Det är en märklig känsla, nästan förbjuden, att slå sig ner och tala öppet om Jeffrey Epstein. Så beskriver den amerikanske journalisten Tucker Carlson det när han i en timslång intervju möter poddaren och skribenten Darryl Cooper för att tillsammans försöka reda ut trådarna i en av vår tids mest skandalösa och gåtfulla historier. Det är som att kliva in på en plats där man egentligen inte får vara – där ljuset blottlägger skuggor som många hellre låter ligga kvar.

Jeffrey Epsteins namn har sedan hans gripande och påstådda självmord blivit synonymt med maktmissbruk, pedofili och internationella konspirationer. Hans historia innehåller alla ingredienser för en thriller: en ung man utan examen och utan pengar som lyckas nästla sig in i världens rikaste kretsar, bygga ett nätverk av komprometterande relationer och samtidigt spela en oklar men central roll i vad som tycks vara underrättelseverksamhet på hög nivå.

För den som verkligen vill förstå hur makt fungerar är Epstein inte bara en skandalfigur. Han är en symbol för ett helt system – ett nätverk där statliga och privata intressen smälter samman, där journalistikens vakthundar tiger och där några få människor har verktygen att skydda sig själva, sina vänner och sina hemligheter. Framför allt väcker hans öde den största frågan av alla: vem styr egentligen världen?

I denna artikel följer vi samtalet mellan Carlson och Cooper, och går igenom de viktigaste händelserna och kopplingarna i Epsteins liv. Vi stannar vid de frågor som få andra vågar ställa, och tittar närmare in i ett av vår tids mest skrämmande mysterier.

Vem var Jeffrey Epstein? Från Coney Island till elitskolan Dalton

Jeffrey Epstein föddes i början av 1950-talet i Coney Island, Brooklyn, som son till arbetarklassföräldrar. Han växte upp under enkla förhållanden i ett område präglat av hårt arbete, och det fanns ingenting i hans bakgrund som pekade på att han en dag skulle röra sig bland världens mäktigaste personer. Han var en begåvad elev och utmärkte sig framför allt i matematik. Han började läsa på Cooper Union och senare vid New York University, men tog aldrig någon examen.

Hans första steg in i den sociala eliten kom när han, trots sin brist på akademisk examen och lärarlicens, år 1974 blev matematiklärare på prestigefyllda Dalton School på Upper East Side. Dalton hade – och har fortfarande – ett rykte om sig att locka till sig landets intellektuella elit och de rikaste familjernas barn. Hur en 20-åring utan varken universitetsexamen eller lärarerfarenhet fick en tjänst där är än idag en gåta.

Det var också på Dalton som han fick kontakt med föräldrar till flera av sina framtida kontakter. Bland annat undervisade han sonen till Ace Greenberg, ordförande för investmentbanken Bear Stearns. Greenberg imponerades av den unge Epsteins sociala kompetens och ”kan fixa allt”-attityd, och mötet dem emellan skulle visa sig bli avgörande för hans karriär.

Samtidigt började det spridas rykten om hans beteende på skolan. Flera av de kvinnliga eleverna noterade att han dök upp på studentfester och försökte umgås med tonårsflickor utanför skoltid. Hans tid på Dalton blev kort – efter knappt två år tvingades han lämna tjänsten med hänvisning till ”bristande prestation”. Då hade han dock redan börjat klättra uppåt i nätverk där pengar, makt och hemligheter hörde ihop.

Rektorn Donald Barr och de osannolika kopplingarna till makten

Att Jeffrey Epstein fick jobbet på Dalton School kan inte förstås utan att nämna skolans rektor vid tiden: Donald Barr. Barr var en excentrisk och karismatisk figur med en bakgrund som både författare och underrättelseveteran. Han hade tjänstgjort i OSS, föregångaren till CIA, under andra världskriget och förblev efteråt nära underrättelsevärlden. Han var också känd för att ha skrivit en märklig science fiction-roman, Space Relations, som utspelar sig i ett rymdimperium där unga människor hålls som sexslavar – en detalj som i efterhand framstår som kuslig i ljuset av vad som långt senare avslöjades om Epsteins verksamhet.

