Judarnas etniska rensning av Palestina – första delen

Av hela sitt land, det historiska Palestina, har palestinierna fått behålla endast 5 procent. De 95 procenten har judarna tagit. Än i dag fortsätter judarna sina brott mot palestinierna i Jerusalem, på Västbanken och i Gaza. Denna artikel i fyra delar avser att ge en historisk överblick.

Uppdaterad maj 14, 2018 Publicerad maj 14, 2018
Palestinier på flykt hösten 1948 då de fördrevs ifrån Galileen

Inledning

Av de sionistiska judarnas alla brott mot palestinierna var det inget som förövades i en sådan massiv omfattning som fördrivandet av det palestinska folkets flertal från dess hem, städer och byar. En hel befolkning slets upp med rötterna genom tvångsfördrivning såsom ett led i en genomtänkt plan. När det brittiska mandatet för Palestina gick mot sitt slut 1947–1948 levde drygt 1 300 000 palestinier – muslimer och kristna – i sitt land. När judarna genomfört första fasen i sin plan att etniskt rensa Palestina, hade de fördrivit närmare 800 000 palestinier från deras städer och byar. Elva palestinska städer tömdes på sina icke-judiska invånare, hela kvarter jämnades med marken. 531 palestinska byar tömdes på folk, varefter husen sprängdes, byarna utplånades.

Judarnas etniska rensning av Palestina, som inleddes i november 1947 och vars första fas avslutades 1949, har i själva verket aldrig upphört. I samband med sexdagarskriget 1967 fördrev judarna ytterligare cirka en kvarts miljon palestinier från Västbanken. Än i dag fortsätter judarna sina brott mot palestinierna i Jerusalem, på Västbanken och i Gaza. I Östra Jerusalem har vräkandet av palestinska familjer från sina hem antagit en systematisk karaktär. På Västbanken utbreder sig ständigt nya judiska bosättningar och utposter: nu finns där 163 bosättningar och 98 utposter. För dessa har judarna stulit den bästa jorden och de bästa vattentillgångarna. Staten Israel har förbundit dessa bosättningar med ett nät av utmärkta vägar, som palestinierna inte får använda. Judarna har rövat 61 procent av Västbanken och förvandlat det till förbjudet område för icke-judar. Av hela sitt land, det historiska Palestina, har palestinierna fått behålla endast 5 procent. De 95 procenten har judarna tagit.

Antag att sionistjudarna i stället hade fått för sig att de egentligen ville ha Sverige till sitt ”nationalhem”. Fem procent av Sverige är till exempel Värmland och Närke. Något motsvarande dessa två landskap vore vad vi svenskar i dag hade haft kvar av vårt land, om det varit vi och inte palestinierna, som råkat ut för de sionistiska judarna och deras onda planer.

Av de fyra delar, som denna artikel består av, behandlar de två första förhistorien till och de tidigaste skedena av judarnas etniska rensning av Palestina. Dessa två delar är begränsade i tiden fram till april 1948. Det är särskilt viktigt att framhålla just denna period, eftersom sionisterna i sin lögnpropagande hävdar att det inte rörde sig om någon fördrivning av palestinierna, utan att dessa flydde som en olycklig följd av Israels ”självständighetskrig”, som utbröt den 15 maj 1948. I själva verket är det lätt att visa att de judiska ledarna i Palestina smidde planer på denna etniska rensning långt tidigare och att dessa planer konkretiserades till order, som utgick till deras militära förband åtminstone två månader före maj 1948. Tidiga aktioner mot palestinska byar och städer genomfördes redan i november och december 1947. Under denna tidigaste period, från november 1947 till den 15 maj 1948, lyckades judarna fördriva icke färre än en kvarts miljon palestinier.

 

Något om sionismens tidiga historia

Sionismen uppstod på 1880-talet i Ryska riket strax efter mordet på tsar Alexander II år 1881 och den intensifiering av konflikten mellan judar och icke-judar som märktes därefter. I början gick de ledande sionisternas åsikter isär om var någonstans i världen judarna skulle upprätta sin egen stat, och i synnerhet Theodor Herzl var inte inställd enbart på Palestina. Efter Herzls död år 1904 var emellertid Palestina det enda och fasta målet för den sionistiska rörelsen.

Sionismen kan definieras som den mer eller mindre sekulariserade avarten av judendom. Att kalla den för den nationalistiska avarten av judendom är vilseledande, eftersom judendomen aldrig varit skild från nationalism, därtill en rasligt grundad sådan. I själva verket är det nationalistiska och rasliga inslaget i judendomen viktigare än det religiösa. Detta visar sig bland annat däri att det går utmärkt att vara jude och inte bry sig om religionen, inte gå i synagogan, medan däremot de fåtaliga judar, som avvisar den judiska nationalismen och dess produkt Israel, stöts ut ur gemenskapen, kallas ”antisemiter” och förföljs.

Eller som den sionistiske tjänstemannen Gerhard Holdheim formulerade saken år 1930: ”Det sionistiska programmet innefattar uppfattningen om en enhetlig, odelbar judenhet på nationell grund. Judenhetens kriterium är således inte en bekännelse till en religion utan den alltomfattande känslan av att tillhöra en rasgemenskap, som sammanhålls genom blodets och historiens band och som är bestämd att behålla den nationella egenarten.”

De första sionistiska inkräktarna i Palestina anlände år 1882. De betraktade inte landet som redan upptaget utan som ”tomt”. De såg palestinierna som icke fullt mänskliga, ungefär som en bonde ser på stenblock i åkern eller en stadsplanerare på äldre, förfallna hus – hinder i den fysiska miljön, vilka måste undanröjas för att en verkligt mänsklig tillvaro skall möjliggöras.

Fram till den brittiska ockupationen av Palestina år 1918 var sionismen en förening av nationalism och kolonialism: nationalismen var ideologin och kolonialismen praktiken. Judarna utgjorde inte mer än fem procent av landets befolkning. De levde i kolonier och påverkade knappt palestinierna, märktes nästan inte av dessa. Faran för att judarna skulle taga över hela landet stod emellertid klar för några palestinska ledare redan före första världskriget.

Till exempel varnade den palestinske ledamoten av det ottomanska parlamentet Said al-Husaini den 6 maj 1911: ”Judarna avser att i området skapa en stat, som skall innefatta Palestina, Syrien och Irak.”

Kristna protestantiska missionssällskap och europeiska staters regeringar tävlade om att försöka få till stånd ett ”kristet” Palestina, som de skulle rycka loss från det av muslimer behärskade ottomanska imperiet. Ett tillfälle syntes yppa sig, sedan turkarna besegrats i första världskriget. Det var ju i krigets slutskede, i november 1917, som den brittiske utrikesministern lord Arthur Balfour lovade de brittiska sionisternas ledare lord Rothschild ett ”judiskt nationalhem” i Palestina. Premiärminister Lloyd George var ännu mer engagerad i den sionistiska saken på grund av sin kristna tro, sin djupa misstro och sitt förakt mot ”araberna” och ”muhammedanerna”, som han kallade palestinierna.

Också många marxistiska ledare hyllade sionismen, såg den som en strävan att föra den socialistiska revolutionen vidare till vad man uppfattade som den efterblivna arabvärlden. Emellertid var socialismen enbart en skyddsfärg målad ovanpå sionismens grundfärg: den judiska rasligt grundade nationalismen. Detta visade sig däri att, när sionismen åren 1947–1948 övergick i det aktiva skedet av att rensa Palestina från icke-judar, det var arbetarrörelsen inom sionismen, Mapai-partiet och dess ledare David Ben-Gurion, som gick i spetsen.

Sionismens plan att göra Palestina till ett ”judiskt nationalhem” är oupplösligt förbunden med planen att fördriva den icke-judiska ursprungsbefolkningen. Några citat av tidiga sionistiska ledare får belysa detta.

