”Kinas system visar vad väst har glömt”

Kineserna blev intresserade av en bok jag skrivit, China Unbeatable?, så jag fick träffa några från kinesiska ambassaden i Sverige. De gav mig boken The Governance of China av Xi Jinping. En bok med torra politiska tal, tänkte jag, så jag var inte särskilt intresserad – men jag hade ju lovat att titta i boken.

Men läsningen blev betydligt mer engagerande än jag hade förväntat mig. Boken är stundtals krävande, eftersom den introducerar många nya idéer och begrepp som gradvis måste falla på plats innan helhetsbilden blir tydlig. När sambanden väl börjar framträda blir Kinas snabba utveckling emellertid begriplig. Det som träder fram är nämligen ett heltäckande och praktiskt systemtänkande kring styrning, utveckling och långsiktig planering av ett samhälle.

Upplevelsen av att läsa The Governance of China blev lik den jag hade när jag för flera decennier sedan läste boken Demokratisk linje, en samling texter och tal av Hjalmar Branting och Per Albin Hansson. Den boken förändrade min förståelse av socialdemokratin genom att visa hur ett starkt moraliskt engagemang, genom årtionden av politisk kamp för ett bättre liv för vanliga människor, skapade ett gott folkhem. Få böcker har berört mig så djupt.

Den sällsynta gåva som dessa två böcker delar är denna: de omorienterar dig. De ger dig en ny lins som väcker till insikt om att det handlar om att ha politiker som drivs av viljan att bygga ett samhälle med människorna i centrum.

I takt med att socialdemokratin glömt bort sitt ideologiska arv har fokus på den vanlige svensken försvunnit. Trygga gator, låga elpriser, hopp om framtiden i en tid där AI oroar alltfler och en sjukvård man kan lita på – viktiga basfrågor har hamnat i skymundan för frågor som att utveckla EU, föra krig i Ukraina och annat som medelsvensson inte kan relatera till.

Kontrasten mot The Governance of China kunde inte vara större, för där är ett genomgående tema att ”vi måste alltid sätta folket främst” (s. 20, 120, 141). Att det inte är tom retorik förstår man genom vad Kina gör i praktiken. Där lyfter man 800 miljoner ur fattigdom och inför skydd för arbetare som förlorar sina jobb på grund av AI. I Sverige gör vi pensionärer fattigare och dödar ungdomars dröm om att kunna köpa en bostad medan en redan rik elit bara blir allt rikare och mäktigare.

Det jag fann i The Governance of China var just det som vänstern i väst har tappat bort: förståelsen av ideologins avgörande betydelse för att vanliga människors goda liv ska bli det som prioriteras. Tage Erlander uttryckte detta mycket tydligt när han skrev:

”Sambandet mellan ideologi och praktisk politik (är) så starkt, att en vilsenhet inom ideologin försvagar partiets möjligheter att fungera som den drivande kraften i samhällsutvecklingen.”

Den verkliga politiska kampen är därför alltid ytterst en kamp mellan olika ideologier – något som Olof Palme förstod väl. Han deltog intensivt i idédebatten därför att ”vi socialister är förmätna nog att vilja något därför att idén är viljans drivkraft, och vi är djärva nog att önska förändring därför att förändringen kan göra utopier till verklighet”.

Det är tydligt att Kina strävar mot de utopier som socialdemokratiska politiker en gång strävade efter, men som de i dag inte tycks tro är möjliga. Målet i Kina formuleras däremot tydligt: att ”säkerställa att moderniseringens vinster delas av alla på ett rättvist sätt ... genom att främja gemensamt välstånd, tillämpa en människocentrerad utvecklingsfilosofi, förbättra inkomstfördelning och sociala trygghetssystem samt stärka grundläggande offentliga tjänster” (s. 121). Nostalgiskt konstaterar man att det var just detta som socialdemokratiska ledare en gång strävade efter.

Denna vilja att bygga ett land finner man nu i stället i boken The Governance of China och i Kinas femårsplaner. I den senaste femårsplanen har artificiell intelligens gått från att vara ett teknikområde bland många till att bli själva motorn för en bred industriell omvandling. Analytiker vid Stanforduniversitetets DigiChina-program beskriver AI i Kina som ”den organiserande logiken för en bred industriell omvandling”. I den senaste femårsplanen nämns AI 52 gånger och har dessutom fått en egen ”AI+”-strategi.

Femårsplanen innehåller mycket höga mål för forskning och innovation, bland annat över 7 procents årlig ökning av investeringarna i forskning och utveckling samt ”extraordinära åtgärder” för att stärka Kinas teknologiska självständighet.