När Epstein sökte jobb på Dalton hade han varken examen eller erfarenhet, ändå tog Barr in honom och satte honom att undervisa några av New Yorks mest privilegierade barn. Kanske såg Barr något i den unge mannen – eller så visste han något som vi andra inte vet. Det har spekulerats i att Epstein redan på denna tid var på väg att värvas som ”tillgång” för underrättelsetjänster, och att Barr helt enkelt agerade som en slags sponsor eller grindvakt för detta ändamål.

Sambandet mellan Donald Barr och hans son William Barr är ännu märkligare. William blev årtionden senare justitieminister under Donald Trump och ansvarig just för utredningen av Epsteins gripande och död. Han var också en veteran från CIA, där han på 1970-talet arbetade med att skydda myndigheten under de så kallade Church- och Pike-utredningarna – kongressens försök att granska CIA:s övergrepp. Det var en tid då CIA befann sig under massiv press och tvingades dölja många av sina hemligaste operationer.

Det faktum att den man som gav Epstein hans första fot in i eliten också var far till den man som övervakade hans död i häktet, är mer än bara ett märkligt sammanträffande. För många är det ett talande tecken på hur liten och sluten den värld är som Jeffrey Epstein rörde sig i.

Sonen som städade upp i kulisserna

Dalton-skolans karismatiske rektor Donald Barrs son William blev senare själv en central figur i Jeffrey Epsteins historia. Under sin karriär gick han från att arbeta för CIA på 1970-talet till att bli USA:s justitieminister, först under George H.W. Bush och sedan under Donald Trump.

Som ung advokat på CIA arbetade Barr under den turbulenta perioden då kongressutredningarna ledda av Church och Pike blottlade olagliga operationer och övergrepp inom underrättelsetjänsterna. Barrs uppgift var specifikt att skydda CIA från kongressens granskning och förhindra att alltför mycket hemligheter avslöjades. Det var här han etablerade sitt rykte som en “fixare” för mäktiga män och deras institutioner.

När Epstein greps på nytt 2019 var det åter William Barr som i egenskap av justitieminister övervakade utredningen. Han lovade först en grundlig granskning av hela nätverket, men när Epstein senare hittades död i sin cell konstaterade många att Barr inte följde upp sitt löfte – tvärtom lyckades Barr begränsa utredningen och inga nya högt uppsatta personer åtalades.

Epsteins första steg in i finansvärlden – Bear Stearns och specialuppdrag

Efter att ha lämnat Dalton fick Epstein genom Ace Greenberg sedan in en fot på Wall Street. Greenberg imponerades av hans självsäkerhet och förmåga att tala både med höga chefer och med kunder på deras nivå. Trots sin unga ålder och obefintliga akademiska meriter erbjöds Epstein en tjänst på Bear Stearns, en av USA:s största investmentbanker. Han började på optionsavdelningen, men hans verkliga talang låg någon annanstans.

Efter en kort tid placerades Epstein i den så kallade Special Products Division. Det var en liten enhet som arbetade med att hjälpa bankens mest diskreta och ofta kontroversiella kunder att hantera sina pengar – att gömma tillgångar, undvika skatter och tvätta svarta pengar. Där lärde han sig de tekniker som senare skulle bli hans signum: att använda skenbolag, offshorekonton och avancerade skatteupplägg för att flytta enorma summor pengar under radarn.

Epstein var bara 23 år när han började på Bear Stearns och hade redan då en förbluffande förmåga att vinna förtroende hos förmögna män med tvivelaktiga motiv. Fyra år senare, 1981, fick han dock lämna banken. Det officiella skälet var en disciplinär fråga rörande insiderhandel – ett regelbrott som internt beskrevs som allvarligt. Trots detta bröt han aldrig helt med sina kontakter på banken och fortsatte att använda Bear Stearns som bankpartner i många år framöver.