Sionismens grundare Theodor Herzl skrev i sin dagbok år 1895: ”Vi skall försöka driva bort den fattiga befolkningen över gränsen omärkligt och skapa arbete för den i genomgångsländerna men neka den varje slags arbete i vårt eget land.”

År 1897 hölls i schweiziska Basel den första sionistiska kongressen. Denna bildade Sionistiska världsorganisationen (WZO) och uppmanade till inrättandet av ”ett hem för det judiska folket i Palestina”. Att inrättandet av detta ”judiska nationalhem” innebar att ursprungsbefolkningen skulle fördrivas klargjorde samtidigt den socialistiska sionismens grundare Nahman Syrkin i en broschyr: Palestina ”måste utrymmas för judarna”.

År 1901 bildades Judiska nationalfonden (JNF). Dess ändamål var att förvärva mark i Palestina för Sionistiska världsorganisationens räkning. Denna mark skulle brukas enbart av judar. Judiska nationalfonden finns kvar än i dag. I själva verket är 92 procent av det nutida Israels mark statlig egendom, som förvaltas av Israels markmyndighet enligt de bestämmelser Judiska nationalfonden utfärdat. Enligt dessa bestämmelser är det förbjudet för icke-judar att bo, arbeta eller starta företag på denna mark.

År 1905 förklarade den amerikanske juden och sionistiske aktivisten Israel Zangwill att judarna måste driva ut araberna eller annars ”brottas med problemet med en stor främmande befolkning”.

År 1917 skrev den sionistiske teoretikern Leo Motzkin: ”Vår tanke är att koloniseringen av Palestina måste gå i två riktningar: Judisk bosättning i Eretz Israel och omflyttning av araberna i Eretz Israel till områden utanför landet. Omflyttningen av så många araber förefaller vid en första anblick ekonomiskt oacceptabel men är likväl praktiskt genomförbar. Det behövs inte så mycket pengar för att flytta en palestinsk by till ett annat land.”

 

Tidiga förberedelser för den etniska rensningen

I slutet av 1920-talet var det uppenbart för många bedömare att sionismen hade en potential för våld. Fram till 1928 hade britterna behandlat Palestina icke som en koloni utan som en egen stat inom den brittiska inflytelsesfären, en stat vars invånare i sinom tid skulle få självstyre på demokratisk grund. I andra arabländer inom den brittiska inflytelsesfären tillämpades principen att olika folkgrupper skulle ha politiskt inflytande i enlighet med sin procentuella storlek. För Palestina däremot gjorde britterna ett utmanande undantag: där ville de ge judarna och palestinierna lika stort inflytande, trots att judarna enligt 1922 års folkräkning utgjorde endast 11 procent av befolkningen.

Britterna tillämpade alltså inte demokratiska principer gentemot palestinierna, utan judeokratiska principer.

Det är nödvändigt att minnas att västvärldens ledare sedan dess alltid gjort så: alltid tillämpat principen ”judeokratin trumfar demokratin”.

När de palestinska ledarna sedan förklarade sig villiga att frångå sina demokratiska rättigheter och omfatta principen om att dela halva makten med den lilla gruppen judar, visade sig britterna inte beredda att ens medge detta utan i stället gynna judarna, vilka skulle få majoritet i Palestinas lagstiftande församling och vara förbundna med de ledamöter som den brittiska administrationen utsåg.

Därmed var måttet rågat, och palestinierna reste sig till uppror år 1929. Efter att upproret slagits ned, syntes labourregeringen i London benägen att efterkomma de palestinska kraven. Men judelobbyn lyckades snart få brittiska regeringen tillbaka på det sionistiska spåret igen. Därmed blev en ny palestinsk folkresning oundviklig. Den bröt ut 1936 och utkämpades med en sådan beslutsamhet att det tvingade britterna att stationera en större militär styrka i Palestina än vad de hade i hela Indien. Först efter tre års brutal och hänsynslös krigföring mot de palestinska byborna lyckades britterna slå ner upproret. Britterna dödade många av de aktiva palestinierna, och ledare som överlevat striderna förvisades av britterna från sitt eget land. Efteråt upplöste britterna de kvarvarande palestinska militära förbanden.

Genom att döda eller landsförvisa palestinska frihetskämpar och genom att upplösa deras militära förband gjorde britterna palestinierna försvarslösa inför det kommande judiska militära över­tagandet av deras land.

År 1920 hade judarna bildat sin egen armé, Haganah. Under det andra palestinska upproret lät den brittiska militärledningen förband ur denna armé deltaga tillsammans med de brittiska styrkorna i striderna mot palestinierna. Orde Charles Wingate hette en brittisk officer, som genom sin religiösa övertygelse var brinnande sionist. Han utbildade Haganah-förband och ledde dem i anfall på försvarslösa palestinska byar eller, som han sade, ”smutsiga araber”.

En palestinsk jordbrukare plöjer sin jord utanför Rahat i dåvarande Palestina, numer beläget i södra Israel.

Haganah förvärvade användbar militär erfarenhet också genom att många av dess medlemmar deltog i andra världskriget på britternas sida.

Judarnas viktigaste redskap för den etniska rensningen och övertagandet av Palestina var vid denna tid emellertid inte Haganah utan Judiska nationalfonden. Den hade bildats av femte sionist­kongressen år 1901. Dess första uppgift var att köpa palestinsk mark för judiska bosättares räkning.

Palestina var ett traditionellt bondesamhälle. Markägarna hade ofta stora jordinnehav och kunde därför i sådana fall inte själva bruka all jorden utan arrenderade ut den. När jorden bytte ägare, blev samma arrendatorer kvar, eftersom också den nye ägaren behövde dem.

Med judarna blev det emellertid annorlunda. En av de viktigaste ledarna inom JNF var Josef Weitz, chefen för bosättningsavdelningen. Hans främsta mål var att vräka palestinska arrenda­torer, som bodde kvar på och brukade jord, som JNF köpt av frånvarande markägare.

Marxister har försökt att beskriva sionismen som en avart av kolonialism. Detta är emellertid långt ifrån sanningen. Kolonialism handlar inte om att fördriva ursprungsbefolkningen utan om att utnyttja den. Sionismen strävade emellertid från första början att bygga upp en ren judisk ekonomi, ren i raslig bemärkelse. Judiska jordbrukare, fruktodlare, hant­verkare, arbetare osv. skulle göra sina palestinska motsvarigheter överflödiga, och allt efter­som de blev överflödiga skulle de fördrivas ur landet.

Frågan kvarstår om man kan förstå sionismen eller några judiska rörelser över huvud taget genom att jämställa dem med icke-judiska liknande. Man får ju inte glömma vad förintelsereligionens över­ste­präst Elie Wiesel sagt: ”Vi är annorlunda i allt. Judarna är ontologiskt undantags­mässiga.”

 

Byregistren

Emellertid förblev verkan av sionisternas lagliga markförvärv begränsad. Vid mandatperiodens slut år 1948 var mindre än 6 procent av Palestinas mark i judars lagliga ägo. Detta insåg sionisterna givetvis långt innan. Därför planerade man långsiktigt för ett olagligt och våldsamt övertagande av palestiniernas mark. Ett viktigt redskap för detta var byregistren.

Under flera års tid studerade en skara tjänstemän från JNF alla de 1200 palestinska byarna. Man fotograferade, också från luften, ritade kartor, skickade arabisktalande agenter till byarna, där de utnyttjade den traditionella arabiska gästfriheten och besökte ledande by­bor i deras hem och pumpade dem på all tänkbar information.

Nablus norr om Jerusalem

I slutet av 1930-talet var byregistren nästan fullständiga. Exakta uppgifter om varje bys läge, tillgång till vägar, den odlade jordens kvalitet, vattenkällor, huvudnäringar, sociopolitiska sammansättning, religionsförhållanden, mukhtarernas (de i byn ledande männens) namn, förhållande till andra byar, de vapenföra männens åldersfördelning. Särskilt viktiga var upp­gifter om bybornas grad av fientlighet mot det sionistiska projektet, det vill säga i vad mån de deltagit i 1936–1939 års uppror.

