MORGONDAGENS DAGSTIDNING – onsdag 27 augusti 2025

onsdag 27 augusti 2025

 

Är världen förfalskad?

Desinformation kan göra att många missar vad världen egentligen är och hur den fungerar. Det handlar även om manipulation och medvetna lögner som är sanktionerade från makthavarna. Jüri Linas senaste film försöker reda ut vad som blivit fel. Jonas Lundström har sett den konstnärligt utformade dokumentären med svenska berättarröster.

publicerad 14 februari 2019
Jüri Lina till höger i bild med sin assistent Steve Ahlberg

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

141 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Världen är inte alltid vad den ser ut att vara. Eller kanske mer hur den presenteras vara beskaffad.

Mycket är förstås konkret för alla iakttagare och många borde vara överens om vad de upplever. Smärta och njutning. Köld och värme. Naturens skönhet. Kan vi färdas ner på lägre nivå för att förstå vad det är som styr cellernas processer blir perspektivet ett annat. Det som människan inte kan förnimma med egna sinnen undersöks med mikroskop, magnetkamera och andra tekniska hjälpmedel. Det gör att vetenskapen får en framskjuten plats för att tolka livets och universums mysterier.

Vetenskapens auktoriteter utvidgar bilden av världen inom sina respektive områden. En kritisk inställning är ändå inte fel. Forskare som kommer med slutsatser och förklaringar kan även ha fel. Även experterna är oense som man brukar säga. Vilka är experterna kan man i nästa steg fråga sig. Vilka är det som hörs mest och finns det några som tystas ner?

Finns det en maktelit som medvetet vill lura människor att tro på illusioner? Enligt Jüri Linas senaste film är det otvivelaktigt på det viset. ”Desinformatörerna har fått i uppdrag att avskärma massorna ifrån verkligheten”, säger berättarrösten.

Djuren utsätts för grymheter av människan då man föreställer sig att deras lidande inte kan vara lika stort som det är hos människan. Att schimpanser till och med överträffar människor i olika minnesövningar är en av flera exempel vi kan se i filmen som illustrerar djurens utvecklade förmågor.

Vetenskap eller ej är även en fråga som kan ställas angående synen på klimatförändringar. Den etablerade föreställningen är att det pågår en alarmerande global uppvärmning till följd av koldioxidutsläpp som är orsakad av människan. Är det ens tillåtet att ha någon avvikande uppfattning i denna fråga? Den tidigare vicepresidenten Al Gore erhöll Nobels fredspris trots att filmen ”An Inconvenient Truth” (”En obekväm sanning”), innehöll grova felaktigheter. Storbritanniens högsta domstol krävde en medföljande rättelse med felaktigheter om filmen skulle visas för landets gymnasieelever. En omständighet värd att notera.

Microsofts grundare Bill Gates talar öppet om hur människan har tekniker för att manipulera vädret. Det kallas geoengineering och skulle enligt Gates kunna vara en åtgärd mot den globala uppvärmningen. Hur konsekvent blir detta ingripande om utgångspunkten angående mänsklig klimatpåverkan är felaktig eller rentav förfalskad.

Här kan man se hur Jüri Linas film ger skäl för sin titel ”Den förfalskade världen”.

Hur världen skulle vara förfalskad återges i filmen med flera exempel. Det blir bitvis en hoppressad redogörelse som när en potentiellt banbrytande innovation av uppfinnaren Nikola Tesla ägnas några sekunder. Det värdefulla blir att dessa axplock av exempel kan leda publiken att titta närmare på saken på egen hand. De fyller in på huvudlinjen i filmens tes om hur värden förfalskats.

Kvalitén i produktionen märks då Jüri Lina lyckats visualisera berättelsen om tankeväckande ämnen på en högre nivå. Detta gäller många saker inom filmen, däribland snillrika effekter, flödet av bilder, klippning och den konstnärliga stilen. Filmen berättar med ett bildspråk som utnyttjar fantasins gränslösa dimensioner. Musiken är vacker och förstärker tillsammans med ljudeffekterna berättelsen så att det aldrig blir tråkigt. Vid flera partier under filmen händer det att berättarrösten tystnar. Musik och bildspel tar över berättandet vilket blir en ljuvlig upplevelse.

Figurativa bilder och skådespel, som när den sanningssägande harlekinen jagar en rädd människa genom snårig skog, ut på en äng, så är det både underhållning och en omväxling från den ordinarie dokumentärstilen. Den som vill hitta en dokumentär med liknande ingredienser och berättarstil får närmast söka sig till Jüri Linas tidigare filmproduktioner. I jämförelse med dessa kan man konstatera att den senaste känns som den mest påkostade och att det är en film där de konstnärliga inslagen utvecklats ännu mer.

