Djungelboken – majestätiskt nyanimering från Disney
Disney har inte gjort bort sig när de nästan 50 år senare ger sig på en andra animering av den brittiska författaren Rudyard Kiplings verk Djungelboken. Nya Dagbladet har fått möjlighet att se filmen innan Sverigepremiären och recenserar här ”The Jungle Book” ifrån Walt Disney Pictures.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
94 730 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Först måste vi ägna uppmärksamhet åt det rent grafiska. Djungelboken är en sagolik manifestation av hur långt den datorgenererade animationstekniken har kommit. Tekniken för att animera detaljer som päls och hår har funnits ett par år och blir hela tiden bättre, men här är det helhetsintrycket som blir slående.
Inte en vargunge, apa eller lian är den andre lik. Hud, sår, revor – precis allting är knivskarpt och fantastiskt realistiskt. Att skapa djurens yttre i stilla 3D-modeller har man kunnat göra ett tag, men detaljnivån har tveklöst nått nya nivåer. Dock är det de naturtrogna rörelsemönstren och ansiktsdragen som kanske imponerar mest tillsammans med de omgivande miljöerna.
Stundvis glömmer man bort att man sitter och tittar på animerade djur och miljöer. Faktum är att Djungelboken är ett grafiskt mästerverk vars miljöer och djur är så fantastiska att se på att det allena gör filmen värd att se. Disney har målat upp det indiska djungellandskapet till en sagolikt livfull, vacker och dramatisk miljö.
Handlingen
Här förtjänar Disney en eloge för att man i förändringshysterins tidevarv inte ändrar på något för förändringens skull och låter en bra saga få vara orörd. Handlingen håller huvudpunkterna efter den tecknade klassikern från 1967.
”Människovalpen” Mowgli, en pojke som föds av utkanten av den indiska djungeln blir som liten föräldralös efter att den ilske tigern Shere Khan attackerat hans föräldrar. Khan bär karaktäristiskt på ärren i ansiktet som Mowglis far gav honom när han försvarade sig med en brinnande fackla vid överfallet.
Bagheera hittar Mowgli som övergiven pojke och blir en trogen följeslagare i hans liv. Foto: Walt Disney Pictures
Mowgli hittas övergiven efter attacken på föräldrarna av pantern Bagheera. Han tar Mowgli till en varglya där han accepteras som en av valparna och får så växa upp tillsammans med dem. Vargflockens ledare inser dock att Mowgli behöver återvända till människobyn då Shere Khan har återvänt till trakterna och kommer att uppsöka pojken för att döda honom. Bagheera leder Mowgli genom djungeln tillbaks mot byn, men Mowgli inser att han inte vill tillbaka och flyr ifrån Bagheeras skydd och hamnar mycket riktigt snabbt i fara.
På både mäktiga och underliga sätt introduceras filmens olika karaktärerna som den jättelika pytonormen Kaa som trots sin dödliga avsikt genom hypnos ger Mowgli en insikt om vad som hände honom som liten. Den lättsamme och livsglada djungelbjörnen Baloo blir efter en dramatisk inledning på bekantskapen snabbt en nära vän och följeslagare till den lille pojken.
Eld och bränder spelar en avgörande roll i Djungelboken. Djungeln drabbas av skogsbrand och orsakar förödelse för alla som lever där. Eld skämmer de flesta, men faschinerar också en viss orangutang vid namn Kung Louie som huserande i ett gammalt tempel dominerar djungels alla apor som vid ett tillfälle tillfångatar Mowgli. Louie erbjuder Mowgli skydd mot Khan, men i utbyte kräver han att Mowgli, i egenskap av människa skaffar Louie kunskap om hur man gör upp eld. Mowgli anar oråd och lyckas med Baloos och Bagheras hjälp att fly.
Sammanfattning
Tack vare den fantastiska dramatiken man lyckats skapa med miljöerna känns det nästan som en helt ny film. Med tanke på att det gått 50 år sedan man animerade den tidigare filmen vore det kanske konstigt annars, men det känns som att Disney fått med alla väsentliga inslag ifrån den tecknade klassikern vi ser en skymt av varje julafton.
Det här är en film som förtjänar att upplevas på bioduken för den som vill ha ögongodis och se ett färgstarkt djungeläventyr.
Djungelboken får 5 av 5 i betyg då den redan får anses vara den nya Disney-klassikern redo att ta fram och avnjutas många gånger. Disney har helt enkelt lyckats återskapa ett mästerverk i en majestätiskt vacker tappning utan att förstöra det originalrecept vi alla känner till.
