Bo Widerbergs kriminalklassiker står sig stark än idag

Bo Widerberg, som vid tidpunkten etablerat sig som en av Sveriges mest framstående regissörer med filmer som Kvarteret Korpen (1963), Ådalen 31 (1969) och Joe Hill (1971), fattade beslutet att ta sig an filmatiseringen av Sjöwall/Wahlöös roman på ett delvis annorlunda sätt – med en touch av samhällskritik. Han gick bortom det litterära källmaterialets grå kriminalton och gjorde något mer. Mannen på Taket blev i Widerbergs händer inte bara en välgjord kriminalthriller, utan också en kritisk spegel av svensk byråkrati, polisens våldsmonopol och samhällets tillstånd under 70-talet.

I en tid då svensk film rörde sig mot mer experimentella och ofta samhällskritiska teman, kan man anta att Bo Widerberg här såg potentialen i att skapa en spänningsfylld kriminalthriller som samtidigt inte förlorade sin realistiska förankring. Han valde skådespelare som cementerade filmens gråa vardag, där valet av Carl-Gustaf Lindstedt i filmens bärande roll som Martin Beck var ett genidrag. Med sin nedtonade men ändå närvarande gestaltning gav Lindstedt en trovärdighet åt Beck som få andra hade kunnat leverera.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö, som ofta kallas för den svenska polisromanens föräldrar, hade redan skapat ett unikt universum genom sin tio böcker långa serie om poliskommissarie Beck. Genom deras ögon framträdde den svenska polisen och samhällssystemet som djupt bristfälligt och ibland till och med korrumperat. Boken som filmen bygger på, “Den vedervärdige mannen från Säffle”, är den sjunde i serien och belyser polisens övervåld samt konsekvenserna av en alltmer hårdnande samhällsordning.

Genom Widerbergs regi förflyttas dessa teman från det litterära till det filmiska på ett sätt som förstärker den kritik som författarparet redan formulerat i sina böcker. Det är intressant att tänka på Bo Widerbergs bakgrund som socialt engagerad filmskapare, där hans fokus ofta låg på realism och social kritik. Hans val att regissera Mannen på Taket var därför långt ifrån förvånande.

Sabbatsberg, Stockholm…

Filmen inleds med ett synnerligen brutalt och blodigt mord inne på Sabbatsbergs Sjukhus på den högt uppsatte polisen Stig Nyman, hänsynslöst slaktad i sin sjukhussäng av en okänd gärningsman. Kommissarie Martin Beck och hans kollegor kallas in för att utreda fallet. Inledningsvis finns få ledtrådar, men genom förhör med sjukhuspersonal och Nymans kollegor börjar man långsamt pussla ihop detaljer om offrets liv.

Det visar sig snart att Nyman, som först verkar vara ett oskyldigt offer, har haft en våldsam och kontroversiell karriär inom polisen. Det finns tecken som visar att han var typen som inte drog sig för att använda icke fullt så polisiärt korrekta (läs; brutala) metoder, och han var därtill djupt impopulär hos vissa kollegor (dock uppskattad av andra). Något som öppnar upp för möjligheten att mordet skulle kunna vara en hämndaktion.

Team Beck gräver allt djupare i Nymans förflutna och det framträder snart en bild som indikerar att några av hans kollegor kan ha haft starka motiv att se honom ur vägen, vilket skapar en alltmer komplicerad bild av fallet. Samtidigt pressas gruppen av tiden, då den misstänkte gärningsmannen tycks befinna sig på fri fot. Något som sedermera leder till en intensiv jakt genom Stockholms gator och, i filmens mest ikoniska sekvenser, över hustaken…

Naturligt ljus och subtila skådespelarinsatser

Widerbergs regi är utan tvekan en av filmens största styrkor. Med sin vana att undvika alltför onödiga effekter och istället fokusera på naturligt ljus, autentiska miljöer och subtila skådespelarinsatser, lyfter han Mannen på Taket till en nivå som få svenska kriminalfilmer når. Den realistiska tonen är genomgående, från gråmulna Stockholmsgator till mer intima, dialogdrivna scener mellan Beck och hans kollegor. Åskådaren bör dock ha i åtanke att filmen är en produkt av 70-talet, och mot den bakgrunden kan viss dialog uppfattas som något stel och krystad.

