Samtidigt som de gamla mediehusen tappar både förtroende och läsare, sparkar man också nyhetsreportrar och ersätter dem med inköpt färdigt material ifrån nyhetsbyråer som TT. I praktiken går det att läsa i stort sett samma nyheter med samma inriktning i alla de gamla tidningarna. Perspektiven blir smalare och källorna färre. Ett förhållandevis litet antal reportrar producerar därför en stor del av nyheterna i de svenska medierna.
Det är inte bara kring rapporteringen om känsliga frågor som exempelvis invandringen som de gamla medierna verkar upplevas likriktade bland allmänheten utan också i den utrikespolitiska rapporteringen. Utgångspunkten att rapportera ifrån ett USA- och Nato-vänligt perspektiv tycks vara självklar, medan man beskriver det som ”farligt” och till och med ”hotfullt” om rapporteringen sker ifrån andra perspektiv, såsom exempelvis ryskt.
Att det skulle handla om tydliga skillnader i källkritik framstår inte som särskilt trovärdigt. Ofta citeras i de gamla medierna ensidigt källor med starka särintressen under pågående konflikter ifrån amerikanska organisationer och myndigheter såsom CIA, Pentagon och Vita huset i den utrikespolitiska rapporteringen såsom exempelvis under Irak-, Libyen- och Syrienkonflikten.
Att det skulle handla om tydliga skillnader i källkritik framstår inte som särskilt trovärdigt.
Vid flera kritiska tillfällen, såsom vid den mot internationella konventioner stridande och illegala invasionen av Irak 2003, citerades återkommande okritiskt källor från den amerikanska underrättelsetjänsten. Påstådda ”bevis” om Saddam Husseins massförstörelsevapen förmedlades som fakta till den svenska allmänheten ifrån de gamla stora aktörerna som DN och Aftonbladet. ”Bevisen” visade sig senare vara falska och den svenska allmänheten lurad om invasionens grund och berättigande. Den svenska opinionen hade bildats direkt ifrån de gamla mediehusen för det svenska stödet till ett krig med ett ofantligt lidande för den irakiska befolkningen.
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har upprepade gånger förfasats över utvecklingen i medielandskapet där hans egen och andra gamla dagstidningar tappar både läsare och förtroende till nya medier som rapporterar utanför den egna värdegrundssfären.
Desperationen är politisk, inte allmännyttig
Att det handlar mer om politiska intressen snarare än vurmande för saklighet och källkritik när man kritiserar de nya nyhetskanalerna vittnar inte bara desperationen inom EU:s ledning om, som vill starta ett eget propagandaorgan, utan även den svenska regeringen. Den svenska regeringen går nu så långt att man kan tänka sig att koppla in Nato för att bemöta de alternativa nyhetskällorna.
– Vi har en ny situation, förklarar försvarsminister Peter Hultqvist i sitt senaste utspel om det tilltänkta mediala Nato-samarbetet och pekar ut ryska nyhetssajter som ett problem.
Att medier har använts för att påverka opinionen tycks inte ha varit ett problem förrän nu när medier utanför den USA-, EU- och Nato-vänliga sfären såsom RT, Sputnik News och Al-Jazeera växt sig starka.
Varför Ryssland skulle ha ett intresse av att påverka opinionen i Sverige, men inte USA och Nato framgår inte av Hultqvists redogörelse, men rädslan för att andra perspektiv lyfts gror tydligt både bland politiker och i de gamla mediehusen.
