Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
168 970 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Nedräknare
0Dagar
0Timmar
0Minuter
En koreansk konststudent åt under en utställning upp ett "konstverk" bestående av en banan fasttejpad mot väggen. Verket har tidigare sålts för omkring 120 000 dollar.
Det så kallade konstverket "Comedian" består av en eller flera bananer fasttejpade mot en vägg av den italienske konstnären Maurizio Cattelan.
Under torsdagen ställde Cattelan ut på konstmuseet Leeum Museum of Art i Seoul i Sydkorea med en fasttejpad banan mot den vita väggen. Plötsligt blev konststudenten Noh Huyn-soo hungrig och tog ner bananen från väggen, skalade den och åt upp den. När bananen väl inmundigats tejpade han upp skalet igen.
När Cattelan ställde ut sina fasttejpade bananer mot väggen första gången 2019 såldes två upplagor för 120 000 dollar, då var det konstnären David Datuna som valde att plocka ner en banan och äta den, något han kallade en "konstnärlig handling". Datuna blev eskorterad ut från museet efter en utskällning varefter det placerades ut poliser kring installationen. Bananen ersattes snabbt med en ny.
Huyn-soo menade först att han hade skippat frukosten denna torsdag och var hungrig, varför han valde att plocka ner bananen.
– Jag tänkte att det skulle vara intressant ... är den inte tejpad där för att ätas? sade konststudenten efteråt när museet frågade varför han ätit bananen.
I en intervju med den lokala radion senare erkände dock Huyn-soo att han tänkte att "att skada ett modernt konstverk kan också tolkas som ett slags konstverk" samt att han tyckte att det var lustigt att sätta tillbaka bananskalet igen, rapporterar Korea Herald.
Konstnären Cattelan blev underrättad om bananätningen och sade att det "inte var några problem".
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Berättelsen om Black Lives Matter bär på en historia av grovt våld och åtskilliga mord. Bakom den extrema svart makt-jargongen som präglar den starkt våldsbejakande rörelsen återfinns samtidigt ett avgörande stöd från mer ljusskygga krafter utan någon som helst koppling till det afroamerikanska samhället.
2012 sköts den då 17-årige afroamerikanen Trayvon Martin ihjäl av bostadsområdesvakten George Zimmerman. Zimmerman friades sedermera efter omfattande och långdragna processer i alla domstolsinstanser och händelsen bedömdes vara en handling av självförsvar. Mainstreammediernas narrativ var dock redan fastställt – det om ännu ett fall av oprovocerat rasistiskt våld mot en afroamerikansk man.
Trayvon Martin ska enligt Zimmermans försvarsadvokat ha gått till angrepp mot vakten, bland annat dunkat hans huvud i asfalten och hoppat på honom, varför Zimmerman kände sig tvungen att freda sig med sitt vapen. Det var en berättelse som även rätten fann trovärdig och menade föll inom ramen för den så kallade ”stand your ground-lagen” där man har rätt att bruka dödligt motstånd i en situation där man själv hotas av våld.
Denna artikel publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 4 juni 2020.
På sociala medier hade Trayvon Martin tidigare poserat med vapen, postat bilder på droger och också blivit utkastad från sin skola efter att ha tagit med sig marijuana dit. Även uppgifter om Martins inblandning i våldsamma slagsmål togs upp av Zimmermans advokat.
Konventionell massmedia och radikala svarta etno-aktivister i USA brydde sig dock inte om huruvida Zimmerman var oskyldig eller inte, eller om huruvida Martin i själva verket gått till attack mot honom. Istället anordnades omfattande protester runtom i USA, många av dem våldsamma. Det narrativ som då lyftes fram var att Trayvon Martin var ytterligare ett i mängden fall där afroamerikaner dödats på grund av sitt etniska ursprung – mycket likt exempelvis narrativet om George Floyd.
Snart därefter började också hashtagen #BlackLivesMatter användas på bred front i sociala medier. Vänsterliberaler och svarta etnoaktivister förde fram ett budskap att USA fortfarande är ett djupt rasistiskt land där afroamerikaner inte behandlas likvärdigt av polisen, utan ideligen utsätts för övergrepp och orättvisor.
Överlappningen mellan svart makt-rörelsen och vänsterextrema strömningar är ofta påtaglig. Från en BLM-demonstration i Philadelphia den 1 juni. Foto: Joe Piette/CC BY-NC-SA 2.0
Rörelsen växte snabbt och deklarerade tidigt att man hämtat inspiration från den rasistiska Black Power-rörelsen, som under det sena 60-talet bland annat blev känd för att mörda amerikanska poliser och starta våldsamma upplopp runtom i USA som kostade många människor livet.
Vid en attack vid Glenville, Ohio, dödade en grupp svart makt-extremister exempelvis tre poliser och skadade ytterligare tolv. Samtidigt dog en förbipasserande och två skadades innan situationen lugnat sig. Tre av de svarta extremisterna dog vid skottlossningen mot poliserna och ytterligare två i de följande upploppen.