Mot slutet av mandatperioden blev uppgiftsamlandet allt mer militärt inriktat.

Man gjorde upp listor med uppgifter om alla palestinier som deltagit i upproret och vilka familjer som förlorat en anhörig i striderna. Särskilt noga uppmärksammade man dem som påstods ha dödat judar. De sistnämnda uppgifterna använde judarna sedan vid den etniska rens­ningen 1947–1948, när de genomförde massmord i de palestinska byarna.

Judarna inrättade rentav en arabisk träningsby, där judiska agenter gick omkring i arabisk dräkt, talade arabiska och uppförde sig på sätt som de ansåg vara typiskt arabiskt. Det var liksom en föregångare till kalla krigets spionbyar, där ryska och amerikanska agenter fick träna sig på att uppföra sig rätt i motståndarens samhälle.

Byregistren uppdaterades till sist 1947 med listor över alla ”efterlysta personer”. För att betecknas som efterlyst räckte det med att personen ifråga var medlem av den palestinska nationella rörelsen, deltagit i aktioner mot britterna eller judarna eller hade förbindelse med al-Hajj Amin al-Husseini, den landsflyktige palestinske ledaren. När den etniska rensningen sedan genomfördes, greps och dödades sådana personer genast efter att judiska styrkor intagit byarna.

Det var totalt ungefär två procent av de 1200 palestinska byarnas invånare som på detta sätt kom att räknas till ”de efterlysta”, eller 30 personer av en by med 1500 invånare.

För hela den del av den palestinska befolkningen som fördrevs 1947–1948, alltså mellan 750 000 och 800 000 människor, rörde det sig således om c:a 15 000 palestinier judarna på detta sätt planerade att mörda och sedan även i stor utsträckning faktiskt mördade vid sidan av det urskillningslösa dödandet i samband med att byarna tömdes på sina invånare.

Yigael Yadin uppgav senare att det var denna detaljerade kunskap om varje enskild by, som ledde till det judiska militärkommandots slutsats i november 1947 att palestinierna inte hade någon som kunde organisera deras motstånd. För judarna var britterna det enda problemet. Om det inte vore för britterna, hade de kunnat kväsa det arabiska motståndet mot FNs delnings­plan på en månad, som en av dem skröt senare.

 

David Ben-Gurions uttalanden om nödvändigheten att fördriva palestinierna

Att sionistjudarnas avsikt var att helt fördriva palestinierna, framgår även av uttalanden deras främste ledare Ben-Gurion gjorde vid flera tillfällen.

David Ben-Gurion, född som David Grün i Płońsk 1886 i Ryska riket (Polen), anlände 1904 till Palestina, var 1949–1954 och 1955–1963 Israels premiärminister. Ben-Gurion började som fackföreningsledare men intog snart den ledande rollen för judarna i Palestina genom den den fullständiga kontroll han utövade över den judiska militären och säkerhetstjänsten i Palestina. Han var icke endast arbetarpartiet Mapais ledare utan från 1935 till 1948 även ordförande för Judiska byrån för Palestina och alltså den ledande sionisten i Palestina.

Det högsta organet inom Mapai, som vid denna tid var det ledande politiska partiet hos judarna i Palestina, höll den 29 juli till den 7 augusti 1937 i Zürich en kongress för sina anhängare i Palestina och andra länder. Vid denna kongress blev palestiniernas fördrivning, med ett förskönande ord kallad ”överföring”, Mapais officiella politik, som därefter de flesta av partiets högsta ledare planerade och stödde och ingen av dem motsatte sig på moraliska grunder.

Att fördrivning och överföring betydde ett och detsamma, framgår av David Ben-Gurions privata anmärkningar i ett brev han skrev samma år, 1937, till sin son. I detta brev skrev han detta om vad som skulle hända, när den judiska staten i framtiden upprättades: ”Vi kommer att fördriva araberna och taga deras plats.”

År 1942 framlade David Ben-Gurion vid ett sionistmöte på Hotel Biltmore i Förenta staterna sin plan om judiskt herravälde över hela mandat-Palestina. Från och med nu låg judarnas fokus på att driva ut britterna ur Palestina. Medlet blev en omfattande judisk terror med bland annat upprörande sprängdåd såsom det mot King David Hotel i Jerusalem den 22 juli 1946, då 91 människor dödades och 46 skadades. Det var för övrigt på 65-årsdagen av detta terrorangrepp, som den prosionistiske terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik förövade sina illdåd.

Den 4 april 1946 sade Ben-Gurion till en delegation från sitt parti: ”Vi skall gå in i de tömda byarna och bosätta oss i dem.”

Den 19 december 1947 skrev David Ben-Gurion: ”Vid varje anfall bör ett avgörande slag riktas, så att hem förstörs och befolkningen fördrivs.”

Den 2 november 1947, knappt en månad före antagandet av FN-resolution nr 181, sade Ben-Gurion inför Judiska byråns exekutivkommitté: ”Palestinierna inom den judiska staten skulle kunna bli en femte kolonn, och om så sker, kan man antingen gripa dem en masse eller fördriva dem. Det är bäst att fördriva dem.”

Efter Israels självständighetsförklaring den 14 maj 1948 fullgjorde Ben-Gurion den onda avsikten att fördriva palestinierna med orden: ”Vi måste göra allt i vår makt för att förvissa oss om att de aldrig återvänder.”

 

Palestinas delning

Att dela Palestina var från början ett brittiskt påhitt. År 1937 blev det också sionisternas officiella ståndpunkt. I hemlighet hade de helt andra planer, vilket bland annat framgår av vad David Ben-Gurion samma år skrev i ett brev till sin son: ”Araberna måste bort, men man behöver ett lämpligt tillfälle för att låta det hända, såsom krig.”

Att säga att Palestina hade en ”blandad befolkning” är vilseledande. Också efter flera årtionden av judisk invandring hade landet en mycket tydlig icke-judisk majoritet: när mandatet upphörde 69 procent eller 1 356 000, medan judarna uppgick till endast 31 procent eller 609 000, alltså inte ens en tredjedel. Judarnas lagliga äganderätt till Palestinas mark var ännu mindre, icke ens 6 procent (5,8 %).

När britterna i februari 1947 beslöt att lämna Palestina, överlämnade de landets öde till Förenta Nationerna, som i sin tur överlämnade det till en kommitté, UNSCOP. Denna var blott en av dessa inkompetenta kommitteer, som skulle kanta FNs tragikomiska väg under de drygt 72 år organisationen existerat. Ingen av UNSCOPs medlemmar hade någon kunskap om Palestina eller någon förståelse av judendomens och sionismens väsen. UNSCOP förordade delning, alldeles som britterna och judarna. Palestina skulle delas i två stater, som skulle vara förbundna i ett slags federation. Jerusalem skulle få en särskild status som ett corpus separatum under internationellt styre administrerat av FN. Båda staterna förväntades hålla sig till liberala demo­kratiska principer. Den 29 november 1947 antogs denna plan av generalförsam­lingen såsom resolution 181.

Enligt det förslag som FN lade fram i november 1947 skulle Palestina delas i tre delar. 42 procent av landet skulle tillfalla 818 000 palestinier, vilka där skulle få upprätta en stat som hyste 10 000 judar. Den tänkta judiska staten skulle däremot omfatta nästan 56 procent och hysa 499 000 judar tillsammans med 438 000 palestinier. Den tredje delen skulle utgöras av Jerusalem med 200 000 invånare, c:a hälften judar och hälften palestinier. Judar: 609 000 (31 %). Palestinier: 1 356 000 (69 %).

Det var en grov orättvisa Förenta Nationerna förövade mot palestinierna: att ge bort mer än hälften av deras land till judarna, som utgjorde mindre än en tredjedel av befolkningen, dessutom till allra största delen bestod av nyanlända invandrare.