Filmen har Sverigepremiär den 13 april.
Djungelboken
Originaltitel: The Jungle Book
Längd: 1 timme 46 minuter
Regissör: Jon Favreau
Premiär: 13 april 2016 i Sverige
Filmen bygger på boken Djungelboken som är en novellsamling av Rudyard Kipling ifrån 1894 och översattes på svenska 1907.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
1982 års science-fiction-klassiker "Blade Runner" trollbinder fortfarande med sin dystopiska berättelse som är påtagligt aktuell med sina filosofiska frågeställningar kring teknikens utveckling.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
94 730 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Epokgörande filmer vars ton, kulör och handling har haft stor betydelse för och påverkan på filmindustrin dyker upp ungefär vart tionde år och Blade Runner är definitivt en av dessa. Huvudansvaret bör tillskrivas legendariske regissören Ridley Scott – en herre som vet att trollbinda sin publik med visuella penseldrag.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 mars 2023.
Drömmer androider om elektriska får?
Efter succén med Alien tog Ridley Scott 1982 sig an ännu ett mastodontprojekt; filmatiseringen av Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep. Titeln Blade Runner lånades emellertid från en annan bok, eller rättare sagt två böcker: William S. Burroughs novell Blade Runner (a Movie) – som ursprungligen var tänkt som en berättelse – och Alan E. Nourse roman The Bladerunner.
Ingen av dessa böcker har dock någon särskild relevans för handlingen i vare sig Dicks roman eller den färdiga filmen.
Philip K. Dick ogillade den ursprungliga manusförfattaren Hampton Fanchers samtliga utkast, vars handling där beskrevs som en regelrätt strid mellan Blade Runners och Replicants, något som är väsensskilt från romanen. I slutändan användes inget av Fanchers utkast.
Det filmfärdiga manus som Scott jobbade efter blev istället versionen av David Webb Peoples. Endast Fanchers titelförslag behölls, istället för exempelvis ”Replicant” och ”Dangerous Days”.
Källmaterial samt inspiration till ”Blade Runner”.
Noterbart är Hampton Fanchers förslag på skådespelare i huvudrollen som Rick Deckard. Han föreslog namn som Robert Mitchum, Christopher Walken eller Tommy Lee Jones. Ridley Scott ville å andra sidan ha Dustin Hoffman. Hoffman var initialt intresserad men hoppade 1980 av projektet.
Ridley Scott har i efterhand erkänt att han var helt fel ute i sitt initiala tankegods. Rain Man som Rick Deckard? Skulle inte tro det…
Rollen gick som vi vet till Harrison Ford. Vid det här laget var Ford på toppen av Hollywoods A-lista. I och med ikoniska roller som Han Solo och Indiana Jones hade Ford visat upp ett brett register och sin förmåga att på ett trovärdigt sätt gestalta manliga män med romantiska drag.
Till denna schvungfulla lista av karlakarlar kunde vi 1982 även lägga till – Rick Deckard.
Replikanter
I början av tjugoförsta århundradet utvecklar det globalistliknande företaget The Tyrell Corporation avancerade robotar som kallas replikanter. Dessa är främst avsedda att avlasta mänskligheten från hårt kroppsarbete och livsfarliga arbetsuppgifter. Replikanter utför också slavliknande arbete långt ut i solsystemet, där profithungriga företag påbörjat kolonisering av avlägsna planeter.
Efter det att en grupp Nexus 6-replikanter iscensatt ett myteri på en av dessa kolonier, blir replikanter olagliga på jorden. Polisenheten Blade Runner har till uppgift att förstöra – i deras språkbruk ”pensionera” – replikanter som tar sig tillbaka till moder jord.
Människor som bistått en replikant döms även de till hädanfärd.
Los Angeles, år 2019, en före detta blade runner vid namn Rick Deckard (Harrison Ford), kallas åter i tjänst för ett akut uppdrag. Fyra omtalade replikanter, lejonparten stridsmodeller, har rymt och lyckats ta sig till jorden. Gruppens ledare är Roy Batty (Rutger Hauer), en extremt kraftfull och intelligent replikant.
En av de förrymda gör ett försök att infiltrera Tyrell Corporation genom att utge sig för att söka jobb.
Murbräckan Roy Batty (Rutger Hauer) är den ledande replikanten i klassiska ”Blade Runner”.
Replikanten Leon upptäcks emellertid tack vare ett avancerat personlighetstest, avsett att skilja replikant från människa. Han lyckas fly och är sedan dess försvunnen. Det blir nu upp till Deckard att spåra upp och ”pensionera” de fyras gäng innan de lyckas i sitt uppsåt – att förlänga sin livslängd och leva oupptäckta ibland oss. En väsentlig McGuffin i filmen är det faktum att en replikants livslängd endast är fyra år.