Ett citat av Søren Kirkegaard, dansk filosof (1813-1855), inleder filmen: ”Det finns två sätt att bli lurad. Det ena är att tro på det som inte är sant. Det andra är att vägra acceptera sanningen.

I filmen omkullkastas den officiella sanningen om världen gång på gång. Även filosofiska frågor avhandlas och synpunkter på exempelvis musik. Det kan vara magstarka påståenden som får folk att rygga tillbaka. Ändå är frågeställningarna relevanta. Visst kan det ha sitt värde att exempelvis studera om musik som är harmoniskt komponerad har en särskild positiv påverkan för människan och hennes omgivning. Vad kan musiken betyda om man även kan mäta dess inverkan på iskristaller i ett laboratorium?

Spanska barn skickades i tusental till Sovjetunionen under Spanska inbördeskriget. Detta är en obehaglig berättelse som hittills fallit i skymundan. Vilket öde gick barnen till mötes? Att Jüri Linas film tar upp denna episod är av stort historiskt värde. Bara denna betydande gärning är ett skäl nog för att se filmen.

Andra historiska omständigheter, som slavhandeln med människor, är något helt annat än vad man skulle kunna tro om man lyssnar på desinformationen som sprids. Att exempelvis slavar som skickades till Amerika även utgjordes av vita är det få som ens känner till. Omfattningen av denna vita slavhandel var dessutom stor. Det är en förfalskad värld som faller omkull när man kan följa livsödet hos Peter Williamson, som fångades in i staden Aberdeen i Skottland och såldes som vit slav. När han återvände lyckades han efter hårda juridiska strider få upprättelse.

Människor gör sina val efter att man har sonderat information. Tänk dig att du går längst en stig. Ser du att den leder till höger, kan du styra riktningen dit. Sätter du på dig en ögonbindel och lyssnar på en utomstående hur du ska ta dina kliv – vad innebär det för risker? Kanske vill någon lura oss att gå rakt utför ett stup? Behållningen av Jüri Linas film blir, förutom att den är vacker, informativ och underhållande, att vi kan orientera oss och se andra vägar som stigen leder oss. Att falla utför stupet är något vi därmed kan undvika.

 

Jonas Lundström

Originaltitel: Den förfalskade världen
Längd: 1 timme 30 minuter
Regissör: Jüri Lina
Premiär: oktober 2018
Tillgänglighet: DVD via jyrilina.com

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

En ohelig gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar

Regissören Edward Berger bjuder med dramathrillern "Konklaven" in oss till Vatikanens innersta kretsar, där röken stiger och maktens schackpjäser flyttas i tystnad bakom lyckta dörrar.

publicerad 15 augusti 2025
– av Jan Sundstedt
Konklaven Ralph Fiennes
Ralph Fiennes som den brittiske kardinaldekanen Thomas Lawrence, ledaren för kardinalkollegiet.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

141 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Hur gör man ett kardinalmöte och val av en ny påve till en rafflande film? Enkelt: man doppar det heliga i en gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar. Vilket är precis vad regissör Edward Berger gör med långsamma dramathrillern Konklaven.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 16 maj 2025.


Filmen baseras på ansedde författaren Robert Harris roman med samma namn. Harris är ingen främling för dramatik och thrillers, med romaner som Fatherland, Enigma, The Ghost och An Officer and a Spy på sitt samvete.

Flera av hans böcker har blivit filmatiserade, däribland The Ghost Writer (2010) och An Officer and a Spy (2019), båda i regi av Roman Polanski.

Edward Berger, som tidigare regisserade den hyllade På Västfronten Intet Nytt (2022), skiftar med Konklaven fokus från skyttegravar till stenkorridorer, från skrik till viskningar. Intensiteten förblir emellertid intakt.

Konklaven är en film där tystnad bär mer tyngd än tusen repliker. Där ett höjt ögonbryn kan vara lika farligt som en dolk i ryggen och varje kommatecken vägs på våg. Actionsekvenserna består av långa monologer och intellektuella samtal – inte av biljakter och hisnande stunts.

Påven är död – länge leve påven

Efter den sittande påvens plötsliga död samlas kardinalerna i Vatikanen för att välja en ny ledare för den katolska kyrkan. I centrum står dekanen Thomas Lawrence (Ralph Fiennes), en stillsam men samvetsgrann man med ett förflutet han helst vill undvika att konfronteras med.