Dessutom var den nära nog etniska jämvikt, som skulle råda i den av FN planerade judiska staten – 60 procent judar och 40 procent palestinier – sådan att den aldrig skulle accepteras av det judiska ledarskapet, utan skulle ha förkastats av detta. I stället var denna etniska jämvikt ett säkert recept för etnisk rensning. Ben-Gurion hade ju själv sagt, i ett tal han höll för Mapais ledande medlemmar den 3 december 1947: ”Det finns 40 procent icke-judar i de områden som avsetts för den judiska staten. Denna sammansättning är inte en fast grund för en judisk stat. Och vi måste möta denna nya verklighet med all dess stränghet och bestämdhet. En dylik demografisk balans äventyrar vår förmåga att bibehålla judisk suveränitet … Endast en stat med åtminstone 80 procent judar är en livskraftig och stabil stat.”

Om FN beslutat att ge judarna det territorium de bosatt sig på i Palestina, hade dessa inte fått mer än 10 procent av landet. Men FN anslöt sig helt till judarnas nationalistiska krav och sökte dessutom gottgöra dem för den s.k. Förintelsen.

Palestinas inhemska befolkning vägrade, liksom alla andra inhemska befolkningar i Arabvärlden, Afrika och Asien, att dela sitt land med en bosättargemenskap från Västvärlden. Detta krav på avkolonialisering accepterades av FN i alltmer konsekvent riktning alltsedan organisationen grundades 1945. Palestina förblev undantaget. Judeokratin trumfar inte bara demokratin utan även folkrätten alltsedan år 1948.

Flera palestinska ledare krävde vid denna tid att Internationella Domstolen i Haag (grundad 1946) skulle pröva delningsbeslutets laglighet. Detta skedde aldrig. Man behöver inte vara särskilt framstående i juridik för att räkna ut hur en oväldig domstol skulle ha bedömt tilltaget att tvinga en lösning på ett land, som folket i landet till överväldigande majoritet våldsamt motsatte sig.

Inom gränserna av den stat FN gav judarna ägde dessa endast 11 procent av marken och var i minoritet i vartenda distrikt. I Naqab (Negev) var de bara en procent av befolkningen.

Delningsplanens orättvisa och olaglighet framgår också av det faktum att FN lät Palestinas bördigaste jord tillfalla judarna, liksom 400 av de 1200 palestinska byarna. Nu hävdade visser­­ligen UNSCOP att de båda staterna, den judiska och den arabiska, skulle leva sida vid sida i fredlig samexistens och iakttaga demokratiska principer, varför överväganden om demo­­grafisk och näringsgeografisk balans inte behövde göras. I så fall visade sig UNSCOP totalt okunnig om sionismens väsen, när den gav bort mer än hälften av Palestina åt en rörelse som redan på 1930-talet öppet förklarat att den avsåg att rensa landet från araber.

Det värsta med resolution 181 var att den inte innehöll någon mekanism avsedd att förhindra denna etniska rensning, som alla sionistiska ledare av betydenhet lovat genomföra.

Genom att rösta ja till FNs delningsresolution gjorde sig dessa medlemsländer medskyldiga till brottet att etniskt rensa Palestina från icke-judar.

 

De första arabiska och palestinska reaktionerna

Omedelbart efter att FN antagit resolution 181 förklarade arabledarna officiellt att de skulle skicka trupper att försvara Palestina. Och ändå kände Ben-Gurion och hans närmaste kumpaner under denna tid och fram till maj 1948 inte den minsta oro för att deras blivande stat var hotad eller att de inte skulle kunna både avvärja arabiska anfall och fortsätta med den etniska rensningen av palestinierna. I offentliga tal frammanade de judiska ledarna skräcksyner om hur judarna i Palestina var hotade av en ”andra förintelse”. Privat och sinsemellan talade de aldrig så. Detta framgår bland annat av det brev Ben-Gurion skrev i februari 1948 till Moshe Sharett, som sedan blev Israels utrikesminister.

De första palestinska reaktionerna på FNs resolution 181 var spridda arbetsnedläggelser, demonstrationer och kravaller. Dessa var både kortvariga och verkningslösa.

De judiska ledarna var bekymrade över palestiniernas måttfulla och återhållsamma reaktioner. De behövde förevändningar för att sätta i gång med sin etniska rensning, vilken skulle vara vedergällning för påstådd palestinsk terror. Men denna terror uteblev. Det enda som skedde var att palestinska gangsters tillhörande Abu Qishq-gänget anföll en judisk buss ur ett bakhåll. Men detta var vanlig gängkriminalitet, som inte var politiskt motiverad och saknade allmänt palestinskt stöd.

Redan i december 1947 övergav de judiska ledarna principen om tagmul, vedergällning, och övergick till att tala om yotzmah, initiativ. Initiativ betydde att de gick till aktion mot den palestinska civilbefolkningen utan att vänta på en förevändning.

Palti Sela var en spanare, som den judiska militärledningen skickade ut att undersöka hur palestinska byar förberedde sig militärt. Han noterade den stora skillnaden mellan kibbutzerna, som judarna förvandlade till militära utposter med beväpnade och skjutklara bönder, och de vapenlösa arabiska byarna, där livet fortsatte som vanligt, fredligt och normalt. Om dessa människor skulle fördrivas, kunde det inte ske som vedergällning för visad ”aggression”.

Det som slår en gång på gång vid betraktandet av palestiniernas reaktioner på sionistjudarnas oerhörda övergrepp mot dem är den längtan palestinierna visar att snarast möjligt återgå till sitt normala, fredliga liv. Palestinierna är normala människor. Sionistjudarna ger snarast intryck av att vara psykiskt abnorma människor, som alltid och överallt söker bråk och strid, död och förstörelse.

 

Ben-Gurions rådgivande kommitté

Den 7 oktober 1947, nästan två månader innan FNs generalförsamling antog resolution 181, förklarade David Ben-Gurion för sina närmaste medarbetare att eftersom araberna vägrade att samarbeta med FN, funnes inga territoriella gränser för den framtida judiska staten.

Vid samma tid, oktober–november 1947, blev rådgivande kommittén Ben-Gurions viktigaste beslutande grupp. Det var så därför att det var i denna grupp man skulle besluta om att strunta i delningsplanen och bruka urskillningslöst våld för att tillförsäkra judarna majoritet och exklusivitet i Palestina.

Den främst ansvarige var givetvis David Ben-Gurion, den sionistiska rörelsens oomstridde ledare vid denna tid och från maj 1948 Israels ledare. Det var i sin bostad han samlade gruppen av sina närmaste underhuggare för att dryfta planerna om den etniska rensningen av palestinierna och utmejsla dessa planer till konkreta beslut och order till de militära cheferna i Haganah, Palmach och Irgun.

Denna grupp av planerare och beslutsfattare kallades rådgivande kommittén, haveadah hamyeazet på hebreiska. Detta namn förekommer i ett av de fåtaliga dokument från gruppens möten som finns bevarade. I ett annat sådant bevarat dokument har namnen på gruppens alla medlemmar funnits angivna men sedan strukits över av den officiella israeliska censuren. Ilan Pappe, som är professor i statsvetenskap vid universitetet i Exeter, har emellertid lyckats fastställa alla elva identiteterna.

 

Greve Folke Bernadotte skrev ”fördrivning”, inte ”flykt”

Den 16 september 1948 överlämnade den av Förenta Nationerna utsedde medlaren, greve Folke Bernadotte, till Förenta nationernas generalsekreterare en lägesrapport, vari han konstaterade: ”de palestinska arabernas uttåg var resultatet av panik, som vållades av strider i deras samhällen, av rykten om verkliga eller påstådda terrordåd eller fördrivning,” FN-rapporten använder kategoriskt termen ”fördrivning”, icke ”flykt”, och de israeliska underrrättelserapporterna avslöjar att striderna i många fall var uteslutande avsedda att sätta i gång en massfördrivning och att man avsiktligt spred paniken rörande massakrer för att framkalla ett massuttåg. Bevismaterialet, som stöds av ögonvittnesutsagor, bekräftar att många byar bombades och att många civila utan misskund mördades utan något samband med mili­tära mål. Den gemensamma nämnaren var att driva den infödda palestinska befolkningen till massuttåg.

