MORGONDAGENS DAGSTIDNING – onsdag 2 juli 2025

onsdag 2 juli 2025


Judarnas etniska rensning av Palestina – första delen

Av hela sitt land, det historiska Palestina, har palestinierna fått behålla endast 5 procent. De 95 procenten har judarna tagit. Än i dag fortsätter judarna sina brott mot palestinierna i Jerusalem, på Västbanken och i Gaza. Denna artikel i fyra delar avser att ge en historisk överblick.

publicerad 14 maj 2018
Palestinier på flykt hösten 1948 då de fördrevs ifrån Galileen

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Inledning

Av de sionistiska judarnas alla brott mot palestinierna var det inget som förövades i en sådan massiv omfattning som fördrivandet av det palestinska folkets flertal från dess hem, städer och byar. En hel befolkning slets upp med rötterna genom tvångsfördrivning såsom ett led i en genomtänkt plan. När det brittiska mandatet för Palestina gick mot sitt slut 1947–1948 levde drygt 1 300 000 palestinier – muslimer och kristna – i sitt land. När judarna genomfört första fasen i sin plan att etniskt rensa Palestina, hade de fördrivit närmare 800 000 palestinier från deras städer och byar. Elva palestinska städer tömdes på sina icke-judiska invånare, hela kvarter jämnades med marken. 531 palestinska byar tömdes på folk, varefter husen sprängdes, byarna utplånades.

Judarnas etniska rensning av Palestina, som inleddes i november 1947 och vars första fas avslutades 1949, har i själva verket aldrig upphört. I samband med sexdagarskriget 1967 fördrev judarna ytterligare cirka en kvarts miljon palestinier från Västbanken. Än i dag fortsätter judarna sina brott mot palestinierna i Jerusalem, på Västbanken och i Gaza. I Östra Jerusalem har vräkandet av palestinska familjer från sina hem antagit en systematisk karaktär. På Västbanken utbreder sig ständigt nya judiska bosättningar och utposter: nu finns där 163 bosättningar och 98 utposter. För dessa har judarna stulit den bästa jorden och de bästa vattentillgångarna. Staten Israel har förbundit dessa bosättningar med ett nät av utmärkta vägar, som palestinierna inte får använda. Judarna har rövat 61 procent av Västbanken och förvandlat det till förbjudet område för icke-judar. Av hela sitt land, det historiska Palestina, har palestinierna fått behålla endast 5 procent. De 95 procenten har judarna tagit.

Antag att sionistjudarna i stället hade fått för sig att de egentligen ville ha Sverige till sitt ”nationalhem”. Fem procent av Sverige är till exempel Värmland och Närke. Något motsvarande dessa två landskap vore vad vi svenskar i dag hade haft kvar av vårt land, om det varit vi och inte palestinierna, som råkat ut för de sionistiska judarna och deras onda planer.

Av de fyra delar, som denna artikel består av, behandlar de två första förhistorien till och de tidigaste skedena av judarnas etniska rensning av Palestina. Dessa två delar är begränsade i tiden fram till april 1948. Det är särskilt viktigt att framhålla just denna period, eftersom sionisterna i sin lögnpropagande hävdar att det inte rörde sig om någon fördrivning av palestinierna, utan att dessa flydde som en olycklig följd av Israels ”självständighetskrig”, som utbröt den 15 maj 1948. I själva verket är det lätt att visa att de judiska ledarna i Palestina smidde planer på denna etniska rensning långt tidigare och att dessa planer konkretiserades till order, som utgick till deras militära förband åtminstone två månader före maj 1948. Tidiga aktioner mot palestinska byar och städer genomfördes redan i november och december 1947. Under denna tidigaste period, från november 1947 till den 15 maj 1948, lyckades judarna fördriva icke färre än en kvarts miljon palestinier.

 

Något om sionismens tidiga historia

Sionismen uppstod på 1880-talet i Ryska riket strax efter mordet på tsar Alexander II år 1881 och den intensifiering av konflikten mellan judar och icke-judar som märktes därefter. I början gick de ledande sionisternas åsikter isär om var någonstans i världen judarna skulle upprätta sin egen stat, och i synnerhet Theodor Herzl var inte inställd enbart på Palestina. Efter Herzls död år 1904 var emellertid Palestina det enda och fasta målet för den sionistiska rörelsen.

Sionismen kan definieras som den mer eller mindre sekulariserade avarten av judendom. Att kalla den för den nationalistiska avarten av judendom är vilseledande, eftersom judendomen aldrig varit skild från nationalism, därtill en rasligt grundad sådan. I själva verket är det nationalistiska och rasliga inslaget i judendomen viktigare än det religiösa. Detta visar sig bland annat däri att det går utmärkt att vara jude och inte bry sig om religionen, inte gå i synagogan, medan däremot de fåtaliga judar, som avvisar den judiska nationalismen och dess produkt Israel, stöts ut ur gemenskapen, kallas ”antisemiter” och förföljs.

Eller som den sionistiske tjänstemannen Gerhard Holdheim formulerade saken år 1930: ”Det sionistiska programmet innefattar uppfattningen om en enhetlig, odelbar judenhet på nationell grund. Judenhetens kriterium är således inte en bekännelse till en religion utan den alltomfattande känslan av att tillhöra en rasgemenskap, som sammanhålls genom blodets och historiens band och som är bestämd att behålla den nationella egenarten.”

De första sionistiska inkräktarna i Palestina anlände år 1882. De betraktade inte landet som redan upptaget utan som ”tomt”. De såg palestinierna som icke fullt mänskliga, ungefär som en bonde ser på stenblock i åkern eller en stadsplanerare på äldre, förfallna hus – hinder i den fysiska miljön, vilka måste undanröjas för att en verkligt mänsklig tillvaro skall möjliggöras.

Fram till den brittiska ockupationen av Palestina år 1918 var sionismen en förening av nationalism och kolonialism: nationalismen var ideologin och kolonialismen praktiken. Judarna utgjorde inte mer än fem procent av landets befolkning. De levde i kolonier och påverkade knappt palestinierna, märktes nästan inte av dessa. Faran för att judarna skulle taga över hela landet stod emellertid klar för några palestinska ledare redan före första världskriget.

Till exempel varnade den palestinske ledamoten av det ottomanska parlamentet Said al-Husaini den 6 maj 1911: ”Judarna avser att i området skapa en stat, som skall innefatta Palestina, Syrien och Irak.”

Kristna protestantiska missionssällskap och europeiska staters regeringar tävlade om att försöka få till stånd ett ”kristet” Palestina, som de skulle rycka loss från det av muslimer behärskade ottomanska imperiet. Ett tillfälle syntes yppa sig, sedan turkarna besegrats i första världskriget. Det var ju i krigets slutskede, i november 1917, som den brittiske utrikesministern lord Arthur Balfour lovade de brittiska sionisternas ledare lord Rothschild ett ”judiskt nationalhem” i Palestina. Premiärminister Lloyd George var ännu mer engagerad i den sionistiska saken på grund av sin kristna tro, sin djupa misstro och sitt förakt mot ”araberna” och ”muhammedanerna”, som han kallade palestinierna.

Också många marxistiska ledare hyllade sionismen, såg den som en strävan att föra den socialistiska revolutionen vidare till vad man uppfattade som den efterblivna arabvärlden. Emellertid var socialismen enbart en skyddsfärg målad ovanpå sionismens grundfärg: den judiska rasligt grundade nationalismen. Detta visade sig däri att, när sionismen åren 1947–1948 övergick i det aktiva skedet av att rensa Palestina från icke-judar, det var arbetarrörelsen inom sionismen, Mapai-partiet och dess ledare David Ben-Gurion, som gick i spetsen.

Sionismens plan att göra Palestina till ett ”judiskt nationalhem” är oupplösligt förbunden med planen att fördriva den icke-judiska ursprungsbefolkningen. Några citat av tidiga sionistiska ledare får belysa detta.

