Genusianismens ingemansland

Genusianismen flyttar fokus från maskulint till feminint. Den manlighet som varit förenlig med industrikapitalismen demonteras, femininiseras och ersätts av en kvinnlighet som bättre motsvarar en globaliserad, mångkulturell värld. Mannen tycks ha fel valla för framtidens spår, skriver Lennart E Carlsson.

publicerad 18 maj 2021
Grekisk amazon-avbildning.

”Ingenmansland” eller ”exkurs om genus, feminism och anomalier” ingick ursprungligen i ett festtal tillägnat en feministisk vän och kollega på hennes disputationsdag. Senare även som konferensföredrag, ”Conference on Culture and Society” Academia Lepaja Latvia 25-26 april 2005, här i reviderad och populariserad form. Dock, vad som gällde då gäller i högre grad nu (2020). Artikeln står vid sitt ord, men är samtidigt en cocktail som bör drickas lättjefullt och med munter skepsis. Här blandas personliga erfarenheter med filosofi och vetenskap. Sociologi och civilisationskritik mixas med retoriska skändligheter (som någon kan komma att tycka) och lekfull blogg.

Med genusianismen (genusianerna) avser jag fusionen av den radikala, akademiskt feministiska genusteorin och dess förgreningar inom politik, kultur och annan offentlighet samt dess följare varhelst de framträder i alla övriga samhällets skrymslen, på arbetet, bland studenter och i privatlivet, i såväl den lilla som stora världen. En lära som endast till namnet är vetenskaplig.1 En ideologisk och politisk, huvudsakligen vänsterinriktad, fördomsplattform som utan kritisk kompass präglar dess världsförståelse. Jag säger inte att genusianismen, eller i dess form av #metoo, är en fascism, den skjuter inte sina dissidenter (den driver dock några i döden), men den delar, liksom den nu så aktuella BLM-rörelsen, några väsentliga former med fascismen i det att den är auktoritär, totalitär, masshysterisk (ibland närmast psykotisk), trångsynt kollektivistisk och begreppsligt imperialistisk. Det senare ett begrepps kognitiva förmätenhet, dess drivande agenda att omfatta allt och alla som i sina mest elaborerade former leder till groteskerier som betraktar alla män som potentiella våldtäktsmän eller trollar bort vissa invandrade mäns överrepresentation när det gäller hedersvåld och våldtäkter med floskeln ”mäns våld mot kvinnor”, (jämför den antirasistiska rörelsen ”alla vita bär på den strukturella rasismen”).2

I sin bok Genusdoktrinen (2020) visar Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndham hur genusianismen likt en tentakelexpanderande svamp tränger in i, infekterar, ideologiserar och kvoterar snart sagt varje forskningsrum, varje forskningsupplägg och varje tjänsteärende. Genusianismen är, när vi summerar dess förlöpningar på sin färd mot hegemoni och bort från vetenskap och förnuft, gravt antidemokratisk. Som i metoo-kampanjernas häxeriliknande ståndrätter och bildligt talat utomrättsliga avrättningar. Därmed inte sagt att de avrättade nödvändigtvis är oskyldiga och därmed inte sagt att Metoo också avslöjar förfärande strukturella omständigheter.


Annonser:


Patriarkatet kännetecknas av mannens, särskilt faderns, makt över kvinnor och barn i familjen. Inte minst hans kontroll av kvinnans sexualitet. Hennes kön, såväl i dess sociala som köttsliga mening. För att denna makt till fullo skall kunna utövas måste patriarkatets normer genomsyra hela samhället; produktion, konsumtion, politik, kultur, sexualitet. Vi måste med andra ord ha en Fader, en Papa, en Lillefar (som tsaren och senare Stalin kallades av ryssarna) ute i samhället, i den stora världen och för den delen i himlen för att Pappa skall veta bäst i familjen.

Finns detta tillstånd i Sverige (familjen) mer än som ett invandrat bidrag till mångkulturen? Eller attackerar feministerna, de genusianska valkyriorna, en inbillad fiende. En fiende som inte längre finns eller som befinner sig under oordnad panikslagen reträtt? Låt oss se på familjen.

