Pippi Långstrump firar 80 år

Astrid Lindgrens mest älskade karaktär firas i Sverige under hela 2025. Här är berättelsen om hur den rebelliska fröken Långstrump först kom till världen - och sedan tog den med storm.

Uppdaterad mars 29, 2025 Publicerad mars 29, 2025
– av Redaktionen

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

168 970 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.

Nedräknare
0 Dagar
0 Timmar
0 Minuter

Pippi Långstrump är Astrid Lindgrens mest kända karaktär och berättelserna om den rödhåriga barnrebellen är sålda i över 70 miljoner exemplar. I år är det 80 år sedan den första boken om Pippi släpptes, men berättelserna om den nioåriga flickan började faktiskt redan långt tidigare i hemmet tillsammans med Astrids dotter.

Den folkkära barnboksförfattarinnans mest älskade karaktär är Pippi Långstrump. Pippi är mest populär i alla länder, förutom i Ryssland där Karlsson på taket är mest populär samt i Polen och Tjeckien där det är böckerna om barnen i Bullerbyn som är de mest lästa.

Pippi är också en av världens mest översatta barnboksfigurer och är översatt till 79 språk i skrivande stund. I Frankrike heter hon Fifi Brindacier, i Albanien Pipi Çorapëgjata och på Island Lína Langsokkur.

Astrids dotter döpte Pippi

År 1941 låg Astrid Lindgrens sjuåriga dotter Karin sjuk i lunginflammation och ville höra sin mor berätta en saga. Karin bad att få höra en berättelse om en flicka som hette Pippi Långstrump och där började den rödhåriga barnkaraktären få liv.

Eftersom det var ett märkligt namn blev det också en märklig flicka, har Astrid förklarat.

Astrid hämtade inspiration till Pippi från många håll och kanter. Det röda håret och fräknarna kom från en av Karins skolkamrater som hette Sonja, och som alltid var den vildaste ungen på barnkalasen.

Familjen Lindgren hade ett sommarhus vid Furusund, och en sommar flyttade en ung flicka in i en villa i området, något som barnboksförfattaren Lennart Hellsing berättat om. Flickan som hyrde den ”Ofärdiga villan”, som den kallades, beskrevs som ”äventyrlig” och även hon hade fräknar. På verandan hade hon sin häst, något som grannarna, inklusive Astrid, förundrades över. Astrid ska också ha inspirerats av en av sina favoritböcker, Anne på Grönkulla, som också var en rödhårig och föräldralös flicka. Filmer med stumfilmsstjärnan Mary Pickford har också uppmärksammats som en inspirationskälla till Pippi. I en av hennes filmer spelar hon en liten flicka som bor ensam med en häst och i en annan knyter hon fast skurborstar vid fötterna när hon städar.

Astrid började regelbundet berätta sagor om Pippi för sin dotter Karin, som älskade dem – och snart blev även hennes vänner förtjusta i berättelserna. Några år senare, 1944, stukade Astrid foten och för att fördriva tiden i hemmet beslöt hon att skriva ner berättelserna om Pippi Långstrump för att sedan ge till Karin när hon fyllde år. En kopia av berättelserna skickade hon till Bonniers förlag tillsammans med ett långt brev där hon försökte förklara, och även ursäkta, Pippis ytterst ovanliga beteende. Hennes brev slutade ”i förhoppning om att ni inte alarmerar barnavårdsnämnden”.

Bonnier valde dock att refusera manuset i slutändan. Däremot hade Astrid vid det tillfället deltagit i en manustävling hos Rabén & Sjögren. Med boken ”Britt-Mari lättar sitt hjärta” vann hon andra pris och debuterade därmed som författare. Året efter, 1945, publicerade förlaget den första boken om Pippi Långstrump.

Pippilotta visar sin styrka i den klassiska filmatiseringen av Pippis äventyr. (Foto: faksimil/SVT)

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump är, som många vid det här laget känner till, en nioårig flicka som en dag flyttar in i Villa Villekulla. Det röda håret är i flätor som står rakt ut från huvudet och det fräkniga ansiktet är fullt av bus och trots. Den egendomliga klänningen har Pippi sytt själv, den skulle egentligen ha blivit blå men tyget räckte inte, så hon fick lov att sy in lite röda tygbitar på den. Skorna, som är ungefär dubbelt så stora som hennes fötter, köpte hennes pappa en gång i tiden för att hon skulle ha något att växa i. Några föräldrar är inte med henne när hon flyttar in, men däremot apan Herr Nilsson och hästen Lilla Gubben. Hennes mamma är en ängel som bor i himlen och hennes pappa uppges enligt originalberättelsen vara negerkung på Kurrekurreduttön i Söderhavet. Hon är starkast i hela världen och dessutom rik eftersom hon har en kappsäck full med guldmynt, eller ”gullmynt” som det står i böckerna.

Vännerna Tommy och Annika är från början lite av Pippis motsatser. Innan Pippi flyttar in är de två snälla och väluppfostrade barn som är de vuxna väldigt till lags. De varken biter på naglarna, bråkar eller smutsar ner sig. Däremot känner de sig ensamma i området där de bor eftersom det inte finns några andra barn att leka med och önskar så innerligt att någon med barn ska flytta in i grannhuset – Villa Villekulla. När Pippi flyttar in blir livet genast roligare och ingenting sig likt. Till och med att städa lär Pippi Tommy och Annika kan vara en rolig syssla, för städar – det gör Pippi varje fredag med skurmoppar på fötterna.