Att greve Folke Bernadotte avslöjade sanningen om fördrivningen var otvivelaktigt ett av motiven till att den judiska terroristgruppen Lehi, även kallad Sternligan, mördade honom dagen efter att han lämnat sin rapport. Och vem av dessa kallblodiga mördare har den tvivelaktiga äran av att bära ansvaret för mordet på FN-medlaren? Ingen annan än Yitzhak Jaziernicki alias Yitzhak Shamir, som mindre än fyrtio år senare blev Israels premiärminister.

 

”Palestinierna gav sig av frivilligt”

I den sionistiska propagandan påstås ofta att palestinierna inte fördrevs utan mer eller mindre frivilligt skulle ha lämnat sina byar och städer på uppmaning av arabiska ledare, för att lämna plats åt en stundande arabisk invasion. Detta är en lögn, som flera forskare vederlagt.

Erskine Childers kontrollerade utskrifterna av alla arabiska radioutsändningar, som BBC och CIA övervakade år 1948, och upptäckte att ”det inte fanns en enda order, uppmaning eller ett enda förslag om evakuering ur Palestina härrörande från någon arabisk radiostation inom eller utom Palestina 1948” och att tvärtom utsändningarna gav bestämda order till civila att stanna kvar. Också Steven Glazer säger i sin uppsats ”The Palestinian Exodus in 1948” att det inte var de arabiska utan de sionistiska radiostationerna, som uppmanade palestinierna att fly genom att sprida uppgifter om det pågående och kommande kriget, ibland mycket överdrivna sådana och ibland rena lögner.

Walid Khalidi skaffade fram ännu fler bevis bland annat för att arabländernas regeringar vidtog åtgärder för att hindra palestinierna från att lämna sitt land och så ville säkra att de stannade för att strida. Till exempel nekade Libanon uppehållstillstånd åt palestinska män i vapenför ålder den 30 april och Syrien den 6 maj 1948. Flera arabiska radiostationer uppmanade Palestinas invånare att stanna och dryftade planer för en arabisk regering i landet.

År 1959 publicerade Khalidi uppgifter, som visar att historien om att de arabiska regeringarna skulle ha velat evakuera palestinierna var ett påhitt av sionistjuden Joseph Schechtman, som år 1949 utgav två skrifter, där ”evakueringsordern första gången utförligt omtalas”.

Det har emellertid blivit allt svårare att hävda dylika lögner, sedan historiker publicerat allt fler fakta om hur den etniska rensningen av Palestina planerades av David Ben-Gurion och hans närmaste medarbetare och sedan genomfördes av de judiska militära styrkorna. Man gjorde upp fyra planer i följd: Alef, Bet, Gimel och Dalet – uppkallade efter hebreiska alfabetets fyra första bokstäver. Den fjärde planen, Plan Dalet, var den som till sist genomfördes.

 

Denna artikels fyra delar är ursprungligen texten till en föreläsning Lars Adelskogh höll för studiegruppen Aguéli i Uppsala lördagen den 2 juni 2012. Den i Nya Dagbladet publicerade texten har på några få ställen uppdaterats och korrigerats.

Artikelns andra del, som följer i morgon, behandlar Plan Dalets genomförande fram till april 1948.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Skogsrået – de svenska skogarnas drottning

Med sitt fagra yttre förför hon ensamma män i skogen till lyckorus – tills hon vänder ryggen till och de med fasa inser vem de delat säng med. Den som låg med skogsrået var fast, fångad för alltid, och riskerade dessutom döden genom halshuggning. Berättelserna om skogens drottning är otaliga och utgör en central del av svensk folktro och historia.

Publicerad september 27, 2025
– av Redaktionen
I Nordens djupa skogar lever fortfarande de gamla sägnerna om skogsrået som lockar och vilseleder.

Olika väsen som bodde i skogen, eller på gården, berättades det mycket om förr bland svenskarna. Berättarkulturen, som började mattas av efter 1800-talet, innehåller mängder med historier med vittnesmål om magi, väsen och trolldom – och där finns även en betydande del av det kära skogsrået.

När man inom folktron kallar något för rå, eller rådare, innebär det att just det väsendet rådde över den platsen. Skogsrå innebär alltså ett väsen som råder över skogen, men det finns också bergsrå, sjörå och gruvrå. Dessa är ofta porträtterade som kvinnor, eller kvinnoväsen. Det finns också exempelvis gårdsrå och skeppsrå, men dessa är manliga och liknar ofta gårdstomten i utseende.

Beroende på vilken del av Sverige man är i kallar man skogsrået vid olika namn. Några exempel är skogsnuvan, huldran, råndan, skogsfrun och skogstippan. Smeknamn som Talle-Maja, Grankotte-Kari, Trasåsa-frun, Ysäters-Kajsa och Lanna-frökna förekommer också på lokal nivå. Gemensamt är att väsendet rådde över skogen och djuren i den.

Skogsrået är som bekant ett kvinnligt väsen, men det finns också äldre berättelser om manliga skogsrån och särskilt i Norrland kunde skogsrået ofta vara en man. Även inom samekulturen är det ett manligt väsen. Däremot är den kvinnliga versionen den som är mest framträdande i folktron, men utseendet kan variera beroende på vart i landet hon bor.

Det mystiska skogsrået som med sin skönhet lockar män vilse i den djupa skogen. Målning: Theodor Kittelsen

Skönheten döljer fasa

I södra Sverige är hon som oftast en vacker kvinna med långt hår, men vänder hon ryggen till finns där en ihålig, murken trädstam. Hennes rygg beskrivs inte alltid exakt så, men karaktäristiskt handlar det ofta om att hon har just en ful rygg på något vis, samtidigt som hon är fager framtill. Men det finns också berättelser om hur hon är en ful, äldre kvinna med hängande bröst. Ofta har hon just stora bröst, som hon kan slänga över axlarna när hon springer. Skogsrået kan bära en klänning, men ibland är hon också naken.

Skogsråa var framme ō visade sig ibland. Far såg henne en gång. Då var hon klädd både i slöja ō krona. Det bådade lycka, att få se henne så klädd”, berättade Mor Jansson, född 1843, upptecknat av Ingrid Larsson i IFGH 973, s. 51-53, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

I Närke, Värmland och Dalarna försvinner den ihåliga trädstammen och ersätts istället med en svans. Ibland är det en kosvans, en rävsvans samt även hästsvans förekommer. I Dalarna kan det också hända att hon har grönt hår. Ofta kan hon ändra skepnad och historier kring hur hon går från en vacker ung kvinna, till en gammal och ful, är inte ovanliga. Hon ska även kunna ta formen av ett träd eller en sten, ibland även andra djur.

Oftast anses skogsrået vara ett ensamt väsen, men det förekommer också berättelser och vittnesmål där det finns fler och att det kan liknas vid ett släkte snarare än en ensam varelse, något som nämns i Gunnar Granbergs avhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition, som kom ut 1935.

Anders far, Börje, såg tre skogsrå, när han en gång var i skogen, och skulle hämta bränsle. Han talade till en av dem, och då skrattade de så försmädligt åt honom”, berättade Anders Börjesson, född 1838, upptecknat av Oscar Broberg i IFGH 862, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

John Bauers målning ”Skogsrå”. Skogens drottning har ibland en rävsvans. Montage. Konstnär: John Bauer, Gunnar Creutz

Skogsrået i Norden

I Danmark har man inte ett ensamt väsen som kallas skogsrå, men liknande företeelser kring något man kallar för ”ellefolk”, enligt Granbergs avhandling. Till skillnad från stora delar av de svenska berättelserna är detta alltså tydligt ett folkslag och det fanns både ”ellemanden” och ”ellepigerne”.

