Först och främst det viktigaste av allt: man ska vara på det klara med att inga seriösa försök har gjorts i den offentliga debatten till att ens försöka bemöta meriterna i de argument som (1) jag och (2) studentrörelsen fört fram. I alla fall till min kännedom. I denna text talar jag dock enbart utifrån, och i egenskap av, mig själv.
Nu över till personangreppen som riktats och tanklöst upprepats mot mig – av desperata individer såsom Jonathan Leman, Daniel Schatz och Johan Ingerö – vilka alla undantagslöst är helt obefogade, hopplöst förvirrade och uppenbart självmotsägande. Vi har alltså att göra med enbart personangrepp och karaktärsmord, vilket i sig är ett passivt erkännande från dessa individer att de inte är kapabla att bemöta argumenten och deras meriter.
Saken lyder ungefär såhär: jag har publicerat insändare i särskilda tidningar, och därför är jag sympatisk till det material och den agenda som förekommer i dessa. Därmed är jag, tydligen, både nazist och pro-rysk (en lustig kombination, kan man tycka) samt rasist, islamofob, islamist och så vidare. Återigen: inte för att man kan hitta en partikel av bevis för detta i något jag skrivit (snarare totalt tvärtom såklart), utan snarare eftersom några insändare jag skrivit publicerats i tidskrifter som personerna ifråga hävdar uttrycker sådana åsikter. Vi återkommer till detta längre ned.
Vi har alltså att göra med enbart personangrepp och karaktärsmord, vilket i sig är ett passivt erkännande från dessa individer att de inte är kapabla att bemöta argumenten och deras meriter.
Inte nog med att detta är nonsens; snarare kan det inte möjligtvis tas på allvar, inte ens av de som själva riktar anklagelserna mot mig, och bevisas också av den standard de själva använder sig av.
Enligt deras standard måste jag vara både vänsterextremistisk antirasist, högerextrem och sympatisk till den liberala centern i media – samtidigt. Jag har nämligen framförallt publicerats (hela tiden som icke-anställd “frilansare”, obetald än idag) i vänstertidningar såsom Global Politics, Efolket, Syre, Flamman, Proletären, Parabol (för att inte räkna med ett flertal engelskspråkiga marxist-socialistiska, anti-imperialistiska sajter) och andra tidningar sedan jag började skriva för flera år sedan. Alltså är jag en högerextrem vänsterextremist enligt mina motståndares standard.
Mest av allt är jag dock, återigen enligt samma standard, extremt pro-mainstream media, nästan bortom vad ord kan beskriva. Jag har nämligen inte bara publicerats i några av dessa (till exempel är den första texten jag någonsin fick ut, i februari 2020, publicerad i Bohusläningen – en tidning jag kritiserat för att liksom övriga mainstreammedier regelbundet förespråka massmord, anfallskrig, rasistisk imperialism och annat). Faktum är nämligen att jag har bönat och bett dem som en hund om att bli publicerad med vid det här laget säkert ett hundratal insändare och publikationer för bland andra DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan och andra. Jag är alltså radikalt, nästan pinsamt pro-mainstream media, trots att merparten av mitt livsverk så här långt – säkert något tusental sidor vid det här laget – gått ut på att kritisera dem.
På det här viset kan jag fortsätta illustrera absurditeten i smutskastarnas barnlekar, men det hade inte resulterat i mycket annat än att sparka in vidöppna dörrar.
Varför har jag då publicerat insändare i Nya Dagbladet och Newsvoice (endast några få av den totala mängden texter jag skrivit)? Av samma skäl jag skickar mina texter till andra tidningar vars redaktionella linje jag inte delar: för att nå ut till folk, precis som alla skribenter försöker. Och dessa texter skickar jag alltid samtidigt till flera tidningar, varför varenda text jag skrivit och publicerat i Nya Dagbladet och Newsvoice för den delen också finns publicerade i vänstertidningar såsom Efolket, Syre och så vidare. Men att nämna detta faktum hade ju röjt kulisserna om min förmenta extrema passion för högerpolitik.
Att publiceras i Nya Dagbladet och Newsvoice betraktar jag som ganska okontroversiellt.
Låt mig avsluta med att påpeka det kanske allra mest självklara: att publiceras i Nya Dagbladet och Newsvoice betraktar jag som ganska okontroversiellt. Om man jämför de anklagelser som här riktas mot dessa två, och antar att de stämmer (jag vet inte om de gör det och bryr mig inte något särskilt heller), är de inte ens en droppe i havet i jämförelse med den avskyvärda rasistiska smörja som publiceras i de mainstreamtidningar jag regelbundet kontaktar och vädjar om att få publiceras i, och tidigare publicerats i. Deras dagliga rasism, massmordsentusiasm, apologetik för anfallskrig och folkmord får de eventuella synderna hos Nya Dagbladet och Newsvoice att blekna i jämförelse, både i kvalitet och kvantitet.
Notera att detta är en faktamässig fråga, som lätt går att verifiera, och som jag och andra illustrerat i hundratals sidor dokumentation, och därför skrupulöst undviks av Leman och övriga kommissarier, som likt de gamla goda kommunistpartierna under stalinistyran spanade och sökte efter dem som vågade avvika ens en tum från Partilinjen.
Andi Olluri
