MORGONDAGENS DAGSTIDNING –
Donera Annonsera Om Nya Dagbladet Kontakt
Globe
Nya Dagbladet
Breaking News
Annons:
Den här artikeln publicerades för 8 år sedan

https://nyadagbladet.se/analys/sa-har-trump-skott-sig-under-sitt-forsta-ar/

Analys

Så har Trump skött sig under sitt första år

Idag lördagen den 20 januari 2018 har det gått exakt 365 dagar sedan Donald J. Trump blev USA:s 45:e president. NyD:s Alexander Almqvist-Paajanen utvärderar Trumps första år vid makten.

Uppdaterad mars 25, 2018, Publicerad januari 20, 2018 – av Alexander Almqvist
Donald Trump svär presidenteden den 20 januari 2017 framför chefsdomare John Roberts
6 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

För att analysera Trumps första år som president måste man gå tillbaka till november 2016, efter det att Trump blev "President-elect". Det var då som Trump och hans närmaste rådgivare, särskilt New Jersey-guvernören Chris Christie och Mike Pence, som då var Vice President-elect.

Trump fyllde sitt kabinett och administration med det som kom att kallas för de tre g:na: "Goldmans, generaler och gaziljonärer". Med detta pekade man på antalet miljardärer, generaler och personer med bakgrund från Goldman Sachs som tog plats i administrationen.

Flertalet av de personer som Trump nominerade tillhörde etablissemanget. Däribland finansminister Steven Mnuchin, som var finanschef för Trumpkampanjen med en bakgrund från Goldman Sachs och som varit medlem i det ökända sällskapet Skull and Bones. Trots sin tvivelaktiga bakgrund inom Goldman Sachs och Skull and Bones har Mnuchin, som är av judiskt ursprung (hans familjs ovanliga efternamn är en omskrivning av Menucha, som i sin tur härstammar från det hebreiska namnet Menachem), skött sitt jobb väl och kan ses som en av Trumps trognaste män i Vita huset.

Donald Trump satte direkt agendan för hur han ska styra USA redan vid presidentinstallationen fredagen den 20 januari 2017. Han spydde öppet galla över det korrupta etablissemanget i Washington DC och svor att alltid sätta USA först.

Annons:

– Vi ska ha en öppen inställning till omvärlden och skapa goda relationer, men från och med nu kommer vi alltid att sätta vårt eget land i första rummet.

Den första "skandalen" för Trumpadministrationen kom snabbt. När Vita husets dåvarande pressekreterare Sean Spicer skällde ut medierna för sina falska nyheter om publikantalet på Trumpinstallationen råkade Spicer, av misstag, säga att Trumps installation var den mest välbesökta presidentinstallationen någonsin. Uppgifter som var lika felaktiga som medias bilder på de stora luckorna i publikhavet i Washington DC. Media nämnde sällan att bilderna togs en halvtimme innan installationen ens hade hunnit starta.

Trump gavs knappast en ärlig chans av etablissemangsmedia. Det märktes särskilt när det omtalade inreseförbudet från sju muslimska länder startade. Trots att det var ett av Trumps främsta kampanjlöften stod etablissemanget med öppen mun och knappt kunde tro sina ögon att det fanns en president som förverkligade ett av sina löften. Inreseförbudet orsakade dock stora problem för även oskyldiga resenärer och, även om det var nödvändigt, kunde ha utförts bättre. Det slog generalen John F. Kelly, då chef för Homeland Security fast. Kelly agerade hedersamt och rakryggat när han vittnade inför kongressen och tog på sig ansvaret för hur inreseförbudet infördes. Det hade knappast några av Kellys föregångare som Michael Chertoff eller Janet Napolitano gjort. Värt att nämna är att Kelly är en pensionerad fyrastjärnig marinkårsgeneral. Sådana personer tenderar oftast till att vara extremt lojala och rakryggade.

Trumps administrations första egentliga nederlag kom i februari när säkerhetsrådgivaren Michael Flynn fick sparken från sitt uppdrag efter att han ljugit för vicepresident Mike Pence. Flynn står nu åtalad för att ha ljugit för FBI om sina kopplingar till utlandet. Från början vad det tänkt att viceamiralen Bob Harward skulle efterträda Flynn. Efter att Harward tackat nej, ett svaghetstecken för Trumpadministrationen, för att istället fortsätta som lobbyist åt vapenindustrin, föll valet på Herbert Raymond "H.R." McMaster, militärhistoriker och generallöjtnant i armén.

I slutet av mars meddelade USA:s FN-ambassadör, krigshöken Nikki Haley, att USA kommer lämna Obamaadministrationens krav på att Syriens president Bashar al-Assad ska avsättas. Uttalandet hyllades och sågs som ett sundhetstecken av de som motsatte sig USA:s imperialistiska utrikespolitik. Haleys ord vägde dock lätt den 7 april. Då beslutade Donald Trump att USA skulle avfyra 59 Tomahawk-robotar mot Al-Shayrat-flygbasen utanför Homs. Trots att endast 23 av de 59 kryssningsrobotarna träffade basen, och orsakade minimal skada, sågs beslutet som en kniv i ryggen på Trumps trognaste kärnväljare. Trump har, bortsett från just den bombningen, skött sig godkänt i konflikten i Syrien och har hjälpt Bashar al-Assad att vara nära att vinna inbördeskriget i landet. Detta trots Trumpadministrationens negativa retorik om al-Assad. I efterhand kan man tolka bombningen av Syrien som en komplicerad form av signalpolitik.

I utrikespolitiken har fokus hamnat på Islamiska staten i Irak och Syrien samt Nordkoreakrisen. Under Trump och den hårdkokte försvarsministern James "Mad Dog" Mattis ledning har IS tvingats till reträtt i både Irak och Syrien och bedöms vara så gott som besegrade. Trots att den USA-ledda koalitionen mot IS använt sig av kemiska vapen som vit fosfor för att besegra IS har strategin visat sig bära frukt.

Konflikten med Nordkorea ser inte ut att kunna lösas på diplomatisk väg inom de närmsta åren. Trump har skärpt retoriken mot den kommunistiska diktaturen och dess ledare Kim Jong-un, som Trump kallat för "sick puppy" (mentalt störd person) och "rocket man". Trump har även hotat att angripa landet med "eld och vrede som världen tidigare inte skådat" om landet fortsätter med sina missiltest. Missiltesten har fortsatt men utan att leda till någon amerikansk militär intervention.