Vid det laget hade han dessutom redan börjat få egna klienter och inlett en ny karriär som frilansande finansiell rådgivare. Hans enda kund vid den tidpunkten sägs ha varit den saudiske miljardären och ökände vapenhandlaren Adnan Khashoggi, en av världens mest inflytelserika mellanhänder i internationella affärer. Genom honom skulle Epstein dras in i ett mycket större spel – ett spel där pengar, politik, vapen och underrättelsetjänster smälte samman.

Mötet med vapenhandlaren och inträdet i den globala skuggvärlden

År 1981, bara några månader efter att han lämnat Bear Stearns, befann sig Jeffrey Epstein på ett privatplan på väg till Pentagon. Med på resan fanns Douglas Lease, en brittisk vapenmäklare med starka band till både den saudiska kungafamiljen och den brittiska regeringen. För en ung före detta bankman utan officiell position framstod resan som oförklarlig. Vad gjorde Epstein tillsammans med Lease på planet?

Svaret är att Epstein hade börjat etablera sig som en fixare för personer som verkade i maktens skuggvärld. Douglas Lease var en av huvudarkitekterna bakom den gigantiska Al-Yamamah-affären – den största vapenaffären i Storbritanniens historia, där BAE Systems sålde stridsflygplan till Saudiarabien för tiotals miljarder dollar. Affären kantades av anklagelser om omfattande mutor, hemliga betalningar och tvättade pengar. Enligt uppskattningar fick Adnan Khashoggi, Epsteins första klient, ensam över 200 miljoner dollar i provisioner bara på den affären.

Epstein fungerade som mellanhand och penningtvättare – en som var villig att ta smutsiga pengar och förvandla dem till rena. Den typen av tjänster var oumbärliga i en värld där mäktiga män och stater behövde dölja sina spår. Där andra rådgivare på Wall Street drog gränsen av rädsla för lagens långa arm, gick Epstein gärna längre.

Douglas Lease introducerade honom också för Robert Maxwell, den brittiske mediemogulen och underrättelseagenten, och dennes dotter Ghislaine. Det mötet skulle inte bara förändra Epsteins bana – det skulle också länka honom ännu tätare till den internationella underrättelsevärlden och inleda det partnerskap som han blev allra mest känd (och beryktad) för.

Epstein hade nu tagit steget från Wall Streets öppna marknader till den slutna, kompromisslösa värld där makten på riktigt utövas – och insynen från allmänheten ytterst begränsad.

Douglas Lease och introduktionen till Robert Maxwell och Ghislaine

Douglas Lease blev snabbt en av de mest avgörande personerna i Jeffrey Epsteins liv. Lease var en veteran i den internationella vapenhandeln, fungerade som en mentor och dörröppnare till miljöer där Epstein annars aldrig skulle ha fått tillträde. Lease var inte bara känd som en central aktör i Al-Yamamah-affären, där Storbritannien i största hemlighet sålde krigsmateriel till Saudiarabien under decennier. Han var också en viktig länk mellan brittiska underrättelsetjänster och deras klienter i Mellanöstern.

Epsteins nya bekantskap Maxwell var vid tiden redan en mytomspunnen figur: brittisk mediemogul, miljardär, före detta soldat och, som det senare skulle visa sig, också underrättelseagent med långvariga band till israeliska Mossad. Han ägde tidningar och bokförlag över hela världen och var en man som både fruktades och beundrades i Londons maktkretsar.

Maxwell hade i åratal fungerat som mellanhand åt den israeliska underrättelsetjänsten, bland annat hjälpt dem att smuggla teknologi till Sovjetunionen i utbyte mot att Sovjet tillät judiska utvandrare, och hjälpte till att finansiera deras operationer genom sina bolag och pensionsfonder. För honom var Epstein en användbar nykomling – någon som kunde hantera pengarna som behövde flyttas runt i hemlighet.