Inspirationen av det våldsamma och rasistiska hatet mot vita amerikaner från svart makt-rörelsen är något som genomsyrat även BLM-rörelsen. Ett exempel är medgrundaren till Black Lives Matter i Toronto, Kanada – Yusra Khagali. Khagali hade inget genuint intresse av jämlikhet eller rättvisa, utan såg i BLM en chans att spy ut sitt hat mot människor av europeiskt ursprung, trots att hon valt att leva i ett land där dessa är i majoritet. På sociala medier har hon kallat vita för ”undermänniskor”, ”en genetisk defekt från svarthet” och menat att vita egentligen inte ens har rätt att betrakta sig som människor.
”Svarta människor skulle med deras dominanta gener helt enkelt kunna utrota de vita om vi bara hade makten att göra det”, skrev hon nöjt och påstår vidare att svarta är ”supermänniskor". Khagali, som också är muslim, har tidigare bett Allah om styrka att lägga band på sig själv och inte bara ”döda alla dessa män och vita människor som finns därute idag”.
Den rasistiska och hatfyllda jargongen hos BLM-rörelsen är något som av allt att döma tilltalat den ungersk-judiske ultraglobalisten och valutaspekulanten George Soros, som donerat över 5,5 miljoner kronor till nätverket via sin subversivt inriktade stiftelse Open Society som han kontrollerar, och som i flera andra sammanhang arbetat för massinvandring till Europa och andra projekt präglade av förment "antirasism".
Pengarna från den ökände miljardären skulle investeras i ”tekniskt bistånd” och stöd till de våldsamma aktivister som utgör själva kärntruppen i Black Lives Matters ständiga protester och kravaller. Soros organisation har också diskuterat huruvida man ska försöka ”forma” Black Lives Matter ideologiskt eller bara understödja dem ekonomiskt.
2015 kunde Washington Times avslöja att hela 270 miljoner kronor donerats till organisationer som deltog i raskravallerna i Ferguson. Även där var BLM-rörelsen högst delaktig i den omfattande våldsanvändningen där bland annat poliser attackerades. Soros ska också via sin stiftelse ha betalat professionella vänsteraktivister för att delta i upploppen, bland annat genom att betala för deras bussbiljetter. Pengar lades vidare på att betala PR-företag som skulle ta fram och manipulera informationen på sociala medier med syftet att få det att framstå som folkliga protester, snarare än iscensatta och orkestrerade diton.
George Soros har inte bara skänkt stora summor till BLM-rörelsen i USA. Även den svenska vänsterextrema underrättelseorganisationen Expo och deras projekt, som hade i syfte att utbilda eller träna vänsteraktivister och få dessa att påverka utgången av riksdagsvalet 2014, har fått stöd av den famöse finansmagnaten. Exakt hur mycket pengar Soros pumpat in i BLM eller andra organisationer som förespråkar icke-vit rasism och driver på ytterligare polarisering är oklart, men tydligt är att det handlar om mångmiljonbelopp.
Den afroamerikanska delen av befolkningen i USA är, som Nya Dagbladet tidigare kunnat rapportera om, överrepresenterad när det kommer till brottslighet. Det finns mot den bakgrunden därför även en överrepresentation av svarta amerikaner bland dem som sitter i landets fängelser. BLM kräver dock att våldsamma fångar släpps ur landets fängelser, med hänvisning till att deras domar ska vara diskriminerande och bero på förövarnas etniska ursprung.
Vidare kräver man ersättning för slaveriet, en praktik som avskaffades i USA liksom över hela det övriga Västerlandet för över 150 år sedan. Man menar att afroamerikaner fortfarande lider på grund av detta och att det är dags för USA att ersätta detta lidande ekonomiskt. Kritiker menar dock att kraven på ersättning bara handlar om att aktivisterna vill ha enkla pengar och ifrågasätter rimligheten i att genom blodsband lägga en kollektiv skuldbörda på ättlingar till slavägare som levde för 150-200 år sedan, och som ska omsättas ekonomiskt och politiskt idag.
Inte heller ger BLM något erkännande till det faktum att USA, och framförallt Nordstaterna liksom det övriga Västerlandet, i själva verket låg i framkant när det kom till att avskaffa slaveri som praktik - något som fortfarande pågår idag i betydande delar av Afrika.
BLM-rörelsen har också uttryckt krav om att polisen ska styras av det lokala samhället där de boende i olika områden ska kunna besluta vilka poliser som ska anställas och vilka som ska sparkas om man upplever att de misskött sig. Även detta förslag har fått stark kritik eftersom det enkelt kan bädda för korruption och där kriminella gäng kan få inflytande över vilka som arbetar som poliser i de områden de verkar. Man vill också avskaffa dödsstraffet.
De våldsamma BLM-protesterna som inleddes 2013 fortsatte året efter med omfattande kravaller som samlade tusentals människor. I Bloomington, Minnesota, arresterades minst ett 20-tal individer ur nätverket efter att en protest börjat urarta och man istället tagit till våld mot polis och andra man ogillat.
