När Norge stängde ner under coronarestriktionerna gjorde journalisten Lise Sørensen som de flesta andra – hon följde myndigheternas råd och tog de rekommenderade sprutorna. Redan efter andra dosen började hennes hälsa vackla och vägen till helvetet var ett faktum. När hon sedan ställde frågor kring vaccinet möttes hon av hånfulla blickar.
Under covid uppmanades människor starkt att injicera det vaccin som myndigheterna rekommenderade. Uppmaningen var mer ett indirekt tvång där hot om uteslutning i samhället hela tiden låg och lurade. I Norge ansåg poddvärden Ole Asbjørn Ness att alla som inte tog vaccinet borde skatta 50 000 norska kronor.
”Jag skulle hellre vara 50 000 kronor fattigare än att få två år av mitt liv förstörda av covidvaccinet”, skriver Lise Sørensen i en debattartikel i tidningen Document.
Sørensen var 24 år gammal när det första vaccinet kom och hon tog det likt de flesta andra norrmän. Den första dosen med Pfizer gick problemfritt, men när hon tog dos nummer två med Moderna gick det snabbt utför.
”Det började omedelbart. Jag svimmade, blev illamående och fick ligga länge i väntrummet innan jag kunde åka hem. Timmar senare började det verkligen. Min feber steg till över 40 grader, min kropp brände invärtes och jag skrek av smärta: ”Så här känns det att dö”.
Sjukvården sade till henne att man bara kunde vänta och se. Febern släppte, men kom tillbaka och efter en vecka fick hon träffa en läkare. Där konstaterades att 24-åringen hade fått Epstein-Barr-viruset, känt som körtelfeber, och var något som hon haft som barn. Teorin är att denna sjukdom endast drabbar människor en gång i livet.
”Men nu var den tillbaka – till följd av att vaccinet hade stört kroppens naturliga balans. Jag var inte ensam om att betala priset – jag smittade också min dåvarande partner”.
Två år försvann
Under de närmaste två åren var Sørensen sjuk vilket medförde att hennes studier försenades och att det stora intresset för löpning fick ta stryk. När hon ställde frågor kring vaccinet möttes hon av hånfulla blickar.
”Vaccinet var ”helt säkert” och biverkningar ansågs vara sällsynta isolerade incidenter. Varje gång jag berättade att jag var sjuk fick jag samma blick: ”Åh ja, du är en av dem, ja.” Det fanns inget utrymme för dem som hade upplevt något annat”.
Sørensen pekar mot att de frågor hon ställde då borde ha varit en del av en naturlig och öppen dialog, men att de istället stämplades som farliga. Liksom då, och även nu, följs ett fastlagt narrativ i samhället. Historien har visat oss hur farligt det är när kritiska frågor undertrycks, menar hon.
”Det här handlar inte längre bara om pandemin eller vacciner. Det handlar om ett mönster där makthavare kontrollerar berättelsen och marginaliserar oliktänkande för att säkra sin position. Om vi inte ställer frågor nu kan det snart vara för sent”, skriver hon och fortsätter:
”Yttrandefriheten är hörnstenen i ett öppet samhälle. Utan den förlorar vi möjligheten att utmana makten, och utan den, vad har vi då kvar? Då är det bara en tidsfråga innan vi lever i ett auktoritärt samhälle”.
