Den 14 februari offentliggjorde Europeiska Kommissionen sitt slutliga förslag om en finanshandelsskatt (finanstransaktionsskatt, FTT). Förslaget är en bearbetning av ett ursprungligt förslag som gjordes i september 2011. Skatten är avsedd att träda i kraft den 1 januari 2014.
Elva av EUs medlemländer tänker införa finansskatten, nämligen Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Österrike, Belgien, Grekland, Slovakien, Estland och Slovenien. Dessa elva är också alla medlemmar av valutaunionen EMU. EUs övriga 16 medlemländer, däribland Sverige och Storbritannien, liksom EMU-medlemmarna Nederländerna, Finland och Irland, har förkastat denna skatt. Även om det alltså är en minoritet av EUs medlemländer, som avser att införa finansskatten, står dessa elva stater likväl för två tredjedelar av EUs samlade ekonomiska produktion.
EUs skattekommissionär Algirdas Šemeta har hyllat FTT såsom varande ”först i världen”. Detta är formligen inte sant (Sverige hade en dylik skatt åren 1984–1991, och EU-länder som Frankrike och Italien har nyligen infört dylika), utan ska nog snarare uppfattas som att FTT innebär ”första steget” mot en samordning inom hela EU och därefter hela världen, vilket är en avsikt som Europeiska Kommissionen uttalat. Hr Šemeta har hävdat att FTT kommer att inbringa upp till 57 miljarder euro i skatteintäkter per år och tvinga bankerna till ”mer ansvarsfullt handlande”. Hr Šemeta har vidare påstått att EUs finanssektor är ”underbeskattad” med 18 miljarder euro och att FTT kommer att få ”finanssektorn att lämna ett rättvist och betydande bidrag till de offentliga inkomsterna”.
I dessa hr Šemetas uttalanden framkommer de två huvudsakliga skäl Europeiska Kommissionen angett för att införa den nya finansskatten: att förbättra finansmarknadernas sätt att arbeta genom att minska elementet av spekulation och att låta finanssektorn bidraga till att täcka kostnaderna för finanskriser.
Emellertid framgår ganska tydligt att ett för Europeiska Kommissionen viktigt motiv för att införa den nya skatten är att få egna skatteinkomster i stället för att behöva tigga av EUs medlemländer. För att locka medlemländerna att gå med på att införa FTT säger Europeiska Kommissionen att de kan använda inkomsterna av denna skatt till att betala del av medlemsavgiften till EU.
Skattesatsen skall uppgå till lägst 0,1 procent på handeln med aktier och obligationer, penningmarknadsinstrument, återköpsavtal och avtal om säkerhetslån samt lägst 0,01 procent på handeln med derivatprodukter. Skatten ska betalas av varje finansinstitut som deltar i transaktionen; i exempelvis aktiehandel ska både köpare och säljare betala 0,1 procent, så att hela skatten på transaktionen i det fallet blir 0,2 procent.
Skattskyldiga blir alla finansinstitut som lyder under EUs skattejurisdiktion. Termen finansinstitut har fått en bred definition i EU-förslaget: alltifrån banker och försäkringsbolag till investeringsfonder. Också företag som icke är finansbolag kan bli skattskyldiga, om de utför finansiella transaktioner för företagets räkning.
Det står de deltagande EU-ländernas regeringar fritt att tillämpa högre skattesatser, om de så önskar. Undantag skall göras för dagliga finanstransaktioner såsom användande av kreditkort, insättningar och primäremissioner av aktier och obligationer liksom av aktiefonder avsedda att tillföra nytt kapital. Man kan med skäl ifrågasätta om dessa undantag bara blir tillfälliga.