Roy Batty & kompani har med andra ord ont om tid…
Problematisk inspelning
Inspelningen är mytomspunnen och, som en före detta statsminister fiffigt myntade, ett mästerskap i käbbel. Harrison Ford käbblade med sin motspelerska Sean Young – som spelar replikanten Rachael (i filmen inleder Rachael och Deckard ett förhållande). Ridley Scott i sin tur käbblade med i princip hela filmteamet och i synnerhet med Ford och Philip K. Dick. Det gick så långt att Scott hotade med att hoppa av inspelningen.
Käbblandet antog smått episka proportioner i form av upptryckta t-shirts med diverse syrliga budskap. På något märkligt vis lyckades dock kombattanterna lugna ner sig så till den grad att inspelningen slutfördes. Utmattade, men inte uträknade, tog man sig samman för stundande premiär.
Testvisningar gav emellertid viss anledning till oro i leden då ett inte obetydligt antal besökare kommenterade att man inte begrep filmen.
Upplösningen/slutet var heller inte något som föll mången på den berömda läppen. För otydligt, intetsägande och alldeles för negativt var den återkoppling som ofta gavs. Konsekvensen blev ett antal så kallade re-shoots men framför allt tillägget av en (kontroversiell) berättarröst (Harrison Ford). Något som herr Ford tydligt kungjort att han högst motvilligt gick med på.
Kuriosa: I filmen finns ”rest”-scener från Stanley Kubricks skräckepos The Shining. Vilka dessa är får man själv lista ut…
Harrison Ford och Ridley Scott i käbbeltagen under inspelningen av ”Blade Runner”.
Från flopp till kultstatus
Filmen hade till slut premiär i juni 1982, vilket inte var vilket filmår som helst. Med filmer som E.T., Poltergeist, First Blood, Rocky III, Gandhi, The Thing, Mad Max 2: The Road Warrior och Conan Barbaren var konkurrensen mördande. I denna flora av imponerande skapelser floppade Blade Runner.
Med en budget av 30 miljoner dollar drog den i USA in endast omkring 33 miljoner – en besvikelse för filmbolaget. I samband med video, laserdisc och allsköns fysiska format har Blade Runner över tid tjänat in sin budget samt genererat skaplig ekonomisk vinst.
Framför allt har filmen erhållit en kultstatus av rang och hyllas unisont av såväl kritiker som fans av science-fiction.
Filmen är en visuell tour de force där Ridley Scott precis som i Alien behandlar varje scen med omsorg. Blade Runner bländar åskådaren med sitt landskap av bild och ljud. Med praktiska specialeffekter lika gångbara nu som då. Enbart skapelsen av det Babels Torn-liknande The Tyrell Corporation är i sig ett tekniskt underverk.
Då jag inte läst romanen uttalar jag mig inte om den, utan konstaterar att manuset är väl utmejslat med intressanta karaktärer, omvälvande intriger samt en dialog som fängslar. Ska jag uttrycka någon kritik är det att filmen vid enstaka tillfällen stannar upp en aning och blir något utdragen. Det är likafullt inget som stör helhetsintrycket.
Ett helhetsintryck där samtliga skådespelare får väl godkänt. I synnerhet Ford, Hauer, Darryl Hannah och Joe Turkel glänser. Musiken av Vangelis suger in åskådaren i ett drömskt landskap.
Rick Deckard (Harrison Ford) illa ute i ”Blade Runner”.
Sensmoral
Filmen bär på en rad intressanta och varnande beröringspunkter med vår samtid. Vad händer när stora företag likt Tyrell leker Gud och petar i sådant en icke bör peta i? Tänk Big Tech och Big Pharma. Är det verkligen sunt att bygga större och större städer, där människor packas ihop på höjden och bredden? Tänk World Economic Forum och dess koncept 15-minutersstaden.
Är artificiell intelligens verkligen något att eftersträva? Vad sker den dagen då våra robotar blir praktiskt medvetna om sin egen existens? Alla dessa filosofiska spörsmål står att finna i Blade Runner – och mer därtill. Är vi kanske själva någon form av replikanter utan att veta om det?
Vi kan glädja oss åt att filmen finns i tre olika versioner: Bioversionen (1982), Director’s Cut (1992), och The Final Cut (2007). Samtliga har sin charm och sina supportrar. Personligen lutar jag, av delvis nostalgiska skäl, åt bioversionen. The Final Cut-versionen växer likväl i mina ögon med sin något tydligare linje vad gäller handlingen.
