NyD Debatt

Annons:

”Är cancervården verkligen öppen och sunt inriktad?”

Uppdaterad juli 23, 2019, Publicerad november 7, 2013
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Miljöpåverkan och vår livsstil får mycket litet utrymme i cancerdebatten. Istället riktas stora forskningsresurser till skolmedicinska insatser, och nästan ingen forskning görs på alternativmedicinska metoder som faktiskt är inriktade på att bota istället för att symtomdämpa. Det skriver Hans Sternlycke i NyD Debatt.

Enligt Cancerfondsrapporten kostar cancern Sverige 30 miljarder kronor om året. Varje år upptäcks över 50.000 nya fall. En tredjedel av oss kommer att drabbas. Bröstcancer och prostatacancer ihop står för en tredjedel av cancern. Ökningstakten är 2,1 procent per år för män och 1,5 för kvinnor. Det förklaras med åldrande befolkning och bättre diagnostisering. Men det är inte riktigt sant. Hos naturfolk är cancer sällsynt. Antalet överlevnadsår har visserligen ökat, men man undrar till vilka mänskliga och ekonomiska kostnader.

Det finns så mycket som kan ge och förvärra cancer: kemikaliegifter, elektromagnetisk strålning, psykisk stress, kolhydratrik, processad och näringsfattig kost mm. Luftföroreningar klassas nu av WHO som lika farliga som tobak och asbest. Enligt Tom Bellander vid Karolinska står Stockholmsluften för tio procent av lungcancerfallen där. Cancerfonden tonar dock ner miljöns roll. Gåvor till dem är bara bidrag till läkemedelsindustrin. Det vore bättre att forska om friskfaktorer i stället.

Fysisk träning, tillräcklig sömn och intermittent fasta minskar cancerriskerna. Grönsaker och frukt innehåller mycket av skyddande flavonider och antioxidanter. Kålväxter är cancerhämmande, särskilt broccoli och än mer broccoligroddar. Lök, persilja och pumpafrön är också bra. Fermenterad mat ger god bakteriekultur i magen och minskar riskerna. Vi behöver animalt omega-3-fett. Däremot får socker och i synnerhet fruktos cancern att växa. Den alternativmedicinska sajten Dr Mercola skriver återkommande om sådant. Sylvia Wasserteheil Smoller vid Albert Einstein College of Medicine har funnit 30 procent mindre dödsrisk i invasiv bröstcancer med tillskott av vitaminer och mineral.

Annons:

Om man inte bränner sig skyddar det att vara ute i solen genom D-vitaminet man får. Däremot innehåller solskyddskräm ofta cancerogena ämnen. Liksom andra kosmetiska produkter. Storsäljande statiner som ges för att minska blodtryck och sänka kolesterol har ingen påvisbar effekt på hjärtdödlighet enligt Uffe Ravnskov, som skrivit flera böcker i ämnet. Däremot finns forskning som pekar på ökad cancerrisk. Om kolesterolet sänks för mycket kan inte det viktiga coenzymet Q10 bildas i tillräcklig mängd.

Cochrane-institutet har konstaterat att av 2 000 mammograferingar hittar man ett bröstcancerfall, men får 20 felbehandlingar. Sedan tillkommer cancer av strålningen. Christine Horner, som skrivit ett par böcker om bröstcancer, anser att ultraljud eller värmemätning är bättre. Det sista kan avslöja inflammation, som ofta föregår cancern.

Läkarutbildningen innehåller mycket lite om hälsovård. Medicinen har nästan helt blivit symptombehandlande. För cancer gäller kirurgi och cellgifter, som slår mot immunförsvar och ger svåra biverkningar.

Alternativmedicinen har åtskilliga medel och metoder med mindre biverkningar och troligen bättre överlevnadschanser till lägre samhällskostnader än dagens cancervård. Men den får inte skattestöd som skolmedicinen, utan anses som kvacksalveri och kommer inte att få en oberoende vetenskaplig utvärdering. Det visar kapningen vid Karolinska av makarna Oshers gåva till forskning om alternativmedicin på 43 miljoner kronor.

Det vore dags att medicinen återknöt till tron på naturens läkande krafter som var grunden för läkekonstens fader Hippokrates. Nu har forskningen alltför ensidigt inriktas på kemoterapi för att få patent och vinstgivande produkter. Trots alla insatser är vi långt ifrån en god cancervård. Det vore dags att samhället arbetade mer med friskvård än sjukvård och tog tag i miljön, den stora orsaken till sjuklighet som jag ser det. Förebyggande vore billigare och humanare än ytterligare sjukvårdsresurser.

 

 

Hans Sternlycke

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

”Tidningen Konstnärens svek och ljusskygga verksamhet”

Hotet mot yttrandefriheten

Efter elva år av rättsprocesser vann jag i Högsta domstolen, men tidskriften Konstnären undanhöll sina läsare information om domen, skriver Markus Andersson.

Publicerad juli 27, 2026
Målningen Svenska syndabockar av Markus Andersson med Christer Pettersson och en get med blågult band.
Målningen ”Svenska syndabockar” av Markus Andersson, som var föremål för Högsta domstolens avgörande i mål T 1963-15.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

För exakt tjugo år sedan utsattes jag för den obehagliga upplevelsen av att hamna i ett ganska elakartat mediedrev. Det var i samband med att mina tavlor under lite speciella omständigheter visades på Moderna museet våren 2006.

Moderna museet ställde ut ett tjugotal av mina målningar, en av dem var ”Svenska Syndabockar”. Tavlan föreställer den för statsministermord anklagade men friade Christer Pettersson tillsammans med en eländig get försedd med ett blågult band runt nacken.

Denna och flera andra av mina målningar retade upp känsligt folk inom media och självutnämnd kulturelit. Deras reaktion blev ett fullständigt oproportionerligt medialt drev mot mig och mina tavlor. Några försök till faktisk dialog förekom inte.

Men denna redan överdrivna reaktion räckte tydligen inte och de gick så långt att de polisanmälde tavlan Svenska Syndabockar. Här fabulerade de ihop anklagelsen ”upphovsrättsligt intrång” fastän de egentligen var förbannade på hela mitt psykologiska koncept, som gick ut på att måla personer som massmedia utnyttjat för sina egna ljusskygga syften.

Ett kafkaartat och krystat polisförhör gjordes.

”Hur har du målat denna tavla? Varför har du målat denna tavla? Vilka färger har du använt?” Och så vidare in absurdum. Denna tramsiga förundersökning lades så klart ned av polisen. Med förundersökningen nedlagd var detta obehagliga drev ur världen, trodde jag.

En utdragen rättsprocess

Men sedan följde elva år av trakasserier i form av upprepade anmälningar och flera försök att sätta juridiskt krokben för mig och min konstnärliga verksamhet.

Under den här tiden blev jag kontaktad av tidningen Konstnären, en av de mest etablerade tidskrifterna i konstsverige. Den vänder sig framför allt till konstnärer och gallerister.

Den lurige Martin Aagård var då chefredaktör, han inbjuder till intervju och bjuder på lunch.

Efter mat och två stora stark började intervjun. Ung och grön som jag var trodde jag att detta skulle bli något bra, en liten upprättelse i alla fall från Konstnärens riksorganisations egen tidskrift.

Men sedan kom kallduschen. Martin Aagårds artikel var rent förtal och gick helt och hållet ut på att misskreditera mig och min konst.

Min advokat menade att artikeln utgjorde förtal men att det inte var läge för mig att i min situation ta detta vidare.

Några år senare blev jag kallad till tingsrätten. Personer från Expressen hade en ny taktik. De startade nu en civilrättslig tvist kring min tavla. Det var bara att infinna sig.

Till både min och min advokats stora förvåning så förlorade jag. Och detta stod att läsa med stora bokstäver i tidningen Konstnären.

Vi överklagade. Hovrätten tog upp fallet och jag vann!

Men detta tyckte inte tidningen Konstnären var intressant så de teg helt om denna nyhet.

Expressens folk överklagade och fallet hamnade år 2017 i Högsta domstolen.

Där vann jag igen! Detta var inte bara en vinst för mig personligen utan för hela konstvärlden. Nu finns äntligen ett tydligt prejudikat som alla utövande konstnärer kan luta sig emot. Detta formulerades klart och tydligt: Det är inte upphovsrättsligt intrång att titta på en mediabild om det nya verket har egen verkshöjd. Detta har min tavla med goda marginaler.

Tystnaden efter domen

Men inte heller denna dom var intressant i tidningen Konstnärens tycke, vilket kan tyckas en aning underligt. Detta trots att nyheten gick ut som TT-meddelande i hela Sverige och samtliga större dagstidningar nämnde det.

Man kan undra lite över mönstret i deras intresse. Är det så viktigt att stigmatisera mig personligen att man undanhåller hela sin läsarkrets av konstnärer viktig information? Kan de vara så småaktiga? Gör min vinst i HD så ont i deras kränkta egon?

Jag ringde upp dåvarande chefredaktör, Sofia Curman och frågade varför de inte skrivit något om min seger i Högsta domstolen? Det prejudikat som skapats är viktigt inte bara för mig utan särskilt för postmoderna konstnärer som arbetar mycket med mediebilder och liknande. Hon blev väldigt ställd och försökte slingra sig.

”Öh, ja vi bestämde oss för att inte publicera något om detta för att.., för att.., det är så olika utgång i sådana här mål i juridiska sammanhang...”Det var inte någon imponerande bortförklaring. Det sker några få gånger per århundrade att något ärende som är viktigt för konstvärlden överhuvudtaget hamnar i Högsta domstolen, och det sker ännu mer sällan att någon vinner så tydligt, och att gynnsamma prejudikat skapas för konstnärer.

Mitt liv som konstnär handlar dock främst om annat än tjafsiga mediadrev. Som ende svensk erhöll jag Magnus Medici medaljen för mitt måleri. Det var ett femte pris bland 1000 deltagande konstnärer från hela världen. Det var år 2003 på Biennalen i Florence för föreställande konst. I år erhöll jag den fina utmärkelsen Stockholm Culture awards för mitt måleri. Det är stort. Inte ett ord i tidningen Konstnären såklart.

Jag behöver inte fråga mig om det här är personligt, för det är det givetvis. Det är personligt och fult, fegt och hundra procent diskriminerande mot mig och den konst jag företräder.

En tidning utan motstånd

Vad är då detta för tidskrift som tar så oproportionerligt stor plats på kulturarenan? Tidningen Konstnären ingår för medlemmar i Konstnärernas Riksorganisation och kommer ut med 4 själsdödande nummer per år.

Vad är det då Sveriges konstnärer får i brevlådan? Ja, vad är världens torraste skit? Kanske Dagens Nyheter en måndagsmorgon i november? Eller en tre timmars föreläsning om hur tallkottar och genus hänger samman på ett djupare plan? Eller en så kallad Youtuber som försöker förklara varför Trump är Guds gåva till mänskligheten? Eller en självutnämnd profet som menar att cannabisolja kan bota allt från nageltrång till mjältbrand och galopperande cancer och mal på om det vecka efter vecka, månad efter månad, år ut och år in ute på sociala medier?

Allt detta är visserligen verkligen urtrist, men inget slår tidningen Konstnären när det gäller extrem-grå, blodlös, fantasilös, kreativitetsdödande hundraprocentig tråkighet.

Långa urtrista intervjuer med konstnärer som förmodligen ofta är betydligt mer inspirerande än de framställs här. Oändligt ordbajsande från redaktionen om menlösa kvasiteorier och kulturkackel varvat med omständliga redogörelser kring olika politiska partiers så kallade kulturpolitik.

Vi blir också ibland informerade om hur vi ska rätta oss i ledet som duktiga drönare. Skulle det bli förbjudet för konstnärer att sköta sina affärer med kontanter så ska vi lydigt fylla i en blankett och ansöka om en modernare kassa.

Aldrig ett rebelliskt ord om något. Aldrig en protest, annat än lite ljummet gnäll om de så kallade kulturanslagen. Eftergivet, underdånigt och med pussmunnen tryckt mot etablissemangets stövel.

Tja, men en tidning går ju att använda till annat än att läsa kanske ni tänker? Visst, att lägga på golvet om hunden eller katten kissat inomhus. Men se, det duger den inte heller till eftersom det är sådant där glatt papper som inte suger på det viset, (även om den suger desto mer innehållsmässigt).

Men jag vann, tråktidningen har inte ens tio tusen läsare, så vad är problemet? Jo, att ett fåtal personer utifrån egna preferenser och vad som verkar vara småaktig sadism kan använda kanaler som betalas av Sveriges konstnärer och skattebetalare till att genomföra sådana här vidriga kampanjer. Att detta ska vara det gemensamma forumet för svenska konstnärers information. En kanal som denna skulle kunna användas till så mycket bra för konstvärlden, men används för att låta enskilda, ibland fegt dolda, intressenter djävlas med oss få som vill punktera deras propagandistiska och falska upphöjdhet.

Tack och lov är jag självklart inte på något vis beroende av denna tidskrift.

Jag har ett bra liv trots de smutsiga krafter som verkar inom konstvärlden.