Under en teckningslektion, vid min tid som skolgosse vid Kalmar högre allmänna läroverk (numera Stagneliusskolan), hade jag ritat ett vackert skepp. Sedan jag letat efter ett suddgummi och återkom till min fullriggare hade pojken i bänken bredvid förorenat båten med orden Lennart + Berit = k*****. Full av hämndbegär hämtade jag från katedern (läraren var utgången i ett ärende) en sådan där stämpel som niger och säger jixx när den juckar till. Jag rände in stämpeln i pannan på vännen. Där stod nu ”Tillhör Kalmar högre allmänna läroverk”. In tillbaka kommer vår anemiskt koleriske teckningslärare, läser på elevens panna och beordrar den skyldige att erkänna, annars kollektivbestraffning. Jag kunde inte avslöja de obscena orden min bänkgranne skrivit. Då hade jag, budbäraren, blivit straffad, och det finns en sak som förenar skolpojkar med tjuvar, gangstrar, klanmedlemmar, poliser och riktiga män, l´Omertá, vi skvallrar inte, så jag erkände, vilket renderade mig en så kallad anmärkning, ”Stämplat kamrat i pannan”, att skrivas på av målsman (båda föräldrarna var formellt målsmän) och uppvisas för klassföreståndaren. Så skedde också, men då far var bortrest skrev mor under, varpå min klassföreståndare sarkastiskt frågade, och vem är nu detta? – Min målsman, var mitt uppkäftiga, men formellt oantastliga svar. Men, svarade läraren högröd, vet din pappa verkligen om detta (det gjorde han inte). Ty den gången var fadern familjens faktiske målsman.

Idag, några decennier senare, hade det normala varit att modern skrivit på. Om vi observerar en barnfamilj, på lekplatsen, på föräldramötet, på tåget, på stan, på förskolan, hemma hos, och frågar oss vem av de vuxna som har tolkningsföreträde är svaret nästan på förhand givet, mamman. Det är kvinnan, modern, hustrun som bestämmer var skåpet skall stå (även bokstavligen) samt hur barnen skall fostras och vem som skall jobba eller vara hemma på skattebetalarnas bekostnad. Modern är familjens verkliga målsman, inåt som utåt. Den lilla världens mäktigaste person och hemmets projektledare. Över döttrarnas eller sambons sexualitet har fadern föga eller intet att bestämma. Därmed faller patriarkatets möjlighet att förverkliga sig självt i det sociala landskapet.

Men därute i den stora världen finns väl ändå patriarkatet eller i alla fall mansväldet kvar? Låt oss se.

Hälften av regeringens och riksdagens ledamöter är kvinnor och över hälften av offentlighetens chefer, inklusive statssekreterarna, landshövdingarna och generaldirektörerna. Även i näringslivet ökar kvinnors chefsmaktskap, må vara långsammare. De akademiska prestigeprofessionerna, juristerna, läkarna, socionomerna, prästerna, veterinärerna, psykologerna och de forskarutbildade, har redan eller går mot kvinnlig dominans. Följer du tv en dag vilken som helst, nyheterna och de seriösa programmen, är de kvinnliga aktörerna, journalisterna, experterna, myndighetspersonerna, kulturarbetarna, politikerna, åklagarna, i majoritet. Bland universitetsstuderande sammantaget dominerar kvinnor sedan länge,3 universitetet som är en plats där du får ordets makt och skolas att få problemfomuleringsprivilegier.

Inom kulturen och skrivarskolorna har vi nästan bara kvinnliga studenter, bland författare i ropet är flertalet kvinnor och även läsarna är kvinnor. Kulturkvinnan är den nye kulturmannen. Den senare framträder mest som en daterad MCP (male chauvinist pig) försedd med donnerstrut och satt i skamvrån. Vi kan också notera en femininisering av kulturen inom framförallt litteraturen samt att  nästan alla inflytelserika ”influencers” är kvinnor.  På sikt leder detta till att kvinnor kommer att dominera hela det sociala landskapet, ekonomi, politik, moral, religion, kultur, vetenskap (för att referera till sociologen Hans L Zetterbergs indelning av samhället i sektorer).

Som Arvid säger (en ung man på 15 år som jag intervjuade för en artikel 2012):

Jag: – Men har du själv några exempel på förhållanden som inte riktigt stämmer med genusteorin eller den radikala feminismen? Anomalier som vi kallar det.

Arvid: – Lätt, från vardagen då. När jag ser på familjer som jag känner, så är det alltid vad jag kan se mammorna som bestämmer till sist hur det skall vara. I klassen lyssnas det på något sätt mer på tjejerna. Och liksom ute i samhället. Ja, då blir det allt fler kvinnor som har makt …. Och jag såg ett inslag på Rapport som handlade om gängkriminalitet. Då var det polisministern, chefen för rikskriminalen, länspolischefen och två andra höga poliser. Alla var kvinnor utom en. Och som min farfar sade, som talade ett typ gammaldags språk, när han berättade om ett liknande fall, ”där satt den där ensamme karln och hukade ödmjukt bland fruntimrens kjolar”.