När han får i uppdrag att leda konklaven – det hemliga valet av ny påve – dras han in i ett nät av intriger, rivaliteter och farliga avslöjanden. Snart visar det sig att påvens död inte var så okomplicerad som det först verkade.

Ett hemligt brev blottlägger dolda sanningar som hotar att rita om hela det kyrkliga maktspelet. I takt med att omröstningarna fortskrider och tystnaden förtätas ökar pressen på Lawrence – inte bara att avgöra vem som ska bli nästa påve, utan också om sanningen får plats i en värld byggd på tro, lojalitet och tystnad.

Konklaven
Vit rök eller något mer ödesmättat, i ”Konklaven”. Foto: Imdb/Focus Features

Kammarspel med hårda konsekvenser

Konklaven är ett kammarspel där varje detalj är noggrant avvägd för att skapa en tryckande, nästan klaustrofobisk atmosfär. Edward Berger regisserar med en kirurgs precision och låter rummet tala. Filmen saknar övertydliga effekter och snabba klipp; istället smyger den fram med långsamma, avvägda rörelser.

Här stängs dörrar långsamt, men konsekvenserna smäller hårt. Den lågmälda stilen stärker dramatiken och fördjupar filmens tematik av svek, skuld och försoning.

Intrigen river långsamt fram spänning och drama genom subtilt förräderi och inre slitningar. Vändningarna sker inte genom yttre hot eller plötsliga upptäckter, utan genom tvekan, ordval och obevekliga val. Det är ett spel av ord – där varje handling får viktiga konsekvenser.

Tematiskt utforskar filmen maktens många ansikten. Här döljer fromma fasader mörka strategier, och tro används både som tillflykt och vapen. Frågor om skuld, förlåtelse och sanningsbegrepp behandlas på ett eftertänksamt sätt utan att filmen blir predikande.

Det långsamma tempot, särskilt i filmens mitt, kan vara en utmaning för vissa tittare, och den intellektuella inramningen ger emellanåt filmen en något högtravande ton. Symboliken, även om den är intressant, kan ibland kännas överarbetad, vilket stundtals drar filmen mot det pretentiösa.

Magnifik ensemble

Ralph Fiennes är central i det tysta maktspelet. Som kardinal Lawrence ger han karaktären en kombination av gravitas och inre tvivel. Hans spel är återhållsamt, men varje nyans i hans blick avslöjar en man plågad av samvete, splittrad mellan sin tro och sin moral.

Fiennes bär huvudrollen med stor pondus, men det är samspelet med resten av ensemblen som verkligen lyfter filmen. Stanley Tucci är både charmig och kylig på sitt typiska vis, medan John Lithgow ger sin roll som kyrkans strateg extra tyngd och nerv.

Isabella Rossellini sticker ut som Syster Agnes – en av få kvinnor i den mansdominerade världen som är den katolska kyrkan – och hennes lågmälda men starka närvaro ger filmen en extra mänsklig dimension.

En stilla men skälvande storm

Edward Berger har skapat en ovanlig thriller, där dramatiken inte ligger i yttre explosioner utan i inre slitningar, och för den som söker en djupare och kanske något eftertänksam film torde Konklaven på goda grunder vara ett kraftfullt och engagerande drama.

Konklaven är en film som kräver fokus – men också belönar med något som få filmer lyckas förmedla: känslan av att ha blickat in i människans allra mest svåråtkomliga rum. Inte bara Vatikanens innersta helgedomar, utan också samvetets.

 

Jan Sundstedt

Konklaven
Konklaven - 2024 US One Sheet.

Regi: Edward Berger
Manus: Peter Straughan, efter en roman av Robert Harris
Producenter: Tessa Ross, Juliette Howell, Michael A. Jackman, Robert Harris och Alice Dawson
Musik: Volker Bertelmann
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 december 2024

I rollerna (urval).
Ralph Fiennes
Stanley Tucci
John Lithgow
Lucian Msamati
Jacek Koman
Isabella Rossellini

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”F1” – Testosteronfyllt formel-1-vrål med hjärta

Högoktaniga ”F1” är inte bara en film för motorsportfantaster – utan för alla som längtat efter att bioupplevelsen återigen ska kännas i bröstkorgen.

publicerad 9 augusti 2025
– av Jan Sundstedt
F1 Brad Pitt
Sonny Hayes (Brad Pitt) tillbaka på F1-banorna efter flera års uppehåll i "F1".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

141 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Joseph Kosinski tar med det fartfyllda racingäventyret F1 steget från amerikanska stridsplan och Tom Cruise (Top Gun: Maverick) till Formel 1-bilar och Brad Pitt. Dock med samma känsla för ton och stil, inklusive spektakulära racingscener vars like man sällan skådat.