För att en finanstransaktion, som ett företag deltar i, skall beskattas räcker det att företaget är registrerat i något av de elva FTT-länderna. Det har alltså ingen betydelse var någonstans handeln äger rum. Också bolag som finns utanför FTT-zonen skall tvingas betala denna skatt på sin finanshandel, om i denna ingår finansinstrument, som utfärdats i något av de elva FTT-länderna. Om exempelvis en volkswagenaktie handlas mellan banker i London och New York, kommer transaktionen ifråga att beskattas oaktat att den sker utanför FTT-zonen. Detta kan innebära brott mot gällande internationella lagar om exterritorialitet. Skatten kommer dessutom att drabba alla slags företag, inte bara banker.
I själva verket kommer vi alla att drabbas – både företag och privata hushåll. Viktiga aktörer på finansmarknaderna är pensionsfonderna. Också de kommer givetvis att få betala för sina finansiella transaktioner. Och detta kommer förstås att urholka vårt pensionssparande. Exakt hur mycket är svårt att beräkna, men om man utgår från att den fond man sparar i gör fyra transaktioner per år och sparandet pågår i 40 år, får man vidkännas en sammanlagd förlust på c:a 5 procent av sitt till pensionen insparade kapital. Men är det något att bråka om? Vill vi inte avstå en tjugondedel av vår pension till en så god sak som Europeiska Kommissionen?
Kommissionens nu liggande förslag till FTT skiljer sig avsevärt från de ursprungliga planerna. Fler finansiella tjänster beskattas, däribland vanliga företags verksamheter för riskhantering. Dessutom kommer skatten att slå också mot transaktioner som utförs utanför FTT-zonen.
Både Frankrikes och Italiens regeringar har ivrigt förespråkat FTT. De har trott sig se idel fördelar med den nya skatten: tillskott till de offentliga inkomsterna och minskning av spekulationen på finansmarknaderna. Men de har underskattat de oavsiktliga nackdelarna för de egna statliga lånekostnaderna.
Frankrikes experiment med finansskatt på 0,2 procent har pågått bara sedan den 1 augusti 2012 men har redan visat sig bli ett präktigt fiasko. Finansministeriet medgav i april 2013 att man fått in endast en tredjedel av de intäkter man räknat med. De totala intäkterna för innevarande år beräknas till ynka 800 miljoner euro. Till långt större belopp uppgår skadorna på Frankrikes finansväsen, näringsliv och statens egen skattebas. ”Frankrike skjuter sig självt i foten”, sade Paul-Henri de La Porte du Theil, chef för franska finansväsendet AFG.
Maya Atig, tillförordnad chef för Frankrikes motsvarighet till riksgäldskontoret, säger att Europeiska Kommissionens interna dokument medger att FTT skulle kunna minska likviditeten på obligationsmarknaderna med 15 procent, vilket skulle vidga skillnaderna i ränta mellan olika länder (s.k. yield spread) och höja lånekostnaderna. Vid en konferens i London nyligen avvisade mme Atig Europeiska Kommissionens beräkning att den nya skatten skall inbringa alltifrån 30 till 57 miljarder euro. Hon sade att alla intäkter av FTT kommer att ätas upp av de extra kostnader medlemländerna får betala. En representant för den danska pensionsfonden ATP gav henne genast rätt: ATP godtar inte längre franska statsobligationer som säkerhet. Innebörden är att om franska staten i detta läge alls ska få sina obligationer sålda, måste den höja räntan på dem, vilket betyder större kostnader. Men man kan inte höja hur långt som helst. När staten tvingats höja räntan på sina lån till c:a 7 procent, bedöms den av marknaden som i det långa loppet insolvent (betalningsoförmögen). Då utestängs den från den öppna lånemarknaden och går antingen i konkurs eller får som Grekland leva på bidrag från övriga eurozonen.
Mme Atigs italienska kollega Maria Cannata säger att hennes land redan har en version av FTT införd men att man där varit noga med att undantaga transaktioner i samband med statsskulden, eftersom ”det är viktigt att inte skada marknaderna för statsobligationer”.
Att FTT likväl kommer att skada just marknaderna för statsobligationer anser Londons City, som har gjort prognosen att FTT skulle öka Storbritanniens kostnad för utgivande av statsobligationer med 4 miljarder pund för detta år.