Genom Robert Maxwell lärde Epstein också känna hans dotter, Ghislaine Maxwell. Hon skulle bli hans närmaste partner, både offentligt och bakom kulisserna. Hon hade med sig en social access som Epstein själv saknade och försåg honom med kontakter i den brittiska aristokratin, Hollywood och på Wall Street.

Douglas Leases roll kan inte överskattas. Han var den som byggde bron mellan Epstein och den värld där han sedan skulle komma att operera i decennier: en hemlig värld av pengar, sex, utpressning och underrättelseoperationer, där Maxwellfamiljen var en central aktör.

Dottern som tog över spelet

Ghislaine Maxwell var på många sätt sin far Roberts förlängning: intelligent, socialt slipad och väl insatt i maktens spel. När Robert Maxwell plötsligt dog 1991 flyttade hon till New York och tog över en del av nätverket som hennes far hade lämnat efter sig.

Ghislaine och Epstein blev oskiljaktiga. Hon blev hans förtrogna, värdinna och medbrottsling. Vid sidan av de öppnade dörrarna in till den brittiska aristokratin, till kungahus och till internationella affärsmän var det också hon som organiserade många av de fester där unga kvinnor rekryterades och där makthavare komprometterades. Enligt flera av hans offer var det hon själv som i praktiken rekryterade flickor till hans nätverk.

Flera av Epsteins offer har berättat hur det ofta var Ghislaine som först kontaktade dem, utgav sig för att erbjuda modelljobb eller praktikplatser och lockade in dem i Epsteins värld. Hon övervakade verksamheten med kall effektivitet, och många såg henne som den som förvandlade hans verksamhet från ett individuellt rovdjursbeteende till en systematisk rekryteringsapparat.

När Epstein greps på nytt 2019 gick Ghislaine under jorden i nästan ett år innan hon själv greps. 2022 dömdes hon till 20 års fängelse för sin roll i sexhandeln. Hennes domslut blev en påminnelse om att hon var lika central som Epstein själv i operationen – kanske till och med mer.

Epstein som spelpjäs i underrättelsetjänsternas spel

En av de mest förbryllande aspekterna av Jeffrey Epsteins liv är hur han gång på gång tycks ha undgått rättvisan, trots överväldigande bevis för de brott han hade begått. Redan när han greps första gången 2007 hade federala åklagare tillgång till åtminstone 40 minderåriga vittnen. Ändå slapp han undan med en mild överenskommelse som gav honom ett minimalt straff och tillät honom att lämna häktet dagtid. Hur var detta möjligt?

Enligt flera vittnesmål var förklaringen enkel: han var en tillgång. När den dåvarande åklagaren Alexander Acosta i efterhand tillfrågades om varför han gick med på den uppgörelsen svarade han lakoniskt att han fått veta att Epstein ”tillhörde underrättelsetjänsten” och att han därför borde lämnas ifred. Detaljerna bakom det påståendet har aldrig avslöjats – men det pekar på något som många inom underrättelsevärlden länge tagit för givet: Epstein fungerade som en så kallad cut-out, en frilansare som gör det som officiella agenter inte kan göra själva.

Bilden som växer fram är inte av en man som styrde allt själv, utan av en spelpjäs i ett mycket större spel. Hans uppdrag tycks ha varit att bygga nätverk, skapa komprometterande material på inflytelserika personer och hantera svarta pengar. Enligt Darryl Cooper är det en klassisk underrättelsetaktik: ”Man använder människor som honom för att rekrytera och binda fast folk. Det är ett sätt att få kontroll över människor som annars skulle vara utom räckhåll”.

Flera tecken tyder på att Epstein inte arbetade för en specifik underrättelsetjänst utan för ett nätverk av intressen där både CIA, Mossad och kanske även ryska aktörer samarbetade när det passade. I praktiken var han en frihandlare – en man som byggde sin egen position genom att bli oumbärlig för alla som behövde hans tjänster. Det var det som gjorde honom så svår att åtala och till slut så farlig.