Sionismens grundare Theodor Herzl skrev i sin dagbok år 1895: ”Vi skall försöka driva bort den fattiga befolkningen över gränsen omärkligt och skapa arbete för den i genomgångsländerna men neka den varje slags arbete i vårt eget land.”

År 1897 hölls i schweiziska Basel den första sionistiska kongressen. Denna bildade Sionistiska världsorganisationen (WZO) och uppmanade till inrättandet av ”ett hem för det judiska folket i Palestina”. Att inrättandet av detta ”judiska nationalhem” innebar att ursprungsbefolkningen skulle fördrivas klargjorde samtidigt den socialistiska sionismens grundare Nahman Syrkin i en broschyr: Palestina ”måste utrymmas för judarna”.

År 1901 bildades Judiska nationalfonden (JNF). Dess ändamål var att förvärva mark i Palestina för Sionistiska världsorganisationens räkning. Denna mark skulle brukas enbart av judar. Judiska nationalfonden finns kvar än i dag. I själva verket är 92 procent av det nutida Israels mark statlig egendom, som förvaltas av Israels markmyndighet enligt de bestämmelser Judiska nationalfonden utfärdat. Enligt dessa bestämmelser är det förbjudet för icke-judar att bo, arbeta eller starta företag på denna mark.

År 1905 förklarade den amerikanske juden och sionistiske aktivisten Israel Zangwill att judarna måste driva ut araberna eller annars ”brottas med problemet med en stor främmande befolkning”.

År 1917 skrev den sionistiske teoretikern Leo Motzkin: ”Vår tanke är att koloniseringen av Palestina måste gå i två riktningar: Judisk bosättning i Eretz Israel och omflyttning av araberna i Eretz Israel till områden utanför landet. Omflyttningen av så många araber förefaller vid en första anblick ekonomiskt oacceptabel men är likväl praktiskt genomförbar. Det behövs inte så mycket pengar för att flytta en palestinsk by till ett annat land.”

 

Tidiga förberedelser för den etniska rensningen

I slutet av 1920-talet var det uppenbart för många bedömare att sionismen hade en potential för våld. Fram till 1928 hade britterna behandlat Palestina icke som en koloni utan som en egen stat inom den brittiska inflytelsesfären, en stat vars invånare i sinom tid skulle få självstyre på demokratisk grund. I andra arabländer inom den brittiska inflytelsesfären tillämpades principen att olika folkgrupper skulle ha politiskt inflytande i enlighet med sin procentuella storlek. För Palestina däremot gjorde britterna ett utmanande undantag: där ville de ge judarna och palestinierna lika stort inflytande, trots att judarna enligt 1922 års folkräkning utgjorde endast 11 procent av befolkningen.

Britterna tillämpade alltså inte demokratiska principer gentemot palestinierna, utan judeokratiska principer.

Det är nödvändigt att minnas att västvärldens ledare sedan dess alltid gjort så: alltid tillämpat principen ”judeokratin trumfar demokratin”.

När de palestinska ledarna sedan förklarade sig villiga att frångå sina demokratiska rättigheter och omfatta principen om att dela halva makten med den lilla gruppen judar, visade sig britterna inte beredda att ens medge detta utan i stället gynna judarna, vilka skulle få majoritet i Palestinas lagstiftande församling och vara förbundna med de ledamöter som den brittiska administrationen utsåg.

Därmed var måttet rågat, och palestinierna reste sig till uppror år 1929. Efter att upproret slagits ned, syntes labourregeringen i London benägen att efterkomma de palestinska kraven. Men judelobbyn lyckades snart få brittiska regeringen tillbaka på det sionistiska spåret igen. Därmed blev en ny palestinsk folkresning oundviklig. Den bröt ut 1936 och utkämpades med en sådan beslutsamhet att det tvingade britterna att stationera en större militär styrka i Palestina än vad de hade i hela Indien. Först efter tre års brutal och hänsynslös krigföring mot de palestinska byborna lyckades britterna slå ner upproret. Britterna dödade många av de aktiva palestinierna, och ledare som överlevat striderna förvisades av britterna från sitt eget land. Efteråt upplöste britterna de kvarvarande palestinska militära förbanden.

Genom att döda eller landsförvisa palestinska frihetskämpar och genom att upplösa deras militära förband gjorde britterna palestinierna försvarslösa inför det kommande judiska militära över­tagandet av deras land.

År 1920 hade judarna bildat sin egen armé, Haganah. Under det andra palestinska upproret lät den brittiska militärledningen förband ur denna armé deltaga tillsammans med de brittiska styrkorna i striderna mot palestinierna. Orde Charles Wingate hette en brittisk officer, som genom sin religiösa övertygelse var brinnande sionist. Han utbildade Haganah-förband och ledde dem i anfall på försvarslösa palestinska byar eller, som han sade, ”smutsiga araber”.

En palestinsk jordbrukare plöjer sin jord utanför Rahat i dåvarande Palestina, numer beläget i södra Israel.

Haganah förvärvade användbar militär erfarenhet också genom att många av dess medlemmar deltog i andra världskriget på britternas sida.

Judarnas viktigaste redskap för den etniska rensningen och övertagandet av Palestina var vid denna tid emellertid inte Haganah utan Judiska nationalfonden. Den hade bildats av femte sionist­kongressen år 1901. Dess första uppgift var att köpa palestinsk mark för judiska bosättares räkning.

Palestina var ett traditionellt bondesamhälle. Markägarna hade ofta stora jordinnehav och kunde därför i sådana fall inte själva bruka all jorden utan arrenderade ut den. När jorden bytte ägare, blev samma arrendatorer kvar, eftersom också den nye ägaren behövde dem.

Med judarna blev det emellertid annorlunda. En av de viktigaste ledarna inom JNF var Josef Weitz, chefen för bosättningsavdelningen. Hans främsta mål var att vräka palestinska arrenda­torer, som bodde kvar på och brukade jord, som JNF köpt av frånvarande markägare.

Marxister har försökt att beskriva sionismen som en avart av kolonialism. Detta är emellertid långt ifrån sanningen. Kolonialism handlar inte om att fördriva ursprungsbefolkningen utan om att utnyttja den. Sionismen strävade emellertid från första början att bygga upp en ren judisk ekonomi, ren i raslig bemärkelse. Judiska jordbrukare, fruktodlare, hant­verkare, arbetare osv. skulle göra sina palestinska motsvarigheter överflödiga, och allt efter­som de blev överflödiga skulle de fördrivas ur landet.

Frågan kvarstår om man kan förstå sionismen eller några judiska rörelser över huvud taget genom att jämställa dem med icke-judiska liknande. Man får ju inte glömma vad förintelsereligionens över­ste­präst Elie Wiesel sagt: ”Vi är annorlunda i allt. Judarna är ontologiskt undantags­mässiga.”

 

Byregistren

Emellertid förblev verkan av sionisternas lagliga markförvärv begränsad. Vid mandatperiodens slut år 1948 var mindre än 6 procent av Palestinas mark i judars lagliga ägo. Detta insåg sionisterna givetvis långt innan. Därför planerade man långsiktigt för ett olagligt och våldsamt övertagande av palestiniernas mark. Ett viktigt redskap för detta var byregistren.

Under flera års tid studerade en skara tjänstemän från JNF alla de 1200 palestinska byarna. Man fotograferade, också från luften, ritade kartor, skickade arabisktalande agenter till byarna, där de utnyttjade den traditionella arabiska gästfriheten och besökte ledande by­bor i deras hem och pumpade dem på all tänkbar information.

Nablus norr om Jerusalem

I slutet av 1930-talet var byregistren nästan fullständiga. Exakta uppgifter om varje bys läge, tillgång till vägar, den odlade jordens kvalitet, vattenkällor, huvudnäringar, sociopolitiska sammansättning, religionsförhållanden, mukhtarernas (de i byn ledande männens) namn, förhållande till andra byar, de vapenföra männens åldersfördelning. Särskilt viktiga var upp­gifter om bybornas grad av fientlighet mot det sionistiska projektet, det vill säga i vad mån de deltagit i 1936–1939 års uppror.