Iögonfallande är att ett betydande antal dödsoffer BLM-rörelsen uppmärksammat och även startat våldsamma kravaller för att "hedra" haft en våldsam och kriminell bakgrund. I flera fall där afroamerikaner skjutits har det konstaterats att polisen agerat felaktigt och överilat, men det går samtidigt att konstatera att det sällan handlar om genomsnittliga afroamerikaner som blivit utsatta för polisens våld. Påfallande ofta har det snarast handlat om gravt våldsbenägna individer som antingen varit beväpnade eller haft ett kriminellt förflutet och utgjort ett reellt hot mot polisen.
Bland dem som BLM uppmärksammade 2014 återfanns Dontre Hamilton, som blev ihjälskjuten när han gick till våldsam attack mot en polisman och försökte misshandla honom med hans batong. Eric Garner som hade blivit arresterad vid fler än 30 tillfällen, bland annat för misshandel. Ezell Ford, som arresterats med ett skarpladdat skjutvapen på sig och Laquan McDonald som gick omkring och svingade en kniv när han sköts av polis. Antonio Martin bar även han ett skarpladdat vapen när polisen sköt honom och ska därtill ha riktat vapnet mot polisen. Jerome Reids hade en pistol i bilen och ignorerade polisens order när han sköts.
De följande åren fortsatte rörelsen att växa och nätverkets våldsamma retorik har även konstaterats smitta av sig även på personer som inte varit nära involverade i rörelsen. 2016 dödade den afroamerikanske soldaten Micah Xavier Johnson fem poliser och skadade nio andra. Johnson erkände senare själv att han inspirerats av BLM-rörelsen och menade att han ville döda vita människor i allmänhet och vita poliser i synnerhet.
Bara mellan 2014 och 2016 mördades 11 poliser av BLM-anhängare vid olika dåd och minst nio skadades. Dåden motiverades ofta av gärningsmännen som ”hämnd” för polisens påstådda riktade rasistiska skjutningar av svarta. Ett är Gavin Long, medlem i svart makt-organisationen Nation of Islam, som körde till Baton Rouge i Louisiana och där mördade tre poliser för att poliser från samma avdelning tidigare skjutit en svart man – Alton Sterling.
Sterling, vars död Gavin Long skulle hämnas genom att mörda tre poliser, var sedan tidigare känd av polisen och hade tidigare dömts för en rad våldsamma brott. Han hade också en laddad revolver på sig när han blev skjuten. Trots detta höll Long fast vid att skjutningen skulle hämnas genom att mörda polismän.
BLM-protest i Washington. Foto: Geoff Livingston/CC BY-NC-ND 2.0
Den våldsamma och explicit rasistiska BLM-rörelsen är starkast i USA, men man har försökt öppna filialer även i andra länder. Nätverket är aktivt i Australien, Nya Zeeland, Storbritannien och Kanada och även i Sverige hörs röster som vill se en liknande rörelse kopplad till den bredare "antirasistiska" sfären. En av dessa är Bilan Osman från Expo som påstår sig arbeta mot rasism och diskriminering men som, trots att hon valt att leva i Sverige, själv deklarerar att hon ”inte pallar med vita människor” och att hon ”börjat känna ett förakt för vitheten”.
Även medgrundaren till den vänsterextrema underrättelsegruppen, Tobias Hübinette, som förvisso inte är svart men adopterad från Sydkorea, är en annan framträdande röst i vad som rimligen kan betecknas som den breda antivita och svenskfientliga rörelse som ligger nära BLM i Sverige. Hübinette har bland annat gjort sig känd för citat som ”Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande”, skrutit om hur han misshandlat barn som han misstänkte för att vara rasister och vidare gjort sig skyldig till en rad grova brott.
En annan varm anhängare av BLM-rörelsen är Victoria Kawesa från Feministiskt Initiativ, som blev politisk paria efter att hon ljugit om att hon blivit utsatt för rasism på tunnelbanan i Stockholm, när fotobevis sedermera visade att hon i själva verket gått till attack mot en man som inte låtit henne planka i tunnelbanan. Kawesa menar att de som lyfter fram svartas överrepresentation inom våldsbrottslighet gör ”rasistiska poänger” och ser det som hets mot folkgrupp att rikta uppmärksamhet och kritik mot destruktiv kultur som frodas i svarta samhällen. Att bland annat Sverigedemokraterna lyft detta ser hon som ”ännu en attack på svarta människors liv”.
”Feministiskt Initiativ stöd för BLM handlar om att väcka uppmärksamhet och kunskap kring angreppen och devalvering av svarta människors liv i USA. Feministiskt initiativ vill därigenom bilda opinion kring den institutionaliserade rasism som finns i USA såväl som i Sverige”, skrev hon i Aftonbladet 2016.
I dagens läge har BLM-rörelsen allierade i den absoluta politiska toppen, bland journalister och bland de största och mest inflytelserika företagen. Istället för att fördöma nätverkets falska narrativ, explicita rasism och våldsbejakande retorik, ger man istället aktivt stöd till den och dess vänsterextrema kollaboratörer som nu försöker öka sitt inflytande genom våld, hot och vandalisering.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Med sitt fagra yttre förför hon ensamma män i skogen till lyckorus – tills hon vänder ryggen till och de med fasa inser vem de delat säng med. Den som låg med skogsrået var fast, fångad för alltid, och riskerade dessutom döden genom halshuggning. Berättelserna om skogens drottning är otaliga och utgör en central del av svensk folktro och historia.
Olika väsen som bodde i skogen, eller på gården, berättades det mycket om förr bland svenskarna. Berättarkulturen, som började mattas av efter 1800-talet, innehåller mängder med historier med vittnesmål om magi, väsen och trolldom – och där finns även en betydande del av det kära skogsrået.
När man inom folktron kallar något för rå, eller rådare, innebär det att just det väsendet rådde över den platsen. Skogsrå innebär alltså ett väsen som råder över skogen, men det finns också bergsrå, sjörå och gruvrå. Dessa är ofta porträtterade som kvinnor, eller kvinnoväsen. Det finns också exempelvis gårdsrå och skeppsrå, men dessa är manliga och liknar ofta gårdstomten i utseende.
Beroende på vilken del av Sverige man är i kallar man skogsrået vid olika namn. Några exempel är skogsnuvan, huldran, råndan, skogsfrun och skogstippan. Smeknamn som Talle-Maja, Grankotte-Kari, Trasåsa-frun, Ysäters-Kajsa och Lanna-frökna förekommer också på lokal nivå. Gemensamt är att väsendet rådde över skogen och djuren i den.
Skogsrået är som bekant ett kvinnligt väsen, men det finns också äldre berättelser om manliga skogsrån och särskilt i Norrland kunde skogsrået ofta vara en man. Även inom samekulturen är det ett manligt väsen. Däremot är den kvinnliga versionen den som är mest framträdande i folktron, men utseendet kan variera beroende på vart i landet hon bor.
Det mystiska skogsrået som med sin skönhet lockar män vilse i den djupa skogen. Målning: Theodor Kittelsen
Skönheten döljer fasa
I södra Sverige är hon som oftast en vacker kvinna med långt hår, men vänder hon ryggen till finns där en ihålig, murken trädstam. Hennes rygg beskrivs inte alltid exakt så, men karaktäristiskt handlar det ofta om att hon har just en ful rygg på något vis, samtidigt som hon är fager framtill. Men det finns också berättelser om hur hon är en ful, äldre kvinna med hängande bröst. Ofta har hon just stora bröst, som hon kan slänga över axlarna när hon springer. Skogsrået kan bära en klänning, men ibland är hon också naken.
"Skogsråa var framme ō visade sig ibland. Far såg henne en gång. Då var hon klädd både i slöja ō krona. Det bådade lycka, att få se henne så klädd", berättade Mor Jansson, född 1843, upptecknat av Ingrid Larsson i IFGH 973, s. 51-53, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
I Närke, Värmland och Dalarna försvinner den ihåliga trädstammen och ersätts istället med en svans. Ibland är det en kosvans, en rävsvans samt även hästsvans förekommer. I Dalarna kan det också hända att hon har grönt hår. Ofta kan hon ändra skepnad och historier kring hur hon går från en vacker ung kvinna, till en gammal och ful, är inte ovanliga. Hon ska även kunna ta formen av ett träd eller en sten, ibland även andra djur.
Oftast anses skogsrået vara ett ensamt väsen, men det förekommer också berättelser och vittnesmål där det finns fler och att det kan liknas vid ett släkte snarare än en ensam varelse, något som nämns i Gunnar Granbergs avhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition, som kom ut 1935.
"Anders far, Börje, såg tre skogsrå, när han en gång var i skogen, och skulle hämta bränsle. Han talade till en av dem, och då skrattade de så försmädligt åt honom", berättade Anders Börjesson, född 1838, upptecknat av Oscar Broberg i IFGH 862, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
John Bauers målning "Skogsrå". Skogens drottning har ibland en rävsvans. Montage. Konstnär: John Bauer, Gunnar Creutz
Skogsrået i Norden
I Danmark har man inte ett ensamt väsen som kallas skogsrå, men liknande företeelser kring något man kallar för "ellefolk", enligt Granbergs avhandling. Till skillnad från stora delar av de svenska berättelserna är detta alltså tydligt ett folkslag och det fanns både "ellemanden" och "ellepigerne".
Likheter finns dock i de erotiska slagen, att både männen och kvinnorna närmar sig människan och förför, eller antastar, både kvinnor och män. Ellekvinnor har dock oftast liknande utseende som det svenska skogsrået, där de framtill är en vacker, ung kvinna men baktill är de fula.
I Norge finns ett väsen som det svenska skogsrået, ofta kallas hon där huldran, men även benämningen "skogsrå" finns nedtecknat, lånat från svenskan. Ofta har huldran större kopplingar till de underjordiska, det vill säga väsen som bor under jorden, men framkommer och liknar det svenska skogsrået till stor del.
Hon förekommer ofta i samband med det norska fäbodlivet, och uppges ha varit ett viktigt inslag där. Även det av "manlig erotik färgade fantasilivet ", som Granberg kallar det, förekommer i Norge – troligen även mer än i Sverige. I de svenska delarna av Finland förekommer skogsrået på liknande vis som i Sverige, men benämns ofta skogsjungfru. I Finland finns även gudinnan Mielikki, som är skogens beskyddare och därför kan jämföras med skogsrået.
Olika former av skogsrå förekommer också i andra länder, som exempelvis Indonesien, där det liknar det svenska skogsrået i utseende och förförandet av män. I slavisk mytologi finns även skogens beskyddare Lesjy, som dock är ett manligt väsen.
En mer modern tolkning av skogsrået. Konstnär: Sabina Nilsson
Ibland berättas det också om att skogsrået hade en man, som hade olika namn beroende på berättaren, men ofta kunde han heta Hulte eller Jonte. Han beskrivs dock som en slags bifigur och berättelserna om honom är betydligt färre än om skogsrået.
Viktig för jägare
Skogsrået är – liksom de flesta andra nordiska väsen – inom folktron både ett farligt väsen, men kan också vara hjälpsamt om hon vill. Främst handlar det om hur snäll man är mot henne. Bryt inga kvistar och skräm inga djur i skogen, för då kan hon bli arg.
Det brukade sägas att om man offrade något till skogsrået kunde man få jaktlycka eller få hjälp att få tillbaka ett bortsprunget djur. Offergåvan var oftast mynt som man antingen slängde över vänstra axeln eller lade på en stubbe i skogen. Det var också viktigt för jägare att vara rena när de skulle ut och jaga, då skogsrået inte gillar att man jagar djur när man är smutsig.
Särskilt bland jägare var skogsrået en återkommande tes, en vanlig berättelse är exempelvis att om hon träffade på två jägare i skogen kunde hon ge den ena jaktlycka genom att smeka geväret, men gav sedan den andra olycka genom att titta in i gevärspipan. Däremot var det oerhört viktigt att inte råka skjuta skogsråets älgar, hennes egna riddjur, något som tas upp i historien nedan.
"Han var den styvaste skytten i Skarshult. Ingen visste som han djurens vägar och tillhåll i skogen. Och djuren kunde han locka fram på gårdsplanen, om det behövdes. Det fattades aldrig kött hos Elias. Men en dag råkade han skjuta på en älg, som var sadlad. Det var skogaråas älg, och det blev naturligtvis bom. Sen jagade han aldrig mer. Men en kväll gick han ut till en hölada i skogen och sköt sig", något som Olle Forshed skriver om i sin analys Skogsrået en utrotningshotad art.
Om hon behagade kunde det nyckfulla skogsrået skänka jaktlycka. Målning: Hermanus Koekkoek
Hon förekommer också ofta i samband med kolmilor, vilka enkelt uttryckt är anordningar för att framställa kol, en verksamhet som bedrevs förr i tiden. Kolarens huvudsakliga uppgift var att övervaka och vårda kolningsprocessen i kolmilan. Arbetet var tungt, riskfyllt och ensamt, och kolaren bodde ofta i en enkel kolarkoja i närheten under långa perioder ute i skogen.
En av arbetsuppgifterna var att se till att milan inte slocknade eller ännu värre – brann upp. Brann milan upp var hela årets arbete borta, vilket innebar en stor ekonomisk förlust. Det kunde också leda till bränder i skogarna. Skogsrået sägs ha varit snäll nog att väcka kolaren om milan är på väg att brinna upp, eller om en olycka var på väg att hända.
Farlig förförerska
Anledningen till att man tror att skogsrået är så starkt förknippat med berättelser om just kolminor är på grund av ensamheten som männen upplevde. Det gäller också andra ensamyrken i skogen som exempelvis tjärbrännare eller skogshuggare.
"Av längtan efter kvinnligt sällskap, och ur deras fantasi och drömmar, skapades föreställningar om skogsrået", skriver ISOF.
Många är de berättelser kring just det erotiska i samband med skogsrået, om hur hon har förfört män i skog och mark, och en gemensam utgång är att det ofta blir konsekvenser. Hon beskrivs som kärlekskrank och vill gärna ha närhet från männen. Det är viktigt att aldrig ge henne ens namn, då hon då kommer få makt över mannen och han tvingas springa till skogs så fort skogsrået kallar på honom.
Det var heller inte ovanligt med berättelser kring hur skogsrået lockat eller lurat mannen att bilda familj med henne, och om det väl hänt var det svårt att ta sig ur situationen. Hon ska ibland också kunna förvandla sig och anta formen av en mans hustru eller trolovade.
"En dräng låg i skogen och kolade, så en kväll får han besök av, som han trodde, sin fästmö. Då han och 'fästmön' sällskapat i kojan en längre stund, skulle hon gå hem, men då drängen såg henne gå ut i dörren, såg han till sin häpnad, att hon hade svans. Han förstod då, att det var 'skogsråa'. Sedan hade hon honom i sitt våld", är en av de berättelser som tas upp i Granbergs avhandling.
"Skogsrået besöker en kolare i skogen". Xylografi: Per Daniel Holm
Det var länge olagligt att ha sexuellt umgänge med skogsrået och det fick också lagliga konsekvenser. Ända fram till 1700-talet kunde man bli dömd till döden om man haft umgänge med henne. I Vättle härad, Västergötland 1691 dömdes exempelvis en 22-årig till döden genom halshuggning för att ha haft "olovlig beblandelse" med ett skogsrå, något Forshed tar upp i sin analys.
Det sades ofta att den man som haft sex med skogsrået blev inbunden och fåordig, för att hans själ hade stannat hos henne. Men det sades också att mannen kunde få enorm jaktlycka om han var med skogsrået, men om han var henne otrogen drabbades han istället av eländiga olyckor.
Vänd plaggen ut och in
Skogsrået kan också få för sig att lura ut en i skogen så att man går vilse. Även här är kanske främst män drabbade, men det kunde också hända kvinnor och barn. Hon kan förtrolla en med sin sång eller sitt skratt, eller med sin blotta närvaro och då leda ut en på villovägar. Det sades ofta att hon kunde förvända synen på folk så de exempelvis inte hittade sina djur eller gick vilse.
Det sades att om man vände kläderna ut och in, eller bak och fram, kunde man skydda sig mot hennes våld. Tibast och vänderot ska också kunna användas för att skydda sig. Hade man hamnat i hennes våld var man enligt många berättelser fast och den enda utvägen var att lyckas döda henne.
Det finns många sägner om hur man lyckas döda henne, vilket var mycket svårt. Det framkommer ibland att det gick att skjuta henne, men ofta behövde man använda sig av en silverkula för att det skulle fungera.
Vargar var i många berättelser skogsråets fiender. Målning: Alfred Wierusz-Kowalski
Vargens gap
Ett av de mest framstående sätten att döda skogsrået är med hjälp av vargarna. Vargar har olika betydelse i skogsråets historia, där de i vissa fall är hennes hundar men i de flesta fall hennes fiender. Det finns flertalet historier där hon blir jagad och sedan uppäten av vargar. Det berättas ofta om att det är just vargar man ska använda för att lura henne och då även lyckas döda väsendet. En berömd historia, som berättats i otaliga versioner i den svenska folktron, är "Tasse ta fot".
"Någon hade gått och lagt sig i ladan. Förföljd av vargar kom skogsråa och hoppade upp i la(d)gluggen, där vargarna inte kunde komma åt henne. Hon satt med ryggen inåt ladan och benen hängande ned på ytterväg- gen. För att retas med vargarna, sade hon upprepade gånger: "Tasse, tasse, ta fot!" Mannen steg upp och knuffade ned henne till vargarna, sägande: "Tasse, tasse, ta alltihop! Och så åt vargarna upp skogsrån", berättade Gustava Nilsson, född 1846, upptecknat av Karl Rencke i IFGH 711, s. 22, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
Det finns också en känd berättelse om en kolare som träffade ett vackert fruntimmer i skogen vid sin milan. De älskade om natten och hon bad honom lova att alltid slå yxan tre gånger mot ett träd när han återvände till henne, annars skulle de bli olyckliga. Varje sommar kom han tillbaka efter vintern hemma hos familjen, slog med yxan och kvinnan kom. Hon blev gravid och födde barn år efter år.
En sommar glömde han slå med yxan. Då uppträdde istället en gammal, ful kvinna med krokig näsa - han insåg till sin förskräckelse att det var skogsrået. Desperat gick han till prästen som rådde honom att vänta till vintern, ta skogsrået och alla barnen i en släde ut på sjön, och när vargarna kom skulle han hoppa på hästen, sparka loss släden och rida hem utan att titta tillbaka. Han följde rådet och lämnade dem åt vargarna. Skogsrået och alla barnen blev uppätna och mannen var fri.
I många sägner har skogsrået ofta en ihålig eller urholkad rygg. Konstnär: Gunnar Creutz
Olycksbringande pratmakare
Förutom sin ridälg har skogsrået andra djur till hands. Särskilt är lavskrikan förknippad med henne och man brukade säga att den var utskickad av henne för att spana. På flertal håll ansågs kråkfågeln bringa otur och dess latinska namn (Perisoreus infaustus) betyder just "olycksbringande pratmakare". Lavskrikan är känd för att vara orädd för människor. Om en jägare gick ut i skogen och såg eller hörde en lavskrika kunde han lika gärna gå hem igen. Han visste att fågeln var ute och spanade åt skogrået så att hon kunde varna alla djur i skogen.
På vissa platser hade hon även egna kor och getter som man ibland kunde höra henne kalla på.
"Dä ä befängt mä denne skogsråa som vôre te förr i vala. Ho för- villa månge mäncher här i skogera. Mi mormors farmor tala om att ho' både hörde å såg'a. Ho' skulle gå ätter kora en afta å kom så näre dom att ho tydlit hörde bjälla, men dä va' som alldeles omöjlit te å få reda på dom. Å te slute feck ho' höre skogråa locke på kora, ho' änne som sjön: "Majros, Linros å Kosätta, gulle söte, gulle mö- te, lull, lull, lull". Dette hände sej ve Kneckterud", berättade Maria Möller född 1841, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1015, s. 25, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
Odens jakt
Den vilda jakten, som i svensk folktro ofta kallas för Odens jakt, är en sägen från den svenska folktron. Den är dock också ett brett europeiskt fenomen, som förekommer i olika kulturella variationer beroende på land. I Sverige berättas det ofta om ett följe av övernaturliga varelser, ledd av Oden själv, som jagar skogsrået under höstens och vinterns mörka kvällar.
I sägnen fångar Oden till slut skogsrået och rider vidare med hennes kropp över hästryggen. Jakten sägs ha varit så högljudd att den fyllde skogar med hundskall, vinande ljud och skott, och folk trodde att den kunde rida rakt igenom nya byggnader om de låg i dess väg.
I grunden har troligen dessa sägner ett naturmystiskt ursprung och var ett sätt för att förklara olika naturfenomen som skrämde, såsom vindens ljud i träden och flyttfågelstressen.
1800-talsgestalning av Odens vilda jakt. Målning: Peter Nicolai Arbo (1831-1892)
Skogsrået idag
Idag lever berättelserna om skogens drottning främst vidare i böcker, filmer och serier, ofta med nordisk symbolik kopplad till henne. Ofta kan man se att det finns drag av skogsrå i de berättelser om folktro och väsen, även om hon inte alltid nämns specifikt. Vi ser henne inte längre bland träden, men det är tydligt att skogsrået, liksom andra väsen, är viktig att fortsätta berätta om, fast nu i mer fiktiv form än tidigare.
Vittnesmålen och berättelserna om skogsrået har avtagit under 1900-talet, men hon lever kvar som en stark symbol för särskilt de svenska skogarna. Och som en påminnelse om vad som kan dölja sig bakom trädens barkar. Möjligen är det så att, om nu skogsrå är ett folkslag, att de blivit färre och kanske till och med utrotade, då många är berättelserna kring hur dessa skogskvinnor dör.
Kanske ska man tänka på hur Anders Olsson Berg, född 1843, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1152, s. 3, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg, själv spekulerade kring skogsråets och tidernas förändring i sin enkelhet under sitt liv:
"Dä va månge sôm råka ut för skogsråa, men nu har jag inte hört det på länge. Allt tocke däre ha försvônne nu, men i min barndom ä dä allt säkert att dä fanns te."
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Satirtecknaren Bob Moran har likt få gjort sin konstresa rakt igenom den politiska korrektheten. Särskilt under coronapolitikens tidevarv har Morans träffsäkra och dråpliga samtidsporträtt kommit att bli mycket uppskattade inte bara av den brittiska allmänheten, utan i hela världen.
Konstnärer som sysslar med satir har alltid haft en viktig roll i samhället och pekat på sanningar som andra kanske inte vågat eller kunnat se. I takt med att den alltmer omfattande politiska korrektheten gjort sig påmind har satiren nästan blivit en utdöende konstform, med vissa sällsynta undantag. Ett sådant undantag är Bob Moran.
Artikeln publicerades ursprungligen den 2 maj 2023.
I dokumentären, Brilliantly Difficult Film, får man följa Morans resa och hur hans konst tänjt på gränser genom många olika uttryck som klätt av etablissemangets motstridiga budskap och bisarra logik.
– Bob är alltså i stort sett på ett eget fält idag och gör det som satiriska karikatyrister alltid gjort, nämligen att plåga de bekväma och trösta de drabbade, säger journalisten James Delingspole. Var finns den satiriska andan i dag, frågar han sig.
Satir, menar Moran själv, är viktigt för att hålla makthavare och politiker "i schack" och påminna om att man fortfarande kan skratta åt dem - hur stora deras egon än må bli.
– Det handlar om att förstå att vi behöver människor som styr oss, vi behöver regler, vi behöver ett system och en fungerande demokrati, men inom detta kommer det att finnas hyckleri, det kommer att finnas motsägelser, konstaterar han.
Bob Moran har tidigare publicerats i tidningar som Morning Star och The Guardian. På senare år har han arbetat på The Telegraph, där han varit en återkommande serietecknare varje vecka. Under coronapolitikens nedstängningspolitik kom Moran på kant med dessa och gick istället sin egen väg - en väg som vunnit den brittiska allmänhetens hjärtan.
– Så många av hans tecknade serier satte fingret på den känsla jag kände vid den tidpunkten och påminde oss om att det fanns andra människor som kände som vi gjorde, beskriver tv-presentatören Tonia Buxton.
Moran och hans fru fick några år tidigare en dotter som föddes med komplikationer och idag lever med cerebral pares och epilepsi. Restriktionerna i Storbritannien påverkade dotterns hälsa mycket negativt då hon knappt fick träffa sina olika vårdkontakter, inte fick gå i skolan med andra barn eller rida eller simma som hon älskade att göra. Moran berättar om hur dottern blev väsentligen sämre såväl fysiskt som psykiskt under nedstängningarna och att det för honom blev den "droppe som fick bägaren att rinna över".
