Insändarsidan

”Första maj 2021: När stat och lagar oss förtrycka”

Det är inte konstigt att den allt mer uttröttade etablissemanget uttrycker avundssjuka över årets första maj-tåg. Särskilt inte när internationalens gamla dänga om stat och lagar som förtrycka folket tar sig uttryck i det folkliga upproret mot coronapolitiken. Det skriver John Karlsson.

publicerad 28 april 2021
Tusenmannamarschen vid polisens blockad på Guldbron den 6 mars.

Är arbetarklassen utdöd? Är inte det begreppet obsolet och anakronistiskt nu när vi alla har smartphones och billiga skjortor hängandes i garderoben. När Nordiska motståndsrörelsen demonstrerade i Borlänge 2016 hördes en motdemonstrant ropa ”Ni har handlat skjortor på Dressman”. Jag vet inte om motståndsmännen och dess sympatisörer hade kläder från Dressman, men jag är rätt säker på att flera av dessa tillhör den samhällsklass som Professor Guy Standing kallar prekariatet.

Att raljera över svenska låginkomsttagare på arbetarens dag kan tyckas vara motsägelsefullt men inför svensk systemkritisk arbetarklass så ändras narrativet givetvis därefter. Vi känner alla till de föraktfulla artiklarna om att ”SD-väljare är lågutbildade människor i marginalen”. Idag är svensk arbetarklass inte bara pekuniärt pressad utan står inför den största klassfrågan i vår tid – nämligen ”mångkulturen”.

Janne Josefsson uttryckte det så här i Uppdrag granskning:




Man frågade ju aldrig svensk arbetarklass vad de tyckte om invandrings- och flyktingpolitiken. Hade man gjort det så kanske man inte hade fått ett rungande ja. Och det var ju de som fick bära hela den ekonomiska krisen på sina axlar, de fick också bära hela flyktingpolitiken. De fick se sin trappuppgång förvandlas, kanske på ett par år. Och att se sin trappuppgång förvandlas det är ju en riktig, rejäl omställning. Det är ju där du ska gå ut med soporna, det är där du har tvättstugan. Det var ingen abstraktion som det var för väldigt många andra som satt och sa att man skulle ta emot folk från hela världen som sökte skydd hit.

Jag själv är uppvuxen med en far som jobbade på ”löpande bandet” och med en mor som var undersköterska. Vi hade alltid mat på bordet men vid månades slut handlade middagssamtalen allt som oftast om räkningar, bolån och oförutsedda utgifter. Jag inte gjort någon klassresa likt många i min bekantskapskrets och samtalen vid middagsborden har gått i arv från generation till generation.

I år verkar inga nationella organisationer anordna någon arbetardemonstration, men vi kan åtminstone glädjas åt att vi slipper de röda tågen.

I Stockholm kommer istället upproret ”Frihet och Sanning” protestera mot coronarepressionen. Den fjärde versen i internationalen skulle verkligen passa som handen i handsken i detta tåg:

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner!
Den rike inga plikter trycka,
den arme inger rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Jag tror faktiskt att medelklassvänstern är lite avundsjuk på dessa aktörer, för oavsett vad dessa tycker om den svenska coronapolitiken så förstår de att det är en opinionsyttring mot makten. Johanna Fränden formulerade det bra i Aftonbladet den 9 april 2021:

Det är som att privilegiet att ifrågasätta de styrande institutionerna numera tillhör bara konspirationsteoretiker och extremister. Och ju mer luft de får, desto mer emotionellt arbete tvingas man lägga på att argumentera med galningar som stulit ens problemformulering och modifierat den till oigenkännlighet. Plötsligt sitter man där som en ledarskribent på DN och känner genuin oro inför folkligt uppror mot makten. Gläds åt en trött mittenpolitiker som Joe Biden. Hör sig själv säga att det är en medborgerlig skyldighet att vaccinera sig.

Framväxten av antivaxx-rörelsen, nationalismen och klimatförnekelsen i hela västvärlden har sugit musten ur den gamla antiglobaliseringsrörelsen. Frågan är om det går att vrida tillbaka tiden till världsläget före Donald Trump, brexit och coronapandemin. Kommer man någon gång igen kunna misstro läkemedelsindustrin, multinationella företag och amerikansk utrikespolitik utan att verka spritt språngande galen?
Det känns inte så just nu.

Jag saknar det.”

För oss som inte identifierar sig med det allt mer desillusionerade etablissemang Fränden ger uttryck för finns det bara tre ord kvar att tillägga inför den första maj 2021 – tre ord som även tidigare i historien ekat när folket rest sig för att värna sina legitima fri- och rättigheter: Upp till kamp!

 

John Karlsson


 


Liknande artiklar: