“Med SD på läktaren”

I Nya Tider skriver Stefan Torssell:

“Det var först när mängder med debattörer, bloggar och tidningar dök fram i debatten, alltså omkring 2012, som SD fick medvind. SD:s ledning förstod aldrig att det var framgångarna hos tidningar som Nya tider, bloggar som Snapphanen och alla skickliga debattörer på Ledarsidorna.se och Det goda samhället som spillde över på SD.”

Endast ett fåtal var medlemmar i SD. Några av SD:s medlemmar blev tillsagda att inte beblanda sig med debattörer utanför SD. SD gjorde felbedömningen att partiet hade nått sin position av egen kraft.

Till uppräkningen ovan kan läggas medier som Fria Sidor, Motgift, Nordfront, Nya Dagbladet, Katerina Magasin, Cornelia Dahlberg med flera. Liksom många enskilda, kanhända mindre namnkunniga, insändar- och debattskribenter. Och naturligtvis den temperaturhöjning som åstadkommits av organisationer som Folkets demonstration, NMR, Nordisk Alternativhöger, Alternativ för Sverige med flera.

En annan mycket tung faktor som förklarade SD:s hastiga uppgång, var naturligtvis det som utspelades ute i samhället. Det vill säga den ständigt ökande invandringen och den därav dramatiska ökningen av brottslighet och terrorhot/brott – samt försämringar av välfärdssystemet som följd av den urholkade ekonomin.

Stefan Torssell är därför mycket diplomatisk när han begränsar sitt omdöme om SD:s ledning till att man där “gjorde felbedömningen att partiet hade nått sin position av egen kraft”. Han kunde utan överdrift ha tillagt att allt detta skedde sedan Jimmie Åkesson satt sig på läktaren och agerade åskådare till det som hände ute i det svenska samhället och vad som gjordes i politiken – det senare från sjuklöverns sida.

Istället har SD-ledningen med klinisk precision och effektivitet “skurit bort” de personer inom partiet som faktiskt har agerat i svenska folkets och Sveriges intresse. Kent Ekeroth och Anna Hagwall är bara ett par av de senare som exkluderats ur SD under de år då partiet – under Jimmie Åkessons ledning – utvecklats till ett åttonde blad tillsammans med sjuklövern inne i PK-värmen.

Därför är det inte alls säkert att PK-etablissemanget jublar om SD försvagas. I själva verket tror jag att PK-etablissemanget är mycket intresserade av att SD finns för att “absorbera” den växande opinionen ute i samhället – för att sedan neutralisera den och kasta den i sopkorgen.

Det är mycket troligt att man bakom PK-ridåerna är enade om att utmåla SD som ett hemskt och extremt parti – bara för att kvarhålla svenska folket i tron att SD faktiskt är ett hot mot etablissemangets ambition att upprätthålla en hög invandring. Tillräckligt hög för att innebära att svenska folket över tid byts ut mot andra etniciteter och kulturer.

Således kan jag tänka mig att man bakom dessa kulisser ler i mjugg över det lättlurade svenska folket. Trygga i sin förvissning att det är till SD väljarna fortsatt ställer sina förhoppningar och lägger sina röster – istället för till sådana partier som på riktigt utgör ett hot mot folk- och landsförrädarnas ambitioner att skapa kaos i Sverige genom skapandet av det “mångkulturella samhället”.

Men även om såväl Jimmie Åkesson som sjuklövern är nöjda med denna situation och känner sig ganska trygga avseende sina platser vid köttgrytorna, så finns det saker som tenderar att kunna bli ett hot mot detta etablissemang. Flera nationalistiska och antiglobalistiska rörelser är under framväxt, varav det nybildade partiet Alternativ för Sverige ser ut att kunna bli ett nytt riksdagsparti genom valet i september.

Frågan är om SD-ledningen väljer att möta denna konkurrens genom att skärpa sin invandringspolitik, eller om de fortsatt prioriterar att framstå som salongsfähiga i sin ambition att attrahera moderaterna för ett samarbete.

Väljer man den senare linjen är det högst sannolikt att det inför nästa val blir en strömning av SD-sympatisörer till exempelvis Alternativ för Sverige.

Kenneth Sandberg, fil.lic. i sociologi, tidigare kommunpolitiker och byrådirektör vid Statens Invandrarverk.