– Han är modig för sin dotter. Vem ska annars stå upp för henne när hon inte fick någon behandling på två år? Ingen står upp för något av de andra barnen som inte fick någon behandling i över två år, och till slut fick han nog, berättar vännen Bernie Spofforth, vd och företagsinvesterare.
Själv betonar Moran att hans konst inte i första hand handlar om att försöka vara rolig, utan om att få människor att se verkligheten för vad den är.
– Det handlade om att försöka få folk att förstå enkla sanningar som jag kände att de glömde och få dem att tänka på vad som hände på ett annat sätt än vad regeringen ville att de skulle tänka.
En del av Morans kritik mot coronapolitiken handlade om människors rätt att träffa sina nära, exempelvis äldres rätt att själva kunna få bestämma om de vill träffa sina barnbarn eller inte.
Hans konst har illustrerat åtskilliga former av bisarra uttryck av hyckleri och förljugenhet som för tillfället präglar världen. Trots att han inte längre arbetar för någon stor tidning sprids hans verk världen över som aldrig tidigare. Han vill också kunna dela med sig av till fler, varför han därför ingått i ett samarbete med Democracy Fund för att kunna erbjuda sin konst gratis till tidskrifter.
Toby Young, generalsekreterare för Free Speech Union, tror att historiker i framtiden kommer att se tillbaka på Morans konst och genom denna få verklig inblick i de galenskaper som präglar den rådande eran.
– Att se Bobs teckningar kommer att ge historikerna en verklig inblick i hur meningslöst det var med nedstängningar som politik, den masshysteri som tycktes infektera hela befolkningen och varför saker och ting blev som de blev, säger han.
Moran intygar att han kommer att fortsätta måla världen som han ser den, och menar att det inför eftervärlden också är viktigt att fånga upp att det faktiskt fanns personer vid denna tid som inte delade gängse uppfattning.
– Jag vet inte om något av mina verk har förändrat någons åsikt, men jag försöker alltid kommunicera var jag tror att vi befinner oss och att registrera det faktum att det fanns människor som inte höll med om det när det här hände, så att framtida generationer kan se tillbaka på det och få ett alternativt narrativ, säger han.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Många män kämpar i det tysta med stress, trötthet och känslor som är svåra att sätta ord på.
På internationella mansdagen den 19 november släpps terapeuten och författaren Björn Rudman boken "Det vi aldrig pratar om, verktyg för måendet – oss män emellan" (Norstedts), som ger språk, insikter och handfasta verktyg för ett bättre mående.
– Som terapeut har jag haft tusentals samtal med män som kämpar. Män som har känt skam, ilska, frustration och vilsenhet. Mycket av det jag skriver om är sådant som män sällan pratar om, men som påverkar mer än vi vill erkänna. Den här boken är inte en skrivbordsprodukt utan ett resultat av erfarenheter, kunskap och hårt arbete, både från mitt yrke och från mitt eget liv. Jag vill möta män som en medmänniska och visa att det går att förändra saker bit för bit. Du behöver inte bli någon annan, utan bara förstå vad som faktiskt händer på insidan och vad du kan göra för att må bättre, säger Björn Rudman.
Boken är uppdelad i teman som berör det som gör livet tungt för många män. Med tydliga förklaringar och praktiska råd visar Rudman hur förändring kan ske steg för steg. Läsaren får syn på hur hopplöshet kan vändas till hopp och varför det är avgörande att förstå vad som händer på insidan. Han beskriver känslor som ofta stör vardagen – som ilska, sorg och skam – och visar hur man kan känna igen dem och hantera dem på ett bättre sätt.
Uppväxten har betydelse
Ett annat centralt tema är uppväxtens betydelse. Många män bär med sig erfarenheter som påverkar deras sätt att tänka, känna och reagera i vuxenlivet utan att de alltid kopplar ihop punkterna. Genom att se dessa mönster blir det möjligt att sluta förminska det man varit med om, ta makten över sitt mående och skapa en riktning framåt.
Rudman lyfter också fram optimism och positiv psykologi, inte som snabba lösningar, utan som ett förhållningssätt som kan hjälpa män att ta små steg i rätt riktning. Boken ger en plan för vardagen, strategier för att bygga ett mående som håller över tid och en väg tillbaka när livet känns som tyngst.
Det vi aldrig pratar om, verktyg för måendet – oss män emellan gavs ut den 19 november. Boken kommer också som ljudbok i januari 2026, inläst av författaren själv.
Björn Rudman är en samtalsterapeut med djupgående kunskap i dialektisk beteendeterapi (DBT) och schematerapi. Med över tio års erfarenhet av att behandla både psykisk och fysisk ohälsa relaterad till stress, har Rudman blivit en vägledande kraft för de som kämpar. Hans unika bakgrund inom elitidrottsträning och smärtrehabilitering, kombinerat med en genuin förmåga att förstå människor i olika livssituationer, gör honom till en eftertraktad röst inom ämnet.
Boken "Det vi aldrig pratar om : Verktyg för måendet - oss män emellan" släpps den 19 november 2025 av bokförlaget Norstedts.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