Mot slutet av mandatperioden blev uppgiftsamlandet allt mer militärt inriktat.

Man gjorde upp listor med uppgifter om alla palestinier som deltagit i upproret och vilka familjer som förlorat en anhörig i striderna. Särskilt noga uppmärksammade man dem som påstods ha dödat judar. De sistnämnda uppgifterna använde judarna sedan vid den etniska rens­ningen 1947–1948, när de genomförde massmord i de palestinska byarna.

Judarna inrättade rentav en arabisk träningsby, där judiska agenter gick omkring i arabisk dräkt, talade arabiska och uppförde sig på sätt som de ansåg vara typiskt arabiskt. Det var liksom en föregångare till kalla krigets spionbyar, där ryska och amerikanska agenter fick träna sig på att uppföra sig rätt i motståndarens samhälle.

Byregistren uppdaterades till sist 1947 med listor över alla ”efterlysta personer”. För att betecknas som efterlyst räckte det med att personen ifråga var medlem av den palestinska nationella rörelsen, deltagit i aktioner mot britterna eller judarna eller hade förbindelse med al-Hajj Amin al-Husseini, den landsflyktige palestinske ledaren. När den etniska rensningen sedan genomfördes, greps och dödades sådana personer genast efter att judiska styrkor intagit byarna.

Det var totalt ungefär två procent av de 1200 palestinska byarnas invånare som på detta sätt kom att räknas till ”de efterlysta”, eller 30 personer av en by med 1500 invånare.

För hela den del av den palestinska befolkningen som fördrevs 1947–1948, alltså mellan 750 000 och 800 000 människor, rörde det sig således om c:a 15 000 palestinier judarna på detta sätt planerade att mörda och sedan även i stor utsträckning faktiskt mördade vid sidan av det urskillningslösa dödandet i samband med att byarna tömdes på sina invånare.

Yigael Yadin uppgav senare att det var denna detaljerade kunskap om varje enskild by, som ledde till det judiska militärkommandots slutsats i november 1947 att palestinierna inte hade någon som kunde organisera deras motstånd. För judarna var britterna det enda problemet. Om det inte vore för britterna, hade de kunnat kväsa det arabiska motståndet mot FNs delnings­plan på en månad, som en av dem skröt senare.

 

David Ben-Gurions uttalanden om nödvändigheten att fördriva palestinierna

Att sionistjudarnas avsikt var att helt fördriva palestinierna, framgår även av uttalanden deras främste ledare Ben-Gurion gjorde vid flera tillfällen.

David Ben-Gurion, född som David Grün i Płońsk 1886 i Ryska riket (Polen), anlände 1904 till Palestina, var 1949–1954 och 1955–1963 Israels premiärminister. Ben-Gurion började som fackföreningsledare men intog snart den ledande rollen för judarna i Palestina genom den den fullständiga kontroll han utövade över den judiska militären och säkerhetstjänsten i Palestina. Han var icke endast arbetarpartiet Mapais ledare utan från 1935 till 1948 även ordförande för Judiska byrån för Palestina och alltså den ledande sionisten i Palestina.

Det högsta organet inom Mapai, som vid denna tid var det ledande politiska partiet hos judarna i Palestina, höll den 29 juli till den 7 augusti 1937 i Zürich en kongress för sina anhängare i Palestina och andra länder. Vid denna kongress blev palestiniernas fördrivning, med ett förskönande ord kallad ”överföring”, Mapais officiella politik, som därefter de flesta av partiets högsta ledare planerade och stödde och ingen av dem motsatte sig på moraliska grunder.

Att fördrivning och överföring betydde ett och detsamma, framgår av David Ben-Gurions privata anmärkningar i ett brev han skrev samma år, 1937, till sin son. I detta brev skrev han detta om vad som skulle hända, när den judiska staten i framtiden upprättades: ”Vi kommer att fördriva araberna och taga deras plats.”

År 1942 framlade David Ben-Gurion vid ett sionistmöte på Hotel Biltmore i Förenta staterna sin plan om judiskt herravälde över hela mandat-Palestina. Från och med nu låg judarnas fokus på att driva ut britterna ur Palestina. Medlet blev en omfattande judisk terror med bland annat upprörande sprängdåd såsom det mot King David Hotel i Jerusalem den 22 juli 1946, då 91 människor dödades och 46 skadades. Det var för övrigt på 65-årsdagen av detta terrorangrepp, som den prosionistiske terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik förövade sina illdåd.

Den 4 april 1946 sade Ben-Gurion till en delegation från sitt parti: ”Vi skall gå in i de tömda byarna och bosätta oss i dem.”

Den 19 december 1947 skrev David Ben-Gurion: ”Vid varje anfall bör ett avgörande slag riktas, så att hem förstörs och befolkningen fördrivs.”

Den 2 november 1947, knappt en månad före antagandet av FN-resolution nr 181, sade Ben-Gurion inför Judiska byråns exekutivkommitté: ”Palestinierna inom den judiska staten skulle kunna bli en femte kolonn, och om så sker, kan man antingen gripa dem en masse eller fördriva dem. Det är bäst att fördriva dem.”

Efter Israels självständighetsförklaring den 14 maj 1948 fullgjorde Ben-Gurion den onda avsikten att fördriva palestinierna med orden: ”Vi måste göra allt i vår makt för att förvissa oss om att de aldrig återvänder.”

 

Palestinas delning

Att dela Palestina var från början ett brittiskt påhitt. År 1937 blev det också sionisternas officiella ståndpunkt. I hemlighet hade de helt andra planer, vilket bland annat framgår av vad David Ben-Gurion samma år skrev i ett brev till sin son: ”Araberna måste bort, men man behöver ett lämpligt tillfälle för att låta det hända, såsom krig.”

Att säga att Palestina hade en ”blandad befolkning” är vilseledande. Också efter flera årtionden av judisk invandring hade landet en mycket tydlig icke-judisk majoritet: när mandatet upphörde 69 procent eller 1 356 000, medan judarna uppgick till endast 31 procent eller 609 000, alltså inte ens en tredjedel. Judarnas lagliga äganderätt till Palestinas mark var ännu mindre, icke ens 6 procent (5,8 %).

När britterna i februari 1947 beslöt att lämna Palestina, överlämnade de landets öde till Förenta Nationerna, som i sin tur överlämnade det till en kommitté, UNSCOP. Denna var blott en av dessa inkompetenta kommitteer, som skulle kanta FNs tragikomiska väg under de drygt 72 år organisationen existerat. Ingen av UNSCOPs medlemmar hade någon kunskap om Palestina eller någon förståelse av judendomens och sionismens väsen. UNSCOP förordade delning, alldeles som britterna och judarna. Palestina skulle delas i två stater, som skulle vara förbundna i ett slags federation. Jerusalem skulle få en särskild status som ett corpus separatum under internationellt styre administrerat av FN. Båda staterna förväntades hålla sig till liberala demo­kratiska principer. Den 29 november 1947 antogs denna plan av generalförsam­lingen såsom resolution 181.

Enligt det förslag som FN lade fram i november 1947 skulle Palestina delas i tre delar. 42 procent av landet skulle tillfalla 818 000 palestinier, vilka där skulle få upprätta en stat som hyste 10 000 judar. Den tänkta judiska staten skulle däremot omfatta nästan 56 procent och hysa 499 000 judar tillsammans med 438 000 palestinier. Den tredje delen skulle utgöras av Jerusalem med 200 000 invånare, c:a hälften judar och hälften palestinier. Judar: 609 000 (31 %). Palestinier: 1 356 000 (69 %).

Det var en grov orättvisa Förenta Nationerna förövade mot palestinierna: att ge bort mer än hälften av deras land till judarna, som utgjorde mindre än en tredjedel av befolkningen, dessutom till allra största delen bestod av nyanlända invandrare.