Likheter finns dock i de erotiska slagen, att både männen och kvinnorna närmar sig människan och förför, eller antastar, både kvinnor och män. Ellekvinnor har dock oftast liknande utseende som det svenska skogsrået, där de framtill är en vacker, ung kvinna men baktill är de fula.

I Norge finns ett väsen som det svenska skogsrået, ofta kallas hon där huldran, men även benämningen ”skogsrå” finns nedtecknat, lånat från svenskan. Ofta har huldran större kopplingar till de underjordiska, det vill säga väsen som bor under jorden, men framkommer och liknar det svenska skogsrået till stor del.

Hon förekommer ofta i samband med det norska fäbodlivet, och uppges ha varit ett viktigt inslag där. Även det av ”manlig erotik färgade fantasilivet ”, som Granberg kallar det, förekommer i Norge – troligen även mer än i Sverige. I de svenska delarna av Finland förekommer skogsrået på liknande vis som i Sverige, men benämns ofta skogsjungfru. I Finland finns även gudinnan Mielikki, som är skogens beskyddare och därför kan jämföras med skogsrået.

Olika former av skogsrå förekommer också i andra länder, som exempelvis Indonesien, där det liknar det svenska skogsrået i utseende och förförandet av män. I slavisk mytologi finns även skogens beskyddare Lesjy, som dock är ett manligt väsen.

En mer modern tolkning av skogsrået. Konstnär: Sabina Nilsson

Ibland berättas det också om att skogsrået hade en man, som hade olika namn beroende på berättaren, men ofta kunde han heta Hulte eller Jonte. Han beskrivs dock som en slags bifigur och berättelserna om honom är betydligt färre än om skogsrået.

Viktig för jägare

Skogsrået är – liksom de flesta andra nordiska väsen – inom folktron både ett farligt väsen, men kan också vara hjälpsamt om hon vill. Främst handlar det om hur snäll man är mot henne. Bryt inga kvistar och skräm inga djur i skogen, för då kan hon bli arg.

Det brukade sägas att om man offrade något till skogsrået kunde man få jaktlycka eller få hjälp att få tillbaka ett bortsprunget djur. Offergåvan var oftast mynt som man antingen slängde över vänstra axeln eller lade på en stubbe i skogen. Det var också viktigt för jägare att vara rena när de skulle ut och jaga, då skogsrået inte gillar att man jagar djur när man är smutsig.

Särskilt bland jägare var skogsrået en återkommande tes, en vanlig berättelse är exempelvis att om hon träffade på två jägare i skogen kunde hon ge den ena jaktlycka genom att smeka geväret, men gav sedan den andra olycka genom att titta in i gevärspipan. Däremot var det oerhört viktigt att inte råka skjuta skogsråets älgar, hennes egna riddjur, något som tas upp i historien nedan.

Han var den styvaste skytten i Skarshult. Ingen visste som han djurens vägar och tillhåll i skogen. Och djuren kunde han locka fram på gårdsplanen, om det behövdes. Det fattades aldrig kött hos Elias. Men en dag råkade han skjuta på en älg, som var sadlad. Det var skogaråas älg, och det blev naturligtvis bom. Sen jagade han aldrig mer. Men en kväll gick han ut till en hölada i skogen och sköt sig”, något som Olle Forshed skriver om i sin analys Skogsrået en utrotningshotad art.

Om hon behagade kunde det nyckfulla skogsrået skänka jaktlycka. Målning: Hermanus Koekkoek

Hon förekommer också ofta i samband med kolmilor, vilka enkelt uttryckt är anordningar för att framställa kol, en verksamhet som bedrevs förr i tiden. Kolarens huvudsakliga uppgift var att övervaka och vårda kolningsprocessen i kolmilan. Arbetet var tungt, riskfyllt och ensamt, och kolaren bodde ofta i en enkel kolarkoja i närheten under långa perioder ute i skogen.

En av arbetsuppgifterna var att se till att milan inte slocknade eller ännu värre – brann upp. Brann milan upp var hela årets arbete borta, vilket innebar en stor ekonomisk förlust. Det kunde också leda till bränder i skogarna. Skogsrået sägs ha varit snäll nog att väcka kolaren om milan är på väg att brinna upp, eller om en olycka var på väg att hända.

Farlig förförerska

Anledningen till att man tror att skogsrået är så starkt förknippat med berättelser om just kolminor är på grund av ensamheten som männen upplevde. Det gäller också andra ensamyrken i skogen som exempelvis tjärbrännare eller skogshuggare.

Av längtan efter kvinnligt sällskap, och ur deras fantasi och drömmar, skapades föreställningar om skogsrået”, skriver ISOF.

Många är de berättelser kring just det erotiska i samband med skogsrået, om hur hon har förfört män i skog och mark, och en gemensam utgång är att det ofta blir konsekvenser. Hon beskrivs som kärlekskrank och vill gärna ha närhet från männen. Det är viktigt att aldrig ge henne ens namn, då hon då kommer få makt över mannen och han tvingas springa till skogs så fort skogsrået kallar på honom.

Det var heller inte ovanligt med berättelser kring hur skogsrået lockat eller lurat mannen att bilda familj med henne, och om det väl hänt var det svårt att ta sig ur situationen. Hon ska ibland också kunna förvandla sig och anta formen av en mans hustru eller trolovade.

En dräng låg i skogen och kolade, så en kväll får han besök av, som han trodde, sin fästmö. Då han och ’fästmön’ sällskapat i kojan en längre stund, skulle hon gå hem, men då drängen såg henne gå ut i dörren, såg han till sin häpnad, att hon hade svans. Han förstod då, att det var ’skogsråa’. Sedan hade hon honom i sitt våld”, är en av de berättelser som tas upp i Granbergs avhandling.

Skogsrået besöker en kolare i skogen”. Xylografi: Per Daniel Holm

Det var länge olagligt att ha sexuellt umgänge med skogsrået och det fick också lagliga konsekvenser. Ända fram till 1700-talet kunde man bli dömd till döden om man haft umgänge med henne. I Vättle härad, Västergötland 1691 dömdes exempelvis en 22-årig till döden genom halshuggning för att ha haft ”olovlig beblandelse” med ett skogsrå, något Forshed tar upp i sin analys.

Det sades ofta att den man som haft sex med skogsrået blev inbunden och fåordig, för att hans själ hade stannat hos henne. Men det sades också att mannen kunde få enorm jaktlycka om han var med skogsrået, men om han var henne otrogen drabbades han istället av eländiga olyckor.

Vänd plaggen ut och in

Skogsrået kan också få för sig att lura ut en i skogen så att man går vilse. Även här är kanske främst män drabbade, men det kunde också hända kvinnor och barn. Hon kan förtrolla en med sin sång eller sitt skratt, eller med sin blotta närvaro och då leda ut en på villovägar. Det sades ofta att hon kunde förvända synen på folk så de exempelvis inte hittade sina djur eller gick vilse.

Det sades att om man vände kläderna ut och in, eller bak och fram, kunde man skydda sig mot hennes våld. Tibast och vänderot ska också kunna användas för att skydda sig. Hade man hamnat i hennes våld var man enligt många berättelser fast och den enda utvägen var att lyckas döda henne.

Det finns många sägner om hur man lyckas döda henne, vilket var mycket svårt. Det framkommer ibland att det gick att skjuta henne, men ofta behövde man använda sig av en silverkula för att det skulle fungera.

Vargar var i många berättelser skogsråets fiender. Målning: Alfred Wierusz-Kowalski

Vargens gap

Ett av de mest framstående sätten att döda skogsrået är med hjälp av vargarna. Vargar har olika betydelse i skogsråets historia, där de i vissa fall är hennes hundar men i de flesta fall hennes fiender. Det finns flertalet historier där hon blir jagad och sedan uppäten av vargar. Det berättas ofta om att det är just vargar man ska använda för att lura henne och då även lyckas döda väsendet. En berömd historia, som berättats i otaliga versioner i den svenska folktron, är ”Tasse ta fot”.