Handlingen i filmen må på ytan kännas bekant – comebacken, rivaliteten, den underdog-resa vi sett förut – men Kosinski viker inte undan för klichéer utan omfamnar dem. Resultatet blir en rak, enkel men effektiv berättelse som förstår att det i grund och botten handlar om hetta, hjärta och hästkrafter.

En comeback på blodigt allvar

Brad Pitt spelar den åldrande föraren Sonny Hayes – en tidigare ung och lovande stjärna som tvingades bort från sporten efter en allvarlig olycka. Efter övertalning av stallchefen Ruben Cervantes (Javier Bardem) gör Hayes emellertid comeback i ett nytt, hårt pressat stall, under teknisk ledning av den lågmälda men briljanta chefskonstruktören Ruth (Kerry Condon).

Stallets nya affischnamn, den unge och karismatiske Joshua Pearce (Damson Idris), är snabb, självsäker och full av ambition – och ser Hayes mer som en bromskloss än en mentor. Hayes, som till en början själv tvivlar på sitt beslut att återvända, får kämpa både med sin åldrande kropp och med ett team som helst ser att han håller sig ur vägen.

Men i takt med att teamets bil utvecklas och racen blir allt mer intensiva, byggs både rivaliteter och allianser upp – på och utanför banan. Konflikterna är sportsliga, tekniska och personliga. Det handlar om ära, prestige, framtid och försoning – och att klara sig med livet i behåll…

Javier Bardem Brad Pitt "F1"
Vännerna och före detta konkurrenterna i ”F1”. Foto: Imdb

Kosinski, Zimmer och stjärnglans

Joseph Kosinskis regi är genomgående säker. Han vet exakt var han vill att tempot ska accelerera – och var han behöver växla ner. Filmen är mestadels tajt, även om den i mittenpartiet tappar viss energi. Här finns några längre dialogscener och sidospår i vägkanten som kanske kunde ha kortats eller komprimerats. Men i en film med så här mycket hjärta och motorolja är det lätt att förlåta.

Musiken av Hans Zimmer förtjänar att nämnas. Där Zimmer ibland anklagats för att upprepa sina storslagna ljudmattor visar han här att han fortfarande har ny energi. I F1 skapar han ett kraftfullt, ibland elektriskt soundtrack som lyfter många av filmens redan intensiva scener till nya höjder. Det är tungt, pulserande – och samtidigt tematiskt väl avvägt.

Brad Pitt bevisar återigen att han är en av de mest mångsidiga stjärnorna i Hollywood. Hans tolkning av Hayes är både karismatisk och bär på ett slags nedtonad melankoli, vilket ger karaktären djup. Javier Bardem, i rollen som stallets färgstarke teamchef, är lika magnifik som alltid – stökig, sarkastisk och med en glimt i ögat. Damson Idris är stark i rollen som rivalföraren Joshua Pearce, och Kerry Condon gör ett av sina bästa porträtt hittills: tekniskt skarp, mänsklig och trovärdig utan att spela över.

En iögonfallande detalj med F1 är kanske inte bara farten – utan att filmen så tydligt tar tillbaka något som under lång tid lyst med sin frånvaro på bioduken: manligheten. Här finns en självklarhet i karaktärernas sätt att röra sig, tala, interagera – och framför allt tävla. Här finns inte ett uns av den ironiska distans eller könspolitiska försiktighet som präglar mycket av dagens mainstreamproduktioner.

Sonny Hayes är en man av gammal skola, men inte utan djup. Han är modig, sårbar och erfaren, men framför allt är han rak. Filmen förmedlar på ett uppfriskande sätt att styrka och känslighet inte är motsatser – de är två sidor av samma mynt. Balansen mellan Hayes och stallets chefskonstruktör Ruth är ett fint exempel på detta: ett professionellt samspel som präglas av ömsesidig respekt och öppenhet – inte av pekpinnar eller könsdrivna maktdemonstrationer.

Brad Pitt och Damon Idris tillsammans med riktiga F1-äss såsom Max Verstappen, Fernando Alonzo och Carlos Sainz i ”F1”. Foto: Imdb

Hisnande racingscener

Vad som verkligen får filmen att sticka ut är racingscenerna. Hur dessa är filmade är en uppvisning i modern actionestetik – utan att kännas digitalt plastiga. Kosinski använder verkliga bilar, riktiga förare och ofta autentiska tävlingsbanor – med kameror monterade direkt på karossen – kombinerat med viss datoranimering.