Dessutom var den nära nog etniska jämvikt, som skulle råda i den av FN planerade judiska staten – 60 procent judar och 40 procent palestinier – sådan att den aldrig skulle accepteras av det judiska ledarskapet, utan skulle ha förkastats av detta. I stället var denna etniska jämvikt ett säkert recept för etnisk rensning. Ben-Gurion hade ju själv sagt, i ett tal han höll för Mapais ledande medlemmar den 3 december 1947: ”Det finns 40 procent icke-judar i de områden som avsetts för den judiska staten. Denna sammansättning är inte en fast grund för en judisk stat. Och vi måste möta denna nya verklighet med all dess stränghet och bestämdhet. En dylik demografisk balans äventyrar vår förmåga att bibehålla judisk suveränitet … Endast en stat med åtminstone 80 procent judar är en livskraftig och stabil stat.”

Om FN beslutat att ge judarna det territorium de bosatt sig på i Palestina, hade dessa inte fått mer än 10 procent av landet. Men FN anslöt sig helt till judarnas nationalistiska krav och sökte dessutom gottgöra dem för den s.k. Förintelsen.

Palestinas inhemska befolkning vägrade, liksom alla andra inhemska befolkningar i Arabvärlden, Afrika och Asien, att dela sitt land med en bosättargemenskap från Västvärlden. Detta krav på avkolonialisering accepterades av FN i alltmer konsekvent riktning alltsedan organisationen grundades 1945. Palestina förblev undantaget. Judeokratin trumfar inte bara demokratin utan även folkrätten alltsedan år 1948.

Flera palestinska ledare krävde vid denna tid att Internationella Domstolen i Haag (grundad 1946) skulle pröva delningsbeslutets laglighet. Detta skedde aldrig. Man behöver inte vara särskilt framstående i juridik för att räkna ut hur en oväldig domstol skulle ha bedömt tilltaget att tvinga en lösning på ett land, som folket i landet till överväldigande majoritet våldsamt motsatte sig.

Inom gränserna av den stat FN gav judarna ägde dessa endast 11 procent av marken och var i minoritet i vartenda distrikt. I Naqab (Negev) var de bara en procent av befolkningen.

Delningsplanens orättvisa och olaglighet framgår också av det faktum att FN lät Palestinas bördigaste jord tillfalla judarna, liksom 400 av de 1200 palestinska byarna. Nu hävdade visser­­ligen UNSCOP att de båda staterna, den judiska och den arabiska, skulle leva sida vid sida i fredlig samexistens och iakttaga demokratiska principer, varför överväganden om demo­­grafisk och näringsgeografisk balans inte behövde göras. I så fall visade sig UNSCOP totalt okunnig om sionismens väsen, när den gav bort mer än hälften av Palestina åt en rörelse som redan på 1930-talet öppet förklarat att den avsåg att rensa landet från araber.

Det värsta med resolution 181 var att den inte innehöll någon mekanism avsedd att förhindra denna etniska rensning, som alla sionistiska ledare av betydenhet lovat genomföra.

Genom att rösta ja till FNs delningsresolution gjorde sig dessa medlemsländer medskyldiga till brottet att etniskt rensa Palestina från icke-judar.

 

De första arabiska och palestinska reaktionerna

Omedelbart efter att FN antagit resolution 181 förklarade arabledarna officiellt att de skulle skicka trupper att försvara Palestina. Och ändå kände Ben-Gurion och hans närmaste kumpaner under denna tid och fram till maj 1948 inte den minsta oro för att deras blivande stat var hotad eller att de inte skulle kunna både avvärja arabiska anfall och fortsätta med den etniska rensningen av palestinierna. I offentliga tal frammanade de judiska ledarna skräcksyner om hur judarna i Palestina var hotade av en ”andra förintelse”. Privat och sinsemellan talade de aldrig så. Detta framgår bland annat av det brev Ben-Gurion skrev i februari 1948 till Moshe Sharett, som sedan blev Israels utrikesminister.

De första palestinska reaktionerna på FNs resolution 181 var spridda arbetsnedläggelser, demonstrationer och kravaller. Dessa var både kortvariga och verkningslösa.

De judiska ledarna var bekymrade över palestiniernas måttfulla och återhållsamma reaktioner. De behövde förevändningar för att sätta i gång med sin etniska rensning, vilken skulle vara vedergällning för påstådd palestinsk terror. Men denna terror uteblev. Det enda som skedde var att palestinska gangsters tillhörande Abu Qishq-gänget anföll en judisk buss ur ett bakhåll. Men detta var vanlig gängkriminalitet, som inte var politiskt motiverad och saknade allmänt palestinskt stöd.

Redan i december 1947 övergav de judiska ledarna principen om tagmul, vedergällning, och övergick till att tala om yotzmah, initiativ. Initiativ betydde att de gick till aktion mot den palestinska civilbefolkningen utan att vänta på en förevändning.

Palti Sela var en spanare, som den judiska militärledningen skickade ut att undersöka hur palestinska byar förberedde sig militärt. Han noterade den stora skillnaden mellan kibbutzerna, som judarna förvandlade till militära utposter med beväpnade och skjutklara bönder, och de vapenlösa arabiska byarna, där livet fortsatte som vanligt, fredligt och normalt. Om dessa människor skulle fördrivas, kunde det inte ske som vedergällning för visad ”aggression”.

Det som slår en gång på gång vid betraktandet av palestiniernas reaktioner på sionistjudarnas oerhörda övergrepp mot dem är den längtan palestinierna visar att snarast möjligt återgå till sitt normala, fredliga liv. Palestinierna är normala människor. Sionistjudarna ger snarast intryck av att vara psykiskt abnorma människor, som alltid och överallt söker bråk och strid, död och förstörelse.

 

Ben-Gurions rådgivande kommitté

Den 7 oktober 1947, nästan två månader innan FNs generalförsamling antog resolution 181, förklarade David Ben-Gurion för sina närmaste medarbetare att eftersom araberna vägrade att samarbeta med FN, funnes inga territoriella gränser för den framtida judiska staten.

Vid samma tid, oktober–november 1947, blev rådgivande kommittén Ben-Gurions viktigaste beslutande grupp. Det var så därför att det var i denna grupp man skulle besluta om att strunta i delningsplanen och bruka urskillningslöst våld för att tillförsäkra judarna majoritet och exklusivitet i Palestina.

Den främst ansvarige var givetvis David Ben-Gurion, den sionistiska rörelsens oomstridde ledare vid denna tid och från maj 1948 Israels ledare. Det var i sin bostad han samlade gruppen av sina närmaste underhuggare för att dryfta planerna om den etniska rensningen av palestinierna och utmejsla dessa planer till konkreta beslut och order till de militära cheferna i Haganah, Palmach och Irgun.

Denna grupp av planerare och beslutsfattare kallades rådgivande kommittén, haveadah hamyeazet på hebreiska. Detta namn förekommer i ett av de fåtaliga dokument från gruppens möten som finns bevarade. I ett annat sådant bevarat dokument har namnen på gruppens alla medlemmar funnits angivna men sedan strukits över av den officiella israeliska censuren. Ilan Pappe, som är professor i statsvetenskap vid universitetet i Exeter, har emellertid lyckats fastställa alla elva identiteterna.

 

Greve Folke Bernadotte skrev ”fördrivning”, inte ”flykt”

Den 16 september 1948 överlämnade den av Förenta Nationerna utsedde medlaren, greve Folke Bernadotte, till Förenta nationernas generalsekreterare en lägesrapport, vari han konstaterade: ”de palestinska arabernas uttåg var resultatet av panik, som vållades av strider i deras samhällen, av rykten om verkliga eller påstådda terrordåd eller fördrivning,” FN-rapporten använder kategoriskt termen ”fördrivning”, icke ”flykt”, och de israeliska underrrättelserapporterna avslöjar att striderna i många fall var uteslutande avsedda att sätta i gång en massfördrivning och att man avsiktligt spred paniken rörande massakrer för att framkalla ett massuttåg. Bevismaterialet, som stöds av ögonvittnesutsagor, bekräftar att många byar bombades och att många civila utan misskund mördades utan något samband med mili­tära mål. Den gemensamma nämnaren var att driva den infödda palestinska befolkningen till massuttåg.