Men finns det inte en mer subtil norm, den manliga normen, som beskär vårt sociala liv och genompyr kroppens, sexualitetens, socialitetens och existensens alla komplexa krumbukter? En strukturellt nedlagd norm som styr själva livet, överordnar mannen och underordnar kvinnan, som internaliserar den manliga könsmaktsordningen precis som, påstår de så kallade antirasisterna, de vitas rasism internaliseras i de rasifierades svarta kroppar? En norm som ockuperar såväl kvinnans medvetna som undermedvetna och förmår henne tro att hon, som Milan Kundera påstår, längtar efter mannens tyngd? En internaliserad maktordning som, för att parafrasera en slogan från Paris 1968, föranleder stridsropet Tuez le patron an vous”?4

Låt oss lyssna på det offentliga talet om mannen och kvinnan (frågan om fler kön, transigheter och querismer lämnar jag till mer obskyra hanteringar). Vad är det vi hör? Vad är det för tal som kommer ur Moder Sveas mun, ur politikernas, organisationernas, ämbetspersonernas, rektorernas, lärarnas, journalisternas, kuratorernas och curatorernas, genusianernas, forskarnas och samlevnadsexperternas diskurser? Jo, ett tal där kvinnan är en bättre sorts människa med en finare sorts sexualitet, alltid offer.

I berättelsen om vår tid är mannen den välmående skurken och kvinnan den lidande hjälten, bättre rustad att möte samhällets krav. I samtalen om könen är mannen problemet (utom för Jordan Peterson förstås). Kanske är det också så, för att referera till Karl Marx, att kvinnan bättre än mannen motsvarar de produktivkrafter (vi bör numera uppdatera Marx och säga de produktiv och konsumtionskrafter) som ligger i stöpsleven och redan börjat gjutas som utgör framtiden. Genom sin beryktade förmåga att hålla flera bollar i luften samtidigt, genom att hon besitter den särskilda sorts intelligens som krävs för att möta den flytande modernitetens krav (för att hänvisa till sociologen Zygmunt Baumans teoretiska credo). Eller kanske behärskar hon bättre det så kallade risksamhällets mångbottnade fallgropar och möjligheter (se socialfilosofen Ulrich Becks verk Risikogesellschaft).

Kvinnorna konfirmerar Joseph Schumpeters ”kreativa förstörelse”; verksamheter och produktionssystem läggs ner. Kapitalet och humankapitalet föröds (förmögenheter går upp i rök, fabriker blir ruiner, arbetslöshet, gamla kunskaper går förlorade, yrkesstoltheter rostar till depression). Ur askan föds nytt produktionskapital, nya arbeten, nya kunskaper och nya sorters konsumtionsmönster. Den manlighet som var ”tight och fit for fight” med industrikapitalismens och modernitetens krav demonteras nu, föröds och femininiseras och ersätts av den kvinnlighet som bättre motsvarar en globaliserad, mångförgrenat mångkulturell digital värld – de många bollarnas värld. Mannen tycks ha fel valla för framtidens spår.

Det hindrar inte att spåren av ett sammanfallande mansvälde och en könsmaktsordning i upplösning finns kvar och att många spår förskräcker. Spåren av sexuellt förtryckande könskoder och den döende glöden av normer som förpassar kvinnors erfarenheter till marginalen (som #metoo visat oss). När trollen dras fram i ljuset får de spel innan de spricker. Det vi finner är ett raserat mansland med starka bivacker av våldsamt motstånd. Den lille mannens förtvivlade, men patetiska, överlevnadsflämtningar. Ett sista suckens patriarkat på drift mot ingenmansland.

På andra sidan gränsen är kuttingen vänd.

Kvinnan tar makten över den offentliga världen; politik, förvaltning, media, kultur, vetenskap (genom genusianismen som ideologi), ekonomi och kyrka (förflyttningen från evangelisering till en form socialtjänstens andliga protektorat med invandringsaktivism i fokus). Torget, offentlighetens både rumsliga och symboliska plats sedan grekernas dagar, har blivit en feminin installation. Kvinnan är samtidigt härdens väktare, som Gorbatjov en gång uttryckte det när han ville fjäska för sovjetkvinnorna. Härskarinnan över de små tingen i familjens hägn; småmysslandet med barnen, de nutriella frågorna, smaken, städpysslandet, den inre ordningens estetik. I Ingenmansland har hon lagt till projektledarskapet, de beslut och relationer som sträcker sig mot världen utanför kärnfamiljen, de beslut där mannen i egenskap av målsman tidigare varit herre i eget hus. Samtidigt har hon behållit sitt arkaiska sexuella kapital, vaginans makt och honungsfällans lömska försåt.