Inrikespolitiskt har ekonomin och invandringen stått i fokus. Sedan Trump valdes i november 2016 har börserna rusat. Trots misslyckanden med att avskaffa Obamacare fick Trump och Republikanerna en stor seger när man i december fick igenom sin enorma skattereform. Reformen har på bara någon månad fått hundratals amerikanska företag att höja lönerna för sina anställda och Apple meddelade nyligen att man tack vare skattereformen kommer investera 350 miljarder dollar, motsvarande 2,8 biljoner kronor, i den amerikanska ekonomin de närmsta fem åren. Kritiker menar samtidigt att skattereformen endast är till för att sänka skatterna för de allra rikaste i USA, men hittills har den varit en stor succé för Trump och Republikanerna.

Att stoppa den illegal invandringen och bygga en mur längs gränsen till Mexiko var kanske Trumps främsta vallöfte. Muren har ännu inte byggts, även om prototyper av den byggts i San Diego, men den illegala invandringen till USA under 2017 har varit den lägsta på 17 år, en minskning med 73 procent jämfört med 2016. Förhoppningsvis kommer den att vara ännu lägre när muren är på plats. Antalet illegala invandrare som arresterats av den amerikanska invandringspolisen ICE ökade med 42 procent jämfört med 2016. Trots detta har antalet illegala invandrare som utvisats minskat med sex procent. Detta beror bland annat på att antalet personer som försöker korsa gränsen via Mexiko minskat kraftigt (ett resultat av Trumps satsningar på gränsvakter) samt att liberala domstolar förhindrat deportationer av kriminella illegala invandrare.

Den påstådda kopplingen mellan Donald Trump och Rysslands Vladimir Putin har inte kunnat gå att bevisa. Trots detta har etablissemangsmedia, såväl i USA som i Sverige, låtit detta bli det mest omtalade ämnet i amerikansk politik. Etablissemangsmedia, FBI och Rysslandsutredaren Robert Mueller har vänt ut och in på Donald Trump och hans bakgrund och fortfarande inte kunnat koppla ihop Trump och Putin. Det återstår att se hur länge denna charad från etablissemangsmedia kommer fortsätta innan man fokuserar på någonting annat i hopp om att avsätta Donald Trump.

Avslutningsvis kan man se Donald Trumps första år som president som ett lyckat sådant. Han har fått igenom många av sina vallöften, framförallt har den illegala invandringen minskat, ekonomin rusar, IS i stort sett besegrat och nomineringen av Neil Gorsuch till högsta domstolen har setts som lyckad av både liberaler och konservativa.

Trots detta har Trump mycket att bevisa under 2018. Han måste se till att muren börjar byggas; att illegala invandrare som grips faktiskt deporteras; att USA inte ägnar sig åt regimskiftespolitik i andra länder; samt att hantera hotet från Nordkorea. Jag ser hoppfullt på 2018 och hoppas att Trump alltid kommer sätta det amerikanska folket först, precis som han lovat.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

https://nyadagbladet.se/analys/konspirationen-mot-trump-del-3/

Analys

Konspirationen mot Trump – Del 3

Presidentvalet i USA

Dan Ahlmark

I den avslutande delen av artikelserien om Demokraternas attacker på Trump och dolda maktstrukturer ställs den avgörande frågan: Kan Demokraterna längre acceptera att förlora makten – eller har kulturmarxismens genomslag gjort partiet helt oförmöget att respektera folkets vilja och demokratiska principer?

Publicerad oktober 24, 2025 – av Dan Ahlmark
Det demokratiska partiet accepterade 2016 helt enkelt inte att en motståndare med en klart avvikande politik vann presidentvalet.
6 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Genom projektet Russian Hoax och åtgärderna genomförda på grund av det fick den demokratiska administrationen en nämnvärd del av det amerikanska folket att i viss utsträckning eller totalt tro att Trump varit i samarbete med ryssarna i syfte att bli vald. Genom en falsk underrättelserapport i januari 2017 om rysk valpåverkan gavs temat stöd. Det innebar en mycket kraftig upptrappning av medias allmänna förtal av Trump efter valsegern. Detta lade många hinder i vägen för honom, men vilka han övervann genom kraften i sin personlighet. Sedan kom covid-19 och förstörde det sista presidentåret.

Den kommande juridiska granskningen av händelseförloppet gällande den falska anklagelsen med mer kommer säkerligen också att behandla vissa senare händelser under Biden-administrationen, som berörde Trump. Det finns där ett antal potentiella oegentligheter att granska. Manipulation av händelseförloppet och åtalen gällande konflikten kring Kapitolium den 6 januari 2021 är ett av dem. En objektiv granskning av händelseförloppet ger inget underlag för att påstå att det var ett försök till statskupp och att syftet var att omstörta det politiska systemet. De allra flesta, som åtalats och dömts för brott i det sammanhanget, har också redan benådats genom Trumps beslut. Ett antal åklagare, som arbetat med dessa fall, har avskedats genom oprofessionellt eller olämpligt beteende vid upprättande och genomförande av åtalen.

Vissa demokratiska ledares beteende till exempel Pelosis försök att förvandla oroligheter till uppror mot staten kommer nog att granskas. Misstanken är ju att demokraterna medvetet såg till att ”upproret ” utvecklades på sätt som skedde just i syfte att skapa en krisatmosfär i representanthuset. Denna hjälpte sedan syftet att snabbt avvärja alla invändningar mot presidentvalet och få detta godkänt. Ett annat område för kommande undersökningar blir legaliteten av genomförandet och resultatet av presidentvalet 2020.

Lawfare

Demokraterna intensifierade under Biden sina ansträngningar avseende Lawfare det vill säga man använde konstruerade åtal mot personer man vill straffa av politiska skäl (och särskilt då i demokratiska stater, där man kunde använda trogna domare och domstolar för att erhålla avsedda domar). Trump råkade själv ut för sex sådana åtal, men som med stora kostnader kunde avvärjas.