 

Markus Andersson, konstnär

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Skrämselpropaganda och det ryska hotet – perfekt underlag för storrån”

Kriget i Ukraina

Politiska ledare och medier framställer Ryssland som ett överhängande hot för att vinna stöd för en massiv upprustning som flyttar skattepengar till försvarsindustrin, skriver Andi Olluri.

Publicerad juli 23, 2026
Andi Olluri och ukrainskt artilleri
Andi Olluri och ukrainskt artilleri.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Den dominanta synen, tvärs igenom det politiska spektrumet, är att NATO:s och Sveriges upprustning är en konsekvens av ett hot utifrån. Jag vill istället visa att “hotet”, säg från Ryssland, är något inte ens de högsta militära kretsarna i Väst egentligen tror på. I stället används det för att påtvinga befolkningen annars impopulära upprustningsreformer, som i praktiken innebär att staten tar skattebetalarnas resurser och ger dem som bidragsskänk åt elitinvesterare.

(Detta baseras på en föreläsning från våren 2026)

Det mest grundläggande faktumet om Västs och NATO:s upprustning är att den haft så gott som noll relation till något faktiskt externt hot mot oss. Men det är förstås ingen passande slutsats när man ska sno hundratals miljarder från befolkningen.

Alltså varnade Mark Rutte för att “Vi är Rysslands nästa mål. Och vi befinner oss redan i fara … många förstår inte brådskan. Och för många tror att vi har tiden på vår sida. Det har vi inte” – “nu är vi säkra, men det kommer vi inte att vara fem år från nu”. Därför måste vi rusta upp, annars “bör ni ta kurser i ryska språket eller flytta till Nya Zeeland”. På motsvarande sätt förklarade EU:s utrikeschef Kaja Kallas att Ryssland “kan förbereda en attack inom kommande år”, och därför måste “en enorm upprustning av europeisk försvarskapacitet ske under kommande år”.

Media är inte ett dugg annorlunda, där liknande uttalanden återges som “nyheter” och indignerade ledartexter varnar för att upprustningen sker för långsamt, för lite, för sent.

Underrättelsebedömningar tonas ned

Men västerländska underrättelseexperter är väl medvetna om att det är en lögnaktig ploj. Låt mig välja bara ett mikroskopiskt litet urval.

U.S. Intelligence Community, de samlade 16 amerikanska underrättelsemyndigheternas gemensamma organ, noterade att “Sannolikheten för att Ryssland i närtid ska attackera ett Natoland bedöms vara extremt liten”, “ryska ledare än så länge har undvikit att vidta åtgärder som vidgar konflikten i Ukraina bortom Ukrainas gränser” (juli 2023). The New York Times rapporterade sommaren 2024: “Under hela kriget har amerikanska ämbetsmän dragit slutsatsen att Vladimir V. Putin inte vill expandera kriget bortom Ukrainas gränser”.

I en mycket detaljerad studie om det ryska hotet mot Europa, skrev Anatol Lieven och George Beebe – respekterad västerländsk Rysslandsexpert från brittiska och amerikanska UD, respektive CIA:s tidigare Rysslandsexpert – om “det ryska anfallshotet” mot Europa: “ryska avsikter och militära kapaciteter visar att denna uppfattning är farligt felaktig. Ryssland har sannolikt varken kapacitet eller avsikt att inleda ett anfallskrig mot NATO-medlemmar”.

Anatol Lieven påpekade därför:

Varningarna om ett kommande krig mellan Ryssland och Väst har nått en feberyra i Europa och Storbritannien. Den explicita avsikten med dessa är att skapa allmänt stöd för massiv upprustning bland befolkningen … Chanserna att en attack kommer att ske på grund av en planerad rysk invasion av ett NATO-land är minimala: Ryssland utgör helt enkelt inget hot mot EU eller NATO.

Och så här kan man lätt fortsätta exemplifiera. Alexus Grynkewich – tidigare verksamhetschef för den amerikanska generalstaben samt chef för US European Command – sade nyligen apropå en framtida rysk attack: “jag tror inte att det är något de planerat att göra. De vet hur starkt Nato är, och det avskräcker”.

Ryssland utgör helt enkelt inget hot mot EU eller NATO.

Om man är en verkligt fanatisk tidningsläsare med förstoringsglas kan man kanske ha stött på liknande uttalanden i svensk press.