Att Epstein var en spelpjäs snarare än en ensam mästare gör inte hans handlingar mindre förkastliga, men det flyttar fokus från honom som individ till den struktur som gjorde honom möjlig – och som sannolikt fortfarande existerar.

Fixarrollen: Så används “frilansare” i underrättelsevärlden

För att verkligen förstå Jeffrey Epsteins roll måste man förstå hur underrättelsetjänster arbetar i gråzonen mellan lag och brottslighet. De har alltid använt sig av så kallade fixare eller frilansare som inte är officiellt anställda men som utför tjänster som de inte vill knyta direkt till sig själva.

Epstein var en perfekt fixare. Han hade inga egna formella kopplingar till någon myndighet, men han hade en sällsynt förmåga att vinna förtroende, skapa nätverk och erbjuda just de tjänster som de mäktiga behövde: diskretion, utpressning och tvättade pengar.

Sådana figurer används för att ge underrättelsetjänster en form av ”förnekbarhet”. Om något går fel kan staten säga att personen aldrig arbetade för dem – vilket formellt sett också är sant. Samtidigt är relationen ömsesidigt beroende: fixaren skyddar sina uppdragsgivare genom att bära deras hemligheter, och de skyddar honom genom att hålla honom utanför rättvisans räckhåll.

Darryl Cooper sammanfattar det väl i intervjun: ”Epstein var ingen mästare som styrde allt. Han var en man som byggt sitt liv på att vara oumbärlig för människor som styr allt”.

Iran-Contras och Epsteins roll i 1980-talets skandaler

Under 1980-talet vävdes Jeffrey Epstein in i några av de största politiska och finansiella skandalerna i modern tid. Enligt flera källor var han en nyckelfigur bakom kulisserna när hundratals miljoner dollar skulle flyttas i hemlighet mellan vapenhandlare, regeringar och rebellgrupper – ett uppdrag som passade honom perfekt.

En av de största affärerna var Iran-Contras. USA:s regering, under president Reagan, ville både stödja de antikommunistiska Contras-gerillorna i Nicaragua och samtidigt påverka Iran mitt under det pågående vapenembargot. Lösningen blev ett hemligt system där USA via mellanmän, bland dem Israel och saudiska aktörer, sålde vapen till Iran till överpris. Vinsten från dessa försäljningar skickades sedan till Contras.

Epstein spelade enligt Darryl Cooper en roll som penningtvättare och rådgivare. Med Iran-Contras visade Epstein att han kunde leverera under press – och att han var villig att göra sådant som andra banker och rådgivare vägrade. För sina uppdragsgivare var han oumbärlig. För sina fiender var han osynlig.

Det var en roll han skulle komma att spela i olika skepnader under resten av sitt liv: den som såg till att hemligheter förblev hemligheter, till ett pris som bara de allra rikaste kunde betala.

Al-Yamamah-affären: Vapenskandalen som formade nätverket

Vid sidan av Iran-Contras var Al-Yamamah-affären den andra stora skandalen som definierade 1980-talets maktnätverk och gav Jeffrey Epstein en plats i dem. Al-Yamamah var ett enormt vapenavtal mellan Storbritannien och Saudiarabien, där brittiska BAE Systems sålde stridsflygplan och annan militär utrustning för motsvarande tiotals miljarder dollar.

Affären var officiellt en legitim exportaffär, som dock i praktiken kantades av mutor, svarta pengar och hemliga provisioner till saudiska prinsar och mellanhänder. En av de största mottagarna av dessa pengar var Adnan Khashoggi som var Epsteins viktigaste klient under denna period. Khashoggi fick enligt flera rapporter ensam över 200 miljoner dollar i kommission – pengar som måste gömmas undan och tvättas.

Det var här Epstein kom in i bilden. Hans skicklighet som penningflyttare och hans diskreta uppträdande gjorde honom oumbärlig. Han hjälpte Khashoggi och andra aktörer att kanalisera pengarna genom skenbolag och offshorekonton, långt bortom journalisters och myndigheters räckvidd.