Annons:

Ett antal av Trumps vänner, anhängare och viktiga befattningshavare i hans administration åtalades under Biden perioden och dömdes till fängelsestraff för olika ”brott”, exempelvis Peter Navarro, som är en ledande rådgivare bakom hans handelspolitik. De drabbades sålunda också av demokraternas Lawfare troligen i första hand för att inge fruktan för att arbeta och stå emot det demokratiska partiet. Vissa som Peter Navarro har sedan återkommit på höga poster under 2025.

Vilken är demokratiska partiets framtid?

Syftet med alla åtgärder mot Trump var att genomföra en långsam statskupp i form av en eller flera konspirationer. Dessa syftade till att eliminera resultatet av presidentvalet 2016, vilket i sig innebär ett direkt angrepp mot demokratiska principer. Detta kunde nås genom att Trump personligen inte skulle orka med de stora påfrestningarna eller fann sig vara tvungen att avgå på grund av bristande stöd. Man förväntade sig inte att han personligen syntes få mera kraft just genom motgångarna, eller att hans anhängare trots ständiga, systematiska och kraftfulla medieangrepp vägrade att alls tro på den negativa informationen. Istället verkade de knytas starkare till Trump. Det var ett helt exceptionellt beteende av en sådan mängd av människor. Det talar något om styrkan i den motvilja så många amerikaner hade och har mot pressen och vänstern.

Innebörden av Demokraternas beteende att inte godkänna resultatet av ett demokratiskt val kan vara ännu allvarligare än vad som hittills framgått. Är det så att det demokratiska partiet inte längre kan acceptera ett val, där någon annan än en demokrat segrar? Om detta är eller blir en konstant attityd hos det partiet, blir den inrikespolitiska utvecklingen i USA ytterst dyster.

Många tidigare demokrater hade troligen hoppats på en normal utveckling av partiet efter förra årets stora nederlag. Men det demokratiska partiet består inte som gårdagens av socialliberala, pragmatiska medlemmar av vilka vissa delvis hade socialdemokratiska tendenser. Radikaliseringen efter segern över Sovjetunionen av skolan och universiteten, kulturlivet och mängder av organisationer i samhället har skapat en radikal kader av politiskt aktiva som inte kommer att ge upp någon vänsterpolitik. Kulturmarxism är numera den utmärkande ideologin hos många i partiet, och det är en modern variant av marxismen, men med andra ord och huvudsakliga intresseområden. I bägge fallen är huvudmålet politisk makt. Sådana medlemmar har redan stort inflytande eller makt i partiorganisationerna i många stater och ser sig som den kommande majoriteten i partiet. Genom sin hårda attityd mot andra, som visar kanske mindre åsiktsskillnader till de troende, skräms eller hålls traditionella moderater bort från inflytande i partiet på många nivåer.

Att på några få områden kanske lämna eller tona ner extrema åsikter som att män kan bli gravida och dylikt kan väl ske, men någon allmän återgång från wokeism och därmed kulturmarxism sker inte på kort sikt. Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt. Om man fått in en nämnvärd del nymarxister är ett återvinnande av en partiorganisation kanske inte möjlig. Kommunister ger inte upp, lämnar inte från sig makt, och valnederlag tenderar nog främst till att man väljer ännu mera radikalism.

Det demokratiska partiet och många av dess valda representanter och befattningshavare accepterade 2016 helt enkelt inte att en motståndare med en klart avvikande politik vann presidentvalet. En drivande kraft för den hållningen var Obama. För honom var situationen, att få av hans förslag blivit bekräftade som lagar. De var Executive Orders, som då nästa president omedelbart helt kunde eliminera. Det innebar det USA Obama skapat kunde nedmonteras och försvinna på en vecka. Det var ett annat skäl till att Obama inte kunde acceptera att Trump vann över Clinton.

Den viktiga frågan är då om demokraterna kan ändra synsätt och sin politik och återgå till att bli ett normalt parti, som accepterar författningens regler om maktskifte. Med tanke på att kulturmarxismen nu är så starkt etablerad i det federala partiet, och partiapparaten i delstaterna numera också är penetrerad av marxister, finns anledning att vara pessimistisk om utvecklingen. Men om en verkligt stark och populär demokratisk ledare framträder, som vill eliminera huvuddelarna av wokeism i partiet och stöttas av tillräckligt många demokratiska partimedlemmar, kan ett sådant försök eventuellt lyckas.

Om inte ger det i så fall ett utrymme för ett tredje parti som troligen kommer att likna det tidigare demokratiska. Med tanke på att alternativet annars är MAGA vs Kulturmarxism syns detta vara det sannolikaste alternativet för en fredlig politisk utveckling i USA.

 

Dan Ahlmark

I de två första delarna beskrivs hur Russiagate och Mueller-rapporten formade eftervalsdynamiken, samt hur Obama-administrationen illegalt lät privata företag använda NSA:s databas för att spionera på politiska motståndare – den största politiska skandalen i USA:s historia. De kan läsas här och här.

 

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/analys/konspirationen-mot-trump-del-2/

Analys

Konspirationen mot Trump – Del 2

Presidentvalet i USA

Dan Ahlmark

I denna artikelserie i tre delar ges vi en helhetsbild av de händelser och dolda makt- och underrättelsestrukturer som har präglat den amerikanska politiken från valet 2016 till 2020. I den andra delen får vi veta hur Obama-administrationen illegalt lät privata företag använda NSA:s övervakningsdatabas för att spionera på politiska motståndare – ett konstitutionsbrott som beskrivs som den största politiska skandalen i USA:s historia.

Publicerad oktober 20, 2025 – av Dan Ahlmark
Hillary Clinton löper stor risk för åtal då hon stod bakom idén om en falsk utredning mot Trump.
9 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Demokratiska anhängare inom olika delar av den federala förvaltningen inklusive justitiedepartementet, FBI och underrättelseväsendet deltog även efter installationen av Trump i sabotaget att på olika sätt skada presidenten. Det skedde bland annat genom otaliga läckor till pressen av material som på något vis kunde vara negativt och synas skada presidenten. Ett antal sådana anställda kommer nu säkerligen att lagföras. Ifall läckt material även faller under sekretesslagstiftningen kan även kontaktade journalister som publicerat materialet åtalas.