Alltså förklarade Sveriges tidigare överbefälhavare Micael Bydén, i september 2023 (då Ryssland betraktades som relativt starkt): “Eftersom stora delar av Rysslands konventionella militära förmåga är uppbunden i Ukraina utgör deras armé och markstridskrafter inte något hot”. Hans efterträdare, Michael Claesson, fick frågan “om Ryssland vill starta krig mot Nato”, och svarade: “Jag svarar nej. Aldrig. De vet att om de slåss mot Nato så förlorar de. Det vet de”.

På motsvarande vis förklarade Robert Dalsjö, underrättelseexpert vid Totalförsvarets forskningsinstitut, att Ryssland “har händerna fulla med kriget i Ukraina som har gått väldigt illa och där de har kört fast, så de har inte resurser för någon större militär markering” mot Sverige eller övriga Europa.

Faktum är att västerländska eliter vältrar sig i lycka och skadeglädje över den ryska arméns inkompetens. Allesammans jublar över “Rysslands värdelösa” förmåga ens i de bästa scenarier i ukrainakriget, med Jeremy Shapiros ord (Europaexpert och tidigare rådgivare åt amerikanska State Department).

Det västerländska propagandasystemet har därmed en svår uppgift att tackla: hitta ett sätt att framställa Ryssland som ett existentiellt hot mot hela Europa, samtidigt som vi nästan svimmar av skratt och hån över deras patetiskt usla militära prestationer, och oförmåga att ta över bondbyar bara mil från sin egen gräns.

Det avslöjar att västerländska ledare och planerare vet om att hotet mot oss från en fiende som militärt och ekonomiskt är en bråkdel så stark som EU, för att inte tala om NATO, i själva verket är påhittat. Men domedagsprofetior om en förestående rysk attack mot oss, slaviskt upprepade i media, måste ändå fortsätta.

Upprustning kräver ett övertygande narrativ

Det krävs inget geni för att lista ut anledningen till varför det fortsätter – till och med intensifieras. Det beskrivs av elit-businesspressen, såsom av Dagens Industris krönikör och vd för Timbro, PM Nilsson. Han förklarade att ett uppsvällt ryskt hot i det allmänna psyket presenterar “en perfekt öppning för en intelligent upprustning”. Då spelar det ingen roll om “Ryssland är nedslitet militärt, ekonomiskt och socialt”. “Nordens samlade BNP är större än Rysslands”, sade han, och förklarade: “Ändå beskriver den svenska statsledningen läget som ‘det allvarligaste sedan andra världskriget’. Hur går det ihop? Svaret är att beskrivningen mer är en uppmaning till upprustning och mindre en hederlig analys”. “De ryska påverkanskampanjerna”, fortsatte Nilsson, “är ett fiasko, särskilt i Sverige och Finland. Varje operation får motsatt effekt”.

Den ledande experten på europeisk strategi, professor Catherine de Vries, förklarade på liknande sätt att “upprustningen av kontinenten är dyr” för befolkningen och svår att genomföra av naturliga skäl. Enorma välfärdsbesparingar genomförs i hela Europa och förmyndarstatens generösa bidrag åt elitinvesterare (försvar) kan riskera massprotester. Så “för att kunna genomföra” upprustning på allmänhetens bekostnad “måste europeiska ledare skapa ett övertygande narrativ som ingjuter både en känsla av den brådskande faran och behovet av uppoffringar” i välfärd och ekonomisk jämlikhet “för att möta denna fara”.

Det finns nu en massiv industri bestående av medier, PR-byråer, “expertinstitut” och lobbyister som är inriktad på propaganda för att “bygga folkligt stöd för upprustning” utan “en politisk motreaktion”, vilket måste innefatta propaganda “från teatrar, författare, filmproducenter” och såklart “experter” som “presenterar en bra story om varför försvarsutgifter är nödvändiga”, och därigenom “designade för att nå befolkningen utanför säkerhetsetablissemanget” (Center for European Reform).

Ukraina som lönsam investering

För övrigt är det samma dynamik som gäller för vårt proxykrig mot Ryssland via Ukraina. Det har varit extremt funktionellt för oss, vilket förklarar varför Väst gjort allt som stått i dess makt för att förlänga kriget och blockera alla potentiella slut till kriget, såsom noggrant dokumenterats.

Att beväpna Ukraina, för att citera Stoltenberg från 2024,

är en bra affär, eftersom vi genom att använda endast en bråkdel av USA:s försvarsbudget kunnat markant förstöra och nöta ned den ryska armén, och därför bör vi fortsätta [skicka vapen], och därtill – inte minst – spenderas det mesta av dessa pengar i USA; vi köper amerikanska vapen för att stödja Ukraina.