Att greve Folke Bernadotte avslöjade sanningen om fördrivningen var otvivelaktigt ett av motiven till att den judiska terroristgruppen Lehi, även kallad Sternligan, mördade honom dagen efter att han lämnat sin rapport. Och vem av dessa kallblodiga mördare har den tvivelaktiga äran av att bära ansvaret för mordet på FN-medlaren? Ingen annan än Yitzhak Jaziernicki alias Yitzhak Shamir, som mindre än fyrtio år senare blev Israels premiärminister.

 

”Palestinierna gav sig av frivilligt”

I den sionistiska propagandan påstås ofta att palestinierna inte fördrevs utan mer eller mindre frivilligt skulle ha lämnat sina byar och städer på uppmaning av arabiska ledare, för att lämna plats åt en stundande arabisk invasion. Detta är en lögn, som flera forskare vederlagt.

Erskine Childers kontrollerade utskrifterna av alla arabiska radioutsändningar, som BBC och CIA övervakade år 1948, och upptäckte att ”det inte fanns en enda order, uppmaning eller ett enda förslag om evakuering ur Palestina härrörande från någon arabisk radiostation inom eller utom Palestina 1948” och att tvärtom utsändningarna gav bestämda order till civila att stanna kvar. Också Steven Glazer säger i sin uppsats ”The Palestinian Exodus in 1948” att det inte var de arabiska utan de sionistiska radiostationerna, som uppmanade palestinierna att fly genom att sprida uppgifter om det pågående och kommande kriget, ibland mycket överdrivna sådana och ibland rena lögner.

Walid Khalidi skaffade fram ännu fler bevis bland annat för att arabländernas regeringar vidtog åtgärder för att hindra palestinierna från att lämna sitt land och så ville säkra att de stannade för att strida. Till exempel nekade Libanon uppehållstillstånd åt palestinska män i vapenför ålder den 30 april och Syrien den 6 maj 1948. Flera arabiska radiostationer uppmanade Palestinas invånare att stanna och dryftade planer för en arabisk regering i landet.

År 1959 publicerade Khalidi uppgifter, som visar att historien om att de arabiska regeringarna skulle ha velat evakuera palestinierna var ett påhitt av sionistjuden Joseph Schechtman, som år 1949 utgav två skrifter, där ”evakueringsordern första gången utförligt omtalas”.

Det har emellertid blivit allt svårare att hävda dylika lögner, sedan historiker publicerat allt fler fakta om hur den etniska rensningen av Palestina planerades av David Ben-Gurion och hans närmaste medarbetare och sedan genomfördes av de judiska militära styrkorna. Man gjorde upp fyra planer i följd: Alef, Bet, Gimel och Dalet – uppkallade efter hebreiska alfabetets fyra första bokstäver. Den fjärde planen, Plan Dalet, var den som till sist genomfördes.

 

Denna artikels fyra delar är ursprungligen texten till en föreläsning Lars Adelskogh höll för studiegruppen Aguéli i Uppsala lördagen den 2 juni 2012. Den i Nya Dagbladet publicerade texten har på några få ställen uppdaterats och korrigerats.

Artikelns andra del, som följer i morgon, behandlar Plan Dalets genomförande fram till april 1948.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Bekräftat: Denis Villeneuve regisserar ”Bond 26”

publicerad 26 juni 2025
– av Jan Sundstedt
James Bond
"Bond 26" - snart på en biograf nära dig...

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


På onsdagen bekräftades det officiellt att den hyllade regissören Denis Villeneuve tar rodret för den kommande James Bond-filmen – ”Bond 26”. Nyheten har snabbt skapat stor uppståndelse i filmvärlden och bland Bond-fans världen över, som nu ser fram emot en ny era för den ikoniska agentserien.

Denis Villeneuve är känd för sina visuellt slående och berättarmässigt djupa filmer som exempelvis Blade Runner 2049, Arrival och Dune, och anses överlag vara ett något oväntat men spännande val för Bond-franchisen.

Hans stil, ofta präglad av en kombination av storslagen estetik och komplexa karaktärsstudier, förväntas ge den brittiska agenten en ny dimension.

Villeneuve har tidigare visat prov på sin förmåga att skapa intensiva och engagerande filmer, vilket väcker förhoppningar om att Bond 26 kommer att bli både en kritiker- och publikframgång.

Producenterna har sökt efter en regissör som kan föra serien framåt utan att tappa dess klassiska kärna. Med Denis Villeneuve vid rodret kan man förvänta sig en balans mellan tradition och förnyelse.

I ett officiellt uttalande säger Villeneuve att han är hedrad över att få arbeta med en av filmhistoriens mest älskade karaktärer och att han ser fram emot att utforska nya berättelser inom Bond-universumet.

Några av mina tidigaste minnen från biobesök är kopplade till 007. Jag växte upp med att titta på James Bond-filmer med min far, ända sedan ’Dr. No’ med Sean Connery. Jag är ett hängivet Bond-fan. För mig är han heligt territorium. Jag har för avsikt att hedra traditionen och öppna vägen för många nya uppdrag framöver. Detta är ett enormt ansvar, men också otroligt spännande för mig och en stor ära. Amy, David och jag är helt överlyckliga över att få återföra Bond till vita duken. Tack till Amazon MGM Studios för deras förtroende.

Vem får rollen?

Detaljer kring handlingen och vilka skådespelare som kommer att medverka är ännu inte officiellt bekräftade, men det råder stor enighet om att Daniel Craig inte kommer att återvända i rollen som 007.

Istället cirkulerar flera namn som potentiella efterträdare, där Aaron Taylor-Johnson, Henry Cavill och Theo James är några av de främsta favoriterna.

Taylor-Johnson har särskilt fått mycket uppmärksamhet efter att ha ingått en ambassadörsdeal med Omega (det ikoniska klockmärket som länge förknippats med Bond) vilket många tolkar som ett starkt tecken på att han är aktuell för rollen.

Diskussionerna kring den nya Bond-skådespelaren pågår fortfarande, och valet väntas offentliggöras närmare produktionsstarten.

Med Villeneuve som regissör kan Bond 26 bli en av de mest visuellt imponerande och narrativt ambitiösa filmerna i serien. Det återstår att se hur denna nya tolkning kommer att tas emot, men förväntningarna är höga.

Bond-universumet står inför en spännande framtid, och med bekräftelsen av Villeneuve är det tydligt att franchisen fortsätter att utvecklas och förnya sig. Något som förhoppningsvis både gamla och nya fans kan glädjas åt.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Tidernas bästa filmaffischer

Som cineast råder det utöver själva filmtittandet ingen brist på sidospår. Ett sådant av betydelse är den klassiska filmaffischen.

publicerad 25 juni 2025
– av Jan Sundstedt
Filmaffischer
Filmaffischer - en källa till konst, kultur och glädje.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Film och filmaffischer är oskiljaktigt förenade med konst och kreativitet. Många lämnar övrigt att önska, men ett betydande antal är ren och skär magi.

Däremot betyder en bra film inte nödvändigtvis en dito filmaffisch – det finns gott om utsökta filmer med fantasilös layout och artwork – och samma devis gäller åt motsatta hållet. Det vill säga att en utsökt filmaffisch inte alltid borgar för en magisk filmupplevelse.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 12 oktober 2024.


Som cineast och filmtok deluxe råder det således, utöver själva filmtittandet, ingen brist på sidospår på området (vare sig det gäller undertecknad själv eller Mary B). Må det vara febrilt sökande efter filmmusik – förslagsvis otäckt dyra utgåvor och i begränsade upplagor från nischade skivbolag – eller för den delen autografer samt så kallad merchandise.

En annan källa till sinande plånbok, trångboddhet samt (o)sund besatthet är ett av mina favoritämnen: filmaffischer – en konstform av synnerligen fantasifullt och utsökt slag.