Anklagelserna mot Trump försvårade bland annat rekryteringen av ledare inom hans administration. Trump hade från början mindre kännedom om och färre kontakter med ledande politiker, vilket medförde att han till höga poster stundtals rekryterade personer vars åsikter i mycket avvek från hans.

Det var då personer vars mål var att allmänt bevara status quo och dessutom att inte allvarligt skada det demokratiska partiet. Detta skulle ju skada samarbetet inom Uniparty det vill säga de informella och nära kontakter de ledande politikerna i bägge partierna främst inom kongressen hade med varandra. Med tanke på eventuella kommande valnederlag ville ingen där vidta åtgärder som personligen skulle allvarligt skada motståndarna (eller sådana ekonomiska intressen ledande partirepresentanter hade gemensamt på grund av sina positioner). Att valutslaget och väljarna ignorerades genom detta samarbete togs ingen hänsyn till. Att den Djupa Staten automatiskt skyddades genom detta nära samarbete mellan ledande politiska aktörer från bägge partier är uppenbart. Tyvärr var bägge Trumps justitieministrar personer med sådana delade lojaliteter.

Den förste justitieministern, Jeff Sessions, hade av någon anledning tidigt utan att meddela presidenten avstått från att juridiskt på något vis hantera Russian Hoax. Istället hade hans ersättare på området fått ansvaret och kunde vidta olika åtgärder som passade demokraterna, till exempel tillsättandet av Muellerutredningen. När den nye justitieministern Bill Barr tillsattes 2019 inledde han efter påtryckningar från Trump en utredning under John Durham avseenden Russian Hoax, vilken till en del publicerades ett par år efter starten av Biden-administrationen. Inga politiskt intressanta resultat framkom.

Annons:

Skälet till detta var att gränserna för utredningen drogs av Barr så att inga politiker eller anställda av dem eller personer politiskt utnämnda av Obama eller anställda inom den federala förvaltningen kunde förhöras. Därför kunde de ej heller åtalas. Bara ett sådant åtal skedde och då med syftet att dölja denna destruktiva princip. Den republikanske justitieministern skyddade därigenom Obama-administrationens alla handlingar mot Trump från att bli kända och kunna straffas. Det har senare avslöjats att Barr senare arbetade aktivt för att hindra Trump att kunna ställa upp för en andra presidentperiod1. Durham efterlämnade dock ett hemligt komplement av sin utredning, vilken frisläpptes i juli 2025, och innehöll viktigt material2,3.

Förutom den vanliga Lawfare ställdes Trump under sin första period också två gånger inför riksrätt (anklagelser om 1. maktmissbruk gällande ett samtal med Ukrainas president i juli 2019, och 2. sitt agerande vid Kapitolium 6 januari 2021. Det var en typ av konstitutionell Lawfare, vilken bland annat visade betydelsen av UniParty. Det var i bägge fallen dock klart från början att åklagarna inte skulle nå den behövliga majoriteten, så huvudsyftet med åtalen är oklart.

Visselblåsare träder nu under Trumps andra presidentperiod fram i många delar av den federala förvaltningen beträffande olika typer av politisk kriminalitet. Givet att Pam Bondi nu verkligen har den nödvändiga kraften och inte låter justitiedepartementet passiviseras genom sin kraftiga majoritet av demokratiska anställda, kan eventuellt rättvisa äntligen börja skipas.

Att straff verkligen kan komma att utdömas för de kriminella handlingar, som begicks mot presidenten under dennes första period, påminner mera om innehållet i en politisk roman än om verkligheten. Under 2021–24 syntes ju en sådan händelseutveckling vara totalt orealistisk. Men rättegångar kan nu ske troligen även gällande brott utförda tidigt, ifall man kan få domstolar att se olika på varandra följande brott som tillhörande samma grupp med ett gemensamt syfte att skada den republikanska presidenten. I så fall påbörjas preskriptionstiden vid tidpunkten för det sista brottet i en sådan grupp av åtal.

Vilka kommer att åtalas?

Vi ser nu troligen inledningen av en period där många personer som begått brott i samband med den långsamt fortgående kuppen mot Trump kommer att bedömas av rättssystemet. Att ledarna för ett politiskt parti, som det demokratiska, inklusive en sittande president och samhällets högsta befattningshavare har initierat och godkänt allvarliga kriminella handlingar, vilka sedan detaljplanerats och utförts av statliga federala tjänstemän på lägre nivå, är sällsynt. Västerlandets största demokrati betedde sig plötsligt som en tredjevärldsdiktatur, samtidigt som dess media ansedda som de ledande i världen hyllade eller undvek att behandla och istället sökte dölja utförda brott.

Vi vet ännu inte vilka åtalspunkterna blir mot olika aktiva. Av nyligen framkommet material syns Obamas uppenbara kriminella handlingar4 ha orsakats av betydligt allvarligare skäl än genomförandet av en falsk underrättelseutredning, som allvarligt skadade Trump. Han räddade Clintons Russian Hoax från att krossas av Underrättelsesektorns negativa syn på dess slutsatser i december 2016 av ett annat skäl. I och med att Trump blivit president behövde Obama nämligen det ryska materialet för att dölja ett mycket stort brott, som bland annat innebar att man bröt mot Fjärde Tillägget till konstitutionen.

Skälet till hans agerande orsakades tydligen av behovet att använda det ryska materialet för att om möjligt kunna motivera den avlyssning och det politiska spionage avseende Trump (men tidigare också alla andra republikanska presidentkandidater), som skett under 2015 men särskilt 2016. Men dessutom syns sådant spionage ha utförts under många år mot kanske tiotusentals amerikaner. Obama hade under sin andra presidentperiod nämligen tillåtit att ett system utvecklats, som lät olika företag som hade kontrakt med FBI att utnyttja NSA:s gigantiska databas – vilken ju skapas genom ständig elektronisk övervakning av alla amerikaner och innehavare av permanenta visum, samt utvalda utlänningar. Sådana företag använde sedan materialet för direkta politiska ändamål och helt i strid med lagstiftningen5 och konstitutionen.

