Egohumanisterna – De nya totalitärerna

I Egohumanisterna – De nya totalitärerna skriver författaren Kristian Tørning, som har en bakgrund på bland annat Danmarks Radio (DR), ner sina åsikter om de personer som på ytan försöker framstå som humana, men på insidan har en djupt totalitär världsåskådning, ofta utan att de själva är medvetna om det.

Tørning väljer att använda begreppet “egohumanister” om dessa personer. Någon annan kanske hade kallat dem för “PK:iter”. Egohumanisterna karakteriserar Tørning som personer tillhörande olika klasser, kön och åldrar. Författaren skriver inte öppet om batikhäxor, men enligt mig utgör dessa bara en av många grupper som kan placeras in i facket “egohumanister”. Jag är också övertygad om att Kristian Tørning skulle hålla med mig, men jag vet inte om begreppet “batikhäxa” är känt i Danmark.

De är inte heller strikt ideologiska som exempelvis kommunistiska marxister, som hämtar sitt tankegods från verk av exempelvis Karl Marx och Friedrich Engels. Istället, menar Tørning, att egohumanisterna använder sin ideologi egohumanismen, som förvisso saknar en ramverk enligt författaren, marxismen/kommunismen och liberalismen som kamouflage. Egohumanismen skiljer sig även från mer klassiska ideologier som de jag just nämnde. Den saknar ett direkt mål. Kommunismens främsta mål är ett klasslöst samhälle. Liberalismens motsvarighet är personlig frihet och ekonomisk konkurrens.

För att kunna karakterisera egohumanisterna listar Tørning upp fem punkter, eller dogmer som han själv kallar det.

1. “Vi är moralens väktare”
2. “Vi har rätt att hata”
3. “Vi kräver komplexitet”
4. “Vi handlar med ord”
5. “Vi vill vara världen”

Egohumanisterna är även godhetsnarkomaner, de frossar i andra människors olyckor för att själva framstå som goda människor, vilket Tørning förklarar i ett stycke på ett alldeles fantastiskt sätt.

Sett utifrån är det ingen vacker syn. Ena året är det tsunamin i Thailand som utnyttjas för att sätta sig själv i centrum, nästa år är det jordskalvet på Haiti. Sedan har vi naturligtvis Mellanöstern och Afrika, där det dessvärre alltid finns många oskyldiga civila som brottas med stora, livsfarliga problem, och detta utnyttjar egohumanisterna till fullo för att dra uppmärksamhet till sin egen moraliska överlägsenhet. Som sagt – de bär andras olyckor som smycken.

I den andra halvan av boken skriver författaren mer om utvecklingen i Danmark, som till stora delar är lik den i Sverige, och om organisationer som Europeiska unionen och Förenta nationerna. Han debunkar även egohumanisternas argument och ger tips och råd på hur deras skadliga inverkan på samhället kan bekämpas.

Kristian Tørnings bok om egohumanisterna och egohumanismen är en bra läsning för den som är relativt nyvaken och på så sätt alldeles nyligen slagit sig loss egohumanismens bojor. Tørning själv menar att boken är till för de redan uppvakna, att boken inte är till för att konvertera någon av en annan politisk åsikt. Det är korrekt, och den passar därför enligt mig bäst för att förstärka åsikterna hos den som nyligen börjat fokusera på frågorna som boken berör. Inte minst genom att boken slår huvudet på spiken även fast den inte tar upp vad som orsakat det som i sin tur lett egohumanisternas uppgång, eller vilka krafter som ligger bakom denna utveckling.