gestalta manliga män med romantiska drag.
Till denna schvungfulla lista av karlakarlar kunde vi 1982 även lägga till – Rick Deckard.
Replikanter
I början av tjugoförsta århundradet utvecklar det globalistliknande företaget The Tyrell Corporation avancerade robotar som kallas replikanter. Dessa är främst avsedda att avlasta mänskligheten från hårt kroppsarbete och livsfarliga arbetsuppgifter. Replikanter utför också slavliknande arbete långt ut i solsystemet, där profithungriga företag påbörjat kolonisering av avlägsna planeter.
Efter det att en grupp Nexus 6-replikanter iscensatt ett myteri på en av dessa kolonier, blir replikanter olagliga på jorden. Polisenheten Blade Runner har till uppgift att förstöra – i deras språkbruk ”pensionera” – replikanter som tar sig tillbaka till moder jord.
Människor som bistått en replikant döms även de till hädanfärd.
Los Angeles, år 2019, en före detta blade runner vid namn Rick Deckard (Harrison Ford), kallas åter i tjänst för ett akut uppdrag. Fyra omtalade replikanter, lejonparten stridsmodeller, har rymt och lyckats ta sig till jorden. Gruppens ledare är Roy Batty (Rutger Hauer), en extremt kraftfull och intelligent replikant.
En av de förrymda gör ett försök att infiltrera Tyrell Corporation genom att utge sig för att söka jobb.
Murbräckan Roy Batty (Rutger Hauer) är den ledande replikanten i klassiska ”Blade Runner”.
Replikanten Leon upptäcks emellertid tack vare ett avancerat personlighetstest, avsett att skilja replikant från människa. Han lyckas fly och är sedan dess försvunnen. Det blir nu upp till Deckard att spåra upp och ”pensionera” de fyras gäng innan de lyckas i sitt uppsåt – att förlänga sin livslängd och leva oupptäckta ibland oss. En väsentlig McGuffin i filmen är det faktum att en replikants livslängd endast är fyra år.
Roy Batty & kompani har med andra ord ont om tid…
Problematisk inspelning
Inspelningen är mytomspunnen och, som en före detta statsminister fiffigt myntade, ett mästerskap i käbbel. Harrison Ford käbblade med sin motspelerska Sean Young – som spelar replikanten Rachael (i filmen inleder Rachael och Deckard ett förhållande). Ridley Scott i sin tur käbblade med i princip hela filmteamet och i synnerhet med Ford och Philip K. Dick. Det gick så långt att Scott hotade med att hoppa av inspelningen.
Käbblandet antog smått episka proportioner i form av upptryckta t-shirts med diverse syrliga budskap. På något märkligt vis lyckades dock kombattanterna lugna ner sig så till den grad att inspelningen slutfördes. Utmattade, men inte uträknade, tog man sig samman för stundande premiär.
Testvisningar gav emellertid viss anledning till oro i leden då ett inte obetydligt antal besökare kommenterade att man inte begrep filmen.
Upplösningen/slutet var heller inte något som föll mången på den berömda läppen. För otydligt, intetsägande och alldeles för negativt var den återkoppling som ofta gavs. Konsekvensen blev ett antal så kallade re-shoots men framför allt tillägget av en (kontroversiell) berättarröst (Harrison Ford). Något som herr Ford tydligt kungjort att han högst motvilligt gick med på.
Kuriosa: I filmen finns ”rest”-scener från Stanley Kubricks skräckepos The Shining. Vilka dessa är får man själv lista ut…
Harrison Ford och Ridley Scott i käbbeltagen under inspelningen av ”Blade Runner”.
Från flopp till kultstatus
Filmen hade till slut premiär i juni 1982, vilket inte var vilket filmår som helst. Med filmer som E.T., Poltergeist, First Blood, Rocky III, Gandhi, The Thing, Mad Max 2: The Road Warrior och Conan Barbaren var konkurrensen mördande. I denna flora av imponerande skapelser floppade Blade Runner.
Med en budget av 30 miljoner dollar drog den i USA in endast omkring 33 miljoner – en besvikelse för filmbolaget. I samband med video, laserdisc och allsköns fysiska format har Blade Runner över tid tjänat in sin budget samt genererat skaplig ekonomisk vinst.
Framför allt har filmen erhållit en kultstatus av rang och hyllas unisont av såväl kritiker som fans av science-fiction.
Filmen är en visuell tour de force där Ridley Scott precis som i Alien behandlar varje scen med omsorg. Blade Runner bländar åskådaren med sitt landskap av bild och ljud. Med praktiska specialeffekter lika gångbara nu som då. Enbart skapelsen av det Babels Torn-liknande The Tyrell Corporation är i sig ett tekniskt underverk.
Då jag inte läst romanen uttalar jag mig inte om den, utan konstaterar att manuset är väl utmejslat med intressanta karaktärer, omvälvande intriger samt en dialog som fängslar. Ska jag uttrycka någon kritik är det att filmen vid enstaka tillfällen stannar upp en aning och blir något utdragen. Det är likafullt inget som stör helhetsintrycket.
Ett helhetsintryck där samtliga skådespelare får väl godkänt. I synnerhet Ford, Hauer, Darryl Hannah och Joe Turkel glänser. Musiken av Vangelis suger in åskådaren i ett drömskt landskap.
Rick Deckard (Harrison Ford) illa ute i ”Blade Runner”.
Sensmoral
Filmen bär på en rad intressanta och varnande beröringspunkter med vår samtid. Vad händer när stora företag likt Tyrell leker Gud och petar i sådant en icke bör peta i? Tänk Big Tech och Big Pharma. Är det verkligen sunt att bygga större och större städer, där människor packas ihop på höjden och bredden? Tänk World Economic Forum och dess koncept 15-minutersstaden.
Är artificiell intelligens verkligen något att eftersträva? Vad sker den dagen då våra robotar blir praktiskt medvetna om sin egen existens? Alla dessa filosofiska spörsmål står att finna i Blade Runner – och mer därtill. Är vi kanske själva någon form av replikanter utan att veta om det?
Vi kan glädja oss åt att filmen finns i tre olika versioner: Bioversionen (1982), Director’s Cut (1992), och The Final Cut (2007). Samtliga har sin charm och sina supportrar. Personligen lutar jag, av delvis nostalgiska skäl, åt bioversionen. The Final Cut-versionen växer likväl i mina ögon med sin något tydligare linje vad gäller handlingen.
Jag kan för den intresserade även rekommendera den 212 (!) minuter långa dokumentären Dangerous Days, som avhandlar varje aspekt av hur filmen blev till – från koncept till avslutad produkt.
Valfri fysisk version av Blade Runner finns att införskaffa på denna hemsida samtidigt som streamingentusiasten här finner sitt lystmäte. Till dig som ännu inte sett Ridley Scotts episka stycke är det bara att gratulera till den högtidsstund som följer med denna klassiker.
Jan Sundstedt
Blade Runner - 1982 US One Sheet.
Regi: Ridley Scott
Manus: Hampton Fancher och David Peoples, efter en roman av Philip K. Dick
Producenter: Michael Deeley och Ivor Powell
Musik: Vangelis
Längd: 117 minuter (ursprungliga bioversionen)
Svensk premiär 10 september 1982
Rollista (urval).
Harrison Ford
Rutger Hauer
Sean Young
Daryl Hannah
William Sanderson
Joe Turkel
Joanna Cassidy
Brion James
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