Kostnaderna i form av minskad vinst för Europas större banker beräknas till c:a 170 miljarder euro eller 16 procent av deras kapital – vid en tid då EUs myndigheter kräver att bankerna håller sig med större mängder kapital för att öka sin betalningsförmåga.
Storbritanniens finansminister George Osborne har uttalat att FTT kommer att innebära en skatt på pensionärer och kosta upp till en miljon arbetstillfällen över hela EU utan att bankirerna behöver betala en cent. Fenomenet i fråga kallas skatteövervältring: de för vilka skatten var avsedd håller sig skadeslösa genom att ta ut motsvarande avgifter av sina kunder. Detta har man iakttagit till exempel i Förenta staterna, där en federal skatt tas ut vid aktieförsäljning. Formellt är det bankerna som betalar denna, men i praktiken vältrar de över den på kunderna genom att höja priser och avgifter på sina tjänster. Genom övervältring sprider sig fördyrings- och snedvridningseffekter genom hela ekonomin, inte bara finanssektorn. Finansmarknadens aktörer flyttar till skattefria länder och tar sina tjänster med sig.
Varningar har alltså inte saknats men förefaller dock klinga för döva öron i Europeiska Kommissionen, vilket ger anledning misstänka att skatten är politiskt motiverad och inte bygger på rationella ekonomiska överväganden.
Att skatten mest har ett politiskt symbolvärde och inte kan försvaras med ekonomiska skäl är också Sveriges Riksbanks officiella ståndpunkt, uttalad i den mot FTT mycket kritiska artikeln ”Taxing financial transactions” (Riksbankens Economic Review, 2012:1), författad av Johan Almenberg vid finansdepartementet och Magnus Wiberg vid Riksbankens avdelning för penningpolitik. De båda svenskarna hänvisar bland annat till de dåliga erfarenheter vi i Sverige hade av en liknande skatt åren 1984–1991.
Denna finansskatt, som infördes av den socialdemokratiska regeringen 1984, ledde till en 85-procentig krasch för obligationsförsäljningen, ett 98-procentigt ras för obligationsfuturer och en fullständig nedläggning av handeln med optioner. En stor del av handeln med värdepapper flyttade utomlands, till exempel hade år 1990 hälften av den svenska aktiehandeln flyttats till Londonbörsen. Den borgerliga regering, som tillträdde år 1991, avskaffade denna skatt som en av sina första åtgärder. Det finns dock de som aldrig lär sig. Till exempel föreslog nyligen Vänsterpartiet införandet av en finansskatt i Sverige. Den är tänkt att inbringa 7,5 miljarder kr för att ”bekämpa ungdomsarbetslösheten”. Det skulle i stället bli tvärt om, ty genom att skattevägen öka kreditinstitutens kostnader driver man upp deras låneräntor och ökar därmed ytterligare kapitalkostnaderna för de företag som vill investera. Detta leder i företagen till ökad jakt på kostnader och därför minskad förmåga och benägenhet att nyanställa.
I sin artikel påpekar Almenberg och Wiberg att Europeiska Kommissionens beräkning att FTT skall inbringa mer än 57 miljarder euro årligen bygger på det orealistiska antagandet att en skattesats på 0,1 procent skulle alstra en skatteinkomst motsvarande 0,5 procent av de deltagande EU-ländernas samlade BNP. Detta var ungefär vad den svenska finansskatten inbringade, när den var som mest utbredd år 1988 och medan kraftiga begränsningar av möjligheten att flytta valuta utomlands alltjämt var i kraft (1939–1989). När dessa begränsningar hävdes år 1989, föll skatteinkomsterna kraftigt ner mot 0,1 procent av BNP. I en ekonomi, som är långt mer globaliserad i dag än den var för 25 år sedan, är det ännu lättare för finansmarknadens aktörer att skydda sina tjänster för beskattning genom att flytta dem till andra länder. En av EUs ”fyra pelare” är ju kapitalets fria rörlighet, och så länge FTT inte kommer att gälla i hela världen, inte ens i hela EU, finns ju denna möjlighet att skydda sig för oönskad beskattning.