Tillsammans med DP:n Claudio Mirandas vassa öga (Oblivion, Top Gun: Maverick) skapas en bildspråklig intensitet som känns in i lacken.

I vissa scener känns det nästan som att vi i publiken sitter bakom ratten, med G-krafter i kroppen och adrenalinet pumpande. Och när kameran sveper genom depån i slow motion, eller följer däcken millimeter för millimeter genom regnvåta kurvor, når filmen tvivelsutan nivåer som kan jämföras med exempelvis Le Mans (1971) och Days of Thunder (1990).

Att dessutom flera av dagens riktiga Formel 1-förare dyker upp i cameos – och att man filmat under verkliga Grand Prix-helger – ger ett välkommet skimmer av autenticitet. Det här är en film som älskar sporten, och det märks tydligt.

För att förstå hur fort det faktiskt kan gå i F1-lopp, kan nämnas att finländske Valtteri Bottas år 2016 satte rekordet för högsta hastighet någonsin i ett F1-lopp med hela 372,5 kilometer i timmen. Denna imponerande topphastighet visar hur snabb och intensiv sporten kan vara, och ger en tydlig bild av de extrema krav som ställs på förarna.

Brad Pitt Formel 1 "F1"
En av många hisnande scener i ösiga ”F1”. Foto. Imdb

En väloljad maskin till film

F1 är ett exempel på vad som händer när talangfulla filmskapare får arbeta med ett tydligt mål, stor passion och tillräckliga resurser. Resultatet är inte bara en tekniskt imponerande actionfilm – utan också ett andligt systerverk till filmer som Top Gun (1986), Rush (2013) och till och med Rocky (1976).

Det handlar inte bara om att vinna, utan om att återfinna sig själv. Att tävla – inte mot andra, utan mot sig själv.

Även om filmen som helhet kanske är några minuter för lång, spelar det egentligen mindre roll när helheten är så pass väloljad. Det här är filmisk motorsport i högsta växel.

I en tid då mycket av Hollywood verkar besatt av att göra rätt i första hand – snarare än att berätta bra historier – känns F1 som ett befriande vrål från både det förflutna och framtiden. Den kombinerar klassiskt berättande, otrolig action och moderna tematiska nyanser utan att bli tillrättalagd eller platt.

Det här är inte bara en film för motorsportfantaster – det är en film för alla som längtat efter att bioupplevelsen återigen ska kännas i kroppen, i magen, i bröstkorgen. Det här är ett högoktanigt vrålåk som starkt rekommenderas.

 

Jan Sundstedt

F1
F1 - 2025 US One Sheet 'IMAX' Version.

Regi: Joseph Kosinski
Manus: Ehren Kruger (efter en grundstory av Joseph Kosinski och Ehren Kruger)
Producenter: Jerry Bruckheimer, Dede Gardner, Lewis Hamilton, Jeremy Kleiner och Joseph Kosinski - med flera.
Musik: Hans Zimmer
Längd: 155 minuter
Svensk premiär 25 juni 2025

I rollerna (urval).
Brad Pitt
Damson Idris
Javier Bardem
Kerry Condon
Kim Bodnia
Tobias Menzies
Sarah Niles

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ut i rymden med D-A-D:s nya album

Det danska rockbandet D-A-D:s nysläppta kosmiska album Speed of Darkness stimulerar såväl rocknerven som öronen, och får en att vilja åka ut i rymden.

publicerad 4 augusti 2025
D-A-D spelade på Sweden Rock i år.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

141 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Det finns något storslaget i D-A-D:s, tidigare Disneyland After Dark, sätt att å ena sidan skapa kompositionerna, texterna och soundet för att sedan framföra samt spela in materialet med val av takt, tempo, tonarter, röster, kör och solo samt bas- och trumgångar till de låtar som finns med på CD-skivan. Det är oerhört musikaliskt, där det går från medryckande till stimulerande, och når nog de flesta danska släktskapsvener.

Förutom att hela albumet är värt att lyssna på så är det två kompositioner som sticker ut lite extra och som även blev extra berörande eftersom vi reste ner till Sweden Rock och fick ta del av musik från detta nysläppta mästerverk i mästerligt framförande av rockgudarna. De två melodierna är först och främst nummer 3 The Ghost värd att nämna, som har en skön sentimental känsla samtidigt som den fortfarande stimulerar rocknerven.