Materialet gav nämligen tillgång till precis alla data från amerikanarnas (eller utvalda världsmedborgares) mejl- eller ip-konton, telefonnummer (med allt material om samtalstider, texter, samtalspartners och så vidare), allt material från andra elektroniska media, alla transaktioner och alla uppgifter på valfria och angivna bankkonton eller kreditkortskonton och så vidare. Vi kan utgå från att tillgången till data som kontraktsföretag knutna till FBI hade i största utsträckning berodde på politisk pålitlighet och att man arbetade för administrationen6. Obama hade alltså av politiska skäl uppenbarligen tillåtit övervakning av sina politiska motståndare med hjälp av detta gigantiska system. Det var ett grundläggande brott bland annat mot konstitutionen, och en politisk skandal större än någon i USA:s politiska historia. Den har benämnts Spygate.

När det var klart att Trump skulle bli den valda presidentkandidaten inriktades ansträngningarna från Obama-administrationen på honom. Detta hade nu blivit mera komplext eftersom chefen som ansvarade för National Security Agency – amiralen Mike Rogers – plötsligt i mars 2016 underrättats om en kraftigt ökad användning av databasen åtminstone det senaste halvåret från FBI:s kontraktsföretag. Utnyttjandet var volymmässigt mycket stort liksom att i stor utsträckning överenskomna begränsningar i typer av sökande inte observerades av dessa företag. Rogers stoppade därför i april möjligheten för kontraktsföretagen att använda databasen. Däremot kunde anställda i till exempel FBI fortfarande använda den. FBI och CIA kunde fortfarande kontinuerligt nå för dem intressant information.

Vi kan anta att alla republikanska presidentkandidater fram till Trumps ledarskap var klart övervakades på detta sätt. Vad Obama då behövde efter valet var något skäl att dölja detta ytterst allvarliga missbruk och brott mot konstitutionen. Att få godkännande av den aktuella domstolen för elektronisk övervakning och gällande medarbetare i Trumps valorganisation var en början, och det målet nåddes hösten 2016. Domstolen (FISA Court) har ett brett allmänt ansvar för FBI:s skötsel av kontakter med databasen. Dess ordförande (Rosemary Collyer) har senare i en 99 sidor lång utredning mycket starkt kritiserat FBI för misskötseln och regelbrotten som dess kontraktsinnehavare begått7.

Rogers informerade efter Trumps valseger – utan att meddela sin chef inom Underrättelsetjänsten – presidenten om, att han övervakades. Det medförde att Trump i väntan på Vita Huset flyttade sitt kontor till nya och egna lokaler. Men att under minst fyra år, kanske sex, ha låtit betrodda demokrater spionera fritt på politiska motståndare med förbjudna verktyg och på sätt, som ej tillåts enligt författningen, är inte lätt att dölja ständigt. Man lyckades med detta under Trumps första presidentperiod (på grund av att demokratiska chefer tilläts fortsätta verka i FBI och Underrättelsesektorn) och naturligtvis under Biden-administrationen, men tystnaden kan nog inte längre hållas. Eftersom detta är en politisk skandal betydligt större än Russian Hoax, är frågan hur detta skulle kunna ske. Utgående från spörsmålet vi började med, är frågan om inte detta beteende ändå är så allvarligt, att Obama inte kan undgå att ställas inför rätta?

Hillary Clinton torde löpa stor risk att åtalas. Hon var ju initiativtagare och initialt ansvarig för idén att med en falsk utredning finansierad av henne starta hetsen mot Trump och sedan utnyttja det påhittade materialet. Avgörande blir kanske frågan om ett åtal mot henne kan tillåtas ske utanför geografiska områden, där demokraternas politiska dominans annars gör det närmast omöjligt att få välkända demokratiska ledare fällda i domstol.

Cheferna för FBI, CIA och ODNI (Office of Director of National Intelligence) dvs Brennan, Comey och Clapper samt ett antal andra höga befattningshavare inom dessa organisationer kommer troligen att åtalas liksom eventuellt vissa anställda inom det amerikanska justitiedepartementet. Ett antal av de aktiva där, som arbetade mot och skadade Trump, avskedades redan under hans första presidentperiod, men straffades inte i övrigt.

Ett av målen för åklagarna är då att fånga in så många åtal och åtalade som möjligt inom en och samma åtalsformulering eller som åtal med ett tydligt gemensamt syfte. Detta skulle bland annat möjliggöra att tidpunkterna för preskription förskjuts, och man kan välja stora juryer och platser för rättegångar i andra stater än demokratiska Virginia, New York eller District of Columbia.

 

Dan Ahlmark

Första delen i artikelserien handlar om hur anklagelserna mot Trump i samband med Russiagate och Mueller‑rapporten formade den omedelbara eftervalsdynamiken i landet. Den kan läsas här.

 

Källor och referenser:

(1) Project Veritas – Episode 2: Former Attorney General Bill Barr Held Secret Meetings to Plot Prosecutions of Trump Block His Political Comeback

(2) PJ Media – Durham Annex Bombshell Exposes New Twist in Russian Collusion Hoax

(3) DNYUZ – WILLIAM SHIPLEY: What the Durham Annex tells us about the Russiagate hoax

(4) Director of National Intelligence – New Evidence Uncovers Obama-Directed Creation of False Intelligence Report Used to Launch Years-long Coup to Undermine President Trump and the American People

(5) The Conservative Treehouse – Outline #5 – The Full Spectrum Criminal Surveillance Conducted by The United States Government

(6) The Conservative Treehouse – Outline #5 – The Prequel

(7) SCRIBD – Top Secret FISA Court Order - President Obama Spying On Political Enemies

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/analys/konspirationen-mot-trump-del-1/

Analys

Konspirationen mot Trump – Del 1

Presidentvalet i USA

Dan Ahlmark

I denna artikelserie i tre delar ges vi en helhetsbild av de händelser och dolda makt‑ och underrättelsestrukturer som har präglat den amerikanska politiken från valet 2016 till 2020. I den första delen får vi veta hur anklagelserna mot Trump i samband med Russiagate och Mueller‑rapporten formade den omedelbara eftervalsdynamiken i landet.