Al-Yamamah visade att Epstein redan då förstod spelets regler: han byggde inte sin rikedom på investeringar eller affärsstrategier, utan på att vara den som förflyttade och dolde andras rikedomar – och i processen lärde han sig hur man skaffar inflytande över dem.

Robert Maxwell: från krigshjälte till Mossad-agent och mediemogul

För att förstå Jeffrey Epsteins väg in i maktens innersta kretsar måste man förstå mannen som förde honom dit: Robert Maxwell. Maxwell var en av 1900-talets mest komplexa och mytomspunna personer – en överlevare, hjälte, skurk och spion på samma gång.

Född 1923 i en judisk familj i Tjeckoslovakien lyckades Maxwell undkomma nazisterna och tog sig till Storbritannien, där han som ung man tog värvning i den brittiska armén. Han stred under andra världskriget med stor tapperhet och dekorerades för sina insatser. Efter kriget tjänstgjorde han en tid i brittiska underrättelsetjänstens arbete i Berlin, där han lärde sig att manövrera mellan öst och väst och byggde upp värdefulla kontakter i Sovjet.

På 1950-talet blev han brittisk medborgare och började bygga sitt medieimperium genom att köpa upp bokförlag och tidningar. Han blev ägare till Daily Mirror och ett av Europas största mediebolag och använde sin förmögenhet för att köpa politiskt inflytande. Samtidigt arbetade han enligt flera före detta israeliska agenter i hemlighet för Mossad. Uppdraget att smuggla avancerad teknik till Sovjet i utbyte mot att de släppte judiska emigranter till Israel var en känslig och livsfarlig balansakt.

Maxwell var känd för sin brutalitet mot sina anställda och sin skamlösa opportunism. Hans bolag plundrades på miljardbelopp när han i hemlighet tog pengar ur pensionsfonder för att täcka sina egna förluster. När sanningen började komma ikapp honom 1991 hittades han död i havet utanför Kanarieöarna, flytande vid sin yacht Lady Ghislaine. Om hans död var en olycka, självmord eller en planerad avrättning har aldrig fastställts.

Det var denne Robert Maxwell som tog Epstein under sina vingar och introducerade honom för det nätverk av underrättelsetjänster, bankirer och makthavare som han själv varit en del av i årtionden. Och det var han som förde samman Epstein med sin dotter Ghislaine – en kombination som skulle få ödesdigra konsekvenser.

Epsteins band till Maxwell och den mystiska kopplingen till Israel

Relationen till familjen Maxwell och Epstein var mer än en personlig allians. Den öppnade också dörren till den israeliska underrättelsevärlden. Robert Maxwell hade under flera årtionden varit en värdefull tillgång för Mossad, och flera tidigare israeliska officerare har bekräftat att han regelbundet hjälpte till att finansiera och täcka deras operationer. Han tillhandahöll pengar, täckmantlar och logistik när Mossad behövde agera utomlands.

Epstein verkar ha fortsatt i samma spår. Hans arbete med komprometterande material på mäktiga män, hans roll som penningtvättare och hans sociala skicklighet gjorde honom till en värdefull tillgång för dem som ville ha inflytande över amerikanska politiker och finansmän. Som Darryl Cooper konstaterar: ”Han var förmodligen inte anställd av Mossad, men han var en av många ’cut-outs’ – människor som används när du inte kan skicka en riktig agent”.

En särskilt besvärande detalj är att Epstein och Ghislaine med tiden tycks ha samlat på sig komprometterande information om en lång rad toppar i det amerikanska etablissemanget. På deras egendomar hittades videokameror i alla rum, och flera av hans offer har vittnat om att gäster regelbundet filmades utan sin vetskap. För den som ville påverka amerikansk politik från Tel Aviv eller London var detta ovärderligt.

Den ”israeliska kopplingen” har länge förnekats av officiella företrädare, men mönstret är tydligt, och det stärker bilden av Epstein som mer än bara en frilansande sexförbrytare. Han var en spelpjäs i ett större spel där stater och privata aktörer samarbetar för att samla inflytande i form av hemligheter.