Tommy och Annikas föräldrar har blandade känslor gentemot den nyinflyttade flickan. Eftersom de har jobbat hårt för att få sina barn väluppfostrade och lydiga blir det en stark kontrast till Pippis friare natur. Pippi är ju en självständig flicka som klarar sig utan sina föräldrar och alla andra vuxna för den delen. Hon gör precis som hon vill hela tiden. Växa upp, nej det tänker hon inte göra, och hon tar därför så kallade krumelurpiller för att fortsätta vara barn. Tommy och Annikas föräldrar har samtidigt helt klart en mer positiv inställning till Pippi jämfört med andra vuxna i staden, som är mer förskräckta över hennes frisinnade livsstil där hon mer än gärna gör tvärtom och ofta trotsar de vuxna. Inom barnens värld, som kan ses genom Tommys och Annikas ögon, blir hon något av en rebell som trotsar alla vanliga regler, i allt från att sova med fötterna på kudden, köpa 18 kilo karameller till lördagsgodiset eller undkomma de vuxna som vill sätta henne på barnhem.

Det som dock kanske mest av allt gjort Pippi till en förebild är hennes egen syn på sig själv. Något man med säkerhet kan förknippa fröken Långstrump med är hennes självförtroende och självkänsla, där hon helt enkelt slår fast att man duger som sig själv. Ett exempel kan man se i tv-serien Pippi Långstrump i avsnittet ”Pippi går i affärer”. Vid den här tiden var fräknar inte enligt alla skönhetsnormer och i serien erbjuder en skönhetssalong också borttagning av just fräknar.

”Lider ni av fräknar?” står det utanför salongen. Varpå Pippi, tillsammans med Tommy och Annika, går in i butiken och säger klart och tydligt ”Nej!” samt berättar att hon inte alls lider av fräknar utan gillar dem hon har i ansiktet.

Jag är fräknigare och vackrare än någonsin. Fortsätter det så här blir jag direkt oemotståndlig. –
Pippi, ur ”Pippi Långstrump i Söderhavet”

Den berömda jantelagen säger att man inte ska sticka ut eller ”tro att man är någon”, en oskriven lag som uppenbarligen dock inte bekommer Pippi överhuvudtaget.

Pippi med sin gode vän Herr Nilsson. Foto: faksimil/SVT

Men Pippi är ett kontroversiellt barn som inte går i skolan, hon har ett träd som det kommer sockerdricka ur och hittar på egna ord som exempelvis ”pluttifikation”. Det är ju fullt förståeligt att vuxna blir provocerade av henne, men samtidigt är hon en karaktär som lyser av frihet och kanske också visar att det fyrkantiga skolsystemet inte är för alla barn och att hennes klokhet inte kommer från skolan, utan från hennes goda instinkter, som hon bevisligen utvecklat längre än de flesta.

Den 9-åriga busungen må vara en riktig bråkstake och ibland en direkt plåga för många vuxna att hantera, men hon är egentligen ett snällt barn med ett varmt hjärta som i grunden bara vill väl. Mobbare kastar hon upp i träden och hon finns alltid där för sina vänner. I en scen ska tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom försöka stjäla Pippis kappsäck med gullpengar. Pippi överraskar dem och lyfter upp dem på ett skåp och ber dem sedan dansa schottis med henne. Tjuvarna blir så rädda att de börjar gråta. Pippi tycker så synd om tjuvarna att hon ger dem varsin gullpeng att köpa mat för, efter det kommer det kända citatet:

Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll – Berättaren i ”Känner du Pippi Långstrump?”

Rädslan för att barnen skulle bli som Pippi

Pippi Långstrump togs emot väl av många, men när den andra boken om Pippi släpptes året efter började den skapa debatt angående barnuppfostran. Bland annat tyckte John Landquist, professor i psykologi och pedagogik, att Pippi betedde sig sinnessjukt. Han pekade mot att andra barn kunde få för sig att härma Pippis beteende. Även Eva Sällberg, sekreterare i utrikesdepartementets pressrum, som var motståndare till ”fri uppfostran”, riktade kritik mot Pippi. Tidningen Husmodern hade en diskussionsserie angående barnuppfostran och i samband med det publicerade Sällberg en debattartikel där hon gick hårt åt mot Astrids frimodiga barnkaraktär. Astrid, som inte lagt sig i diskussionerna kring Pippi och barnuppfostran tidigare, skrev nu ett svar i en debattartikel:

Om ungarna nu för tiden saknar ”folkvett”, så skyll inte på fri uppfostran! Fri uppfostran utesluter inte fasthet. Den utesluter inte heller, att barnen har tillgivenhet och aktning för sina föräldrar, och – det viktigaste av allt – den innebär att föräldrarna också har aktning för sina barn. Aktning för barnet, det är vad jag skulle önska att de vuxna hade i litet större utsträckning. (—) Behandla dem med ungefär samma hänsyn som ni är nödsakade att visa edra vuxna medmänniskor. Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv”.

Den sista meningen har gått och blivit ett av Astrids mest kända citat vad gäller barnboksförfattarens personliga syn på barnuppfostran.

Även 1995 blossade en ny debatt upp när kristdemokraten Carin Stenström i Svenska Dagbladet skrev att Pippi bidrog till bristen på mognad och att ”Pippidyrkan” har ”förlöjligat ordning och hänsyn, ärlighet och artighet”. Astrid deltog inte i debatten, men på en fråga från en journalist kallade hon den ”fånig” och menade att många, särskilt flickor och vuxna kvinnor, har sagt att Pippi hjälp dem.

Pippi filmatiseras

Den allra första filmatiseringen av Pippi Långstrump skedde redan 1949. Per Gunnvall regisserade filmen som till en början skildrar Astrid Lindgrens bok, men som sedan avviker från originalet. Gunnvall lade till nya karaktärer och ändrade i handlingen, något som Astrid protesterade starkt mot. Att Pippi spelades av en vuxen skådespelerska (Viveca Serlachius) ogillade också Astrid och efter att filmen släpptes valde hon själv att skriva manus till kommande filmatiseringar.