Att välja ut 50 favoriter kräver sin man. Att välja 25 stycken är än knepigare. Att plocka ut enbart tio guldkorn är en prövning som endast ett fåtal djärva själar vågar sig på. Jag avser här emellertid göra ett försök. Jag har valt att bocka av följande kriterier vad gäller min högst personliga lista:

1. Svenska affischer avsedda för biografer i Sverige (vän av ordning kommer dock märka ett undantag från denna punkt).
2. Affischerna måste finnas i min privata samling.
3. Affischens artwork och layout är primärt fokus, men filmerna som sådana är filmer jag håller högt.

Så, utan vidare krusiduller, låt oss skrida till verket med mina nuvarande tio favoriter – inklusive en solklar etta.

10. Död & Begraven (Dead & Buried) – 1981
Den kusliga affischen lyckas förmedla en ryslig stämning med minimalistisk design. Det bleka ansiktet som stiger upp ur marken är både oroande och hypnotiserande, vilket speglar filmens mörka undertoner perfekt. Kanske inte direkt en må-bra-film men dock en sjujäkla rysare. Bonuspoäng för varningsskylten. ”You can try to kill me, Dan. But you can’t. You can only make me dead.”

Filmaffischer
Död & Begraven, SF, 1981. Foto: Jan Sundstedt kollektion

9. Psycho II – 1983
En uppföljare i paritet med med Hitchcocks klassiker överraskar med en affisch som är både elegant och obehaglig. Det ikoniska huset i bakgrunden och Norman Bates skugga fångar filmens klassiska psykologiska skräck i ett enkelt men effektivt bildspråk. Filmen skrämde för övrigt livet ur mig i biosalongen år 1983. ”It’s starting again…”

Filmaffischer
PSYCHO II, UiP, 1982. Foto: Jan Sundstedt kollektion

8. Exorcisten (The Exorcist) – 1974
Den svenska affischen till Exorcisten fokuserar på mystik och religiös symbolik. Den ensamma gestalten (Fader Merrin/Max von Sydow) i mörkret under en ljuskägla skapar en känsla av att något övernaturligt är nära förestående – en lysande hyllning till filmens gotiska tema om hin håle, religion och tro. ”The power of Christ compels you!”

Filmaffischer
Exorcisten, Warner Columbia, 1974 (1982). Foto: Jan Sundstedt kollektion

7. Flykten Från New York (Escape From New York) – 1981
Här lyfts filmens postapokalyptiska värld fram med en iögonfallande design. Affischen till Flykten Från New York använder minimalistiska färger med fokus på Kurt Russel som Snake Plissken. Frihetsgudinnan i ruiner, vilket perfekt fångar filmens dystopiska atmosfär. ”I don’t give a fuck about your war. Or your president!”

Filmaffischer
Flykten Från New York, SF, 1981. Foto: Jan Sundstedt kollektion

6. De Vilda Gässen (The Wild Geese) – 1978
Affischen till De Vilda Gässen bjuder på tidlös actionestetik. Med ett explosivt färgschema och tydligt fokus på de hårdföra huvudkaraktärerna, återspeglar affischen filmens militära tema med intensitet och kraft. Hårdare kvartett har aldrig skådats på vita duken – en klassiker. ”My heels are where my balls used to be.”

Filmaffischer
De Vilda Gässen, Europa Film, 1978. Foto: Jan Sundstedt kollektion

5. Leva Och Låta Dö (Live And Let Die) – 1973
En affisch som lyser i ett färgsprakande och dynamiskt collage i form av inte minst Tarot-korten. De dramatiska poserande karaktärerna med Roger Moores James Bond i centrum, kombinerat med de exotiska miljöerna gör affischen till ett mästerverk i äventyr och action. Dessutom en fem-etta till Bond-film. ”My name is Bond…James Bond”.

Filmaffischer
Leva Och Låta Dö, United Artists, 1973 (1981). Foto: Jan Sundstedt kollektion

4. Alien – 1979
Den svenska affischen till klassikern Alien förmedlar perfekt filmens blandning av science fiction och skräck. Det mystiska ägget mot en mörk bakgrund väcker frågor och rädslor utan att avslöja för mycket. Affischen skiljer sig mot den internationella versionen på så sätt att filmens karaktärer syns på sidorna om ägget. ”I don’t wanna hear your goddam explanation!”

Filmaffischer
ALIEN (version’B’), Fox Film, 1979. Foto: Jan Sundstedt kollektion

3. Hajen (Jaws) – 1975
Ikoniska Hajen är ett mästerverk i all sin enkelhet. Kämpetorsken som stiger upp från djupet mot en ovetande simmare skapar en omedelbar känsla av fara och spänning. Den klassiska layouten med sin starka symbolik och effektiva minimalism gör affischen lika ikonisk som filmen själv – en perfekt representation av faran som väntar under ytan. ”I’m not going to waste my time arguing with a man who’s lining up to be a hot lunch”.

Filmaffischer
JAWS, US One Sheet, 1975 (re-issue ca. 2000). Foto: Jan Sundstedt kollektion

2. Jakten På Den Försvunna Skatten (Raiders of The Lost Ark) – 1981
Affischen till äventyrsfilmernas pièce de résistance kombinerar äventyr och nostalgi med starkt visuellt fokus på Harrison Ford som Indiana Jones. Enkla, jordnära färger och en klassisk äventyrskänsla gör den till en omedelbar favorit – precis som filmen i sig. ”Marion, don’t look at it. Shut your eyes, Marion. Don’t look at it, no matter what happens!”

Filmaffischer
Jakten på den Försvunna Skatten, Paramount Pictures, 1981. Foto: Jan Sundstedt kollektion

1. Stjärnornas Krig (Star Wars) – 1977
Kungen av filmaffischer. Dessutom den första filmaffischen jag fick vantarna på – blott tio år ung och för endast 15 (!) kronor (varmt tack till dåvarande Fox Film på Kungsgatan i Stockholm). Affischen för Stjärnornas Krig är en mäktig hyllning till filmens episka rymdäventyr. Med sin detaljrika design och suggestiva layout blir det en affisch som verkligen fångar fantasin och magin i George Lucas värld. Återigen en svensk affisch som skiljer sig en aning från sitt amerikanska original. ”I find your lack of faith disturbing…”

Filmaffischer
Stjärnornas Krig, Fox Film, 1977. Foto: Jan Sundstedt kollektion

Eftersnack

Det må vara självklart men kan ändå tilläggas att listan är som alla förstår högst subjektiv. Precis som de flesta listor är den, med undantag för medaljplatserna, även föremål för skiftningar beroende på dagsform. Överlag känner jag emellertid att den är hyfsat stabil, men underifrån kryllar det av bubblare som pockar på. Det finns hur många konstverk som helst att välja mellan – för många att nämna.

Att så kallade genrefilmer dominerar kan förstås också förklaras dels av personlig filmsmak, men även av det faktum att de mest kreativa och fantasirika filmaffischerna ryms inom vad vi kan se exempel på ovan. Att det företrädesvis är alster från 70- och 80-talet som dominerar är logiskt, och inte enbart för att det var under den perioden jag själv lade grunden för mitt smått patologiska filmintresse, utan även för att decennierna som sådana var smått osannolika vad gäller magiska och vidunderliga filmskapelser.

Filmaffischer
Janne Bond. Foto: Jan Sundstedt

Analogt vs. digitalt

Tilläggas kan att dagens filmaffischer förvisso kan vara visuellt imponerande, men något gått har också gått förlorat jämfört med affischkonsten från förr. Den digitala eran må ha fört med sig intressanta verktyg, men också en viss standardisering där skaparkraften och den handgjorda känslan ofta får ge vika för enhetliga, datorgenererade bilder. Var är originaliteten?

Filmaffischerna från 70- och 80-talet, som dominerar min lista, är på många sätt en hyllning till en tid då affischen inte bara marknadsförde en film – den berättade en historia i sig. Varje streck, varje färgval, bar på en egen känsla – en förväntan som nästan kunde överträffa själva filmen.