“Att bistå Ukraina har varit en enorm investering för USA och NATO”, förklarade den ledande geostrategen professor Hal Brands, som erkände att detta är “ett hänsynslöst proxykrig mot en sårbar rival” med en ukrainsk “murbräcka”: “Så kallat stöd till Ukraina går egentligen åt att försörja amerikansk militär … Det har pumpat pengar direkt i Amerikas ekonomi - mer än 120 miljarder dollar av stöd till Ukraina har gått till amerikanska bolag”.

Dessutom, påpekade Brands, är konflikten extremt gynnsam eftersom Ukraina “dödar och dör” för vår skull: “Konflikten i Ukraina har varit ett av de absolut framgångsrikaste proxykrigen i historien. Genom att skicka pengar, vapen och underrättelser har” Väst dödat hundratusentals “ryska trupper. Moskva har förlorat tusentals stridsvagnar och åratal av militär modernisering. Det är denna sorts förstörelse Pentagon hade hoppats på i en direkt konfrontation - och man har åstadkommit det bara med en bråkdel av USA:s årliga militära budget, och utan att förlora en enda soldat i strid”. “För Ukraina”, avslutade Brands, “har krigets kostnader varit hemska. För USA däremot kunde de strategiska vinsterna inte vara bättre”.

Då och då kan läsaren av propaganda belönas av guldklimpar, såsom när The Washington Post ganska ärligt beskrev proxykriget som “en uttänkt, kallblodig strategi för USA – att nöta ned fienden till ett lågt pris för Amerika, medan ukrainarna betalar slaktarens kostnad”.

Det är helt naturligt att västerlänningar måste omsorgsfullt isoleras från sådana opassande fakta, så att vi bekvämligt kan finansiera denna “kallblodiga strategi” och låta ukrainska änkor och pojkar “betala slaktarens kostnad”.

Notera att 100 procent av utbildade västerlänningar betraktar detta som “stöd” för Ukraina, en monumental succé i propagandans annaler, helt klart.

En historisk modell för resursöverföring

Nå, användningen av skrämselpropaganda för att hålla befolkningen i schack och berika eliter är inget nytt: det är en standardteknik historiskt sett för att blåsa liv i ekonomin och koncentrera befolkningens resurser hos en liten klick mäktiga regenter. För det behövs snabbt föråldrat högteknologiskt slöseri (försvar), som alltid behöver förnyas via statens generösa hand, och skrämselpropaganda för att få befolkningen att gå med på det.

Roberto Gonzalez, ledande amerikansk forskare om upprustning och det militärindustriella komplexet, uttryckte situationen passande i den kanske mest detaljerade akademiska studien om upprustningsstrategier. “Genom denna process kan miljarder åter miljarder skattepengar enkelt skyfflas till privata bolag under förevändningen av rikets säkerhet”.

Det första kalla kriget tjänar som en användbar jämförelse till den nuvarande situationen, men det finns dessutom andra historiska skeenden som är värda att beakta. Till exempel skapandet av den amerikanska militariserade staten 1947 och implementeringen av säkerhetsinitiativ omedelbart efter elfte september 2001, vilka ledde till skapandet av nya hot, nya institutioner för att bekämpa dem och en kampanj för att mobilisera allmänheten genom rädsla.

Genom denna process kan miljarder åter miljarder skattepengar enkelt skyfflas till privata bolag under förevändningen av rikets säkerhet.

Kort sagt: staten är en bidragsgenerator åt Big business. Men när befolkningen har historiskt låga ersättningar, samtidigt som staten urholkar välfärden på punkt efter punkt och är skuldsatt som aldrig förr, är det svårt att övertyga den att ge ifrån sig sina redan knappa resurser åt superrika elitinvesterare. Därför måste man skrämma vettet ur dem, och maskera stölden som “försvar” och “avskräckning”. Det är ett av NATO:s just nu pågående huvudprojekt. Det är grunden för upprustningen just nu.

 

Andi Olluri

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Ett strålande samhälle hotar vår hälsa”

Kritiserade 5G-utbyggnaden

Tekniken fungerar bekvämt, men tar inte hänsyn till naturens gränser för strålning och magnetfält. Samhället måste därför kräva restriktioner och biologisk hållbarhet, skriver Hans Sternlycke.

Publicerad juni 26, 2026
Kvinna med huvudvärk och 5G-mast.
Kvinna med huvudvärk och 5G-mast.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Kroppen styrs av svaga elektriska signaler, men de störs av den strålande värld vi skapat. Den hotar insekter, fåglar och grodor. Den hotar vår hälsa och överlevnad i en återvändsgränd som fungerar tekniskt bra, men inte tar hänsyn till naturens gränser med den strålning och de magnetfält som vi bygger in i systemen för elförsörjning och elektronisk kommunikation.