Uppdaterad oktober 20, 2025, Publicerad september 26, 2025 – av Dan Ahlmark
Falska narrativ gjorde vanliga människor till nyttiga idioter i ett politiskt kuppförsök.
7 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Artikelns huvudfråga är vad som egentligen hände beträffande presidentvalet 2016. Artikeln innehåller därför en summering och slutsatser gällande viktiga delar av den politiska händelseutvecklingen i USA under främst perioden 2016–2020. Den berör inte politiska brott i delstaterna eller valfusk gällande valet 2020.

Underlaget bygger delvis på min artikelserie från 2018 i Nya Dagbladet1, som noggrant granskade den serie av händelser riktade mot Trump, som inträffade främst 2016–2018. Det var redan då med rätta källor inte svårt att fastställa sanningen om vad som egentligen tilldrog sig och drev på det dramatiska skeendet. Under åren 2017–2018 kunde privatpersoner, vilka tog del av vad välinformerade och kunniga amerikanska alternativa media hittade och publicerade, i huvudsak objektivt följa händelseutvecklingen. Dessa analytiker hade olika källor och förmågor att klarlägga komplexa sammanhang och utforska sanningen, men den som genomgående var överlägsen ansvarade för bloggen ”Theconservativetreehouse.com”. Kvalitén och mängden av information där imponerade och det var lätt att tro att ett antal personer bidrog till denna volym av högkvalitativt material. Till skillnad från MSM i Sverige kunde därför läsare i Sverige av Nya Dagbladet ta del av sanningen om Russiagate.

De hypoteser och beskrivningar av de politiska sammanhangen, som presenterades bland annat vid den tidpunkten, påstods då av media vara konspirationsteorier men har idag visat sig vara mycket tidiga avslöjanden av flera ytterst allvarliga kriminella sammansvärjningar mot en folkvald president – Trump. Man kan därvid konstatera att innehållet i min artikelserie nämnd ovan genomgående bekräftats av den nya information, som sedan – och främst i år – framkommit i många källor. Det material, som cheferna för det nationella underrättelseväsendet och CIA (Tulsi Gabbard2 och John Ratcliff3) fått fram och offentliggjorde i juni–juli i år, är då av särskild vikt.

Det var dock tidigt uppenbart att motståndet mot Trump innebar en sammansvärjning eller konspiration mellan ledande medlemmar i det demokratiska partiet samt höga befattningshavare i Obamas justitiedepartement och underrättelsesektorn. Det fanns 2017–2018 inte tillräckligt med material tillgängligt för mig i syfte att då kunna bedöma Obamas roll annat än att omfattningen och arten av vidtagna åtgärder mot Trump och hans valkampanj och senare mot hans administration gjorde det troligt, att besluten inte kunde ha fattats på administrativ chefsnivå. De var nämligen av arten att behöva ett politiskt godkännande på högsta nivå2.

Annons:

Nu vet vi av detta nya material att president Obama, tillsammans med Hillary Clinton, var den drivande kraften bakom genomförandet av projektet Russian Hoax.

Vilken var händelseutvecklingen?

Det är en remarkabel kedja av händelser som inträffade 2016–2019 gällande misstänkliggörandet av Trump för att ha använt utländsk – rysk – hjälp för att vinna presidentvalet 2016. Den 23 juli i år publicerade således Tulsi Gabbard, (vilken som chef (DNI) för ett samordnande organ (ODNI) samordnar resultat från USA:s 16 viktigaste organisationer inom underrättelsetjänsten och kan offentliggöra information från dessa) den anmärkningsvärda redovisningen från september 2020 från det av republikaner ledda underrättelseutskottet i Representanthuset.

Efter valet i november 2016 kom underrättelsesektorn i en utredning fram till att ringa stöd fanns för misstanken om rysk preferens gällande Trump jämfört med Clinton eller överhuvudtaget någon nämnvärd påverkan på valet av ryssarna. President Obama hindrade då den 8 december att denna utredning publicerades. Istället tillsattes och genomfördes skyndsamt en ny utredning med en helt annan slutsats. I denna deltog bara små delar i 4 av de aktuella 17 underrättelseorganisationerna, och rapporten skrevs av bara fem personer särskilt utvalda av CIA-chefen Brennan. Underrättelsechefen Clapper och FBI-chefen Comey följde också arbetet, och Clapper deltog i arbetet att även med hot tvinga igenom acceptans av den trots oppositionen i ett antal organisationer4. Denna Intelligence Community Assessment (ICA), som utarbetats med målet att bekräfta rysk inverkan på valet till Trumps fördel, gavs den 6 januari 2017 (det vill säga två veckor innan Trumps installation) till Obama. Den har senare av CIA stämplats som en beställningsprodukt, vilkens sätt att produceras bröt mot många accepterade regler3.

Rapporten hemlighetsstämplades naturligen, så att den inte kunde genomgå en objektiv och offentlig granskning, men resultatet läcktes till pressen såsom underrättelsesektorns samlade bedömning. Denna information och slutsatser skapade ett enormt media- och opinionsmässigt motstånd mot Trump, som utmålades såsom en illegitim president. Rapporten skadade honom enormt i ett antal dimensioner just genom att den sades ha tagits fram av den samlade underrättelsesektorn.

Den sittande presidenten Obama hade alltså aktivt tvingat fram en falsk utredning som presenterade helt andra slutsatser än den tidigare – fram till nu – okända seriösa utredningen. På grund av sekretesskäl kunde den nya utredningen inte analyseras av utomstående, vilket varit behövligt, eftersom man inte hade något annat underlag än påhittade rykten om rysk inblandning. Detta möjliggjorde dock flera år av offentlig politisk förföljelse av Trump. Först offentliggörandet i februari 2019 av Robert Muellers utredning gällande Russian Hoax, som tillsatts våren 2017, avslutade hetsen mot Trump som påstådd samarbetspartner till Putin.

Under flera år hade då den republikanska administrationen starkt kritiserats och motarbetats av den helt dominerande delen av media, som dock ända sedan Trump offentliggjorde sin kandidatur hade motarbetat honom. Allmänt hade lögnerna baserade på Russian Hoax försvagat presidenten politiskt och minskat kraften bakom förverkligandet av hans politiska program. Detta innebar en nämnvärd framgång för konspirationen mot Trump (se nedan).