Olle Hellbom regisserade sedan tv-serien Pippi Långstrump, som släpptes 1969, och som skulle bli den som de flesta svenska barn sedan växte upp med. Serien blev sedan också omklippt till en långfilm (Här kommer Pippi Långstrump). Han regisserade sedan filmerna Pippi Långstrump på de sju haven och På rymmen med Pippi Långstrump. Redan från att serien visades första gången blev den omåttligt populär bland svenskarna och hade omkring tre miljoner tittare per avsnitt de första sändningsveckorna.

Pippi spelades av barnskådespelerskan Inger Nilsson medan kamraterna Annika och Tommy spelades av Maria Persson och Pär Sundberg. Astrid skrev själv manus till tv-serien och filmerna. Fröken Prysselius, ”Prussiluskan”, som aktivt arbetar för att få in den rödhåriga ungen på barnhem, fanns inte med i böckerna utan skrevs in till serien av Astrid. Prussiluskan spelas också av den tyska skådespelerskan Margot Trooger, som ska ha varit lite väl frikostig med flaskan under inspelningarna och uppges inte alltid ha varit helt nykter, men hon sydde sina egna scenkläder. Det fanns även ett antal andra tyska skådespelare med, vilket beror på att produktionen delvis finansierades av tyska Beta Film och Hessischer Rundfunk – något man valde att göra eftersom man trodde att produktionen annars skulle bli alltför kostsam. Den omåttligt populära introlåten Här kommer Pippi Långstrump komponerades av Jan Johansson och är skriven av Astrid Lindgren med Inger Nilsson som sångerska.

Inger Nilsson som Pippi Långstrump under en föreställning på RAI Amsterdam 1972. Foto: Hans Peters

Det var även under seriens inspelning som den svartfläckiga hästen, Lilla Gubben, fick sitt namn. I böckerna är hästen från början namnlös, men Inger Nilsson började kalla hästen för Lilla Gubben under inspelningen och det var något man valde att behålla. Apan Herr Nilsson är i böckerna en markatta, men är en döskalleapa i serien. Tydligen ska Herr Nilsson, som lånades från en familj i Stockholm, inte riktigt ha kunnat sköta sig under inspelningarna. Han hade en förkärlek till att bitas och kissade gärna på sina medskådepelare. Han betedde sig så pass illa att man till slut fick lov att skriva ut honom ur manus och bums skicka hem honom med svansen mellan benen.

Filmatiseringen av Pippi Långstrump blev väldigt framgångsrik och Inger Nilsson uppträdde i folkparker och andra sammanhang, och LP-skivan Här kommer Pippi Långstrump sålde diamant.

Pippi Långstrump visades givetvis i Tyskland, men även i andra länder som exempelvis Spanien och Frankrike.

Den amerikanska filmen Pippi Långstrump – starkast i världen släpptes 1988 och fick blandade reaktioner i USA. I Sverige fick den mestadels negativa recensioner. En anekdot är att Astrid från början inte ville att Pippi skulle filmatiseras utanför Sverige, men den amerikanske frilansproducenten Gary Mehlman lyckades övertala henne efter att Astrid fått träffa hans två döttrar som tittade på Pippi.

Debatten om negerkungen

Liksom med åtskilliga äldre skapelser har samtidens censuriver även gått hårt åt Astrid Lindgrens verk. Under 40-talets Sverige, och inte förrän långt senare, fanns det någon social laddning överhuvudtaget i ordet ”neger”, något som bland annat framkommer i böckerna om Pippis pappa som beskrivs som kung över kurrekurredutterna på en ö i Söderhavet och där Astrid kortfattat använde ordet ”negerkung”.

Redan på 70-talet hade dock klimatet delvis ändrats. I en intervju 1970 menade Astrid exempelvis att hon skulle ha skrivit den annorlunda om hon hade skrivit den där och då.

–  En vit kille som kommer till Söderhavet och sätter på sig bambukjol[!]. Men det är ju inte så att jag tänkte att vi är så överlägsna de svarta att om vi kommer till Söderhavet blir vi genast kungar. Det är några som har tyckt att detta var en sådan oerhörd rasism. Vad de än kan säga om mig personligen, om de tror att jag har några som helst rasistiska tendenser, så är det fel, och det hade Pippi inte heller. Men tiderna har ändrats och i dag skulle jag inte gjort honom till negerkung. Han skulle antagligen varit sjökapten eller pirat, kommenterade hon saken vid tiden.

2014 klippte statskanalen SVT bort ordet från serien, något som kritiserades skarpt, liksom i andra fall när man självsvåldigt ändrat originalverk. Man valde också att klippa bort en scen där Pippi leker ”kines”. Debatten handlade främst om huruvida det är acceptabelt att ändra i ett verk utan möjlighet att konsultera författaren i fråga, men till slut valde Astrid Lindgrens familj, inklusive dottern Karin, och Astrid Lindgren Aktiebolag tillsammans med förlaget Rabén & Sjögren att ändra de delarna i alla nya svenska upplagor av böckerna. Den främsta, och till synes rimliga orsaken som uppgavs, var att man inte ville att något barn skulle läsa böckerna och bli ledsna av innehållet.

Pippi hemma i Villa Villekulla. Foto: faksimil/SVT

Så firas Pippi i Sverige

Även om den första Pippi-boken kom ut i november 1945 firar man traditionellt Pippis födelsedag den 21 maj, samma dag som Astrids dotter Karin fyller år. I år fyller alltså den älskvärda busungen 80 år och hon kommer därför att dyka upp lite varstans för att fira.

Under hashtagen #bemorepippi ska Pippis jubliemsår främst ge inspiration att vara mer som Pippi – det vill säga snäll, modig och stark.

I samband med 80-årsjubileet har exempelvis artisten Laleh skapat en helt ny födelsedagssång som heter ”Hurra” och är i andan av Pippi Långstrump.

Flera företag hakar på firandet där bland andra SIA Glass har skapat en krumelurglass, Krönleins bryggeri lanserar Pippis sockerdricka, Kungsörnen vill hjälpa till att sprida ”Pippi-yra” i köket, och TePe har tagit fram Pippi-tandborstar som kan vara behändiga när man druckit för mycket sockerdricka.