Mbutis (den vandrande vålnadens väktarstam) har varje år en karneval där kvinnorna väsnas och skanderar ”vaginan är stark” (eufemistiskt uttryckt – mbutiskorna använder ett mer folkligt uttryck). Vaginan är det nav kring vilket alla samhällen vrider sig, men vaginamakten i patriarkala samhällen medför dock betydande risker, den kan föra kvinnan till de högsta samhällstopparna, men också bli hennes olycka.5 I Ingenmansland däremot ser vi redan, i allt från den offentliga sexualpolitiken till Amelia Adamos damtidningar, hur Vaginan är satt på piedestal, höjd över alla misstankar.

Världen, härden, familjen, kyrkan, vaginan. Såväl systemet som livsvärlden har bytt fokus från maskulint till feminint – Genusianismen närmar sig det totalitära.

Patriarken har gjort sitt. Patriarken kan gå.

Matriarkatet kännetecknas av kvinnans, särskilt moderns, makt över män och barn i familjen. Inte minst hennes kontroll av mannens sexualitet, hans kön, såväl i dess sociala som köttsliga mening. För att denna makt till fullo skall kunna utövas måste matriarkatets normer genomsyra hela samhället; produktion, konsumtion, politik, kultur, sexualitet. Vi måste bildligt talat ha en Moder Svea, en Drottning, en Gud Moder därute i den stora världen och för den delen i himlen för att Mamma skall veta bäst i familjen.

Quod erat demonstrandum. Se där har du ditt Amazonia 25 år från nu.6

 

Lennart E Carlsson


Några noter:

1)   En svensk statsvetare, Bo Rothstein, framför liknande uppfattningar om de akademiska genusianerna (se ledarintervju SVD 11/2-19)

2)   Detta fenomen existerar i flera former. Psykologen Nick Haslam kallar det ”Concept creep” ( att ett begrepp omfattar allt fler fenomen). Sociologer har, som etnologen Fredrik Schoug skriver, ”ett possessivt förhållande till grannkretsarna och betraktar alla forskare av relevans för den egna verksamheten för ”sociologer””. Snart sagt alla ämnen, ismer och begreppsdrabanter har en tendens till concept creep och begreppsimperialism. Särskilt om ismen, begreppet eller ämnet representerar det som Jürgen Habermas kallar det emancipatoriska eller frigörande kunskapsintresset (där kunskapsintresset syftar till kunskaper som anses frigöra de som betraktas som förtryckta av den ena eller andra maktordningen) – genusianernas ”Patriarkat”, anti-rasisternas ”Rasism och Rasifiering”, islamapologeternas ”Islamofobi” m.fl..

3)   Flera, inte minst på sajten ”Det Goda Samhället”, har uttryckt liknande formuleringar om den kvinnliga dominansen.

4)   ”Döda patron eller mannen i dig”. Det ursprungliga franska (68) lydde översatt ”döda snuten i dig ”(tuez le flic an vous).

5)   Vilket (olyckan undantagen) påminner oss om det folkliga talesättet ”snälla flickor kommer till himlen, medan stygga kan gå hur långt som helst”.

6)   En omständighet, en anomali, som delvis kan ifrågasätta Amazonias framryckning är mångkulturen och islamiseringen av det svenska samhället. En rörelse mot stupet som genusianerna paradoxalt om inte pro formo så de facto främjar genom att vägra sina systrar i Orten att ta del av den genusianska maktens sötma. Kanske får vi en enklavisering av samhället. Ett svensketniskt Amazonia med översåtliga kvinnor och undersåtligt förtvinade män och ett sharia eller klanpatriarkat med hederns och respektens män omgivna av spöken (kyskhetsdressade hustrur, systrar, döttrar och kvinnliga kusiner). En tribalisering som kommer att leda till vissa konflikter och antagonistiska motsättningar. Ändå, bland den matriarkala enklavens drottningar kommer vi finna en hel del av islams duktiga flickor. På sina höga hästar kan de nog rida omkull några av sina klanbröder och hedersnitiska familjer. Men de rider omkull dem sittande i sedesam damsadel och iförda mohammedansk kyskhetshätta.




Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!

Välkommen att diskutera! NyD vill uppmuntra till en saklig och kvalitativ debatt vilken genomsyras av god ton och respekt för andra åsikter. Du är själv juridisk ansvarig för vad du skriver. Läs våra fullständiga kommentarsregler här.