Den radiofrekventa strålning som avges när vi pratar i en mobiltelefon är miljontals gånger högre än bakgrundsstrålningen på jorden, och den är vi anpassade till. Strålning med hög energi kan slita loss elektroner och därmed skada DNA och celler.

De första NMT-telefonerna kom 1981 och arbetade med en kontinuerlig sinuskurva som frekvensmodulerades. De hade långa våglängder som gav god täckning, men kunde överhöras, och tåldes väl av elkänsliga. Efterföljande telefoner arbetade med digitalt sönderhackade pulser som kunde sända mer information, och med dem kom problemen, värre ju kortare våglängd. Värst är 5G. Den gav sämre täckning som måste kompenseras med tätare master eller högre sändareffekt.

5G har lanserats utan att undersöka hälsopåverkan. Den oberoende forskaren Lennart Hardell, som kallade det ett fullskaleförsök med okända hälsoeffekter, har dock gjort en utvärdering för den ideella Strålskyddsstiftelsen. Strålskyddsmyndigheten ska övervaka. Dess vetenskapliga råd är jävigt genom företagsanknytning, och den forskning man i huvudsak stöder sig på är industrisponsrad. Det gränsvärde för strålning som används ska skydda mot värmeeffekter, men den biologiska påverkan mäts inte.

Hur många som är elöverkänsliga är ovisst. På cellnivå är alla påverkade. I en enkät 2007 sade 3,2 procent av de vuxna att de var det, motsvarande 300 000 personer, och 0,4 procent är hårt drabbade. Många kopplar inte sina besvär till det. Många är elöverkänsliga utan att veta om det. Elöverkänslighet kan ge många symtom enligt Elöverkänsligas riksförbund: huvudvärk, migrän, tryck i huvudet, koncentrations- och minnesproblem, nedstämdhet, depression, stresskänsla, ångest, förändrat beteende, irritation, ögonbesvär, synrubbning, tryck över bröstet, oregelbunden eller förhöjd hjärtrytm, tinnitus/öronsus, yrsel, ljud- och ljuskänslighet, frossa och förkylningssymtom som hosta, öronvärk, svullna halsmandlar, problem att svälja, stelhet i nacke och käke, värk i kroppen, sömnstörningar, utmattning, onormal trötthet, illamående, domningar/stickningar, brännande hud, utslag, led- och muskelvärk, mag- och tarmproblem, näsblod, andnöd, inflammationer och försämrat immunförsvar samt allergi.

Kollektivtrafiken ger alla hög passiv strålning i kupén. Karossen skärmar av och signalerna kan bara gå ut genom fönstret. Mobilerna måste gå upp i effekt för att hålla kontakt med masten. Ibland bryts den. För tåg och bussar borde det finnas krav på externa antenner som har en kabelanslutning för mobiltelefon vid varje sittplats. Barn är känsligare för strålning med tunnare ben som skyddar. Skolor borde sluta sin trådlösa satsning och i stället erbjuda arbetsplatser med kabelanslutning.

Överhuvudtaget borde vi avstå från trådlöst och i stället ansluta oss till fiber.

De telefoner vi använder bör återgå till att sända analogt. Också de satelliter vi använder för att få täckning över hela jorden bör sända analogt. Behövs mer informationsmängd än vi kan få analogt får vi söka upp en kontaktpunkt med fiber.

För att inte elöverkänsliga ska riskera besvär borde det lokala elnätet i samhällen drivas på likström, som arbetar med en analog sinuskurva medan växelströmmen är digitalt sönderhackad, och som lätt får oren ström genom mobilmasters elanslutning. Växelström behöver jordning, och om den inte fungerar kan magnetfält spridas till vattenledningar och trottoarer som blir strålande.

Energibesparande lampor ger mycket strålning. Elektronik måste ha en liten transformator. Solceller ger likström som måste ha en växelriktare för att transformeras om till växelström för att kunna sändas ut på nätet. Det ger strålning som måste skärmas.

Vi har fått ett strålande samhälle som hotar oss och livet. Det är kanske bekvämt för oss, och vi känner inga besvär. Men det kan fort slå om, när belastningen blivit för stor. Vi måste kräva restriktioner för tekniken och kräva att den också är biologiskt hållbar.

