Senast Sverige på riktigt låg i krig var 1814 under det korta fälttåget mot Norge. Sedan dess har mer än två sekler passerat och bortsett från några missioner i tredje världen under FN-flagg eller Nato-ledning har vi undvikit att dras in rent militärt i de stora konflikterna och krigen. Tvärtom är det vår alliansfrihet och neutralitetsprincip som lyfts fram globalt.
Även om krigshetsande krafter förstås ofta kommit med anklagelser om feghet stod det definitivt klart att Sverige var ett land som faktiskt verkade för fred och dialog – inte för krig och upptrappning. På kort tid har dock situationen blivit den diametralt motsatta.
Nyligen gick exempelvis vår överbefälhavare ut och meddelade att samtliga svenskar måste vara ”redo” för krig – ”ner till individnivå mentalt förbereda sig” på ofred. Det är inte ”nattsvart” ännu, tillägger Micael Bydén – men menar att situationen är synnerligen allvarlig och att det som nu händer i Ukraina också kan hända i Sverige – och att detta är någonting som alla medborgare och hela samhället nu måste göra sig redo för.
Det har alltså gått en bra bit över 200 år sedan strider ägde rum på svenskt territorium, och vi har sedan dess genom målmedvetenhet bland annat lyckats undvika att bli indragna i två blodiga världskrig. Nu, 2024, står vi dock, enligt ÖB, alltså helt plötsligt för en potentiellt nära förestående invasion.
Det hela framstår som ytterst märkligt. Vad är det egentligen som föranlett detta plötsliga krigshot?
Svenska politikers ansvar
Vad kan det historiskt så fredliga och diplomatiskt framgångsrika Sverige nu ha gjort som föranleder omvärlden (läs: Ryssland) att betrakta oss som ett hot så till den grad att de enligt våra makthavare kan överväga att tillgripa en invasion av landet?
I årtionden har svenska makthavare systematiskt och målinriktat valt att avveckla och rusta ner inte bara den svenska militären – utan också civilförsvaret och krisberedskapen i stort. Lager och reserver har tömts, kasserats och demolerats. Det har heller inte funnits någon ambition att hålla befolkningen rustade, starka och beredda vid händelse av kris och krig – snarare har man strävat efter motsatsen.
När kris och ofredstider (verkliga eller skapade) i Europa efter detta blivit verklighet har det varit en enkel sak för maktetablissemanget att övertala majoriteten av medborgarna att Sverige är chanslösa i händelse av konflikt. Lösningen man sålt in är att stora starka USA och Nato ska komma och ”skydda” oss. Fredsaktivisters främsta kritik mot Sveriges allt närmare band till USA är att det utgör ett fundamentalt avsteg från den traditionella svenska alliansfriheten.
Det folkligt icke förankrade närmandet till USA och Nato påstås allmänt stärka den svenska säkerheten, samtidigt som många pekar på att det i själva verket har en exakt omvänd effekt.
Det är knappast långsökt att det påstådda krigshotet har samband med just det faktum att svenska makthavare beslutat släppa in främmande makts soldater och vapensystem på svensk mark. I nuläget finns inte ens garantier om att amerikanska kärnvapen inte redan är utplacerade i Sverige. Landets öde är kort sagt nu överlämnat i andra händer (läs: USA:s) vad gäller existentiella beslut med fundamental betydelse för vår framtid.
Infantila förklaringsmodeller
Istället för att krasst uppmana folket att ”förbereda sig för krig” kanske ÖB, försvarsministern, statsministern och de övriga kunde ta sig tiden och besvara frågan varför? Varför anser våra ledare att det helt plötsligt är ointressant att ägna sig åt några som helst ansatser för dialog, samarbete och fred i regionen?
Kräver man att svenska folket ska nöja sig med samma infantila förklaringsmodell som använts så många gånger förr i historien, så som i samband med de amerikanskt orkestrerade anfallen på Irak, Libyen och Syrien – där Vladimir Putin efter Saddam Hussein, Moammar Ghaddaffi och Bashar Al-Assad nu beskrivs som näste irrationelle Disneyskurk att förgöra?
För vilka intressen är det egentligen tänkt att vi förväntas vara redo att offra våra liv? Frågan är särskilt relevant att ställa eftersom det inte ligger i svenskarnas eller Sveriges intresse att gå till krig, men beklagligen verkar det tydligen ligga i svenska makthavares. Tyvärr är det länge sedan dessa två intressen hade något med varandra att göra, vilket nu på allvar sätter folkets säkerhet på spel – åtminstone om man ska lyssna på makthavarna själva.
Markus Andersson