Även organisationen Friends ”Snällkalender”, som fyller tio år i år, görs i år med Pippi-tema. Snällkalendern innehåller 24 snälla handlingar som sprider glädje och bidrar till Friends arbete att stoppa mobbning. Som vi alla vet är ju Pippi en stor motståndare till mobbning och har lärt ut att den som är stark också måste vara snäll …

Under året kommer särskild biblioteken i Sverige att ha diverse evenemang med Pippi-tema som lässtunder, pyssel och tävlingar. För bibliotek och skolor finns ett gratis teatermanus som man får använda under året. Ett tips är att kika in på det lokala biblioteket och låna en Pippi-bok när man ändå är i farten?

Hur känner då Pippi själv inför sitt 80-årsjubileum kan man undra? Utan sina krumelurpiller hade hon kanske inte haft det helt lätt att finna sig i sitt 80-åriga jag. ”Ja, tiden går och man börjar bli gammal. Fram på höstkanten fyller jag tio år, och då har man väl sett sina bästa dar”, som hon själv formulerade ”Pippi Långstrump går ombord”.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Skogsrået – de svenska skogarnas drottning

Med sitt fagra yttre förför hon ensamma män i skogen till lyckorus – tills hon vänder ryggen till och de med fasa inser vem de delat säng med. Den som låg med skogsrået var fast, fångad för alltid, och riskerade dessutom döden genom halshuggning. Berättelserna om skogens drottning är otaliga och utgör en central del av svensk folktro och historia.

Publicerad september 27, 2025
– av Redaktionen
I Nordens djupa skogar lever fortfarande de gamla sägnerna om skogsrået som lockar och vilseleder.

Olika väsen som bodde i skogen, eller på gården, berättades det mycket om förr bland svenskarna. Berättarkulturen, som började mattas av efter 1800-talet, innehåller mängder med historier med vittnesmål om magi, väsen och trolldom – och där finns även en betydande del av det kära skogsrået.

När man inom folktron kallar något för rå, eller rådare, innebär det att just det väsendet rådde över den platsen. Skogsrå innebär alltså ett väsen som råder över skogen, men det finns också bergsrå, sjörå och gruvrå. Dessa är ofta porträtterade som kvinnor, eller kvinnoväsen. Det finns också exempelvis gårdsrå och skeppsrå, men dessa är manliga och liknar ofta gårdstomten i utseende.

Beroende på vilken del av Sverige man är i kallar man skogsrået vid olika namn. Några exempel är skogsnuvan, huldran, råndan, skogsfrun och skogstippan. Smeknamn som Talle-Maja, Grankotte-Kari, Trasåsa-frun, Ysäters-Kajsa och Lanna-frökna förekommer också på lokal nivå. Gemensamt är att väsendet rådde över skogen och djuren i den.

Skogsrået är som bekant ett kvinnligt väsen, men det finns också äldre berättelser om manliga skogsrån och särskilt i Norrland kunde skogsrået ofta vara en man. Även inom samekulturen är det ett manligt väsen. Däremot är den kvinnliga versionen den som är mest framträdande i folktron, men utseendet kan variera beroende på vart i landet hon bor.

Det mystiska skogsrået som med sin skönhet lockar män vilse i den djupa skogen. Målning: Theodor Kittelsen

Skönheten döljer fasa

I södra Sverige är hon som oftast en vacker kvinna med långt hår, men vänder hon ryggen till finns där en ihålig, murken trädstam. Hennes rygg beskrivs inte alltid exakt så, men karaktäristiskt handlar det ofta om att hon har just en ful rygg på något vis, samtidigt som hon är fager framtill. Men det finns också berättelser om hur hon är en ful, äldre kvinna med hängande bröst. Ofta har hon just stora bröst, som hon kan slänga över axlarna när hon springer. Skogsrået kan bära en klänning, men ibland är hon också naken.

Skogsråa var framme ō visade sig ibland. Far såg henne en gång. Då var hon klädd både i slöja ō krona. Det bådade lycka, att få se henne så klädd”, berättade Mor Jansson, född 1843, upptecknat av Ingrid Larsson i IFGH 973, s. 51-53, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

I Närke, Värmland och Dalarna försvinner den ihåliga trädstammen och ersätts istället med en svans. Ibland är det en kosvans, en rävsvans samt även hästsvans förekommer. I Dalarna kan det också hända att hon har grönt hår. Ofta kan hon ändra skepnad och historier kring hur hon går från en vacker ung kvinna, till en gammal och ful, är inte ovanliga. Hon ska även kunna ta formen av ett träd eller en sten, ibland även andra djur.

Oftast anses skogsrået vara ett ensamt väsen, men det förekommer också berättelser och vittnesmål där det finns fler och att det kan liknas vid ett släkte snarare än en ensam varelse, något som nämns i Gunnar Granbergs avhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition, som kom ut 1935.

Anders far, Börje, såg tre skogsrå, när han en gång var i skogen, och skulle hämta bränsle. Han talade till en av dem, och då skrattade de så försmädligt åt honom”, berättade Anders Börjesson, född 1838, upptecknat av Oscar Broberg i IFGH 862, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

John Bauers målning ”Skogsrå”. Skogens drottning har ibland en rävsvans. Montage. Konstnär: John Bauer, Gunnar Creutz

Skogsrået i Norden

I Danmark har man inte ett ensamt väsen som kallas skogsrå, men liknande företeelser kring något man kallar för ”ellefolk”, enligt Granbergs avhandling. Till skillnad från stora delar av de svenska berättelserna är detta alltså tydligt ett folkslag och det fanns både ”ellemanden” och ”ellepigerne”.

Likheter finns dock i de erotiska slagen, att både männen och kvinnorna närmar sig människan och förför, eller antastar, både kvinnor och män. Ellekvinnor har dock oftast liknande utseende som det svenska skogsrået, där de framtill är en vacker, ung kvinna men baktill är de fula.