Jag kan för den intresserade även rekommendera den 212 (!) minuter långa dokumentären Dangerous Days, som avhandlar varje aspekt av hur filmen blev till – från koncept till avslutad produkt.
Valfri fysisk version av Blade Runner finns att införskaffa på denna hemsida samtidigt som streamingentusiasten här finner sitt lystmäte. Till dig som ännu inte sett Ridley Scotts episka stycke är det bara att gratulera till den högtidsstund som följer med denna klassiker.
Jan Sundstedt
Blade Runner - 1982 US One Sheet.
Regi: Ridley Scott
Manus: Hampton Fancher och David Peoples, efter en roman av Philip K. Dick
Producenter: Michael Deeley och Ivor Powell
Musik: Vangelis
Längd: 117 minuter (ursprungliga bioversionen)
Svensk premiär 10 september 1982
Rollista (urval).
Harrison Ford
Rutger Hauer
Sean Young
Daryl Hannah
William Sanderson
Joe Turkel
Joanna Cassidy
Brion James
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Clint Eastwoods "Firefox" är en underskattad spionthriller som leder med fast hand och aldrig darrar på manschetten. Den som generellt sett uppskattar denna genre bör spana in denna godbit och i synnerhet de som värdesätter ett äkta stycke Clintan.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
94 730 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Clint Eastwood: mannen, myten, legenden – en levande ikon. En karlakarl som gjort i princip allt man kan göra i Hollywood. Skådespelare, regissör, manusförfattare och producent. 93 år ung och still going strong med ännu ett filmprojekt. Respekt!
Artikeln publicerades första gången den 13 november 2021.
Spaghetti och Smutsige Harry
På 60-talet var Clint Eastwood mannen utan namn i Sergio Leones ”spaghettiwesterns”. En term sprungen ur det faktum att filmerna är producerade i spaghettins hemland Italien. Under 70-talet blev det ytterligare roller som hårdför och tystlåten västernhjälte men framför allt blev han ’Dirty Harry’ Callahan för en hel filmvärld.
Framför allt var 70-talet perioden då Eastwood fick fart på och lärde sig bemästra sin andra huvudsakliga talang – regissör. Som sådan har Clint Eastwood i huvudsak två herrar som han uttryckligen menar har påverkat hans stil: Sergio Leone och Don Siegel. För den som kan sin filmhistoria behöver dessa herrar ingen närmare presentation.
1982 sökte regissör Clint Eastwood med ljus och lykta efter ett unikt projekt att sätta tänderna i. Ett projekt innehållande drama, spänning och en smula action. Under kalla krigets dagar var en bra plats att finna dessa ingredienser långt österut. Sagt och gjort tog Clint sitt pick och pack och begav sig djupt in i dåvarande Sovjetunionen…
Clint Eastwood är stridspilot Mitchell Gant, i ”Firefox”.
Uppdrag: Stjäla Firefox!
Brittisk och amerikansk underrättelsetjänst har blivit varse om Sovjetunionens senaste prototyp av landets kommande generation stridsflygplan. Ett supervapen med beteckningen MiG-31; ’The Firefox’. Man får den snillrika idén att varför inte stjäla det sovjetiska stridsflygplanet mitt under näsan på ryssarna? Sagt och gjort…
Firefox består av oerhört avancerad teknik och kan nå hastigheter på upp till Mach 6. Planet är osynligt för radar och dess vapensystem kan kontrolleras med enbart tankekraft. Den tidigare amerikanska flygvapenmajoren och Vietnamveteranen Mitchell Gant (Eastwood), rekryteras för uppdraget.
Lämpligt nog talar Gant flytande ryska, vilket av CIA och MI6 ses som en stor fördel om man ska verka i Ryssland. Ett nätverk av sovjetiska dissidenter – varav tre är forskare som arbetar med själva flygplanet – står också redo att bistå. KGB har dock fått nys om verksamheten och är Gant och nätverket hack i häl.
Med skicklighet och en smula tur lyckas man trots allt nå flygbasen där ’Firefox’-prototypen, under hård bevakning, är belägen. Allierade agenter som arbetar med projektet hjälper Mitchell Gant att infiltrera militärbasen. Agenterna instruerar Gant om Firefox-planets funktioner men varnar också för att det finns en andra prototyp på basen som måste förstöras, för att förbättra möjligheten till framgång.