Vem skyddade honom?

En fråga ekar genom hela berättelsen om Jeffrey Epstein: vem var det som skyddade honom? Hur kunde han, under decennier, bedriva sin verksamhet öppet, rekrytera och utnyttja minderåriga flickor, umgås med några av världens mest inflytelserika män – och ändå gång på gång undgå allvarliga konsekvenser?

När han första gången åtalades i Florida 2007 hade åklagarna redan samlat vittnesmål från över 40 unga flickor som berättade i detalj hur de förts till Epsteins hus för att utsättas för övergrepp. Men trots bevisläget slöts en uppgörelse som väckte förvåning även bland jurister. Epstein erkände ett mindre brott, fick en extremt mild dom och tilläts avtjäna den på ett sätt som mest liknade husarrest, med frihet att vistas utanför häktet dagtid.

När Alexander Acosta, den federale åklagare som godkände uppgörelsen, långt senare pressades på ett svar, sade han att han hade blivit tillsagd att Epstein ”tillhörde underrättelsetjänsten” och att han skulle lämnas ifred. Den kryptiska förklaringen, som Acosta aldrig utvecklade, väckte fler frågor än den gav svar.

”Epstein belonged to intelligence.”

Darryl Cooper and Tucker Carlson on how Jeffrey Epstein was given a sweetheart plea deal and escaped justice. pic.twitter.com/tW30AlohKI

— Tucker Carlson Network (@TCNetwork) July 18, 2025

Än idag är det oklart exakt vilken ”tjänst” Epstein tillhörde, men flera insatta pekar just på att han var en frilansande tillgång snarare än en formellt anställd agent. En sådan tillgång är värdefull just för att den är lös – en aktör som kan användas av olika intressen och som har tillräckligt mycket på inflytelserika personer för att skapa ett skyddande nät omkring sig.

Epsteins död i häktet i augusti 2019 har bara ytterligare spätt på misstankarna. Officiellt blev det förklarat som självmord, men under omständigheter som fick både läkare och före detta fängelsechefer att ifrågasätta detta. Kamerorna fungerade inte. Vakterna ”sov”. Cellkamraten hade plötsligt flyttats. Enligt en obducent var skadorna på halsen mer förenliga med strypning än hängning.

Som Darryl Cooper konstaterar: ”Det finns inte många som kan ge ordern att döda en federal häktesfånge på Manhattan”. Frågan kvarstår: vem var det som drog i trådarna?

Konspirationer eller kalla fakta

När historien om Jeffrey Epstein kommer på tal är det fortfarande förekommande att den avfärdas som en ”konspirationsteori”. Att tala om underrättelsetjänster, kompromat och internationella nätverk anses av många vara spekulativt, för att inte säga paranoia. Men som Darryl Cooper framhåller i intervjun: det finns inget konspiratoriskt i att kalla en spade för en spade när den ligger mitt på bordet.

De metoder som Epstein och hans nätverk använde är välkända inom underrättelsemiljön. Komprometterande av individer – att få dem i situationer där de kan fotograferas eller filmas i sexuella eller olagliga handlingar – är en klassisk strategi som används av underrättelsetjänster världen över. Den som kontrollerar komprometterande material, kompromat, kan kontrollera människor.

Epsteins hem i New York och på Virgin Islands var utrustade med övervakningskameror i varje rum. Vittnen har berättat hur gäster fördes till avskilda rum där de utan sin vetskap spelades in medan de utnyttjade minderåriga flickor. Detta material blev en form av makt, en valuta som Epstein kunde växla in hos sina uppdragsgivare – eller som hans uppdragsgivare kunde använda för att säkra sitt grepp över inflytelserika personer.

Cooper påpekar att det snarare är en ”konspiration” att låtsas som att dessa samband inte finns, än att undersöka dem. För i den värld där underrättelsetjänster, politiska ledare och privata aktörer agerar tillsammans, är pengar och hemligheter lika viktiga som vapen. Och hemligheterna är till salu.

