Att den så kallade jämställdheten, inklusive samtidens enfiliga tolkning av frågan, i praktiken tycks gå ut på att så split mellan könen kan nog på goda grunder numera sägas stå utom tvivel.
Från att en gång i tiden måhända ha utgått från goda intentioner och värdighet för båda kön, tar sig dagens feministiska rörelse uttryck främst i att:
- Sträva efter kvinnlig maktkoncentration inom Maktens Boningar som politik, juridik, utbildningssäten, förment objektiva och opartiska Public Service-kanaler, Svea rikes 811 myndigheter samt förvaltning – med mera.
- Borga för att försvaga pojkar och män, företrädesvis den etniskt svenska sorten, och för att de får så lite att säga till om som möjligt (läs; ”håll truten, man”). Således det diametralt motsatta vad gäller punkt ett.
- Iordningställa och förvrida statistik inom ämnen och områden som är så att säga ”känsliga” på temat.
- Med alla till buds stående medel underminera kärnfamiljens status i samhället.
Matriarkatfeminism
Med split följer sår; med sår följer smärta och hat; med hat…följer lidande. Lidandet är också det som ger hatfyllda ideologier, såsom den postmoderna feministiska rörelsen, näring. Den är en bred samling av individer och lobbyister samt övriga intressegrupper, som med fog kan sägas ha skapat vad som kan beskrivas som ”matriarkatfeminism”.
Ett färskt exempel på denna variant av feminism är den sexistiska retoriken i samband med fackförbundet Sveriges Ingenjörers förbundsstämma Ingenjörsmöte 2024. Stämman hölls i andra halvan av november och det som där utspelades kan komma att bli en svensk så kallad klassiker i sportgrenen särbehandling.
Inför Sveriges ingenjörers centrala fullmäktigestämma hade en gemensam motion lagts av Sveriges Ingenjörer Syd, Sveriges Ingenjörer AB Volvo, Klöver Dam, Mera Pang för Pengarna/Volvo Cars, Chefer & Ledarskap samt Ericssonlistan, om att nyexaminerade kvinnliga ingenjörers löner ska vara 15 procent högre än mäns, något som sedermera också klubbades på stämman.
Från talarstolen kunde åhörarna bland annat höra följande yttras:
”Jag tror att vi ska gå ut och säga att tjejerna är bättre och ska ha bättre betalt” samt ”Vi ska inte vara så ängsliga” – Philip Stankovski, Sveriges Ingenjörer Syd. ”Förslag behöver sticka ut för att synas”, tillade Michael Goldberg, Ericssonlistan.
Jag gick ur Sveriges Ingenjörer för ca tio år sedan efter att de gjorde kvinnlig kvotering till bolagsstyrelser till en av sina huvudfrågor. Jag ångrar inte beslutet idag.
Sveriges Ingenjörer: Nyexade kvinnor ska ha högre lön än män https://t.co/1xFJXIm4xm
— Johan (@InvesterarHund) November 22, 2024
Välkommen till den svenska modellen – könsapartheid
I rättvisans namn ska sägas att den fasta procentsatsen ströks. 15 procent högre ingångslön för kvinnor blir ett riktmärke. I verkligheten kan det bli såväl mer som mindre än 15 procent, men riktningen vara på så sätt att en manlig sökande erbjuds lägre lön än kvinnliga sökanden. Föreställ er ramaskriet om det varit tvärtom.
Det är svårt att inte drabbas av en viss känsla av overklighet när man tar del av sådana uttalanden som yttras av fackliga representanter. Dessa borde rimligen företräda alla sina medlemmar, oavsett kön. Vad vi ser här är inte jämställdhet i dess rätta bemärkelse av lika rättigheter och skyldigheter – det är snarare en form av könsapartheid i en ny, illasmakande förpackning.
Den manliga ingenjören, som kanske kämpat sig genom en tuff utbildning, byggt upp sin erfarenhet och sina kompetenser, reduceras plötsligt till någon slags B-kategori. Hans lön ska vara lägre, inte på grund av bristande kvalifikationer eller insats, utan på grund av det oförlåtliga ”brottet” att vara man. För detta finns ingen ursäkt, ingen rättfärdigande motivering som håller för kritisk granskning.
När hatet göms bakom förment godhet
Vad vi bevittnar kommer samtidigt inte som något överraskande uttryck för något som blivit alltmer utbrett i vår samtid – en form av institutionaliserat manshat, maskerat som progressivitet och ”rättvisa”. Den postmoderna feministiska rörelsens polariserande retorik att hävda att tjejer och kvinnor per definition är ”bättre” skapar inte en jämlik arbetsmarknad, utan en där kön ska gå före kompetens. Det är en ”utveckling” som är djupt skadlig – inte bara specifikt för män, utan för samhället i stort.