Den andra låten blir självklart nummer 7 Crazy Wings.  För att även välja ett tredje spår för att få en skön treenighet i detta sköna högandliga rockskimmer är spår 9 Strange Terrain med förlösande skönt skitiga gitarriff och underbar höjd på körsången. Det är oerhört skickligt att kunna skriva ett så här bra album när de redan skapat pärlor på band av coola, läckra och fantastiska Bad Craziness, Sleeping My Day Away och Are We Alive Here.

Ja, för många där och även mig blev detta festivalens höjdpunkt, samt med en nostalgisk tanke på att det var 30 år sedan man såg dem då på Palladium i Stockholm längtar man efter att snart lyssna igen. Detta kosmiska album samt att se dem live levererar bara på det vis som Jesper Binzer på vokal och gitarr samt Jakob Binzer på gitarr, vokal och keyboard, Stig Pedersen på bas och vokal och även Laust Sonne på trummor gör.

Man brukar säga att man tar i från tårna, men Jesper Binzer tar nog till och med i från myllan under fötterna avstämplat Danmark. Han har verkligen en verkshöjd där man hör från första ton att det är D-A-D som spelar.

Supernova

Lyssnaren och betraktaren kan ta del av konvolutet att det utstrålar kraft och dynamik i sitt grafiska samt fotografiska grafikspråk. Konvolutet utstrålar också det ständigt återkommande skeletthuvudet där bilderna förstärker D-A-D:s språk av att vilja resa ut i rymden med dess storslagna kosmiska och gudomliga supernova. Minnesmässigt ser jag då även en av de många olika gitarrbaser som basist Stig spelar på och en är utformad till en just det: en raket.

Därmed kan tilläggas också att bandet verkligen bjuder till och ger ut fler versioner av Speed of Darkness, bland annat en Japanutgåva där det bjuds ett extranummer for Japan, Let Myself Out Of Love, som med det ger femton kompositioner att lyssna och njuta till från cd-skivan.

En extrautgåva

Generöst har de även kreativt skapat något de kallar en ”ear-book”. En kombinerad CD-utgåva då med fjorton melodier att avnjuta kompletterat med en sorts serietidning kontra bok med illustrationer, texter, ett exklusivt D-A-D fotografi som avrundar denna hårdpärmsutgåva. En blandning av inre, yttre och omgivande punk-rock-konst. Ett värde som lär öka med tiden så tack till alla konstnärer, kreativa grafiskt kunnande, kompositörer, musiker, artister med mer som har ett fritt tänk i en annars så uppstramad grå vardag och tillvaro.

Teckningar som förstärker låtarnas kroppar, själar, texter i boken är skapade och designade av Stig Pedersen och vi gissar därmed att det är D-A-D:s basist som även besitter denna guldådra. Så många musikälskare kan därmed känna tacksamhet för allt kul som därmed finns i denna värld som skapar innehåll, mervärde och en oas att fly till. Avslutningsvis så nämner vi att storleksmässigt håller boken ett mått liknande LP-skiva-konvolut som gör att den passar i dess skivsamling eller pryda väggen ställd på en list.

Så nästa gång vi vill lyssna på detta konstverk, CD-skivan Speed Of Darkness kan vi ha orden klingande i vår minnesbark som Jesper uttalade till sin publik på Sweden Rock Festival 2025.

Nu ska vi ha en mysig stund, en riktigt mysig stund, sade Jesper på bara det vis som bara han kan med sin härligt raspiga, rockiga och danska röst.

 

Mikael Rasmussen alias Artist Razz

Speed of Darkness är danska bandet D-A-D:s trettonde album och gavs ut i oktober 2024 av tyska AFM Records.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Minority Report: Alla system har en svaghet…

Du har ännu inte begått brottet du övervägt att utföra när du blir gripen. Du åtalas och döms till ett liv i artificiell koma för något du aldrig gjort, utan chans till upprättelse. Välkommen till USA år 2054 och Steven Spielbergs mästerliga sci-fi-thriller "Minority Report".

publicerad 2 augusti 2025
– av Jan Sundstedt
Minority Report
Ögonskanningsspindlar plågar medborgarna i "Minority Report".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

141 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Steven Spielberg och Tom Cruise var vid millennieskiftet kungar av Hollywood, med en rad av hits i bagaget var och en för sig. Duon var sedan lång tid tillbaka bekanta med varandra men hade, kanske något överraskande, aldrig jobbat ihop. Nu skulle det bli ändring på den saken.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 23 december 2023.