Gant lider av posttraumatisk stress efter sina upplevelser under Vietnamkriget, vilket emellanåt orsakar honom problem. Som om det inte räckte med stressen att undkomma KGB och handskas med pressen att få upp Firefox i luften och ta sig ut ur Sovjetunionen, måste han dessutom hantera sina återkommande mentala skov…
Firefox under strikt militär bevakning.
Nagelbitarvarning och action
Jag håller denna i många avseenden suveräna kalla kriget-actionthriller ytterst högt. Kritiken mot den är för mig totalt obegriplig. Vad finns att klaga på?
Firefox är i långa stunder ytterst nervkittlande och spännande. Den inledande timmen är renodlad spionthriller med nagelbitarvarning utfärdad. Actionscenerna när flygplanet väl är i luften är anmärkningsvärda och underhållande.
Ur ett specialeffekts-perspektiv må en och annan scen genom åren ha åldrats en aning men för egen del är det inget som stör helhetsintrycket. Specialeffektsmästaren John Dykstra (Star Wars) var huvudansvarig för flygscenerna vilket borgar för god kvalitet.
Skådespelarna är alla lysande i sina roller. Inte minst Eastwood som får god assistans av sina i mångt och mycket europeiska skådespelarkolleger.
Scenografin är utsökt och fotot av dåvarande parhästen Bruce Surtees likaså. Fotot har en härlig palett av svart och grått i Moskva för att sedan blir mer rik på färger vartefter handlingen fortskrider.
Filmen är inspelad i huvudsak i Österrike – vikarierande för Sovjetunionen – plus några scener filmande på Grönland samt i studiomiljö.
Fotnot Sovjetunionen: Det finns en scen när Mitchell Gant / Clint Eastwood promenerar över Röda torget i Moskva. Bara den är värd biljettpengen.
Clint Eastwood tillsammans med sin fotograf-musa Bruce Surtees under inspelningen av ”Firefox”.
Tredimensionella karaktärer
Musiken av Maurice Jarre är intressant att nämna på grund av det faktum att den knappt märks. Det går långa stunder utan någon som helst musik. Det som trots allt finns där bidrar emellertid rejält till filmens ton. Inte minst scenerna som utspelas på Moskvas gator, gränder och torg, under katt och råtta-leken med KGB.
Manuset är genomtänkt och innehåller en ton av tänkbar realism. I Firefox är KGB och den ryska militären vare sig jubelidioter eller renodlade monster / vettvillingar utan känns högst tredimensionella.
Kanske var det ungefär så här det var i dåvarande Sovjet – att arbeta för till exempel KGB eller tillhöra en hemlig motståndsrörelse mot regimen?
Regin av Clint Eastwood är som brukligt nästintill perfekt. Han styr oss genom handlingen med fast hand och genomtänkta bildkompositioner. Vare sig det handlar om andlös spänning, actionscener eller lågmälda scener med dramatisk ton och allvarsam dialog.
Till sist råder jag tidningens filmintresserade att strunta i den suspekta myten att Firefox skulle vara ett av Eastwoods mindre lyckade verk.
Tvärtemot är filmen en spännande och actionfylld spionthriller jag råder fans av såväl Clint Eastwood som genrefilm i allmänhet att söka upp. Firefox får min bergfasta rekommendation utan det minsta darr på manschetten.
Bonustips: Den amerikanska versionen av filmen. En version som är cirka 15 minuter längre än den europeiska.
Jan Sundstedt
Firefox - 1982 US One Sheet.
Regi: Clint Eastwood
Manus: Alex Lasker och Wendell Wellman, efter en roman av Craig Thomas
Producent: Clint Eastwood
Musik: Maurice Jarre
Längd: 136 minuter (US version)
Svensk premiär 27 augusti 1982
I rollerna (urval).
Clint Eastwood
Freddie Jones
David Huffman
Warren Clarke
Kenneth Colley
Klaus Löwitsch
Ronald Lacey
Nigel Hawthorne
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Regissören Edward Berger bjuder med dramathrillern "Konklaven" in oss till Vatikanens innersta kretsar, där röken stiger och maktens schackpjäser flyttas i tystnad bakom lyckta dörrar.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
94 730 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Hur gör man ett kardinalmöte och val av en ny påve till en rafflande film? Enkelt: man doppar det heliga i en gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar. Vilket är precis vad regissör Edward Berger gör med långsamma dramathrillern Konklaven.
Filmen baseras på ansedde författaren Robert Harris roman med samma namn. Harris är ingen främling för dramatik och thrillers, med romaner som Fatherland, Enigma, The Ghost och An Officer and a Spy på sitt samvete.