Någon hade gått och lagt sig i ladan. Förföljd av vargar kom skogsråa och hoppade upp i la(d)gluggen, där vargarna inte kunde komma åt henne. Hon satt med ryggen inåt ladan och benen hängande ned på ytterväg- gen. För att retas med vargarna, sade hon upprepade gånger: ”Tasse, tasse, ta fot!” Mannen steg upp och knuffade ned henne till vargarna, sägande: ”Tasse, tasse, ta alltihop! Och så åt vargarna upp skogsrån”, berättade Gustava Nilsson, född 1846, upptecknat av Karl Rencke i IFGH 711, s. 22, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

Det finns också en känd berättelse om en kolare som träffade ett vackert fruntimmer i skogen vid sin milan. De älskade om natten och hon bad honom lova att alltid slå yxan tre gånger mot ett träd när han återvände till henne, annars skulle de bli olyckliga. Varje sommar kom han tillbaka efter vintern hemma hos familjen, slog med yxan och kvinnan kom. Hon blev gravid och födde barn år efter år.

En sommar glömde han slå med yxan. Då uppträdde istället en gammal, ful kvinna med krokig näsa – han insåg till sin förskräckelse att det var skogsrået. Desperat gick han till prästen som rådde honom att vänta till vintern, ta skogsrået och alla barnen i en släde ut på sjön, och när vargarna kom skulle han hoppa på hästen, sparka loss släden och rida hem utan att titta tillbaka. Han följde rådet och lämnade dem åt vargarna. Skogsrået och alla barnen blev uppätna och mannen var fri.

I många sägner har skogsrået ofta en ihålig eller urholkad rygg. Konstnär: Gunnar Creutz

Olycksbringande pratmakare

Förutom sin ridälg har skogsrået andra djur till hands. Särskilt är lavskrikan förknippad med henne och man brukade säga att den var utskickad av henne för att spana. På flertal håll ansågs kråkfågeln bringa otur och dess latinska namn (Perisoreus infaustus) betyder just ”olycksbringande pratmakare”. Lavskrikan är känd för att vara orädd för människor. Om en jägare gick ut i skogen och såg eller hörde en lavskrika kunde han lika gärna gå hem igen. Han visste att fågeln var ute och spanade åt skogrået så att hon kunde varna alla djur i skogen.

På vissa platser hade hon även egna kor och getter som man ibland kunde höra henne kalla på.

Dä ä befängt mä denne skogsråa som vôre te förr i vala. Ho för- villa månge mäncher här i skogera. Mi mormors farmor tala om att ho’ både hörde å såg’a. Ho’ skulle gå ätter kora en afta å kom så näre dom att ho tydlit hörde bjälla, men dä va’ som alldeles omöjlit te å få reda på dom. Å te slute feck ho’ höre skogråa locke på kora, ho’ änne som sjön: ”Majros, Linros å Kosätta, gulle söte, gulle mö- te, lull, lull, lull”. Dette hände sej ve Kneckterud”, berättade Maria Möller född 1841, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1015, s. 25, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

Odens jakt

Den vilda jakten, som i svensk folktro ofta kallas för Odens jakt, är en sägen från den svenska folktron. Den är dock också ett brett europeiskt fenomen, som förekommer i olika kulturella variationer beroende på land. I Sverige berättas det ofta om ett följe av övernaturliga varelser, ledd av Oden själv, som jagar skogsrået under höstens och vinterns mörka kvällar.

I sägnen fångar Oden till slut skogsrået och rider vidare med hennes kropp över hästryggen. Jakten sägs ha varit så högljudd att den fyllde skogar med hundskall, vinande ljud och skott, och folk trodde att den kunde rida rakt igenom nya byggnader om de låg i dess väg.

I grunden har troligen dessa sägner ett naturmystiskt ursprung och var ett sätt för att förklara olika naturfenomen som skrämde, såsom vindens ljud i träden och flyttfågelstressen.

1800-talsgestalning av Odens vilda jakt. Målning: Peter Nicolai Arbo (1831-1892)

Skogsrået idag

Idag lever berättelserna om skogens drottning främst vidare i böcker, filmer och serier, ofta med nordisk symbolik kopplad till henne. Ofta kan man se att det finns drag av skogsrå i de berättelser om folktro och väsen, även om hon inte alltid nämns specifikt. Vi ser henne inte längre bland träden, men det är tydligt att skogsrået, liksom andra väsen, är viktig att fortsätta berätta om, fast nu i mer fiktiv form än tidigare.

Vittnesmålen och berättelserna om skogsrået har avtagit under 1900-talet, men hon lever kvar som en stark symbol för särskilt de svenska skogarna. Och som en påminnelse om vad som kan dölja sig bakom trädens barkar. Möjligen är det så att, om nu skogsrå är ett folkslag, att de blivit färre och kanske till och med utrotade, då många är berättelserna kring hur dessa skogskvinnor dör.

Kanske ska man tänka på hur Anders Olsson Berg, född 1843, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1152, s. 3, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg, själv spekulerade kring skogsråets och tidernas förändring i sin enkelhet under sitt liv:

Dä va månge sôm råka ut för skogsråa, men nu har jag inte hört det på länge. Allt tocke däre ha försvônne nu, men i min barndom ä dä allt säkert att dä fanns te.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Bob Moran pekar på den nakne kejsaren

Publicerad september 27, 2025
– av Redaktionen
Morans konst är ofta rebellisk och oblygt satirisk.

Satirtecknaren Bob Moran har likt få gjort sin konstresa rakt igenom den politiska korrektheten. Särskilt under coronapolitikens tidevarv har Morans träffsäkra och dråpliga samtidsporträtt kommit att bli mycket uppskattade inte bara av den brittiska allmänheten, utan i hela världen.

Konstnärer som sysslar med satir har alltid haft en viktig roll i samhället och pekat på sanningar som andra kanske inte vågat eller kunnat se. I takt med att den alltmer omfattande politiska korrektheten gjort sig påmind har satiren nästan blivit en utdöende konstform, med vissa sällsynta undantag. Ett sådant undantag är Bob Moran.


Artikeln publicerades ursprungligen den 2 maj 2023.


I dokumentären, Brilliantly Difficult Film, får man följa Morans resa och hur hans konst tänjt på gränser genom många olika uttryck som klätt av etablissemangets motstridiga budskap och bisarra logik.

Bob är alltså i stort sett på ett eget fält idag och gör det som satiriska karikatyrister alltid gjort, nämligen att plåga de bekväma och trösta de drabbade, säger journalisten James Delingspole. Var finns den satiriska andan i dag, frågar han sig.

Satir, menar Moran själv, är viktigt för att hålla makthavare och politiker ”i schack” och påminna om att man fortfarande kan skratta åt dem – hur stora deras egon än må bli.

Det handlar om att förstå att vi behöver människor som styr oss, vi behöver regler, vi behöver ett system och en fungerande demokrati, men inom detta kommer det att finnas hyckleri, det kommer att finnas motsägelser, konstaterar han.

Foto: © Bob Moran

Bob Moran har tidigare publicerats i tidningar som Morning Star och The Guardian. På senare år har han arbetat på The Telegraph, där han varit en återkommande serietecknare varje vecka. Under coronapolitikens nedstängningspolitik kom Moran på kant med dessa och gick istället sin egen väg – en väg som vunnit den brittiska allmänhetens hjärtan.

Så många av hans tecknade serier satte fingret på den känsla jag kände vid den tidpunkten och påminde oss om att det fanns andra människor som kände som vi gjorde, beskriver tv-presentatören Tonia Buxton.