Herrarna beslöt sig för att filmatisera den berömda science-fiction-författaren Philip K. Dicks novell Minority Report (1956). Herr Dick var ett fullblodsproffs inom genren med ett antal berömda alster i pokalskåpet såsom Total Recall (1966), Blade Runner (1968) och The Adjustment Bureau (1954) som exempel på böcker som filmatiserats (för enkelhetens skull hänvisas i texten till bokens senare filmtitel samt den litterära förlagans publiceringsår).

Om Minority Report enbart vore en Tom Cruise-film skulle filmen i sig vara mycket underhållande och ett bra komplement till Cameron Crowe-regisserade dramat Vanilla Sky, som han gjorde under samma period. Anmärkningsvärt nog är filmen även en högklassig Steven Spielberg-film, med vilken den legendariske filmskaparen testar gränserna för sin egen förmåga och utmanar sin karaktäristiska stil och ton.

Spielberg har emellanåt fått viss kritik för att han inte alltid vågat ta ut svängarna ordentligt men jag menar tvärtemot att han ofta visat prov på att göra just det. Må vara att han som regissör inte är någon introvert dysterkvist à la Ingmar Bergman utan mer av en klassisk historieberättare i modern tappning.

Få kan ta med åskådaren på en åktur som Spielberg och i Minority Report gör han just detta, tillsammans med Hollywoods favoritscientolog Cruise och vår egen sjunde inseglarlegend Max von Sydow.

Steven Spielberg och Tom Cruise under inspelningen av ”Minority Report”. Foto: Imdb, Dreamworks.

Att fly är meningslöst…

I mitten av 2000-talet ligger våldsbrottsligheten i USA på rekordnivåer. För att bekämpa våldet har Metropolitan Police Department i Washington DC skapat en enhet kallad PreCrime. Genom att använda sig av så kallade ”PreCogs” – tre mentalt förändrade människor med förmåga att se in i framtiden och upptäcka brott – försöker man proaktivt förhindra mord innan de begås.

När PreCogs känner av att ett mord är på väg att ske genereras, via ett sinnrikt system, två träbollar med förövarens och offrets namn inristade. Varje bolls form och struktur är unik, vilket gör systemet förmodat manipuleringssäkert. Färgen på bollen indikerar vilken typ av mord och när mordet kommer att inträffa. Däremot kan inte PreCogs visa på platsen för mordet utan enbart, utöver namnen på de inblandade, dag/tid samt kedjan av händelser som leder fram till dådet.

PreCrime-enheten, som leds av polischef John Anderton (Tom Cruise), använder en noggrann process kallad ”scrubbing” för att i tid lokalisera brottsplatsen samt identifiera och arrestera den presumtive förövaren. Danny Witwer (Colin Farrell), en agent och tjänsteman vid justitiedepartementet som fått i uppdrag att granska PreCrime-systemet innan det implementeras i hela landet, är dock en av de som ifrågasätter PreCrime-systemets etik. Är det verkligen rätt att fängsla någon för något denne ännu inte har gjort och framför allt; finns det brister i systemet?

En dag förutspår PreCogs något som ställer John Anderton själv i en minst sagt märklig situation…

Minority Report
’PreCogs’ kan förutspå mord i ”Minority Report”. Foto: Imdb, Dreamworks.

Fängslande äventyr med magnifikt skådespeleri

Regin av Steven Spielberg är nästintill perfekt. Han har en enastående förmåga att fånga äventyret i berättelsen. Att få, så att säga, med åskådaren på tåget. Det må finnas andra regissörer som kan paketera bilden på ett mer uttrycksfullt sätt, men inte många kan matcha Spielbergs snitsiga berättarstil och ton, samt förmåga att utmejsla spektakulära actionsekvenser.

Manuset är fiffigt och intrikat på ett sätt som gör det svårt att förutse vad som komma skall. Varför just Anderton blir den som utsätts för vad som kan vara en komplott är invävt i en sidohandling som jag här inte avslöjar, men som är till lika delar sinnrik som är tragisk. Dialogen passar väl in i tonen och känns aldrig för teknokratisk och svår, trots att filmen till stora delar kretsar kring avancerad teknik i en inte alltför avlägsen framtid blott 30 år bort.