Carl-Gustaf Lindstedt, som alltså spelar Martin Beck, är perfekt i sin återhållsamma tolkning av den luttrade poliskommissarien. Han är ingen typisk actionhjälte, utan snarare en smått korpulent, eftertänksam och melankolisk figur, som bär på en tung erfarenhet från sitt yrke. Lindstedts tolkning ger således filmen en djupare dimension där vi som publik kan känna av Becks moraliska dilemman och känslomässiga trötthet.

Skådespelarensemblen i övrigt imponerar i lika hög grad, med Sven Wollter som Lennart Kollberg, Thomas Hellberg som Gunvald Larsson och inte minst legenden Håkan “Rösten” Serner som Einar Rönn. Dessa karaktärer har blivit så djupt förknippade med de svenska polisfilmerna att det nästan är svårt att tänka sig några andra i rollerna. Inte minst Wollters och Hellbergs dynamik skapar en trovärdig grupp, där varje karaktär bidrar till filmens komplexitet.

Action à la Widerberg

När det kommer till actionscenerna är det framförallt jakten på gärningsmannen över Stockholms hustak som sticker ut. Här visar Widerberg påtaglig känsla för intensitet och spänning. Scenerna när polisen försöker ta sig an gärningsmannen utan att själva bli måltavlor, är visuellt imponerande och nervkittlande. Det är en actionsekvens som står sig hyfsat än idag vad gäller uppbyggnad och bildkomposition.

Man gör emellertid klokt i att inte jämföra Mannen på Taket för mycket med andra alster, såväl samtida som nutida, av mer teknologiskt drivet och avancerat slag. Dess effektivitet ligger mycket, men inte enbart, på spänning, dialog och ton. Vad som skiljer den från många andra kriminalfilmer är hur man på ett skickligt sätt balanserar action med karaktärsdrivet drama.

Filmen har snart 50 år på nacken, så det finns aspekter man säkert uppleva ha åldrats en aning. Det finns bland annat en actionscen som går att diskutera huruvida den är realistisk och trovärdig, men ha i åtanke att dåtidens svenska poliskår verkade i en fundamentalt annorlunda tid, som gjorde att besluten idag kan upplevas som märkliga. Tittaren får själv avgöra hur det ligger till med den saken.

Filmmusiken av Björn J:son Lindh är kännetecknande för eran, med dess blandning av jazz, progg, rock och fusion. Jag är ett enormt fan av filmmusik och har stor respekt för J:son Lindh som musiker, men detta är inte riktigt min smak och är en aspekt av filmen som enligt mig åldrats mindre bra.

Mottagande och efterspel

Vid premiären 1976 möttes Mannen på Taket med stor entusiasm från både publik och kritiker. Den betraktades som en nydanande svensk kriminalfilm som vågade utmana genrens konventioner. Widerberg fick särskilt mycket beröm för hur han lyckades balansera spänning med samhällskritik. Den blev också en stor kommersiell framgång, och har sedan dess cementerat sin plats som en av de största svenska kriminalklassikerna.

Filmen vann för sin tid flera utmärkelser, och dess betydelse för den svenska filmhistorien kan inte underskattas. Bo Widerberg visade att det gick att göra spänningsfilmer med både djup och realism, något som blivit ett signum för senare svenska kriminalproduktioner (av varierande kvalitet). Widerbergs insats som regissör och som en förnyare av genren är än idag omtalad, och Mannen på Taket anses fortfarande vara ett mästerverk inom svensk film.

Det är inte en enkel berättelse om gott mot ont, utan snarare en mer komplex skildring av rättvisa, moral och mänskligt felande. Utan att avslöja för mycket av handlingen kan man beskriva upplösningen som något abrupt och intensiv (en typisk Widerberg-touch, om man så vill), och visar att han föredrar att lämna tittaren med en känsla av reflektion än en tydlig moralisk slutsats.

Valfri fysisk version finner en förslagsvis här samtidigt som streamaren förslagsvis kan kika in på denna plats.

Sammantaget är Mannen på Taket en film som, även efter nästan femtio år, står sig stark. Med sin kombination av realistisk skildring, starka skådespelarprestationer och en samhällskritisk underton är det en film som inte bara underhåller, utan också väcker frågor om rättvisa och polisvåld – teman som är lika aktuella idag som de var 1976.

Jan Sundstedt