Till skillnad från den prostituerade mediakåren i Väst ger William Schryver den exakta bilden av Rysslands förstörelse av den västtränade ukrainska militären:

”Demilitarisering” av Ukraina har varit just vad ryssarna gör i Ukraina. Deras främsta mål från början, som uttryckligen formulerades av president Vladimir Putin i hans historiska tal den 24 februari 2022, var att ”demilitarisera” Ukraina – att förstöra dess armé.

När kriget började var de mest kapabla, erfarna, välbeväpnade och väl positionerade ukrainska styrkorna inte i Kiev, utan i Donbass och Mariupol. De hade positionerat sig där i månader, med det slutliga målet att återta Donbass och Krim – ett mål som aldrig låg långt från Ukrainas ideologiska och politiska ledare.

De talade faktiskt om det öppet och utan preciseringar. De trodde starkt på att styrkan i deras väpnade styrkor, efter åtta års förberedelser, hade nått en punkt där den faktiskt kunde uppnå detta mål.

Deras välgörare i Nato uppmuntrade dem att tro på detta – för det var också Natos våta dröm att höja sina fanor över marinbasen i Sevastopol och därmed utöva dominans över hela Svarta havet och Bosporen.

I enlighet med detta och många andra geostrategiska mål – att stoppa rysk återkomst – hade Nato tillhandahållit vapen till Ukraina under flera år, och dessa vapentransporter utökades och accelererades dramatiskt i slutet av 2021.

Tiotusentals ukrainska trupper hade utbildats i användningen av dessa Nato-vapen. Något som var känt för alla som ägnade ens tillfällig uppmärksamhet åt det, var att tusentals västerländska underrättelseagenter, specialstyrkor och legosoldater (främst amerikanska, brittiska och franska – och många av dem) integrerade med ukrainska styrkor i frontlinjen, där flera sedan dess har dödats eller fångats, samtidigt som en betydande kontingent fortfarande kvarstår.

Många av dessa västerländska trupper är där främst för att samordna mottagandet, tolkningen och ”handlingsbar” användning av mycket uppskattade och ännu mer högt klassificerade US / Nato ”ISR” -data (Intelligence, Surveillance & Reconnaissance).

Alla proxyarméers moder Armén som USA/Nato byggde i Ukraina hade i början av 2022 svällt till att bli den största och bäst beväpnade landstyrkan i Europa. Med nästan alla mått var det mer potent än de kombinerade arméerna i Tyskland, Frankrike och Italien.

Den ukrainska militären var specialbyggd för att tjäna det amerikanska imperiets intressen i sitt sedan länge etablerade mål att lamslå Ryssland och förhindra att det någonsin igen kan utöva globalt inflytande; att genomföra dess slutliga uppdelning och reducera den till ett svagt fragment av dess tidigare status och ära – för att förverkliga det geopolitiska målet som uttrycktes i det populära brädspelet RISK från kalla kriget, som raderade Ryssland från världskartan.

Det ryska beslutet att invadera Ukraina i slutet av februari 2022 motiverades av och baserades på alla dessa faktorer sammantaget och påskyndades av de utbredda ukrainska artilleriattackerna mot Donbass-regionen som hade börjat veckor tidigare.

Att förstöra denna mäktiga ”Moder till alla proxyarméer” som USA och dess Nato-partners metodiskt hade byggt upp vid Rysslands gräns var, logiskt och uppenbart, Rysslands främsta mål.

Det fanns inget annat.

Elimineringen av detta betydande hot på deras bokstavliga tröskel betraktades förståeligt nog av ryssarna som ett existentiellt imperativ.

Förstör alla proxyarméers moder.

För att bäst uppnå det målet genomförde de ett klassiskt ryskt stratagem för att hindra möjligheten för styrkorna i norra Ukraina att förstärka dem i östra och södra Ukraina när striderna började.

Det är därför de genomförde den utarbetade ”fint and fix” -operationen i och runt Kiev.

Allt som allt fungerade det perfekt.

Som sagt, det är viktigt att förstå att de största och mest effektiva finterna måste vara övertygande och för att vara övertygande riskerar de ofta att bli kostsamma. De bästa finterna är baserade på en kostnads-nyttoanalys vars ”nytta” ofta representerar det främsta målet för ett krig.

När det gäller fint and fix-operationen i Kiev blev det en betydande kostnad – även om den inte alls var så kostsam som västvärldens krigspropagandister har försökt framställa den. Detta beror på att mycket av finten bestod av avsiktsdemonstrationer snarare än konkreta handlingar.

Till exempel, efter att ha uppnått luftdominans under de första dagarna av kriget, samlade ryssarna en enorm pansarkolonn och körde den tillfälligt ner på huvudvägen från norr mot Kiev. Sedan parkerade de i princip där i många dagar, ibland låtsades de vara på väg i en eller annan riktning, innan de så småningom drog sig tillbaka till sina egna gränser och svepte runt för att gå med i styrkorna som förberedde sig för att starta huvudoffensiven i Donbass.

Allt den gjorde norr om Kiev var skådespel. De krossades inte; deras trupper sprang inte iväg; de fick inte slut på gas. Det var bara en stor ”fint-in-styrka”.

Till och med Vitryssland hjälpte till i teatrarna genom att samla trupper och fordon, flytta runt dem aggressivt precis över gränsen från Ukraina och göra förtäckta hot om att gå med i det ryska anfallet mot Kiev – vilket de naturligtvis aldrig gjorde, eftersom inget sådant angrepp någonsin var tänkt. Dessa aggressiva vitryska demonstrationer upphörde när ryssarna avslutade fintoperationen och flyttade sina styrkor i sydost.