Moran och hans fru fick några år tidigare en dotter som föddes med komplikationer och idag lever med cerebral pares och epilepsi. Restriktionerna i Storbritannien påverkade dotterns hälsa mycket negativt då hon knappt fick träffa sina olika vårdkontakter, inte fick gå i skolan med andra barn eller rida eller simma som hon älskade att göra. Moran berättar om hur dottern blev väsentligen sämre såväl fysiskt som psykiskt under nedstängningarna och att det för honom blev den ”droppe som fick bägaren att rinna över”.

Han är modig för sin dotter. Vem ska annars stå upp för henne när hon inte fick någon behandling på två år? Ingen står upp för något av de andra barnen som inte fick någon behandling i över två år, och till slut fick han nog, berättar vännen Bernie Spofforth, vd och företagsinvesterare.

Själv betonar Moran att hans konst inte i första hand handlar om att försöka vara rolig, utan om att få människor att se verkligheten för vad den är.

Det handlade om att försöka få folk att förstå enkla sanningar som jag kände att de glömde och få dem att tänka på vad som hände på ett annat sätt än vad regeringen ville att de skulle tänka.

En del av Morans kritik mot coronapolitiken handlade om människors rätt att träffa sina nära, exempelvis äldres rätt att själva kunna få bestämma om de vill träffa sina barnbarn eller inte.

Foto: © Bob Moran

Hans konst har illustrerat åtskilliga former av bisarra uttryck av hyckleri och förljugenhet som för tillfället präglar världen. Trots att han inte längre arbetar för någon stor tidning sprids hans verk världen över som aldrig tidigare. Han vill också kunna dela med sig av till fler, varför han därför ingått i ett samarbete med Democracy Fund för att kunna erbjuda sin konst gratis till tidskrifter.

Foto: © Bob Moran

Toby Young, generalsekreterare för Free Speech Union, tror att historiker i framtiden kommer att se tillbaka på Morans konst och genom denna få verklig inblick i de galenskaper som präglar den rådande eran.

Att se Bobs teckningar kommer att ge historikerna en verklig inblick i hur meningslöst det var med nedstängningar som politik, den masshysteri som tycktes infektera hela befolkningen och varför saker och ting blev som de blev, säger han.

 

Moran intygar att han kommer att fortsätta måla världen som han ser den, och menar att det inför eftervärlden också är viktigt att fånga upp att det faktiskt fanns personer vid denna tid som inte delade gängse uppfattning.

Jag vet inte om något av mina verk har förändrat någons åsikt, men jag försöker alltid kommunicera var jag tror att vi befinner oss och att registrera det faktum att det fanns människor som inte höll med om det när det här hände, så att framtida generationer kan se tillbaka på det och få ett alternativt narrativ, säger han.

Hela dokumentären kan ses här.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Terapeut släpper bok om mäns dolda lidande

Publicerad september 26, 2025
– av Redaktionen
Rudmans bok är uppdelad i teman som berör det som gör livet tungt för många män

Många män kämpar i det tysta med stress, trötthet och känslor som är svåra att sätta ord på.

På internationella mansdagen den 19 november släpps terapeuten och författaren Björn Rudman boken ”Det vi aldrig pratar om, verktyg för måendet – oss män emellan” (Norstedts), som ger språk, insikter och handfasta verktyg för ett bättre mående.

– Som terapeut har jag haft tusentals samtal med män som kämpar. Män som har känt skam, ilska, frustration och vilsenhet. Mycket av det jag skriver om är sådant som män sällan pratar om, men som påverkar mer än vi vill erkänna. Den här boken är inte en skrivbordsprodukt utan ett resultat av erfarenheter, kunskap och hårt arbete, både från mitt yrke och från mitt eget liv. Jag vill möta män som en medmänniska och visa att det går att förändra saker bit för bit. Du behöver inte bli någon annan, utan bara förstå vad som faktiskt händer på insidan och vad du kan göra för att må bättre, säger Björn Rudman.

Boken är uppdelad i teman som berör det som gör livet tungt för många män. Med tydliga förklaringar och praktiska råd visar Rudman hur förändring kan ske steg för steg. Läsaren får syn på hur hopplöshet kan vändas till hopp och varför det är avgörande att förstå vad som händer på insidan. Han beskriver känslor som ofta stör vardagen – som ilska, sorg och skam – och visar hur man kan känna igen dem och hantera dem på ett bättre sätt.

Uppväxten har betydelse

Ett annat centralt tema är uppväxtens betydelse. Många män bär med sig erfarenheter som påverkar deras sätt att tänka, känna och reagera i vuxenlivet utan att de alltid kopplar ihop punkterna. Genom att se dessa mönster blir det möjligt att sluta förminska det man varit med om, ta makten över sitt mående och skapa en riktning framåt.

Rudman lyfter också fram optimism och positiv psykologi, inte som snabba lösningar, utan som ett förhållningssätt som kan hjälpa män att ta små steg i rätt riktning. Boken ger en plan för vardagen, strategier för att bygga ett mående som håller över tid och en väg tillbaka när livet känns som tyngst.

Det vi aldrig pratar om, verktyg för måendet – oss män emellan gavs ut den 19 november. Boken kommer också som ljudbok i januari 2026, inläst av författaren själv.

Björn Rudman är en samtalsterapeut med djupgående kunskap i dialektisk beteendeterapi (DBT) och schematerapi. Med över tio års erfarenhet av att behandla både psykisk och fysisk ohälsa relaterad till stress, har Rudman blivit en vägledande kraft för de som kämpar. Hans unika bakgrund inom elitidrottsträning och smärtrehabilitering, kombinerat med en genuin förmåga att förstå människor i olika livssituationer, gör honom till en eftertraktad röst inom ämnet.

Boken "Det vi aldrig pratar om : Verktyg för måendet - oss män emellan" släpps den 19 november 2025 av bokförlaget Norstedts.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Sex kilo medeltida silverskatt hittad i Stockholm

Publicerad september 19, 2025
– av Redaktionen
Silvermynten har daterats till 1100-talet och tillverkades sannolikt när Knut Eriksson var kung.

En privatperson har hittat en betydande silverskatt från medeltiden. Skatten, som sannolikt kan vara en av de största som hittats, innehåller bland annat uppemot 20 000 mynt från 1100-talet.

Silverskatten upptäcktes av en person som grävde efter maskar strax utanför Stockholm, som kontaktade Länsstyrelsen. Den låg i en kittel av koppar och innehöll cirka sex kilo silvermynt, hängen, pärlor och silverringar.

Det här är sannolikt en av de största silverskatterna från början av medeltiden som har hittats i Sverige. Vi vet ännu inte exakt hur många mynt det är, men jag tror att det kan vara uppåt 20 000. De flesta föremålen är väl bevarade, men den kittel av koppar som de legat i är tyvärr inte lika välbevarad., säger Sofia Andersson som är antikvarie på Länsstyrelsen i Stockholm, i ett pressmeddelande.

Silvermynten har daterats till 1100-talet och några av mynten har texten ”KANUTUS”, som betyder Knut på latin – vilket tyder på att de är från Knut Erikssons tid som kung i Sverige.

Tre typer av mynt som fanns i skatten: KANUTUS-mynt, Gotlandsmynt och biskopsmynt. Foto: Länsstyrelsen Stockholm

Skatten innehåller också en del ovanliga biskopsmynt, vilket var mynt som tillverkades i Europa av biskopar. På mynten finns då en biskop som håller en kräkla i högra handen. Medeltidsmuseets chef Lin Annerbäck beskriver skatten som unik och tror att den kan berätta mycket om Sveriges historia.

Den är helt unik, vi har inga andra medeltida skatter från Stockholm. Och sen verkar den vara extremt stor också. Så att det är väldigt spännande. säger hon till Bonniertidningen DN.

Platsen som skatten hittades på är just nu hemlig på grund av risken för tjuvgrävare. Arkeologer ska undersöka platsen och skatten ytterligare samt värdera den.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.