Det finns likheter mellan denna långsamt verkande konspiration alt. kupp mot Trump med de färgrevolutioner, som CIA genomfört (eller försökt genomföra) mot länder, vars auktoritära regeringar USA ogillade. De har framgångsrikt genomförts av CIA mot bland annat länder som Ukraina, Georgia , Kirgisistan, Armenien med mera. Vanliga inslag i dem har varit utnyttjande av internet och mobiltelefoner som sambandsmetoder och för central styrning av motståndsrörelsens aktiviteter samt finansiering genom NGO:s av rörelsens delar. Det gäller till exempel organisationer som innehöll aktiva med olika expertis och mål: påverkan via media bland annat sociala; ledare för demonstrationer och massuppträdanden; ständig tillförsel av besvärande information för regimen genom olika kanaler; stadig upptrappning av trycket mot den aktuella regeringen och så vidare.

Den kunskap och erfarenhet som CIA vunnit och numera besitter, har då troligen delvis sedan 2015 utnyttjats mot organisationens hemland och regering. De stora fördelarna oppositionen allmänt hade i USA var att demokratiska partiet dominerade förutom många delstatsregeringar majoriteten av de federalt anställda (ger möjlighet för kunskap och läckor), alla konventionella media, Hollywood och största delen av underhållningssektorn, utbildningssektorn inklusive universitetsvärlden, de flesta viktiga organisationer i USA, fackföreningarna, största delen av den ekonomiska- och finanssektorn, de allra flesta miljardärer, de globalt verksamma företagen och så vidare. Partiet hade också ett informellt ”samarbete” med organisationer, som gärna använde våld (BLM och andra extrema mindre marxistiska enheter). Att Trump under sin första period ändå så väl kunde motstå den oerhörda kollektiva makt dessa grupper och organisationer representerade är förvånande.

För en detaljerad rekapitulation av olika beståndsdelar och inslag i Russian Hoax hänvisar jag till mina artiklar1 samt nytt material, som redovisas här. En kort sammanfattning är, att presidentkandidaten Hillary Clinton av flera skäl finansierade framtagande av material från Ryssland (Steele Dossier), som falskt anklagade Trump och Putin för samarbete med syftet att få Trump att bli amerikansk president. Ett tidigt skäl för hennes beslut om detta syntes ha varit hennes trängande behov att avleda uppmärksamheten från hennes vana att såsom utrikesminister använda och lagra vissa yrkesmejl på en privat server istället för att använda utrikesdepartementets kommunikationskanaler. Detta var i sig ett svårt brott mot sekretessbestämmelserna. Men skälet för att bete sig så var troligen värre. Hon kunde därigenom dölja att hon som utrikesminister sålde tjänster till olika länder eller parter i syfte att få donationer till den hjälp/biståndsorganisation, som hon och president Clinton ägde. Efter att hon förlorat valet fyllde dock den Ryska Bluffen rollen som hennes främsta svepskäl för valförlusten.

Parallellt med detta genomförde FBI operationen Crossfire Hurricane, vars syfte bland annat var att under 2016 spionera på Trumps kampanj och söka kompromettera kampanjanställda genom påstådda ryska kontakter. Man presenterade senare falskt material från detta arbete för den domstol, som gav FBI tillåtelse till elektroniskt spionage genom utnyttjande av den gigantiska databasen skött av National Security Agency (NSA). Det skedde i syfte att få ett godkännande av den övervakning av Trumps kampanjorganistion påbörjad långt tidigare och då genomförd utan lagligt stöd (se Del 2).

Det har senare alltmer framgått, att huvudskälet till Obama- regeringens engagemang i december–januari gällande Russian Hoax och spionaget mot Trumps valkampanj sannolikt hade en annan och mycket allvarligare orsak än att allmänt söka försvaga honom.

 

Dan Ahlmark

 

Källor och referenser:

(1)  Vakna Upp

Se artiklarna 12 A 1-5; även artiklarna 6-8 är av intresse.

(2) Director of National Intelligence – New Evidence Uncovers Obama-Directed Creation of False Intelligence Report Used to Launch Years-long Coup to Undermine President Trump and the American People

(3) Internewscast – CIA Document Reveals Deception by Intelligence Officials in Russiagate Case
 CIA Note

(4) The Gateway Pundit – Tulsi Gabbard Issues Statement After Releasing Whistleblower Testimony — Insider Says They Were “THREATENED” to Back Obama-Directed Phony Russia Narrative

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/analys/bakom-fasaden-av-15-minutersstaden/

Analys

Bakom fasaden av ”15-minutersstaden”

Totalitära samhällsutvecklingen

Markus Andersson

Under coronarepressionens tidevarv lanserades slagordet "15-minutersstaden" på bred front - ett koncept som omhuldas av globalistiska krafter och framförallt utmålas som "hållbart" och "klimatsmart". Bakom de vackra ordens fasad finns samtidigt en stark dimension av totalitarism inbakad i konceptet.

Publicerad september 20, 2025 – av Markus Andersson
6 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Artikeln publicerades ursprungligen den 25 augusti 2023.

”15-minutersstaden” eller ”Närastaden”, nära förknippad med "den smarta staden", utmålas allt mer frekvent som ett koncept för framtidens städer. Med detta lyfter man fram att städerna ska ha arbetsplatser, kultur, handel, vård, restauranger och nöjen inom gångavstånd för medborgarna.

Tanken om att alla människors behov kan fyllas inom blott några minuters radie har lyfts ända sedan 1950-talet och eventuellt ännu längre tillbaka än så. I samband med coronakrisen fick idéerna ett kraftigt uppsving – bland annat genom C40 Cities Climate Leadership Group. Denna företräder 96 av världens största städer och argumenterar för att man i framtiden bör använda 15-minutersprincipen för stadsplaneringen.

”I en 15-minutersstad kan alla tillgodose de flesta, om inte alla, behov inom en kort promenad- eller cykeltur från sitt hem. Det är en stad som består av levande, människovänliga, kompletta och sammankopplade stadsdelar”, deklarerade man bland annat 2020.

Annons:

En av de städer som kommit längst i denna transformation är Paris, där borgmästaren Anne Hidalgo svurit att omvandla huvudstaden till en cykelvänlig 15-minutersstad.