Resultatet av denna fintoperation var att ryssarna under flera veckor effektivt låste upp över 100 000 ukrainska trupper och deras utrustning i närheten av Kiev, tog kontroll över viktiga transportnoder och korridorer mellan Kiev och Donbass och samtidigt genomförde en stor offensiv för att omringa och förinta den 20 000 man starka ukrainska armégruppen i Mariupol, en mycket strategisk hamnstad vid Azovska sjöns kust.

Styrkorna i Mariupol inkluderade den ökända nynazistiska ”Azovbataljonen”, vars beväpning och utbildning länge hade varit en prioritet för USA/ Nato, och de ansågs vara en av de mest formidabla komponenterna i den ukrainska armén.

Styrkorna i Mariupol inkluderade också många dussintals Nato-rådgivare (CIA, specialstyrkor och så kallade ”entreprenörer”). Närvarande var också cirka 2500 utländska legosoldater, de flesta natoveteraner från krigen i Irak och Afghanistan.

Medan potentiella förstärkningar förblev lediga och orörliga i och runt Kiev, omringades den mäktiga styrkan i Mariupol metodiskt och förintades systematiskt i en operation som jag är övertygad om kommer att studeras i krigshögskolor i generationer som ett av de mest imponerande exemplen på stadskrigföring som någonsin genomförts.

Ryssarna vände helt det allmänt accepterade olycksförhållandet mellan angripare och försvarare och gjorde det mot en fiende skyddad inom massiva och komplexa befästningar som den hade förberett i flera år inuti det vidsträckta Azovstal -stålverket.

Medan allt detta ägde rum, engagerades ryska styrkor och deras allierade från Donetsk- och Lugansk-republikerna i att ”forma slagfältet” i Donbass-regionen i väntan på nästa och viktigaste skede av kriget.

Tänk på att de ukrainska styrkorna i Donbass hade tillbringat åtta långa år med att bygga en utarbetad serie härdade befästningar i regionen med målet att motstå en rysk attack och orsaka allvarlig skada på dem när de gjorde det.

Naturligtvis visste ryssarna allt detta, och de planerade tydligt en handlingsplan för att övervinna de fördelar som uppkom till ukrainarna till följd av deras befästningar och deras förkastliga taktik att använda civila och deras bostäder som sköldar.

Som det ser ut nu i början av juli är det obestridligt att den ryska operationen i Donbass har varit en överväldigande seger. Det är, enligt min bedömning, den mest imponerande förvaltningen av ett kvasi-urbant slagfält i modern historia. Den ursprungliga styrkan, som består av över 60 000 av de bäst utbildade och bäst utrustade soldaterna i den ukrainska armén, har effektivt förstörts. Det har lidit katastrofala förluster av sina erfarna, Nato-utbildade professionella kadrer. Dess massiva personalförluster har delvis fyllts på av dåligt utbildade territoriella milistrupper, men dess ännu mer massiva förluster av tunga vapen kan inte fyllas på.

Jag beskrev den ryska strategin och taktiken i ett tidigare inlägg:

Här är en kort sammanfattning av det ryska taktiska tillvägagångssättet för slaget vid Donbass:

Steg #1: Avancerade spaningsenheter (ofta i kraft, med dussintals eller hundratals drönare över huvudet) för att bedöma situationen; dra eld; relä till befälhavare rå video och geo-koordinater.

Steg #2: Med målkorrigerande drönarsvärmar över huvudet, vidarebefordran av strejkvideo i realtid, fortsätt att rädda befästningarna med bogserat och mobilt artilleri, Multiple Launch Rocket Systems (i graderingar av styrka och precision) och till och med fruktansvärd termobar ammunition för särskilt lämpliga mål.

Låt röken skingras.

Upprepa steg #1.

Fortfarande något som rör sig där?

Upprepa steg #2.

Upprepa steg #1.

Döda kroppar överallt?

Steg #3: Skicka in stridsvagnar och infanteri för att moppa upp.

Flytta till nästa serie befästningar och så vidare och så vidare …

Det är därför Ukraina nu drabbas av hundratals stridsdöda varje dag och varför ryssarna i månader har drabbats av väldigt få dödsoffer – åtminstone ett förhållande mellan 1 och 10 – och sannolikt mycket lägre.

Artilleriet (med enstaka luft- och precisionsmissilattacker) gör alla strider.

Det ryska målet var aldrig att ”ta Kiev”. Jag har hört alla argument och rationaliseringar om motsatsen. De är bevisligen felaktiga. Det främsta ryska målet var ALLTID att förstöra den ukrainska armén, vars mest potenta grupperingar var placerade i Donbass och i Mariupol. Det har de också gjort i omfattande skala.

Jag är också övertygad om att ”demilitarisering” kommer att fortsätta vara det ryska målet i Ukraina tills ukrainarna ber om att ge upp och accepterar de villkor ryssarna föreslår.

Först då kommer dispositionen av territorium att bestämmas en gång för alla, och om kartan alls innehåller en toponym för ett suveränt Ukraina, kommer det sannolikt att se ut så här:

Vi kan bara hoppas desperata #EmpireAtAllCosts fanatiker i London och Washington inte begår en dödlig blunder i sina meningslösa försök att behålla hegemonin inför en återuppväckt multipolär värld.

Paul Craig Roberts

Originalartikeln publicerades på paulcraigroberts.org