 

Hans Sternlycke

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Ukraina och Iran är offer för samma makter”

Eskalationen i Mellanöstern

Ukraina och Iran har blivit brickor i samma västliga maktspel. Det skriver Ola Friholt, ordförande i Fredsrörelsen på Orust, i ett öppet brev till Sveriges riksdag och regering.

Publicerad juni 22, 2026
Fredsduva i flykt.
Fredsduva. Arkivbild.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

I världspolitiken gäller inga sanningar, endast vems version av propagandan som vinner gehör. Rötterna till Ukrainakriget finns i de två tyska staternas återförening 1991 och inte i rysk expansionism.

Efter århundraden av anfall från väst sökte Ryssland en buffertzon via Warszawapakten. Vid dess upplösning och Tysklands återförening gav västländerna garantier att Nato inte skulle utvidgas ”en enda tum” bortom Tysklands gräns. Löftena bröts under kaoset efter Sovjets upplösning under 1990-talet, och Nato flyttade fram sina vapensystem till det försvagade Rysslands gräns.

Ryska protester negligerades ända tills Nato inbjöd Georgien och Ukraina, som båda låg inom fem minuters robotavstånd från Moskva. Detta utgjorde ett existentiellt hot för Ryssland. Trots västliga diplomaters och ledares varningar om att Natos expansion betydde krigsförklaring mot Ryssland rustade väst upp Ukraina.

En högerstyrd statskupp genomfördes med stöd av USA den 22 februari 2014, följd av ett anfallskrig mot Ukrainas stora rysktalande befolkning i syd och sydöst. Ryssland medlade och två Minskavtal undertecknades. Båda bröts av Kievregimen. Efter 14 000 dödsoffer ingrep Ryssland till försvar för de rysktalande. Befolkningen på Krimhalvön hade redan efter två folkomröstningar brutit sin union med Ukraina och frivilligt återanslutit sig till Ryssland.

Löftena bröts under kaoset efter Sovjets upplösning under 1990-talet.

Efter krigsutbrottet den 24 februari 2022 förhandlade Ryssland och Ukraina fram ett fredsfördrag som var färdigt att undertecknas i april 2022. Då ingrep väst/Nato genom Storbritanniens premiärminister Boris Johnson, som erbjöd vapen och pengar om Ukraina fortsatte kriget för att försvaga Ryssland. Och där befinner vi oss nu, med en miljon döda och sårade ukrainare.

Iran och väst

Sedan förtryckaren och massmördaren shahen av Iran störtats 1979 under ledning av ayatolla Khomeini skapades en religiös stat med en sträng moralisk regim. Från första året utsattes denna stat för utarmande sanktioner påbjudna av USA och Israel.

Iran organiserade motstånd via kampgruppen Hizbollah i Libanon och stöd till palestiniernas befrielsekamp mot Israels olagliga våldsamma expansion och senare via Huthirörelsen på Arabiska halvön. I väst kallas dessa väpnade befrielserörelser för terrorister.

Trots alla sanktioner utvecklades Iran via sin oljeexport och byggde ett försvar mot Israel och USA. Medvetna om oljans kortvariga framtid arbetade Iran med urananrikning för kärnkraft, vilket väckte oro hos kärnvapennationerna USA, England, Frankrike och Israel.

I Iran ansågs kärnvapnen ur religiös synvinkel vara hädiska och förbjudna, och Iran underkastade sig IAEA:s kontroller. Detta avtal sades upp av USA, som för Israels räkning ville avväpna Iran. Under 2025 och 2026 pågick förhandlingar som båda åren avbröts av att Israel och USA gemensamt anföll med missiler och bomber mitt under de skenbara förhandlingarna.

Fredsrörelsen på Orust kräver besinning av Natostaterna och de västliga stormakterna.

Iran visar sig i dag vara starkare än Israel och USA trodde, och nederlaget för de anfallande makterna är ett faktum.

Här står vi i dag mitt i det grumliga västliga nyhetsflödet. Väst är vant vid att dominera, men världen är i snabb förändring bort från dollarns, eurons och pundets dominans.

Krav på besinning

I stället för fredlig samexistens lägger nu Nato och hela väst 5 procent av sin årliga BNP på upprustning på bekostnad av skola, hälsovård och välfärd. Allt för ett påhittat hot från Ryssland.

Fredsrörelsen på Orust, samlad till årsmöte, kräver besinning av Natostaterna och de västliga stormakterna. Alternativen är mörka.

 

Ola Friholt, ordförande i Fredsrörelsen på Orust

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.