Så har den äntligen haft premiär; den senaste filmen om allas vår favoritspion James Bond, agent 007. Det kan inte ha undgått vän av ordning att filmen bär titeln No Time To Die samt det faktum att filmens premiär är kraftigt försenad.
Nåväl, nu är filmen äntligen uppe på vita duken och då fokuserar vi på det.
Daniel Craig gör här sitt femte och sista framträdande som James Bond. En era som startade 2006 i och med den utsökta filmatiseringen av Ian Flemings debutroman Casino Royale.
En era jag kan komma att få anledning att återkomma till i framtiden, men nu fokus på No Time To Die. Filmen är tänkt att göra frågetecken till utropstecken och knyta ihop säcken samt ”tie up loose ends”. Lyckas man? Ja, till viss del.

SPECTRE är tillbaka
Ernst Stavro Blofeld (Christoph Waltz) sitter inlåst och SPECTRE äsåledes försvagat. Det är i alla fall vad brittiska Mi6 med ’M’ (Ralph Fiennes) spetsen tror sig vara säkra på.
James Bond har tillsammans med sin käresta Madeleine Swann (Léa Seydoux) dragit sig tillbaka från Hennes Majestäts Hemliga Tjänst och paret när förhoppningar om en framtid i stillhet tillsammans. Så blir såklart emellertid inte riktigt fallet.
Under den hisnande inledningen brakar helvetet lös, med konsekvensen att paret går skilda vägar och Bond pensionerar sig på Jamaica. Jamaica kan tolkas som en homage till Ian Fleming, författaren som skrev de 14 böckerna i sin tillflyktsort Goldeneye, beläget på den karibiska ö-pärlan.
Spola fram fem år i tiden och James Bond blir kontaktad av sin gode vän Felix Leiter (Jeffrey Wright). Leiter behöver Bonds hjälp att lokalisera en kidnappad forskare och ett likaledes försvunnet och livsfarligt nervgift. Innan nervgiftet hinner användas mot vem, vilka och vad. Klockan tickar…
Bond tackar efter visst vankelmod ja till att bistå sin CIA-anställde vän. Samtidigt som Bond och Leiter jobbar på sitt håll är Mi6 ute i samma ärende ovetande om Bond och Leiters förehavanden . Kanske har Mi6 och ”M” något med nervgiftet att göra?
I kulisserna lurar förutom SPECTRE ytterligare en diabolisk organisation inklusive en synnerligen stygg och mystisk figur vid namn Safin (Rami Malek)…

Onödig karaktär
Jag börjar med att konstatera att jag tyckte bra om filmen. Faktiskt väldigt bra. Jag tar det negativa först så får vi det ur vägen.
Karaktären Nomi (Lashana Lynch) är inte bara överflödig och i handlingen onödig utan enligt mig dessutom – som jag misstänkte – inskriven i manuset enbart för att ”inkludera” och göra serien mer ”mångfald”. Dessa ord är inte bara politiskt agenda-trams och nonsens utan även ren och skär lögn.
Bond-serien har sedan första filmen Dr. No (Agent 007 Med Rätt Att Döda, 1962) varit inkluderande samt sprängfylld med ”mångfald”. Den som inte noterat detta har haft solglasögon på sig och inte sett på filmerna för vad de är. Det värsta är dock kanske inte själva karaktären Nomi i sig utan att vederbörande tyvärr tillåts våldföra sig på Bonds kodnummer.
Titellåten av Billie Eilish ger jag heller inte mycket för. Jag ogillade föregående films titellåt och denna är ungefär på samma låga nivå. Poängavdrag också för att man ännu en gång inte riktigt får till det med den ikoniska ”gunbarrel”-inledningen. Ska det verkligen vara så svårt att få till något så enkelt och klassiskt?

Craig levererar
Daniel Craig är riktigt bra i filmen. Vare sig Connery, Moore, Lazenby eller Dalton kommer någonsin tillbaka. Bara att acceptera och förhålla sig till det. Mot den bakgrunden kan detta vara Craigs förnämsta tolkning av agent 007. Han ger ett världsvant och ledigt intryck och hans leverans av one-liners känns mer naturliga än tidigare.
Skurkduon får klart godkända betyg. Safin och Blofeld levererar trovärdig illvillighet och deras respektive bakgrund, motiv och syften framstår som väl genomtänkta och på sina sätt logiska.
James Bonds kärleksintresse Madeleine Swann och deras relation må dras ut på och ta något för mycket tid i anspråk, men jag kunde ha överseende med det. När man ser filmen så förstår man varför. Dessutom ruvar Madeleine på en hemlighet eller två som kan komma att överraska publikum…
Actionscenerna är överlag magnifika och spektakulära. Hur man som filmmakare håller sig originell och överraskar sin publik kan ju trots allt inte vara det lättaste men regissör Cary Joji Fukunaga (True Detective) gör så gott han kan och lyckas bra. Filmens första timme är faktiskt på gränsen till magiskt bra och riktigt underhållande.
Filmmusiken av Hans Zimmer fungerar på det hela taget väl och får klart godkänt. Fotot av vår egen Linus Sandgren är magnifikt och ger filmen en klanderfri färgpalett.
Bond-påskägg
Avslutningvis några påskägg. Dessa må kanske rikta sig främst till Bond-nerdar som undertecknad men likväl påskägg.
De som likt mig uppskattar Bond-klassikern On Her Majesty’s Secret Service (1969) får sitt lystmäte med No Time To Die. En semispoiler är att dels så yttras orden ”we have all the time in world” samt att melodislingan från den fantastiskt vackra John Barry-kompositionen med samma titel spelas inte bara vid ett utan flera tillfällen. Magiskt.
Annat Bond-godis är det faktum att filmens klimax har lånat och inspirerats av händelser från Ian Flemings näst sista roman You Only Live Twice. Visserligen uppdaterat för samtiden men likväl inspirerat av nämnda roman. Devis: Ju mer Ian Fleming i filmerna desto bättre.
No Time To Die har så pass mycket att erbjuda till såväl den vanlige biobesökaren som hardcore-fansen att jag med gott samvete och mersmak ger filmen en försiktig rekommendation.
Jan Sundstedt
Regi: Cary Joji Fukunaga
Manus: Neal Purvis, Robert Wade, Cary Joji Fukunaga och Phoebe Waller-Bridge
Producenter: Michael G. Wilson och Barbara Broccoli
Musik: Hans Zimmer
Längd: 163 minuter
Svensk premiär 30 september 2021
I rollerna (urval).
Daniel Craig
Léa Seydoux
Rami Malek
Ralph Fiennes
Ben Whishaw
Naomie Harris
Rory Kinnear
Jeffrey Wright
Billy Magnussen
Christoph Waltz
David Dencik
Ana de Armas
Lashana Lync