Kanske är det just därför de här affischerna har stått emot tidens tand så väl? De har i mina ögon en förmåga att väcka nostalgi och återkalla den där första förväntansfulla sucken, när man som liten snoris stod framför biografen, och såg en helt ny värld breda ut sig på papper.

 

Jan Sundstedt

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Midsommar – en natt för kärlek och magi

Midsommarfirandet är en urgammal tradition som fortsätter att leva kvar starkt in i modern tid, i synnerhet i Sverige. Genom historien har det funnits en uppfattning om att denna tid på året bär på en alldeles särskild magi, där slöjan till en överfysisk verklighet ansetts vara tunnare än under andra tider på året. Detta har man under årens lopp har försökt ta till vara, med minst sagt innovativa metoder.

publicerad 20 juni 2025
– av Redaktionen

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Midsommar markerar att sommaren definitivt har kommit. Det betyder just vad det låter som ”mitt i sommaren” och ordet fanns redan i fornsvenskans miþsumar. Högtiden firas i samband med sommarsolståndet, vilket är den tid på året då solen står som allra högst på det norra halvklotet. Midsommarafton firas alltid på en fredag.


Artikeln publicerades första gången den 22 juni 2023.


Midsommar firas även i Finland, där det i första hand kallas Juhannus som syftar på Johannes Döparen. I Danmark och Norge firar man också Johannes Döparens afton genom att bland annat tända bål och leka lekar. Just Johannes Döparens dag firas också till viss del i Tyskland, men generellt är firandet svalt i övriga Europa.

Förhistoriska anor

Hur länge midsommar har firats är högst oklart då den av allt att döma går långt tillbaka till förhistorisk tid, men man vet definitivt att den åtminstone firats i Norden sedan medeltiden. Midsommar har länge firats i samband med den kristna helgen Johannes Döparens dag, vilket också är anledningen till att lördagen blivit en helgdag.

Hur midsommarfirandet gick till under medeltiden vet man däremot väldigt lite om. Det finns antydningar om att firandet relaterade till fruktbarhet och vissa äldre källor som visar på att det bland annat förekom rituellt öldrickande samt även blot under vikingatiden.

Foto: Håkan Dahlström/CC BY 2.0

Sommarstädning och små grodor

Från omkring mitten av 1800-talet finns mer tydlig information omkring hur firandet gick till i Sverige. Ett viktigt moment var att hela huset skulle städas, sedan klädde man huset både inne och ute med blommor samt löv från bland annat björk. Även festplasterna lövades, samt även vagnar som man färdades i. Utanför huset sattes lövruskor, något som bönderna också kunde sälja till stadsborna.

Midsommarstången har sina anor i förstamajfirandet då man brukar resa en så kallad majstång i Tyskland och andra delar av världen. Troligen kom traditionen från Tyskland till Sverige under medeltiden, men eftersom det sällan hunnit börja grönska i Norden under maj så flyttades denna tradition till midsommarfirandet. En utbredd föreställning är att midsommarstången är tillägnad fruktbarhet och således kan utgöra någon form av fallossymbol, något som det dock inte finns bekräftelse på från kända historiska källor.

Midsommarstången har under åren haft olika utseenden, men under 1900-talet standardiserades utseendet och midsommarstängerna blev allt mer lika varandra över hela landet. Dans kring midsommarstången har troligen funnits åtminstone sedan 1800-talet, menar Jonas Engman, intendent på Nordiska museet.

Men dansen med sånger tog fart under 1920-talet. Då gavs det ut sångböcker med melodier och texter som kopplades till högtider.

Den kanske mest klassiska svenska midsommarsången – ”Små grodorna” – har spårats till militärmarsch från den franska revolutionen som heter ”La Chanson de l’Oignon”, eller ”Löksången”. Denna sång gjordes om till en nidlåt av engelska soldater där man bytte ut ordet ”camarade” (kamrat) till ”grenouille” (groda). När eller hur sången kom till Sverige är oklart, men man vet att den funnits länge på Nääs slott i Västergötland i samband med kurser i slöjd och lekar, där just ”Små grodorna” var en lek som lärdes ut där och trycktes i Sånglekar från Nääs 1922.

Mat

Vad man brukat äta kring midsommar har berott lite på var i landet man befunnit sig. Olika typer av fisk, men även fläsk samt annat kött har alla varit delar av festmåltiderna på olika håll. Vitgröt, det vill säga gröt som kokats på mjölk och ofta även med vetemjöl, är en något mer specifik rätt som varit vanlig som festmåltid på olika håll. Även filbunke hörde som regel till festmåltiden.

Idag är det framför allt sill och färskpotatis som står på menyn, tillsammans med de klassiska jordgubbarna. Brännvin av olika slag är lika självklara – givetvis tillsammans med en god snapsvisa.

Foto: Magnus D/CC BY 2.0

Midsommarens magi

Det har länge ansetts att gränserna till den överfysiska verkligheten varit tunnare under midsommar. Allt som växte ansågs särskilt under denna tid laddas med magiska krafter. Det var därför exempelvis vanligt att man under midsommar band en krans som man sparade. Det fanns av samma anledning också en föreställning om att man kunde återfå energi under vintern genom att lägga en torkad midsommarkrans i det årliga julbadet.

I synnerhet midsommardaggen ansågs ha speciella krafter och det var inte ovanligt att rulla omkring naken i den, eller samla daggen i exempelvis lakan, detta gjorde man för att det ansågs ge bättre hälsa. Att dricka ur källor var också vanligt under midsommaren, vilket ansågs vara välgörande för kropp och själ. Alla aktiviteter som involverade någon form av magiska aspekter skulle dock ske under tystnad – för att inte bryta deras mystiska inverkan.

Att vaka tyst vid vissa speciella platser skulle också kunna ge syner från kommande tider. Det förekom bland annat att man gick så kallad ”årsgång”, som kunde innebära att man på fastande mage gick motsols runt exempelvis en kyrka eller annan helig plats.

Om årsgångaren genomförde hela ritualen fick han på vägen hem uppleva syner eller ljud som berättade om händelser under det kommande året, berättar Tora Wall, folklorist på Nordiska museet.

Kärlekens natt

Midsommar är sedan länge framförallt förknippat med just kärlek. Många unga kvinnor i Sverige kan än idag plocka sina sju eller nio blommor och lägga under kudden för att få veta vem man ska gifta sig med.

Midsommarnatten är inte lång men sätter sju och sjuttio vaggor igång”, brukar en äldre svensk ramsa lyda.

Ett annat sätt att spå om sin framtida partner var att äta så kallad drömgröt som var gjord på mjöl, vatten och väldigt mycket salt. Den som senare i drömmen kom och gav en dryck för att släcka törsten var ens framtida partner. Vad för typ av dryck det handlade om kunde också ge en antydan om huruvida man skulle få ett rikare, eller fattigare liv, tillsammans.

Ofta gjorde ungdomarna så kallade lekbröllop och man kunde välja ut en midsommarbrud och en brudgum, ofta hade de båda en varsin blomsterkrans. Det var inte heller helt ovanligt för flickor att binda kransar till pojkarna för att visa att de var ett par.

En de facto nationaldag i Sverige

I Sverige har nationaldagsfirandet den 6 juni, till minne av kröningen av Gustav Vasa år 1523, traditionellt sett inte varit en lika stor högtidsdag som nationaldagen är i många andra länder. En av flera förklaringar till detta, vid sidan av den långa tiden av fred i Sverige, är troligen att det närliggande midsommarfirandet de facto varit den verkligt stora och självklara högtiden vid sidan av den mer stillsamma julen.

