De politiska klyftorna fördjupas i Västvärlden och ny finländsk forskning visar att den så kallade affektiva polariseringen – att vi ogillar varandra – ökat markant sedan 2011.

Man kan också tydligt se att liberala väljare är mer intoleranta mot konservativa väljare än tvärtom.

I USA framstår klyftan mellan republikaner och demokrater som avgrundsdjup. I Europa samlar invandringskritiska demonstrationer allt fler. Även i Finland och Sverige märks att samhället splittras i läger som alltmer öppet tar avstånd från varandra.

Frågorna diskuterades nyligen i det finländska radioprogrammet Slaget, med Kimmo Grönlund, professor i statskunskap vid Åbo Akademi och universitetsläraren Daniel Kawecki vid Helsingfors universitet, som nyligen disputerat om polarisering.

Annons:

Daniel Kaweckis intresse för polarisering väcktes när han flyttade från Sverige till Finland under studietiden. Han blev förvånad över tonen i de politiska debatterna.

— Det var en helt annan ton i Finland. Sverige hade en mycket mer moraliserande och fördömande ton i de politiska samtalen. Jag tyckte rätt bra om den finska stilen, säger Kawecki till Yle.

Debattklimatet förändrades

Men med åren upplevde han att diskussionsklimatet i Finland alltmer började likna det svenska. Man började fokusera på vilka värderingar som skilde människor åt och attackerade varandra hårdare.

Inom forskningen skiljer man på sakfrågepolarisering och affektiv polarisering – att vi faktiskt ogillar varandra. I Finland har den affektiva polariseringen ökat stadigt sedan Sannfinländarna gjorde framgångar i riksdagsvalet 2011.

Kawecki beskriver hur polariseringen tar sig uttryck: Väljare till Vänsterförbundet, De Gröna och Socialdemokraterna gillar varandras partier, men känner stark motvilja mot Sannfinländarna. Sannfinländarnas väljare ogillar i sin tur framför allt Vänsterförbundet och De Gröna, men skillnaderna är inte symmetriska.

— Det är häpnadsväckande att Vänsterförbundets och De Grönas väljare ogillar sannfinländska väljare mycket mer än vad sannfinländska väljare ogillar De Grönas och Vänsterförbundets väljare, säger Kimmo Grönlund.

Han konstaterar att "så kallade liberala väljare har svårare att tolerera konservativa väljare" än vad konservativa har att tolerera liberala, och Kawecki har en förklaring till varför det är så.

— På den liberala sidan betraktar man den konservativa sidan inte bara som en åsiktsmotståndare utan också som aktivt intolerant, inskränkt och bakåtsträvande. I stället för att försöka förstå det konservativa synsättet så vill man hellre ställa en diagnos eller klistra etiketter på det.

Nya konfliktlinjer

Förutom den klassiska höger-vänster-axeln om ekonomi talar forskare om en ny dimension mellan värdeliberala och värdekonservativa.

Det värdeliberala lägret brinner för ”klimatet”, individens frihet, förespråkar massinvandring och fokuserar på minoriteters rättigheter. Det värdekonservativa lägret betonar traditioner, etablerade normer, nationell kultur och lag och ordning.

Kawecki förklarar att konflikten handlar om olika uppfattningar om samhällsutvecklingen.

— På den liberala sidan har man en uppfattning om att världen ständigt går framåt mot det bättre, mot en god värld. Mot ett jämlikare, rättvisare samhälle där man frigör sig från normer som håller tillbaka och förtrycker. Man tror så starkt på detta att man blir otroligt frustrerad när någon utmanar det.

Men värdekonservativa upplever inte alls att världen går mot det bättre. De känner istället att något värdefullt håller på att gå förlorat.

Tror på dialog

Kimmo Grönlund har forskat på demokratiska samtal där slumpmässigt utvalda personer diskuterar i modererade grupper.

— Resultaten visar entydigt att människor ändrar åsikt. Folk börjar faktiskt tycka mindre illa om dem som är annorlunda eller tycker annorlunda. De börjar förstå varför någon tycker annorlunda än de själva. Det är ju grunden till att minska på den affektiva polariseringen.

Han betonar också att "Finland toppar listan som världens bästa demokrati enligt den amerikanska organisationen Freedom House".

Daniel Kawecki menar att kompromisser är möjliga i ekonomiska frågor, men att värderingsfrågor är betydligt svårare.

— Det kan hända att vi inte ändrar åsikt, men vi kan i alla fall börja förstå varandra. Och det är ju väldigt viktigt om vi ska minska på den affektiva polariseringen, argumenterar Grönlund.