Flera av hans böcker har blivit filmatiserade, däribland The Ghost Writer (2010) och An Officer and a Spy (2019), båda i regi av Roman Polanski.
Edward Berger, som tidigare regisserade den hyllade På Västfronten Intet Nytt (2022), skiftar med Konklaven fokus från skyttegravar till stenkorridorer, från skrik till viskningar. Intensiteten förblir emellertid intakt.
Konklaven är en film där tystnad bär mer tyngd än tusen repliker. Där ett höjt ögonbryn kan vara lika farligt som en dolk i ryggen och varje kommatecken vägs på våg. Actionsekvenserna består av långa monologer och intellektuella samtal – inte av biljakter och hisnande stunts.
Påven är död – länge leve påven
Efter den sittande påvens plötsliga död samlas kardinalerna i Vatikanen för att välja en ny ledare för den katolska kyrkan. I centrum står dekanen Thomas Lawrence (Ralph Fiennes), en stillsam men samvetsgrann man med ett förflutet han helst vill undvika att konfronteras med.
När han får i uppdrag att leda konklaven – det hemliga valet av ny påve – dras han in i ett nät av intriger, rivaliteter och farliga avslöjanden. Snart visar det sig att påvens död inte var så okomplicerad som det först verkade.
Ett hemligt brev blottlägger dolda sanningar som hotar att rita om hela det kyrkliga maktspelet. I takt med att omröstningarna fortskrider och tystnaden förtätas ökar pressen på Lawrence – inte bara att avgöra vem som ska bli nästa påve, utan också om sanningen får plats i en värld byggd på tro, lojalitet och tystnad.
Vit rök eller något mer ödesmättat, i ”Konklaven”. Foto: Imdb/Focus Features
Kammarspel med hårda konsekvenser
Konklaven är ett kammarspel där varje detalj är noggrant avvägd för att skapa en tryckande, nästan klaustrofobisk atmosfär. Edward Berger regisserar med en kirurgs precision och låter rummet tala. Filmen saknar övertydliga effekter och snabba klipp; istället smyger den fram med långsamma, avvägda rörelser.
Här stängs dörrar långsamt, men konsekvenserna smäller hårt. Den lågmälda stilen stärker dramatiken och fördjupar filmens tematik av svek, skuld och försoning.
Intrigen river långsamt fram spänning och drama genom subtilt förräderi och inre slitningar. Vändningarna sker inte genom yttre hot eller plötsliga upptäckter, utan genom tvekan, ordval och obevekliga val. Det är ett spel av ord – där varje handling får viktiga konsekvenser.
Tematiskt utforskar filmen maktens många ansikten. Här döljer fromma fasader mörka strategier, och tro används både som tillflykt och vapen. Frågor om skuld, förlåtelse och sanningsbegrepp behandlas på ett eftertänksamt sätt utan att filmen blir predikande.
Det långsamma tempot, särskilt i filmens mitt, kan vara en utmaning för vissa tittare, och den intellektuella inramningen ger emellanåt filmen en något högtravande ton. Symboliken, även om den är intressant, kan ibland kännas överarbetad, vilket stundtals drar filmen mot det pretentiösa.
Magnifik ensemble
Ralph Fiennes är central i det tysta maktspelet. Som kardinal Lawrence ger han karaktären en kombination av gravitas och inre tvivel. Hans spel är återhållsamt, men varje nyans i hans blick avslöjar en man plågad av samvete, splittrad mellan sin tro och sin moral.
Fiennes bär huvudrollen med stor pondus, men det är samspelet med resten av ensemblen som verkligen lyfter filmen. Stanley Tucci är både charmig och kylig på sitt typiska vis, medan John Lithgow ger sin roll som kyrkans strateg extra tyngd och nerv.
Isabella Rossellini sticker ut som Syster Agnes – en av få kvinnor i den mansdominerade världen som är den katolska kyrkan – och hennes lågmälda men starka närvaro ger filmen en extra mänsklig dimension.
En stilla men skälvande storm
Edward Berger har skapat en ovanlig thriller, där dramatiken inte ligger i yttre explosioner utan i inre slitningar, och för den som söker en djupare och kanske något eftertänksam film torde Konklaven på goda grunder vara ett kraftfullt och engagerande drama.
Konklaven är en film som kräver fokus – men också belönar med något som få filmer lyckas förmedla: känslan av att ha blickat in i människans allra mest svåråtkomliga rum. Inte bara Vatikanens innersta helgedomar, utan också samvetets.
Jan Sundstedt
Konklaven - 2024 US One Sheet.