I Norge finns ett väsen som det svenska skogsrået, ofta kallas hon där huldran, men även benämningen ”skogsrå” finns nedtecknat, lånat från svenskan. Ofta har huldran större kopplingar till de underjordiska, det vill säga väsen som bor under jorden, men framkommer och liknar det svenska skogsrået till stor del.

Hon förekommer ofta i samband med det norska fäbodlivet, och uppges ha varit ett viktigt inslag där. Även det av ”manlig erotik färgade fantasilivet ”, som Granberg kallar det, förekommer i Norge – troligen även mer än i Sverige. I de svenska delarna av Finland förekommer skogsrået på liknande vis som i Sverige, men benämns ofta skogsjungfru. I Finland finns även gudinnan Mielikki, som är skogens beskyddare och därför kan jämföras med skogsrået.

Olika former av skogsrå förekommer också i andra länder, som exempelvis Indonesien, där det liknar det svenska skogsrået i utseende och förförandet av män. I slavisk mytologi finns även skogens beskyddare Lesjy, som dock är ett manligt väsen.

En mer modern tolkning av skogsrået. Konstnär: Sabina Nilsson

Ibland berättas det också om att skogsrået hade en man, som hade olika namn beroende på berättaren, men ofta kunde han heta Hulte eller Jonte. Han beskrivs dock som en slags bifigur och berättelserna om honom är betydligt färre än om skogsrået.

Viktig för jägare

Skogsrået är – liksom de flesta andra nordiska väsen – inom folktron både ett farligt väsen, men kan också vara hjälpsamt om hon vill. Främst handlar det om hur snäll man är mot henne. Bryt inga kvistar och skräm inga djur i skogen, för då kan hon bli arg.

Det brukade sägas att om man offrade något till skogsrået kunde man få jaktlycka eller få hjälp att få tillbaka ett bortsprunget djur. Offergåvan var oftast mynt som man antingen slängde över vänstra axeln eller lade på en stubbe i skogen. Det var också viktigt för jägare att vara rena när de skulle ut och jaga, då skogsrået inte gillar att man jagar djur när man är smutsig.

Särskilt bland jägare var skogsrået en återkommande tes, en vanlig berättelse är exempelvis att om hon träffade på två jägare i skogen kunde hon ge den ena jaktlycka genom att smeka geväret, men gav sedan den andra olycka genom att titta in i gevärspipan. Däremot var det oerhört viktigt att inte råka skjuta skogsråets älgar, hennes egna riddjur, något som tas upp i historien nedan.

Han var den styvaste skytten i Skarshult. Ingen visste som han djurens vägar och tillhåll i skogen. Och djuren kunde han locka fram på gårdsplanen, om det behövdes. Det fattades aldrig kött hos Elias. Men en dag råkade han skjuta på en älg, som var sadlad. Det var skogaråas älg, och det blev naturligtvis bom. Sen jagade han aldrig mer. Men en kväll gick han ut till en hölada i skogen och sköt sig”, något som Olle Forshed skriver om i sin analys Skogsrået en utrotningshotad art.

Om hon behagade kunde det nyckfulla skogsrået skänka jaktlycka. Målning: Hermanus Koekkoek

Hon förekommer också ofta i samband med kolmilor, vilka enkelt uttryckt är anordningar för att framställa kol, en verksamhet som bedrevs förr i tiden. Kolarens huvudsakliga uppgift var att övervaka och vårda kolningsprocessen i kolmilan. Arbetet var tungt, riskfyllt och ensamt, och kolaren bodde ofta i en enkel kolarkoja i närheten under långa perioder ute i skogen.

En av arbetsuppgifterna var att se till att milan inte slocknade eller ännu värre – brann upp. Brann milan upp var hela årets arbete borta, vilket innebar en stor ekonomisk förlust. Det kunde också leda till bränder i skogarna. Skogsrået sägs ha varit snäll nog att väcka kolaren om milan är på väg att brinna upp, eller om en olycka var på väg att hända.

Farlig förförerska

Anledningen till att man tror att skogsrået är så starkt förknippat med berättelser om just kolminor är på grund av ensamheten som männen upplevde. Det gäller också andra ensamyrken i skogen som exempelvis tjärbrännare eller skogshuggare.

Av längtan efter kvinnligt sällskap, och ur deras fantasi och drömmar, skapades föreställningar om skogsrået”, skriver ISOF.

Många är de berättelser kring just det erotiska i samband med skogsrået, om hur hon har förfört män i skog och mark, och en gemensam utgång är att det ofta blir konsekvenser. Hon beskrivs som kärlekskrank och vill gärna ha närhet från männen. Det är viktigt att aldrig ge henne ens namn, då hon då kommer få makt över mannen och han tvingas springa till skogs så fort skogsrået kallar på honom.

Det var heller inte ovanligt med berättelser kring hur skogsrået lockat eller lurat mannen att bilda familj med henne, och om det väl hänt var det svårt att ta sig ur situationen. Hon ska ibland också kunna förvandla sig och anta formen av en mans hustru eller trolovade.

En dräng låg i skogen och kolade, så en kväll får han besök av, som han trodde, sin fästmö. Då han och ’fästmön’ sällskapat i kojan en längre stund, skulle hon gå hem, men då drängen såg henne gå ut i dörren, såg han till sin häpnad, att hon hade svans. Han förstod då, att det var ’skogsråa’. Sedan hade hon honom i sitt våld”, är en av de berättelser som tas upp i Granbergs avhandling.

Skogsrået besöker en kolare i skogen”. Xylografi: Per Daniel Holm

Det var länge olagligt att ha sexuellt umgänge med skogsrået och det fick också lagliga konsekvenser. Ända fram till 1700-talet kunde man bli dömd till döden om man haft umgänge med henne. I Vättle härad, Västergötland 1691 dömdes exempelvis en 22-årig till döden genom halshuggning för att ha haft ”olovlig beblandelse” med ett skogsrå, något Forshed tar upp i sin analys.