Med detta sagt vill vi önska alla läsare en trevlig midsommar.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Sweden Rock fortsätter att imponera

Nordens största musikfestival Sweden Rock hölls i år i Norje i Sölvesborg. Givetvis var Nya Dagbladets kulturreporter Mikael Rasmussen på plats för att ta del av krigande scenkonst, dramaturgi och poetisk närvaro som kunde vara hämtad direkt ur sagovärlden.

publicerad 17 juni 2025
Scorpions-2
Sabaton-1
Sabaton-2
Knogjärn-1
Black-Country-Communion-1
Soen-1
Ronny-Svensson
Bloodstain-1
Cruzified-Barbara
Meshuggah-1
Apocalyptica-1
D-A-D-5
D-A-D-4
D-A-D-3
D-A-D-2
D-A-D-1
Scorpions-1
Meshuggah-3
Meshuggah-2
Publik-besökare
Alice-Cooper-1
King Diamond
Alice-Cooper-3
Okänd
Publik-besökare-2
The-Headlines-1
Wind-Rose
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
Scorpions-2
Sabaton-1
Sabaton-2
Knogjärn-1
Black-Country-Communion-1
Soen-1
Ronny-Svensson
Bloodstain-1
Cruzified-Barbara
Meshuggah-1
Apocalyptica-1
D-A-D-5
D-A-D-4
D-A-D-3
D-A-D-2
D-A-D-1
Scorpions-1
Meshuggah-3
Meshuggah-2
Publik-besökare
Alice-Cooper-1
King Diamond
Alice-Cooper-3
Okänd
Publik-besökare-2
The-Headlines-1
Wind-Rose
previous arrow
next arrow
 

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Mer av allting sammanfattar årets upplaga av Sweden Rock Festival. Mycket media, massa fotografer, enormt publikhav, merch, partnerföretag, vikinga- och medeltida kraftdemonstrationer i form av att lyfta stock på ett sätt som skulle ha passat på vilken vikingamarknad som helst. Publiken kunde ta del av högoktanig scenkonst, dramaturgi och poetisk närvaro som hämtat ur film- och teatervärldar.

Framförallt levererade årets festival fantastiska framträdanden. En av de starkast kvalitativa som levererade musikaliskt med show, låtar, röst och balanserad helhet är bandet som undertecknad såg, hörde och lyriskt betraktade på Palladium i Stockholm 1995. Då var det med skivsläppet Helpyourselfish och med de karaktäristiska kompositionerna… Nu 30 år senare bättre än någonsin levererar de danska D-A-D med bandmedlemmarna Jesper Binzer sång och gitarr, brodern Jacob Binzer gitarr och sång, den alltid karismatiske Stig Pedersen bas och sång samt Laust Sonne trummor, serverar nästan med deras kroppar på silverfat de coola låtarna Sleeping My Day Away, Bad Craziness, Rim Of Hell med mera. Med ett nytt konst-CD-släpp i form av Speed Of Darkness så håller de sitt varumärke med god självkänsla samt gott självförtroende. Rockikonerna håller det samman med den röda tråden av igenkänningsfaktorn ur sitt framgångsrika sound, sin unika sångröst, de vackra scenkläderna, scenspråket, utstrålningen, tight fett trum- och basgångar där publiken svarade med upphöjda klappande händer och unison körsång till de kända rocklåtarna.

”Vi vill bli bäst i världen”

Artist Razz fick även en inbokad pratstund med gitarrist Oskar Lindroos och basist Jonathan Thyberg från bandet Bloodstain, ett band som tar sikte på att bli störst i världen. Först beskrev de att målet är att nå största scenen Festival Stage på Sweden Rock men efter en stund insåg de att ju redan nått det målet.

Ja, det är lika bra att ta sikte på att vi vill bli bäst i världen, uttryckte Oskar och Jonathan.

Vidare berättar de att Bloodstain som bandnamn kom till av att fingret på en av bandmedlemmarna började blöda vid för ivrig strängekviliblirism och det blev så bärande och symboliskt att alla i bandet därmed kände blodsbandet unisont.

De beskriver att låtarna skapas gemensamt i replokalmiljö och valet av metal togs också i sann demokratisk anda. Alla medlemmar i bandet har olika bakgrund och det finns en stark plattform av blues och rock och metal som innehåller mycket av dess skalor. På frågan om munspel kan passa i deras sättning så är svaret självklart.

Ja för tusan, uttrycker Oskar med glimten i ögat.

Tiden går och tiden kommer där intervjun med Oskar och Jonathan går så fort och Jessica Lindroos, en av bandets co-managers, kommer in i vårt intervjurum och vi inser att det är dags att avrunda med hopp om att få se, höra och se Bloodstains fortsatta fram- och medgångar.

En salig blandning av band

Många besökare uttrycker en eloge till Sweden Rock-ledningen att de lyckats genomföra en festival med så otroligt många band att kunna avnjutas, charmas av, ibland skrämmas av och återkommande bli helt hänförd av. Ett av många bra rockband var helt klart The Mercury Riots med medryckande artisteri och låtkatalog. En fascinerande upplevelse var King Diamond med sin karaktäristiska underbara falsettsång och en dynamisk teater- och dramaföreställning. En förlösande svensk akt som påverkade hela Pistonhead tältet var Knogjärn med dess scenspråk, ljus- och färgspel, text och musik som inte går att värja sig mot, som kan inspirera vilken fegis som helst att börja våga ta tag i sin situation.

Ja, det är helt klart minnesvärt med ynnesten att uppleva dessa urkompetenta band, där vissa är i 70-80-års åldern såsom 60-årsjubilerande Scorpions. Det blir minnen för livet som når alla sinnen och berör känslosträngarna till att förgylla samt sätta guldkant för alla dem som uppskattar dessa upplevelser. Extra effektfullt blev det då bandet Meshuggah mitt i natten levererade en ljusshow utan dess like. Soen bjöd musikalisk eldshow med ett poetiskt och smakfullt framträdande. Slipknot frammanade alla möjliga varelser och fick publiken att nästan tala eller rättare sagt sjunga i tungor utifrån call-and-response. De som avslutade hela festivalsessionen blev de bombastiska hårdrockande historieberättarna i det svenska hårdrocksbandet Sabaton – ett stycke teaterdrama med rekvisita av både stridsvagn, karolinerdräkter, gasmasker, eldkastare och med ett crescendo till fyrverkeri så att det kändes som att hela Sweden Rockauditoriet firade nyårsafton.

Många band på festivalen uttalade även tacksamhet och eftertankar till alla de som jobbade inne på festivalområdet till att det fanns band såsom Cruzified Barbara med sin sångerska Mia Karlsson som uttryckte medlidande till alla de barn som drabbas i Gaza.

Imponerande organisation

Inför Sweden Rock skrevs många spaltmillimetrar, bland annat om att SVT visade en dokumentär om Sweden Rock och dess general, Ingolf Persson, som förhållit sig skeptisk gentemot många journalister, liksom även gentemot boksläppet om Sweden Rocks memoarer med dess tillkomst och fram till 30-årsjubileet då den släpptes 2023. Ingolf betraktar den i första hand som något av en sagobok och har en egen klar uppfattning och syn på Sweden Rocks själ som skiljer sig klart gentemot denna.

Många är för övrigt camparna som anländer i stil och uttrycker att campingen är halva nöjet. Det har också beskrivits att Visit Blekinge testar Sweden Rock för att locka nya invånare. Festivalen beskrevs av viss annan media som pompöst och maximalt. Någon uttryckte också ”faktiskt lite rockigt”…

Det kan konstateras att festivalen samlar många olika människor, målgrupper, åldrar och det hela kan nog sammanfattas med glädje, kärlek, intresse och den största känslan av dem alla – tacksamhet. Med facit i hand kunde vi se och höra så mycket som 93 band från fem scener med blandad repetoar, med ett imponerande arrangemang utifrån vilken otrolig logistik med artist, musiker och bandväxlingar till samordnandet och ackrediteringarna av journalister, fotografer till alla publikvärdar, säkerhetspersonal, vakter, scenarbetare, elektriker med mera.

När festivalen började närma sig sitt slut förstod de flesta att de fått något sting av de farliga djur och band som deltagit på Sweden Rock, såsom Huggorm tillika Scorpions där nervgifterna stundom verkade med öronbedövande, näsvisa och direkt synbara förlamande dödsryckningar. Vi längtar redan efter att bli stungna igen på Sweden Rock Festival 2026.

 

Mikael Rasmussen alias Artist Razz

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.