Regi: Edward Berger
Manus: Peter Straughan, efter en roman av Robert Harris
Producenter: Tessa Ross, Juliette Howell, Michael A. Jackman, Robert Harris och Alice Dawson
Musik: Volker Bertelmann
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 december 2024
I rollerna (urval).
Ralph Fiennes
Stanley Tucci
John Lithgow
Lucian Msamati
Jacek Koman
Isabella Rossellini
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Röda khmerernas vansinne i Kambodja/Kampuchea åren 1975-1979 skildras naket, rått och skoningslöst i Roland Joffés mästerstycke "The Killing Fields". Filmen är baserad på den sanna historien om vänskapen och samarbetet mellan journalisten Sydney Schanberg och kambodjanske reporten och tolken Dith Pran. Pran blev tillfångatagen av Khmer Krahom och fick personligen uppleva The Killing Fields - Dödens Fält.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
94 730 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Röda khmerernas terror mot den egna befolkningen är, trots det totala vansinnet, ett ämne som inte alltför återkommande skildrats på vita duken. Regissören Roland Joffé, manusförfattaren Bruce Robinson och producenten David Puttnam hade med The Killing Fields (Dödens Fält) ambitionen att skapa en så trovärdig berättelse som möjligt, om socialist- och ultrakommuniststaten Kampuchea under Pol Pots styre. Något man lyckades med över alla förväntningar.
Denna recension publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 23 mars 2024.
Roland Joffé (The Mission, 1986) är känd för sin förmåga att berätta djupgående historier med starka emotionella band. Hans tidigare arbeten hade visat på en skicklig förmåga att hantera komplexa och känsloladdade ämnen. Något som gjorde honom till det perfekta valet att föra fram den gripande historien om journalisten Sydney Schanberg och hans tolk Dith Pran under Kambodjas tumultartade tid.
Valet av skådespelare till rollerna som Schanberg och Pran var avgörande för filmens autenticitet och slagkraft. För rollen som den drivne journalisten Schanberg valdes den mångsidige skådespelaren Sam Waterston. Waterston hade redan etablerat sig som en skådespelare med förmågan att gestalta komplexa karaktärer med djup och trovärdighet, vilket gjorde honom till ett naturligt val för rollen.
Den svåra rollen som Schanbergs vän, kollega och tolk Dith Pran, gick oväntat till den före detta läkaren Haing S. Ngor, som här gör sin skådespelardebut. Ngor hade själv upplevt de fruktansvärda händelserna under Röda Khmerernas regim i Kambodja och hans personliga erfarenheter gav autenticitet till hans tolkning av Pran.
Roland Joffé ger instruktioner till Sam Waterston och Haing S. Ngor. Foto: Jan Sundstedt/kollektion.
Kambodja, 1975
Filmen utspelas som nämnts under Röda khmerernas kortlivade styre i Kambodja på 1970-talet. Journalisten Sydney Schanberg reser tillsammans med sin vän och kollega Dith Pran land och rike runt i det krigshärjade landet för att rapportera till omvärlden om konflikten.
En konflikt som delvis är en konsekvens av USA:s inblandning i regionen i och med Vietnamkriget, och delvis en biprodukt av spänningarna och de kommunistiska strömningarna i Sydostasien. Strömningar och tankegods som vid den här tidpunkten var oerhört kraftiga och hade stort inflytande och påverkan i denna del av världen.
När Röda Khmererna efter hårda strider tar makten 1975 separeras duon. Schanberg lyckas undkomma och reser tillbaka till USA, medan Pran blir kvar och utsätts för fruktansvärda förhållanden under Röda khmerernas förtryck. Dith Pran kämpar för sin överlevnad, sätts i khmerernas arbets- och omskolningsläger och får utstå mardrömsliknande umbäranden.
Han anpassar sig efter bästa förmåga för att undvika att identifieras och överleva i det omänskligt hårda klimatet. Trots farorna fortsätter han att hoppas på att en dag återförenas med Schanberg och sin familj. Med tiden förstår Pran att hans enda möjlighet till överlevnad är att fly. Han smider i tysthet med stor risk planer för att göra just så och en dag tar han steget…
Röda khmerernas attacker ständigt närvarande i ”The Killing Fields”. Foto: Jan Sundstedt/kollektion.
Ett mästerstycke
The Killing Fields/Dödens Fält är ingen lätt film att se då den visar mänskligheten, för att uttrycka det milt, från sin allra sämsta sida. De illdåd som Röda khmererna begick har inte alltför många konkurrenter genom historien. Tillsammans med Josef Stalins terrorregim fram till dennes död 1953 samt Mao Tse Tungs Stora språnget och den kinesiska Kulturrevolutionen, är det Pol Pot-styrda vansinnet i topp vad gäller Mänskliga Gräsligheter.