Det sades ofta att den man som haft sex med skogsrået blev inbunden och fåordig, för att hans själ hade stannat hos henne. Men det sades också att mannen kunde få enorm jaktlycka om han var med skogsrået, men om han var henne otrogen drabbades han istället av eländiga olyckor.

Vänd plaggen ut och in

Skogsrået kan också få för sig att lura ut en i skogen så att man går vilse. Även här är kanske främst män drabbade, men det kunde också hända kvinnor och barn. Hon kan förtrolla en med sin sång eller sitt skratt, eller med sin blotta närvaro och då leda ut en på villovägar. Det sades ofta att hon kunde förvända synen på folk så de exempelvis inte hittade sina djur eller gick vilse.

Det sades att om man vände kläderna ut och in, eller bak och fram, kunde man skydda sig mot hennes våld. Tibast och vänderot ska också kunna användas för att skydda sig. Hade man hamnat i hennes våld var man enligt många berättelser fast och den enda utvägen var att lyckas döda henne.

Det finns många sägner om hur man lyckas döda henne, vilket var mycket svårt. Det framkommer ibland att det gick att skjuta henne, men ofta behövde man använda sig av en silverkula för att det skulle fungera.

Vargar var i många berättelser skogsråets fiender. Målning: Alfred Wierusz-Kowalski

Vargens gap

Ett av de mest framstående sätten att döda skogsrået är med hjälp av vargarna. Vargar har olika betydelse i skogsråets historia, där de i vissa fall är hennes hundar men i de flesta fall hennes fiender. Det finns flertalet historier där hon blir jagad och sedan uppäten av vargar. Det berättas ofta om att det är just vargar man ska använda för att lura henne och då även lyckas döda väsendet. En berömd historia, som berättats i otaliga versioner i den svenska folktron, är ”Tasse ta fot”.

Någon hade gått och lagt sig i ladan. Förföljd av vargar kom skogsråa och hoppade upp i la(d)gluggen, där vargarna inte kunde komma åt henne. Hon satt med ryggen inåt ladan och benen hängande ned på ytterväg- gen. För att retas med vargarna, sade hon upprepade gånger: ”Tasse, tasse, ta fot!” Mannen steg upp och knuffade ned henne till vargarna, sägande: ”Tasse, tasse, ta alltihop! Och så åt vargarna upp skogsrån”, berättade Gustava Nilsson, född 1846, upptecknat av Karl Rencke i IFGH 711, s. 22, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

Det finns också en känd berättelse om en kolare som träffade ett vackert fruntimmer i skogen vid sin milan. De älskade om natten och hon bad honom lova att alltid slå yxan tre gånger mot ett träd när han återvände till henne, annars skulle de bli olyckliga. Varje sommar kom han tillbaka efter vintern hemma hos familjen, slog med yxan och kvinnan kom. Hon blev gravid och födde barn år efter år.

En sommar glömde han slå med yxan. Då uppträdde istället en gammal, ful kvinna med krokig näsa – han insåg till sin förskräckelse att det var skogsrået. Desperat gick han till prästen som rådde honom att vänta till vintern, ta skogsrået och alla barnen i en släde ut på sjön, och när vargarna kom skulle han hoppa på hästen, sparka loss släden och rida hem utan att titta tillbaka. Han följde rådet och lämnade dem åt vargarna. Skogsrået och alla barnen blev uppätna och mannen var fri.

I många sägner har skogsrået ofta en ihålig eller urholkad rygg. Konstnär: Gunnar Creutz

Olycksbringande pratmakare

Förutom sin ridälg har skogsrået andra djur till hands. Särskilt är lavskrikan förknippad med henne och man brukade säga att den var utskickad av henne för att spana. På flertal håll ansågs kråkfågeln bringa otur och dess latinska namn (Perisoreus infaustus) betyder just ”olycksbringande pratmakare”. Lavskrikan är känd för att vara orädd för människor. Om en jägare gick ut i skogen och såg eller hörde en lavskrika kunde han lika gärna gå hem igen. Han visste att fågeln var ute och spanade åt skogrået så att hon kunde varna alla djur i skogen.

På vissa platser hade hon även egna kor och getter som man ibland kunde höra henne kalla på.

Dä ä befängt mä denne skogsråa som vôre te förr i vala. Ho för- villa månge mäncher här i skogera. Mi mormors farmor tala om att ho’ både hörde å såg’a. Ho’ skulle gå ätter kora en afta å kom så näre dom att ho tydlit hörde bjälla, men dä va’ som alldeles omöjlit te å få reda på dom. Å te slute feck ho’ höre skogråa locke på kora, ho’ änne som sjön: ”Majros, Linros å Kosätta, gulle söte, gulle mö- te, lull, lull, lull”. Dette hände sej ve Kneckterud”, berättade Maria Möller född 1841, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1015, s. 25, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.

Odens jakt

Den vilda jakten, som i svensk folktro ofta kallas för Odens jakt, är en sägen från den svenska folktron. Den är dock också ett brett europeiskt fenomen, som förekommer i olika kulturella variationer beroende på land. I Sverige berättas det ofta om ett följe av övernaturliga varelser, ledd av Oden själv, som jagar skogsrået under höstens och vinterns mörka kvällar.

I sägnen fångar Oden till slut skogsrået och rider vidare med hennes kropp över hästryggen. Jakten sägs ha varit så högljudd att den fyllde skogar med hundskall, vinande ljud och skott, och folk trodde att den kunde rida rakt igenom nya byggnader om de låg i dess väg.

I grunden har troligen dessa sägner ett naturmystiskt ursprung och var ett sätt för att förklara olika naturfenomen som skrämde, såsom vindens ljud i träden och flyttfågelstressen.