En annan faktor, som måste minska inkomsterna av denna skatt, är att skatten i sig sänker BNP och därmed minskar skattebasen. Enligt Europeiska Kommissionens egen konsekvensanalys av år 2011 kan en skatt på 0,1 procent befaras minska BNP med åtminstone 0,5 procent årligen och rent av 1,8 procent, när skatten når full effekt. Enligt Kommissionen beror denna sänkning av BNP på att bolagens kapitalkostnader kommer att öka, när de tvingas kompensera investerarna på finansmarknaderna för de förluster FTT vållat dem. De högre kapitalkostnaderna betyder minskade investeringar för bolagen själva och därmed minskad förmåga att producera varor och tjänster. Och denna minskning av den ekonomiska verksamheten i samhället innebär givetvis att också skatteinkomsterna av denna minskar.
Denna sänkning av BNP är särskilt allvarlig och skadlig, när eurozonen som helhet betraktad stadigt befinner sig i recession sedan ett och ett halvt år – den längsta perioden sedan 1995, då Eurostat började samla data. Tysklands svaga tillväxt senaste kvartalet på bara 0,1 procent räcker inte för att lyfta övriga eurozonen ur svackan.
I sin artikel framhåller Almenberg och Wiberg även att de båda angivna motiven för införandet av FTT inte bara är sakligt ohållbara utan även inbördes motsägande. Att skattevägen ”hålla efter” finansmarknaden, minska spekulation och volatilitet (alltför stora svängningar i priset på en finansiell tillgång) genom att minska handelsvolymen är att antaga för mycket. Ty även om volatiliteten på finansmarknaderna är större än vad som är ekonomiskt riktigt sunt, så är det ett obevisat antagande utan stöd i vare sig ekonomisk teori eller praktisk erfarenhet att volatiliteten skulle minska, om transaktionsvolymen minskade. Och det är ännu ett tankesprång ut i det okända att förmoda att en skatt på transaktioner får dessa att minska, ty de kan ju flyttas över på obeskattade investeringsinstrument eller till obeskattade länder.
En större transaktionsvolym medför vanligen också en större likviditet på finansmarknaden. Detta kan ses som positivt, eftersom likviditeten förbättrar riskhantering och mer effektivt förser företag och hushåll med kapital. Om FTT minskar handelsvolymerna, blir den därför en skatt på likviditeten snarare än på volatiliteten.
FTT kan också komma belasta hushållen och de företag som inte är finansbolag genom att fördyra de finansiella tjänsterna och öka kostnaderna för riskspridning. Något för alla lagstiftare att tänka på, när de vill införa nya skattelagar, är att noga skilja på vilka som i formell mening är tänkta att betala skatten och vilka som får bära de faktiska kostnaderna för den. Den tyngsta bördan kan till sist falla på det övriga, icke till finanssektorn hörande näringslivet och de privata hushållen.
De angivna två motiven för införandet av FTT – att hämma spekulation genom att minska handelsvolymen och att få skatteinkomster – strider sakligt sett emot varandra. Antingen är lagstiftarens avsikt att motarbeta spekulationselementet på finansmarknaderna genom att minska handelsvolymen, och då reduceras ju skatteunderlaget i samma mån. Eller är avsikten att finanssektorn skattevägen ”ska betala för sig” mycket mera än den hittills gjort, och då måste det ju ligga i lagstiftarens intresse att inte minska handelsvolymen, eftersom denna utgör skatteunderlaget. Men det är ju betecknande för alla slags glädjekalkyler att man kommer fram till de fantastiska siffrorna – i detta fall 30–57 miljarder euro per år – genom att förena oförenligheter, räkna med vinst och nytta men bortse från förlust och skada.
Till sist: skall EUs planerade finanshandelsskatt djupast ses som bara ännu en yttring av europeiskt kollektivt självskadebeteende?
Ernst Larsson