”Folk vill gärna tro att världen styrs av lagar och regler”, säger Cooper. ”I själva verket styrs den av hemligheter och utpressning”.

Att kalla det en ”konspirationsteori” är därför ett bekvämt sätt för dem som vill undvika obehagliga frågor att slippa behöva gräva djupare.

Varför vägrar medierna att granska historien på djupet?

Trots att Jeffrey Epstein-affären har alla ingredienser för en journalistisk världssensation – sex, makt, internationella konspirationer, underrättelsetjänster och komprometterande material på världsledare – har etablerade medier visat en märklig ovilja att gräva på djupet. Visst, de rapporterade om hans gripande och rättegångar, och om hans död. Men inga större tidningar eller tv-bolag har verkligen följt trådarna till slutet.

Darryl Cooper kallar det ”den stora gåtan”: varför står det inte reportrar utanför Alexander Acostas hus varje dag och frågar vad han menade när han sade att Epstein ”tillhörde underrättelsetjänsten”? Varför har ingen ställt de självklara frågorna till William Barr, som övervakade den officiella utredningen efter Epsteins död? Varför får vi bara enstaka dokumentärer om övergreppen, men inga större granskningar av nätverket som skyddade honom?

Det är inte för att historien saknar sprängkraft – tvärtom. Den är för sprängfylld av mäktiga namn. Många av de som kan ha komprometterats, eller som själva suttit på inflytande över Epstein, tillhör samma sociala kretsar som journalisterna som skulle granska dem. Andra kontrollerar mediebolag eller har tillräckligt inflytande för att sätta stopp.

Cooper påpekar att självcensur är en stor del av problemet: reportrar vet att om de gräver för djupt i vissa ämnen riskerar de sin egen karriär. Att låta bli att ställa frågor är bekvämare, och på kort sikt mindre farligt.

Det faktum att så många självklara frågor aldrig ställts är i sig ett tecken på att historien inte bara handlar om Epstein. Den handlar om ett större nätverk som fortfarande är intakt – och om en presskår som, medvetet eller ej, lärt sig att titta bort.

Som Cooper säger: ”Det är inte konstigt att folk kallar det en konspiration. Det konstiga är att ingen vill undersöka den”.

Vem styr egentligen världen?

När man granskar Jeffrey Epsteins liv framträder en helhetsbild som är både skrämmande och avslöjande. Han var en man som till synes kom från ingenstans, utan examen, utan förmögenhet, och med en karriär byggd på märkliga sammanträffanden. Ändå lyckades han klättra till toppen av den globala maktpyramiden – för att han erbjöd det som de verkligt mäktiga behövde: diskretion, kompromat och pengar i rätta fickor.

Epstein var ingen ensam galning. Han var en kugge i ett maskineri som få vill erkänna existerar: ett globalt nätverk där nationella underrättelsetjänster, privata fixare och korrupta politiker samarbetar i skuggorna. Där brott används som verktyg. Där hemligheter är valuta. Där komprometterande material är makt.

Som Darryl Cooper påpekar var Epstein inte unik. Han var bara ovanligt synlig. För varje Epstein som avslöjas finns många andra som fortfarande verkar i mörkret, skyddade av samma nätverk som en gång skyddade honom. Det är därför ingen egentligen vill veta hela sanningen – för den skulle avslöja hur liten vår kontroll över våra institutioner egentligen är.

Hans död avslutade inte historien. Tvärtom. Den lämnade oss med en påminnelse om att de krafter han tjänade fortfarande finns kvar. Och att frågan vi borde ställa oss inte är: vem var Jeffrey Epstein? Utan snarare: vilka var det som behövde honom – och vilka är det som fortfarande håller i trådarna?

Som Cooper sammanfattar:
”Folk vill gärna tro att världen styrs av lagar och regler. Men i själva verket styrs den av hemligheter och utpressning. Det är ett spel – och vi får bara se bråkdelen av det som pågår”.

Reza Nasouri