Vem blir den nya spionlagens första offer?

Trots exceptionellt hård kritik från sakkunniga, civilsamhälle och människorättsaktivister är den kontroversiella utlandsspionerilagen nu ett genomröstat faktum i riksdagen.

Utomstående analytiker och verksamma publicister är i stort eniga i sin bedömning att lagen innebär en kraftig inskränkning av såväl tryckfriheten som meddelarfriheten i Sverige. Istället är det statliga myndigheter som får större bestämmanderätt över vad som lagligen får publiceras angående Sveriges internationella samarbeten.

I praktiken blir Sverige med detta efter årsskiftet ett land där journalistisk granskning av missförhållanden och korruption, exempelvis inom militäralliansen Nato eller andra globalistiska organisationer, kan beläggas med långa fängelsestraff.

Ingen nykter betraktare kan förvisso längre förvånas över de lika delar sinnesslöhet och maktfullkomlighet som präglar riksdagspartierna. Det senaste angreppet på yttrandefriheten är förväntad mot bakgrund av den moderna form av bananrepublik som Sverige kommit att utvecklas till. Det gör dock inte konsekvenserna mindre allvarliga.

Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke sammanfattar det hela som en framhastad lag med ”långtgående ingrepp i yttrandefriheten” och drar paralleller till 1800-talet när kungen efter eget godtycke kunde ”dra in utgivningsbeviset för tidningar om de bedömdes vådliga för säkerheten eller på annat sätt smädliga”.

En annan som konstaterar kalla faktum är Anders Kompass, Sveriges kanske mest välkände visselblåsare som avslöjade hur FN-personal under en insats i Centralafrikanska republiken begick sexuella övergrepp mot barn. Kompass pekar på att förutsägbara effekter av lagändringarna bland annat inkluderar att det blir än farligare för visselblåsare att träda fram och för journalister att granska vissa ämnen.

– Jag var beredd att betala priset inom FN och det hade inte varit hemskare än att jag blivit avskedad. Men om det handlar om att man också ska få en fängelsedom, det ska inte förekomma i Sverige tycker jag, säger han och tillägger att han är ”mycket oroad” över utvecklingen.

Erik Halkjaer, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige, är inne på samma spår och gör kopplingar mellan den förföljde Wikileaks-grundaren Julian Assanges öde och den nya spionerilagen.

– Julian Assange, Chelsea Manning och Edward Snowden är exempel på personer som har tillhandahållit känsliga uppgifter om militära insatser till medier, och nu jagas som spioner… Nu står vi inför ett scenario där visselblåsare och journalister helt enkelt måste fundera lite på om de ska bli den nya Snowden eller Assange, konstaterar han under en manifestation mot grundlagsändringen.

Slående är samtidigt att ingen – inte ens politikerna själva, verkar kunna svara närmare på vilken rapportering och vilka avslöjanden som faktiskt kommer att kriminaliseras och vad som blir fortsatt tillåtet enligt svensk grundlag.

Gränsdragningen riskerar med detta att bli godtycklig, där det blir svårt eller omöjligt för en redaktion eller visselblåsare i Sverige att avgöra vilka missförhållanden som får synas i sömmarna utan risk för hårda straff.

Med ett svenskt Nato-medlemskap intensifieras Sveriges samarbete med USA ytterligare – en imperialistisk stormakt som under hela dess moderna existens varit involverade i krigsförbrytelser, statskupper, spionage och andra former av samhällsomstörtande verksamhet i syfte att stärka sin position på den globala arenan. Det är en supermakt vars förehavanden bör skärskådas betydligt mer än vad som görs idag – inte mindre.

Det kan noteras att blott Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot. Tilläggas kan att MP, när frågan voterades för första gången i våras då man satt i regeringsställning, valde att rösta för förslaget. Åt andra hållet har Liberalerna svängt sedan den första voteringen. Den 6 april oroade man sig över lagens otydlighet och att den skulle leda till att människor inte längre vågade utöva sina grundlagsskyddade friheter. Väl i regeringsställning var dessa farhågor tydligen inte längre lika relevanta, och nu röstar man för grundlagsändringen med luddiga motiveringar om att vi befinner oss i ”ett otäckt omvärldsläge”.

Alltmer otäckt är numera dock även inrikesläget, och ansvaret för detta ligger bland annat hos Liberalerna själva. Med all önskvärd tydlighet visar Sveriges rikspolitiker att det inte är svenska folket som är deras verkliga uppdragsgivare och att det heller inte är medborgarnas bästa man har för ögonen. Bilden förstärks istället av en grupp ja-sägare och nickedockor som allt oftare agerar representanter för ett globalistiskt inriktat etablissemang där folkligt inflytande och insyn är ett minne blott.

För riksdagspartiernas faktiska uppdragsgivare, som exempelvis Nato, är förstås allting som framställer dessa i ofördelaktig dager att betrakta som smädligt – och allt som belyser deras faktiska agenda och agerande som vådligt. Själva namnet på lagändringarna som en “spionerilag” insinuerar att man syftar till att fånga in skumma spioner som agerar för främmande makts räkning. I verkligheten ligger det betydligt närmare till hands att misstänka att lagändringarna i praktiken framförallt syftar till att tysta systemkritiker och visselblåsare.

Isac Boman