1800-talsgestalning av Odens vilda jakt. Målning: Peter Nicolai Arbo (1831-1892)

Skogsrået idag

Idag lever berättelserna om skogens drottning främst vidare i böcker, filmer och serier, ofta med nordisk symbolik kopplad till henne. Ofta kan man se att det finns drag av skogsrå i de berättelser om folktro och väsen, även om hon inte alltid nämns specifikt. Vi ser henne inte längre bland träden, men det är tydligt att skogsrået, liksom andra väsen, är viktig att fortsätta berätta om, fast nu i mer fiktiv form än tidigare.

Vittnesmålen och berättelserna om skogsrået har avtagit under 1900-talet, men hon lever kvar som en stark symbol för särskilt de svenska skogarna. Och som en påminnelse om vad som kan dölja sig bakom trädens barkar. Möjligen är det så att, om nu skogsrå är ett folkslag, att de blivit färre och kanske till och med utrotade, då många är berättelserna kring hur dessa skogskvinnor dör.

Kanske ska man tänka på hur Anders Olsson Berg, född 1843, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1152, s. 3, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg, själv spekulerade kring skogsråets och tidernas förändring i sin enkelhet under sitt liv:

Dä va månge sôm råka ut för skogsråa, men nu har jag inte hört det på länge. Allt tocke däre ha försvônne nu, men i min barndom ä dä allt säkert att dä fanns te.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Bob Moran pekar på den nakne kejsaren

Publicerad september 27, 2025
– av Redaktionen
Morans konst är ofta rebellisk och oblygt satirisk.

Satirtecknaren Bob Moran har likt få gjort sin konstresa rakt igenom den politiska korrektheten. Särskilt under coronapolitikens tidevarv har Morans träffsäkra och dråpliga samtidsporträtt kommit att bli mycket uppskattade inte bara av den brittiska allmänheten, utan i hela världen.

Konstnärer som sysslar med satir har alltid haft en viktig roll i samhället och pekat på sanningar som andra kanske inte vågat eller kunnat se. I takt med att den alltmer omfattande politiska korrektheten gjort sig påmind har satiren nästan blivit en utdöende konstform, med vissa sällsynta undantag. Ett sådant undantag är Bob Moran.


Artikeln publicerades ursprungligen den 2 maj 2023.


I dokumentären, Brilliantly Difficult Film, får man följa Morans resa och hur hans konst tänjt på gränser genom många olika uttryck som klätt av etablissemangets motstridiga budskap och bisarra logik.

Bob är alltså i stort sett på ett eget fält idag och gör det som satiriska karikatyrister alltid gjort, nämligen att plåga de bekväma och trösta de drabbade, säger journalisten James Delingspole. Var finns den satiriska andan i dag, frågar han sig.

Satir, menar Moran själv, är viktigt för att hålla makthavare och politiker ”i schack” och påminna om att man fortfarande kan skratta åt dem – hur stora deras egon än må bli.

Det handlar om att förstå att vi behöver människor som styr oss, vi behöver regler, vi behöver ett system och en fungerande demokrati, men inom detta kommer det att finnas hyckleri, det kommer att finnas motsägelser, konstaterar han.

Foto: © Bob Moran

Bob Moran har tidigare publicerats i tidningar som Morning Star och The Guardian. På senare år har han arbetat på The Telegraph, där han varit en återkommande serietecknare varje vecka. Under coronapolitikens nedstängningspolitik kom Moran på kant med dessa och gick istället sin egen väg – en väg som vunnit den brittiska allmänhetens hjärtan.

Så många av hans tecknade serier satte fingret på den känsla jag kände vid den tidpunkten och påminde oss om att det fanns andra människor som kände som vi gjorde, beskriver tv-presentatören Tonia Buxton.

Moran och hans fru fick några år tidigare en dotter som föddes med komplikationer och idag lever med cerebral pares och epilepsi. Restriktionerna i Storbritannien påverkade dotterns hälsa mycket negativt då hon knappt fick träffa sina olika vårdkontakter, inte fick gå i skolan med andra barn eller rida eller simma som hon älskade att göra. Moran berättar om hur dottern blev väsentligen sämre såväl fysiskt som psykiskt under nedstängningarna och att det för honom blev den ”droppe som fick bägaren att rinna över”.

Han är modig för sin dotter. Vem ska annars stå upp för henne när hon inte fick någon behandling på två år? Ingen står upp för något av de andra barnen som inte fick någon behandling i över två år, och till slut fick han nog, berättar vännen Bernie Spofforth, vd och företagsinvesterare.

Själv betonar Moran att hans konst inte i första hand handlar om att försöka vara rolig, utan om att få människor att se verkligheten för vad den är.

Det handlade om att försöka få folk att förstå enkla sanningar som jag kände att de glömde och få dem att tänka på vad som hände på ett annat sätt än vad regeringen ville att de skulle tänka.

En del av Morans kritik mot coronapolitiken handlade om människors rätt att träffa sina nära, exempelvis äldres rätt att själva kunna få bestämma om de vill träffa sina barnbarn eller inte.

Foto: © Bob Moran

Hans konst har illustrerat åtskilliga former av bisarra uttryck av hyckleri och förljugenhet som för tillfället präglar världen. Trots att han inte längre arbetar för någon stor tidning sprids hans verk världen över som aldrig tidigare. Han vill också kunna dela med sig av till fler, varför han därför ingått i ett samarbete med Democracy Fund för att kunna erbjuda sin konst gratis till tidskrifter.

Foto: © Bob Moran

Toby Young, generalsekreterare för Free Speech Union, tror att historiker i framtiden kommer att se tillbaka på Morans konst och genom denna få verklig inblick i de galenskaper som präglar den rådande eran.

Att se Bobs teckningar kommer att ge historikerna en verklig inblick i hur meningslöst det var med nedstängningar som politik, den masshysteri som tycktes infektera hela befolkningen och varför saker och ting blev som de blev, säger han.