Fotot av Spielbergs fotografmusa Janusz Kaminski är kallt och sterilt med en nästan färglös palett. Dystopiskt så det förslår men som givet ämnet passar mycket bra. Grälla Mary Poppins-färger hade förtagit mycket av filmens många allvarliga teman. Husmusa nummer två, favoritkompositören John Williams, levererar en Bernard Herrmann-liknande ljudbild som ytterligare förstärker såväl andlös spänning som vemod. Med ”Johnny” framför orkesterdiket kan man vara säker på att få en soniskt väl tillagad kompott av musikalitet.

Skådespelarinsatserna kan symboliseras med ett legendariskt svenskt namn: Max von Sydow. Att herr Sydow aldrig vann en Oscar (nominerad vid två tillfällen) är en kulturskandal av Guds nåde. Von Sydow rör sig ständigt lika ledigt, oavsett om filmen är en stor färgsprakande Hollywood-produktion eller ”djupare” svartvita filmer från plågade konstnärssjälar med säte i Burträsk. Von Sydow ger här ett porträtt av en sympatisk och stoisk man som till synes vill väl men som bär på en mörk hemlighet.

Tom Cruise har jag länge haft ett gott öga till på vita duken. Oavsett vad man tycker om våghalsige herr Thomas Cruise Mapother IV kan det inte ifrågasättas karlns hängivenhet till yrket. Ett proffs ut i fingerspetsarna. Den övriga ensemblen är utsökt rollbesatt med särskild flaggning för Samantha Morton som PreCog Agatha samt halvgalne Irlandsbördige Colin Farrell som undersökande polisen Danny Whitwer.

Ett extra plus går till vår egen Peter Stormare i en mindre men sagolik roll (”håll käften kärring”) som halvgalen ögonläkare.

Minority Report Tom Cruise
Tom Cruise magnifik i ”Minority Report”. Foto: Imdb, Dreamworks

Har verkligheten hunnit ikapp?

Det finns gott om utrymme för tankegods i och med Minority Report. Vid en första anblick finns det gott om ryggmärgsreflexer som tycker att det är ju en synnerligen bra idé att fängsla mördare innan brottet begåtts. Må så vara, men faktum kvarstår; brottet är trots allt inte begånget. Det kan ju också tänkas att den förmodade förövaren ändrar sig? Hur ser en sådan rättsstat ut? På vilka principer och grundvalar vilar en sådan? Hur bygger försvaret sin argumentation, etcetera?

Filmens verklighet är för den vakne betraktaren inte så avlägsen. Redan idag grips, häktas och lagförs människor jorden över för brott som inte begåtts men som i många fall planerats. Vissa brott som exempelvis terroristbrott är tydliga exempel på det. Förvisso bra, anser nog de flesta av oss, men var går gränsen? Gränser som hela tiden flyttas fram. Åsiktsbrott nästa?

Övrigt som år 2002 var science-fiction men som nu är fakta inkluderar animerade reklamskyltar, multi-touch skärmar, bildläsare som scannar ögats iris samt mjukvara som försöker förutspå brott  – vilket presenterades år 2010 av en professor vid University of Pennsylvania.

Den röda bil Anderton kör i filmen är ett framtids-koncept från Lexus av företagets designstudio Calty och den tyske bildesignern Harald Georg Belker. Bilen fick namnet Lexus 2054 och kanske dröjer det inte länge innan fordonet ser dagens ljus på riktigt.

Jag minns att jag smått blev golvad när Minority Report sommaren 2002 hade premiär. Filmen är inget annat än en fullträff inom såväl science-fiction som thrillergenren. Det är över 20 år sedan den gjordes, men i och med hur vår samtid tyvärr utformats så har den inte åldrats utan snarare tvärtom blivit mer aktuell än den var då.

Filmen finns tillgänglig för alla supportrar av underbar fysisk media här. Via streaming kan denna sida vara ett alternativ. Minority Report passar alldeles utmärkt som två och en halv timmars god underhållning med andlös spänning i potten och för den delen även tankeväckande funderingar över den samtida samhällsutvecklingen.

Vem som blir först med att få en färglagd träboll med eget namn inristat får dock framtiden än så länge utvisa…

 

Jan Sundstedt

Minority Report
Minority Report - 2002 US Advance Sheet.

Regi: Steven Spielberg
Manus: Scott Frank och Jon Cohen, efter en kortroman av Philip K. Dick
Producent: Gerald R. Molen, Walter F. Parkes, Jan de Bont och Bonnie Curtis
Musik: John Williams
Längd: 145 minuter
Svensk premiär 3 juli 2002

I rollerna (urval).
Tom Cruise
Max von Sydow
Steve Harris
Samantha Morton
Colin Farrell

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.