Som Nya Dagbladet under gårdagen rapporterade sköt under onsdagsmorgonen en ung pojke en jämnårig pojke inne på en skoltoalett på Trångsundsskolan (F-9), Huddinge Kommun. Endast försynen och en stor portion tur tycks göra så att den skjutne pojken ser ut att överleva mordförsöket.
Det är inte första, och, är jag rädd, förmodligen inte sista gången jag tvingas skriva en kommentar kring den sjukliga nedmonteringen av den svenska så kallade tryggheten. Senast var det med anledning av det fruktansvärda mordet på blott 39-årige Michael Janicki. Skjuten i huvudet framför sen 12-årige son. Om nu någon Nato-vurmande ”folkvald” politiker mot förmodan minns…
Motivet/orsaken bakom mordförsöket på skoltoaletten är i rådande stund oklart. Det kan handla om precis vad som helst. I dagens Sverige kan det tydligen räcka med en blick åt ”fel” håll, ett vantolkat sms, kärleksgnabb eller – dessvärre alltför vanligt – betydligt allvarligare saker som exempelvis droghandel.
Polisutredningen, som det heter, pågår. Vi får förhoppningsvis framgent reda på vad som kan ha orsakat nidingsdådet. Men låt oss vara ärliga – oavsett om motivet ligger i en personlig ”konflikt”, droghandel eller något annat mer obskyrt, så är dådet likväl symptomatiskt för en djupare sjukdom i samhället.
Ett samhälle där det blir allt vanligare att ungdomar ser vapenvåld som en naturlig utväg och ”lösning”. Hur hamnade vi här? Var kom vi bort oss? Hur blev det normalt för barn och unga att bära skjutvapen till skolan som om det vore en nyckelknippa eller en djurgårdshalsduk?
Handling istället för kansli- och fikonspråk – ja tack
I efterspelet till skjutningen har Trångsundsskolans (vars fyra ledord är Kunskap/Trygghet/Hälsa/Rörelse) rektor Kaj Majuri uttalat sig om skjutningen. Dessvärre är merparten av uttalandena mer av fikon- och kanslispråk än firma Lars Ekborg/Beppe Wolgers.
När Nya Dagbladet får kontakt med Kaj Majuri för en kommentar, säger han att han har ”ingen aning” på frågan om vad som kan ha varit upprinnelsen att pojkarna blivit ”oense”. Rektorn beklagar även sitt sitt ordval ”konflikt” och menar att man istället kan använda till exempel ”bråk”. På frågan om de båda högstadieeleverna kan ha kopplingar till gängkriminalitet, svarar han ”inte vad jag vet” – vilket förstås kanske inte alla gånger är så lätt för skolvärlden att känna till.
Tveklöst vill ingen inom skolvärlden, vare sig rektor eller annan personal, medvetet ha skjutningar på sin skola, och givetvis förstår jag att Kaj Majuris situation just nu är en rejäl surdeg. Oaktat detta vore det uppskattat med en anings mer klarspråk och handling. Skjutningar på skoltoaletter är inte ”bråk” utan ett symptom på en sjuklig cancersvulst som å det snaraste måste åtgärdas.
Och politikerna då? Låt oss inte förvänta oss alltför avancerade lösningar inte. De kommer att hålla sina vanliga presskonferenser. ”Vi tar det här på största allvar”, kommer någon ansvarslös pamp att säga, medan horder av PR-rådgivare försäkrar att rätt ord samt kameravinkel används. Handlingskraft? Glöm det. Lösningar? Dröj kvar i era drömmar.
Tanken på att stoppa den här dödsspiralen med riktiga reformer – starka åtgärder som faktiskt gör skillnad – verkar vara lika fjärran som sänkta matpriser, rimliga hyror och bostadspriser eller för den delen stoppade utbetalningar till krigande regimer.
Föräldraansvar
Vad är föräldrarna, frågar sig vän av ordning? Finns det något hopp att återuppliva den tynande föräldrarollen? Ja faktiskt, föräldrarna kanske borde få en del av skulden?! Trots att många föräldrar själva kämpar i – och mot – ett system som misslyckats på alla nivåer. Med socialtjänsten under isen, skolorna överbelastade och polisen bakbunden av byråkrati (viktigt dock att jaga ”näthatare”), är det inte konstigt att föräldrar ofta står maktlösa.
Resultatet av allt ovan tycks delvis ha blivit att vi fostrat och fostrar en generation unga där våldet kryper in allt närmare, och där samhällets stöttepelare – rättsväsendet, utbildningen, den sociala tryggheten – verkar rasa inför våra ögon. Så vad väntar vi på? Att nästa skoltoalett ska bli brottsplats? Ska vi bara rycka på axlarna när nästa tragedi drabbar? Det här handlar inte längre om enstaka incidenter eller ”konflikter som urartar”.
Det här är en Kollaps – tro inget annat. Och tills de som sitter vid makten förstår det och faktiskt agerar, är vi dömda att se fler rubriker om skolskjutningar, mord på barn, unga och dess anhöriga. Det räcker med förstörda hem, oroliga och förkrossade föräldrar, syskon och andra släktingar. Ingen ska tvingas växa upp med ljudet av sirener som bakgrundsmusik i sina liv.
Dags att ställa riktiga krav
Men kanske, bara kanske, finns det fortfarande tid att vända den här skutan innan den går under helt. Det kräver dock att vi slutar acceptera vansinnet som en del av vår vardag. Att vi vägrar rycka på axlarna och istället börjar ställa krav. På politiker som hellre poserar för pressbilder än tar itu med de verkliga problemen. På skolledare som måste se bortom ”bråk” och inse att det här handlar om något större, något mörkare.
Och kanske allra viktigast: att vi som samhälle vågar ta ett steg tillbaka och se var vi har hamnat – och varför. För det är här ansvaret vilar, på var och en av oss. Det är vi som måste våga kräva förändring, vägra acceptera förfallet, och – om inget annat – ge våra barn en chans att växa upp i ett samhälle där ljudet av kull på skolgården, kompisgnabb om huruvida DIF eller AIK är Sveriges bästa fotbollslag, är våra barns dagliga följeslagare och inte sirener.
Jan Sundstedt