Kanske är det dags att lyfta blicken från motioner som Sveriges Ingenjörers och ställa en grundläggande fråga: Har vi inte kommit längre än så här? Är det verkligen detta som ska vara arvtagaren till den jämlikhetskamp som så många före oss offrat sig för? För övrigt kan, i diskussionen som sådan, nämnas att allmän och lika rösträtt för kvinnor och män infördes den 24 maj 1919. Trots att matriarkatfeministerna så gärna vill få oss att tro annat.
Tacksamt vore även att kreti och pleti upphörde med det oklädsamma uttrycket ”mäns våld mot kvinnor” som i praktiken används i osmaklig propaganda som kastar skuld och skam på vart gossebarn. Inte minst med tanke på att Jämställdhetsmyndigheten själva bakar in allt våld i nära relationer i begreppet. I myndighetens egen handbok ”Inget att vänta på”, publicerad 2020, formulerar man det exakt så.
Rapportmakarna ägnar sig i handboken åt en egen definiering av begreppet ”mäns våld mot kvinnor”. Enligt författarna avser inte begreppet enbart den enskilda mannens våld mot den enskilda kvinnan i nära relationer. Det avser allt våld i nära relationer, och, som grädde på moset, allt hedersrelaterat våld utanför nära relationer. Samt även prostitution och all ”kommersialisering och exploatering av kvinnokroppen i reklam, medier och pornografi i syfte att reproducera föreställningar om kvinnors underordning”.
En rörelse på villovägar
Matriarkatfeminismen har sedan länge lämnat de ideal som en gång präglade kampen för jämställdhet. Istället ser vi nu en rörelse som med alla medel tycks verka för att cementera kvinnlig makt, oavsett konsekvenserna. Manliga knähundar – i form av individer som Stankovski och Goldberg – ser dessutom till att bana vägen genom att sjunga med i kören.
För varje beslut likt detta tas ännu ett steg mot en arbetsmarknad där mäns bidrag och värde ignoreras eller till och med aktivt motarbetas. Hur många män ska förlora möjligheter, självkänsla och framtidstro innan samhället vågar sätta ner foten? Ta vilket område som nämnts ovan, så ser en blind höna vartåt det barkar.
När hade skattefinansierade SVT senast en manlig vd? Svenska Filminsitutet – utöver Bengt Toll, som äntrade byggnaden, tog en kaffe och vände hem? Utbildningsväsendet, det förmenta rättsväsendet, myndighetssverige (inklusive dess 811 förvaltningsorgan) och en miljon HR-avdelningar (läs: personalavdelningar) – kvinnor i majoritet inom i princip samtliga områden.
Är det svensk ”jämställdhet”? Vad ska alla förhaltiga pojkar och män göra förutom att vara överrepresentaterade i självmordsstatistiken och slita ihjäl sig på verkstadsgolven (det finns emellertid även gott om hårt arbetande kvinnor med så kallade vanliga jobb – heder åt Er) och avlida på arbetsplatser med obefintligt säkerhetstänk? Enligt den strömning som matriarkatfeminismen representerar är svaret enkelt; håll tyst.
Kärnfamiljen – ett hot?
Det kanske inte är någon tillfällighet att matriarkatfeminismens framfart också sammanfaller med en intensiv attack mot kärnfamiljen. Kärnfamiljen, en gång samhällsstommen, har blivit en måltavla. För att kunna implementera sina idéer om maktkoncentration och könsbaserad splittring behöver dessa krafter stärka misstron och polariseringen mellan könen – och var är väl bättre att börja än i hemmet?
Det är dags att tala klarspråk om dessa frågor och att våga kritisera den riktning som jämställdhetsarbetet tagit. En rörelse som förr försvarade lika rättigheter har förvandlats till en maktapparat vars syfte allt tydligare tycks vara att diktera vem som är värd vad – baserat på kön.
Sveriges Ingenjörers senaste beslut är bara ett exempel på ett bredare elakartat fenomen. Om vi inte säger ifrån nu, riskerar vi att lämna över ett samhälle till nästa generation som är mer splittrat än någonsin. Där hat och misstro mellan män och kvinnor får regera, i motsats till samarbete, ömsesidig respekt och förståelse för varandras olikheter.
Jan Sundstedt
