Den svenska fackföreningsrörelsen med LO i spetsen har så stor makt att de praktiskt taget kan besluta om vilka löneökningar de vill. Många företag har svårt att stå emot en utdragen strejk. Fackens strejk-kassor är nu så stora att de klarar en lång strejk.
Men vilket resultat har de uppnått? Medlemmarna har halkat efter i jämförelse med andra länder. På 60-talet kunde man få en Schweizer-franc för en krona. Numera är kursen nära 13 kronor. Facken har fått de löneökningar de krävt, men i en valuta som blivit allt mindre värd. Medlemmarna har blivit fattigare. Dessutom har de högre lönerna balanserats med rationaliseringar, som gjort många arbetslösa och ännu fattigare.
Facken har inte förstått ekonomins dynamik. Det som ger sådan tillväxt att alla blir rikare. Det som skapar nya jobb istället för dem som rationaliseras bort.
Det är egentligen medlemmarnas högsta prioritering: Att ha ett jobb. Att kunna välja jobb på en marknad där flera företag tävlar om att erbjuda lockande villkor och löner. En sådan marknad får man om där utvecklas nya produkter, nya konstruktioner, nya tjänster, etcetera. Detta kräver att någon vågar satsa kapital på att utveckla en idé innan man vet om satsningen kan bli lönsam, det vill säga man riskerar att förlora kapitalet. Ekonomins tillväxt beror på att det finns ”riskkapital” i händerna på människor som visat att de förstår att förvalta det.
Det gör inte politiker eller byråkrater. Minns fiaskona Stålverk 80, plastcykeln Itera, skoldatorn Compis och postbilen Tjorven. Man kan inte utbilda särskilt intelligenta studenter till att bedöma riskabla projekt. Dessa har alla så olika förutsättningar.
I marknadsekonomin får alla försöka sig på att välja riskabla satsningar. De som misslyckas förlorar sitt kapital och är ute ur leken. De som lyckas får mera kapital. Så sorteras skickliga kapitalförvaltare fram. De kan göra fler riskabla satsningar, om inte den socialistiska staten tar deras riskkapital.
Det är alltså bland ”de rika” som medborgare finns med särskild skicklighet att förvalta riskkapital. När förre försvarsministern Peter Hultqvist (S) häromveckan stod i TV och ville finansiera utökat försvar med högre skatt på ”de rika” skulle resultatet bli minskad tillväxt. Den tillväxt som skulle höja skatteintäkterna mer än vad ”rikemans-skatten” kunde ge. Motsatt hans tro. Ett exempel på socialismens förbannelse.
Således: Det säkraste sättet att höja levnadsstandarden är att låta dem som visat sig kunna förvalta riskkapital tjäna så bra att de satsar på nya projekt, som ger nya jobb.
Facken bör då bekymra sig mer om företagens vinster än om medlemmarnas löner detta år. Det är vinsterna som gör företagen och deras ägare så rika att de vågar satsa på utveckling av nya produkter. Dessa satsningar är vad som ger tillväxt med fler jobb och högre real-löner.
Detta är bevisat i full skala i flera länder. Sydkorea, Taiwan och Singapore var fattiga U-länder för 70 år sedan. De konkurrerade på världsmarknaden med låga löner. Företagen gjorde stora vinster och expanderade, vilket höjde lönerna. Deras levnads-standard steg och ligger nu bara strax under vår. Vi importerar deras produkter: TV, datorer, bilar.
Lika tydligt är socialismens kännemärke: Folkets fattigdom. Kuba, Zimbabwe och nu senast Venezuela, som på några få år gått från att vara Sydamerikas rikaste land till ekonomisk ruin.
Observera att lägre löneökningar höjer landets konkurrenskraft på lång sikt. Men reallönerna kan stiga inom kort tid genom att den svenska kronan stärks så att importvarorna blir billigare.
Valutornas växelkurser bestäms av förväntningarna på finansmarknaderna. Den dag man där förstår att svensk konkurrenskraft kommer att höjas, justerar man genast växelkursen.
Politiker kan inte skapa nya jobb. Det är ”de rika” som kan skapa nya jobb. Om de inte straffbeskattas.
Sture Åström