– Vi måste återuppfinna idén om närhet till staden. Vi vet att det är bättre för människor att arbeta nära där de bor, och om de kan shoppa i närheten och ha den fritid och de tjänster de behöver runt omkring sig också, gör det att de kan ha en lugnare tillvaro. Arbete är mer problematiskt eftersom människors jobb ofta ligger en bit från deras hem, men vi måste tänka om även här. Idag är vår inställning till arbete densamma som den har varit under de senaste 50 åren. Är det alltid nödvändigt att dyka upp någonstans, att vara fysiskt närvarande framför chefen? Det är möjligt att göra saker annorlunda, menar professor Carlos Moreno, som mer än någon annan populariserat konceptet med 15-minutersstäder i Frankrike och även inspirerat borgmästare Hidalgo.

De senare åren har ett flertal städer i Afrika, Asien och Europa hoppat på 15-minutersmodellen eller snarlika modeller – bland andra Singapore, Tel Aviv, Shanghai, Cagliari och Utrecht. Även i Sydamerika och Australien har ledare för städer deklarerat att man vill anamma konceptet.

Hyllas av World Economic Forum

En av de främsta förespråkarna för idén med 15-minutersstäder är den ökända ultraglobalistiska tankesmedjan och maktnätverket World Economic Forum (WEF) som på sin hemsida ofta propagerar för idéerna och presenterar dem som en grund för framtidens städer.

Lisa Chamberlain, som leder WEF-initiativet ”Centre for Urban Transformation”, pekar på att det var under coronapolitikens tidevarv som planerna på 15-minutersstäder verkligen slog igenom och gick från att vara någonting som lät trevligt till ”ett måste”.

”Att tillgodose alla sina behov inom gång-, cykel- eller transportavstånd var plötsligt en fråga om liv och död”, skriver hon.

”När klimatförändringar och globala konflikter orsakar chocker och påfrestningar med allt snabbare intervall och allt allvarligare konsekvenser kommer 15-minutersstaden att bli ännu viktigare”, fortsätter Chamberlain.

Klaus Schwabs World Economic Forum är en varm anhängare av 15-minutersstaden. Foto: World Economic Forum/CC BY-NC-SA 2.0

Även i Sverige har dessa idéer fått ett mycket starkt fotfäste. Företaget Sweco, som beskriver sig som ”Europas ledande konsultföretag inom arkitektur och teknik”, arbetar med att implementera konceptet i Sverige.

– Det som skiljer dagens förutsättningar från det tidigare ABC-konceptet är den starka kopplingen till vår tids digitalisering och klimatomställning, därför kan man förlänga det till ABCDE-staden där D står för Digitalisering och E för Environment/Ekosystem. Vi ser en stark efterfrågan på större livskvalitet och där vi kan leva hållbart, säger Ulla Bergström, chef för Sweco Architects.

”Redan idag lever flera svenska mindre städer efter detta koncept. Men när gång och cykel får ta plats även i större städer, när arbetsplatsen finns där du bor, när vi kan ersätta gator och parkeringsytor med planterade träd och biologisk mångfald, då har vi skapat Närastaden”, lovar man också på sin hemsida.

Kritiker pekar på att 15-minutersstäderna, när de väl har implementerats på allvar, kan användas för att begränsa medborgarnas rörelsefrihet och övriga traditionellt vedertagna rättigheter.

Alla totalitära dystopier säljs självfallet in som humanistiska utopier.

Ett närtida exempel är coronapolitikens kontrollsamhälle, där människor med hänvisning till det stora pandemibedrägeriet tvingades hålla sig hemma eller i sina direkta närområden – en repression som saknar motstycke i Västerlandet i modern tid.

I dessa sammanhang påpekas att 15-minutersstäderna i praktiken kan användas av makthavarna för att ”låsa in” människor i särskilda zoner – som det behövs tillstånd att ta sig ut från och som man, beroende på maktens godtycke, kanske bara får lämna ett antal gånger årligen eller inte alls.

Kameraövervakning, ansiktsigenkänning och andra digitala och fysiska hinder spås användas för att säkerställa att medborgarna håller sig i sina tilldelade zoner, där den som bryter mot den totalitära kontrollen riskerar böter eller till och med fängelsestraff – på motsvarande sätt som "coronaförbrytare" riskerade hårda straff i samband med coronarepressionen.

Covidpassen betraktas av många som en ren testballong för "15-minuterssamhället". Foto: Marco Verch/CC BY 2.0

Man kan fråga sig vad som händer vid nästa stora nödläge som utlyses från maktens sida. Efter covid-eran vet makten nu att majoriteten av medborgarna av allt att döma kommer att foga sig även efter godtycklig och ologisk repression.

Kommer människor kanske helt enkelt att låsas in i sina respektive zoner och fråntas alla möjligheter att ta sig därifrån med hänvisningar till allmänhetens säkerhet? Kommer zonerna vid en kommande "pandemi" att kombineras med tidigare framtagen teknik och användas för att införa någon form av apartheidliknande samhälle, där exempelvis endast vaccinerade får tillåtelse att lämna zonen eller röra sig fritt?

Frågorna är i nuläget förstås hypotetiska och följaktligen svåra att svara på, men det är värt att påminna sig om att samma krafter som drev på de förödande coronanedstängningarna också är särskilt positivt inställda till den här typen av stadsplanering.

Drivs politiskt även i Sverige

Det kan också noteras att det i Sverige redan finns ett stort politiskt stöd för idéerna, där såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet propagerar öppet för 15-minutersstäderna - med hänvisning just till hållbarhet, klimatet och även ord som "inkludering".

Den som uttrycker kritik mot och skepsis kring implementeringen av 15-minutersstäderna, angrips av medströms makthavare och media med smutskastning och ad hominem enligt motsvarande dynamik som tillämpades mot dem som tidigt kritiserade massvaccinationsprogrammen, befolkningsutbytet, maktkoncentrationen hos storbankerna, EU, Nato eller valfri annan företeelse som makthavarna till varje pris vill införa, oavsett om de har den egentliga folkviljan på sin sida eller inte.

Historien, och i allt högre utsträckning även närhistorien, har visat att förlöjligade kritiker ofta får rätt med tiden – dessvärre dock ofta när det redan är för sent. Hur det blir på det här området återstår att se.

 

Markus Andersson

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.