 

Moran intygar att han kommer att fortsätta måla världen som han ser den, och menar att det inför eftervärlden också är viktigt att fånga upp att det faktiskt fanns personer vid denna tid som inte delade gängse uppfattning.

Jag vet inte om något av mina verk har förändrat någons åsikt, men jag försöker alltid kommunicera var jag tror att vi befinner oss och att registrera det faktum att det fanns människor som inte höll med om det när det här hände, så att framtida generationer kan se tillbaka på det och få ett alternativt narrativ, säger han.

Hela dokumentären kan ses här.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Terapeut släpper bok om mäns dolda lidande

Publicerad september 26, 2025
– av Redaktionen
Rudmans bok är uppdelad i teman som berör det som gör livet tungt för många män

Många män kämpar i det tysta med stress, trötthet och känslor som är svåra att sätta ord på.

På internationella mansdagen den 19 november släpps terapeuten och författaren Björn Rudman boken ”Det vi aldrig pratar om, verktyg för måendet – oss män emellan” (Norstedts), som ger språk, insikter och handfasta verktyg för ett bättre mående.

– Som terapeut har jag haft tusentals samtal med män som kämpar. Män som har känt skam, ilska, frustration och vilsenhet. Mycket av det jag skriver om är sådant som män sällan pratar om, men som påverkar mer än vi vill erkänna. Den här boken är inte en skrivbordsprodukt utan ett resultat av erfarenheter, kunskap och hårt arbete, både från mitt yrke och från mitt eget liv. Jag vill möta män som en medmänniska och visa att det går att förändra saker bit för bit. Du behöver inte bli någon annan, utan bara förstå vad som faktiskt händer på insidan och vad du kan göra för att må bättre, säger Björn Rudman.

Boken är uppdelad i teman som berör det som gör livet tungt för många män. Med tydliga förklaringar och praktiska råd visar Rudman hur förändring kan ske steg för steg. Läsaren får syn på hur hopplöshet kan vändas till hopp och varför det är avgörande att förstå vad som händer på insidan. Han beskriver känslor som ofta stör vardagen – som ilska, sorg och skam – och visar hur man kan känna igen dem och hantera dem på ett bättre sätt.

Uppväxten har betydelse

Ett annat centralt tema är uppväxtens betydelse. Många män bär med sig erfarenheter som påverkar deras sätt att tänka, känna och reagera i vuxenlivet utan att de alltid kopplar ihop punkterna. Genom att se dessa mönster blir det möjligt att sluta förminska det man varit med om, ta makten över sitt mående och skapa en riktning framåt.

Rudman lyfter också fram optimism och positiv psykologi, inte som snabba lösningar, utan som ett förhållningssätt som kan hjälpa män att ta små steg i rätt riktning. Boken ger en plan för vardagen, strategier för att bygga ett mående som håller över tid och en väg tillbaka när livet känns som tyngst.

Det vi aldrig pratar om, verktyg för måendet – oss män emellan gavs ut den 19 november. Boken kommer också som ljudbok i januari 2026, inläst av författaren själv.

Björn Rudman är en samtalsterapeut med djupgående kunskap i dialektisk beteendeterapi (DBT) och schematerapi. Med över tio års erfarenhet av att behandla både psykisk och fysisk ohälsa relaterad till stress, har Rudman blivit en vägledande kraft för de som kämpar. Hans unika bakgrund inom elitidrottsträning och smärtrehabilitering, kombinerat med en genuin förmåga att förstå människor i olika livssituationer, gör honom till en eftertraktad röst inom ämnet.

Boken "Det vi aldrig pratar om : Verktyg för måendet - oss män emellan" släpps den 19 november 2025 av bokförlaget Norstedts.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Sex kilo medeltida silverskatt hittad i Stockholm

Publicerad september 19, 2025
– av Redaktionen
Silvermynten har daterats till 1100-talet och tillverkades sannolikt när Knut Eriksson var kung.

En privatperson har hittat en betydande silverskatt från medeltiden. Skatten, som sannolikt kan vara en av de största som hittats, innehåller bland annat uppemot 20 000 mynt från 1100-talet.

Silverskatten upptäcktes av en person som grävde efter maskar strax utanför Stockholm, som kontaktade Länsstyrelsen. Den låg i en kittel av koppar och innehöll cirka sex kilo silvermynt, hängen, pärlor och silverringar.

Det här är sannolikt en av de största silverskatterna från början av medeltiden som har hittats i Sverige. Vi vet ännu inte exakt hur många mynt det är, men jag tror att det kan vara uppåt 20 000. De flesta föremålen är väl bevarade, men den kittel av koppar som de legat i är tyvärr inte lika välbevarad., säger Sofia Andersson som är antikvarie på Länsstyrelsen i Stockholm, i ett pressmeddelande.

Silvermynten har daterats till 1100-talet och några av mynten har texten ”KANUTUS”, som betyder Knut på latin – vilket tyder på att de är från Knut Erikssons tid som kung i Sverige.

Tre typer av mynt som fanns i skatten: KANUTUS-mynt, Gotlandsmynt och biskopsmynt. Foto: Länsstyrelsen Stockholm

Skatten innehåller också en del ovanliga biskopsmynt, vilket var mynt som tillverkades i Europa av biskopar. På mynten finns då en biskop som håller en kräkla i högra handen. Medeltidsmuseets chef Lin Annerbäck beskriver skatten som unik och tror att den kan berätta mycket om Sveriges historia.

Den är helt unik, vi har inga andra medeltida skatter från Stockholm. Och sen verkar den vara extremt stor också. Så att det är väldigt spännande. säger hon till Bonniertidningen DN.

Platsen som skatten hittades på är just nu hemlig på grund av risken för tjuvgrävare. Arkeologer ska undersöka platsen och skatten ytterligare samt värdera den.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.