Ämnet må vara tungt men ur ett filmiskt perspektiv är filmen en triumf. Jag såg filmen redan när det begav sig 1985 och har sedan dess sett om den vid ett flertal tillfällen. Var gång häpnar jag över hur Roland Joffé lyckas förena misär och elände med ett budskap om tro, hopp och i förlängningen kärlek, i form av genuin kamratskap mellan i första hand Schanberg och Pran.
Manuset tycks väl genomtänkt och väver samman de två huvudspåren på bästa sätt. Krigets vansinne, som når sin kulmen i och med Pol Pots maktövertagande, samt den varma och – icke att underskatta – synnerligen nagelbitande berättelsen om Dith Prans öde. Åskådaren kastas mellan hopp och förtvivlan samt ljus och mörker huruvida Pran någonsin kommer att återse Sydney Schanberg och framförallt sin fru och sina barn.
Schanberg och Pran och Röda Khmererna i ”The Killing Fields”. Foto: Jan Sundstedt/kollektion.
Roland Joffé lotsar oss igenom skärselden och helvetesresan som pågick i Kampuchea (som Kambodja döptes om till av regimen) på ett sätt som gör tragedin förvisso svår att se men tacksamt lättförståelig. Joffé krånglar inte till filmen med politiska utsvävningar och monologer utan fokuserar på det mänskliga i historien, något som gör publikens engagemang enklare. För övrigt är Dödens Fält en oerhört spännande historia, ur ett strikt kommer-han-att-klara-sig perspektiv.
Skådespelarinsatserna är som brukligt i en film som denna och givet ämnet utsökta. Kemin mellan Waterston och Ngor kunde knappast vara mer levande. Utan att ha alltför stor kunskap om just dessa levnadsöden, infinner sig känslan av att beskåda händelseförloppet och de verkliga personerna via en tidsmaskin. Alltid ett gott betyg för en historia med basis i verkliga skeenden och händelser. Övriga roller perfekt rollbesatta med inte minst en ung John Malkovich i en stor biroll som Schanbergs kollega och fotograf Al Rockoff.
Prisbelönad och viktig
Vid 1985 års Oscarsgala (det vill säga på den tiden när galan betydde något och inte styrdes av tramsiga Orwellianska regelverk) erhöll The Killing Fields inte mindre än sju tunga nomineringar (bland annat Bästa Film, Regi och Manus) och vann tre: Haing S. Ngor för Bästa Manliga Biroll, Foto samt Redigering (klippning). Ett kvitto på filmens storhet och betydelse.
Utifrån ett historiskt perspektiv är filmen av viktigaste slag. Inte minst om man önskar inskaffa kunskap om vad dåtidens rena och nakna socialism kunde ställa till med. Förvisso en extremt rubbad variant av socialism så till den milda grad att presumtiva allierade som Sovjetunionen, Kina och grannlandet Vietnam vände Pol Pot och Röda khmererna ryggen och tog avstånd.
Vietnam gick dessutom från ord till handling och gick i krig med Kampuchea/Kambodja och efter ett par års strider gick man segrande ur fälttåget och gjorde slut på galenskaperna.
Filmen är inget för den som är svag i hjärtat, då berättelsen inte tvekar att visa Röda khmerernas nidingsdåd. Inte så att Roland Joffé frossar i grymheterna, då han mycket väl vet att historien i sig är tillräckligt stark, men det finns scener med grovt våld som jag vill flagga för.
Lägg till detta krigets vansinne och den mentala påfrestningen, så bjuds vi cirka 140 minuters angelägen historielektion och skolboksexempel på hur man kombinerar excellenta filmiska kvaliteter med riktiga livsöden. Däremot kanske inte något för den som vill unna sig en för aftonen må-bra-historia tillsammans med barnen.
Filmen finns att finna via streaming här och den som gör fysisk media en tjänst föreslås söka en utgåva via denna hemsida.
Jan Sundstedt
The Killing Fields - 1984 US One Sheet.
Regi: Roland Joffe
Manus: Bruce Robinson
Producenter: David Puttnam, Iain Smith och Jake Eberts
Musik: Mike Oldfield
Längd: 141 minuter
Svensk premiär 22 februari 1985
I rollerna (urval).
Sam Waterston
Haing S. Ngor
John Malkovich
Julian Sands
Craig T. Nelson
Spalding Gray
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