Satsningarna handlar inte bara om dagens teknik utan om att leda utvecklingen inom framtidsområden som kvantteknologi, fusionskraft, hjärn-datorgränssnitt, halvledare, nya material, flyg- och rymdindustri samt bioteknik. Ambitionen är tydlig: Kina vill inte längre följa andra länders utveckling utan forma nästa steg i den industriella utvecklingen.

Planen innehåller dessutom 20 bindande sociala välfärdsmål och kopplas till en bredare strategi för ”högkvalitativ befolkningsutveckling”, där både ökade födelsetal och utvecklingen av en ”silver economy” för ett åldrande samhälle ses som viktiga delar för att bygga framtiden.

Sverige hade inga femårsplaner som Kina, men efterkrigstidens socialdemokrati byggde miljonprogrammet och satsade stort på kärnkraft. Då fanns en förståelse för det Kina förstår: att långsiktig statlig planering är nödvändig för brett välstånd. Än bättre blir samhällsbygget om man har verklighetsförankrade teorier och starka mekanismer för återkoppling. I boken The Governance of China finner vi båda dessa saker. Boken ger teorier för hur samhällen fungerar och bör organiseras, den ”ger oss grundläggande vägledning för att föra partiets och landets sak framåt i den nya eran” (s. 7). Kring detta byggs sedan ett omfattande ramverk med modeller och strategier som Five-Sphere Integrated Plan, Four-Pronged Comprehensive Strategy, Ten Clarifications, Fourteen Commitments, Thirteen Achievements, Two Integrations, Six Musts och mycket annat.

Vikten av korrekt återkoppling från verkligheten finner vi också, alltså att ett samhälle inte kan styras effektivt utan att ”söka sanning i fakta” och förstå ”sanningens kraft” (s. 125, 127, 609). Just denna strävan att se verkligheten sådan den faktiskt är framträder mycket tydligt i boken. När tron på marknaden blir dogmatisk försvinner däremot förmågan att förstå vad som faktiskt händer, att hitta sanning i fakta.

Det gäller inte minst synen på pengar och ekonomi. Om vi glömmer att pengar i bästa fallet bara är en representation av verkliga värden förlorar vi snabbt kontakten med verkligheten – något som blivit allt tydligare i västvärlden där pengar regelbundet sätts före människor. The Governance of China presenterar ett radikalt annat synsätt och varnar för ”pengadyrkan”, och i stället för kortsiktig finansiell exploatering betonas den reala ekonomin: ”när vi strävar efter ekonomisk tillväxt måste vi fortsätta fokusera på den reala ekonomin” (s. 6, 31). Denna helt grundläggande insikt har jag även diskuterat i min artikel ”Trealth är den verkliga rikedomen som västvärlden glömt”.

”Marknaden är en usel herre men en god tjänare.”

I väst glömde ledare successivt bort den historiska kamp som en gång byggde ett bra samhälle för medelsvensson. I stället omfamnades privatiseringar, avregleringar och en närmast religiös tro på marknadens självreglerande kraft. Marknaden började betraktas inte som ett verktyg för samhället (som i Kina) utan som en mirakulös kraft i sig själv. Man glömde bort att marknaden är en usel herre men en god tjänare.

Erfarenheten visar att den västerländska föreställningen om Adam Smiths osynliga hand som skapare av balans, om den bara lämnas i fred, inte stämmer. I stället öppnar den för ett fåtal mycket intelligenta personer med bristande empatisk förmåga att skapa egna enorma förmögenheter. Kina har mycket vist valt att behålla marknaden som tjänare under samhällets strategiska styrning.

Jag ser dock två hot som Kina måste hantera:

En rik elits maktövertagande. Ekonomisk makt omvandlas till politiskt inflytande, som ju skett i väst. Ingripandet mot Jack Ma visar dock att Kinas ledare förstår hotet från en liten rik elit, driven av egenintresse och med en stor tilltro till sin egen förträfflighet.

Historieglömskan. När framsteg väl har uppnåtts börjar människor snart se dem som självklara och tappar förståelsen för den kamp som gjorde dem möjliga. Sverige är ett varnande exempel på detta. När generationerna som byggde folkhemmet försvann tappade folket minnet av varför stark samhällsstyrning behövdes. Många kunde då övertygas om att mindre planering, avregleringar och större tillit till marknaden automatiskt skulle leda till bättre resultat. Man förstod inte att detta bara var kampen i en ny form. Precis som det beskrivits: ”Alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia. ... kort sagt, förtryckare och förtryckta, stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp.”

Den som tror att kampen är över har redan förlorat. The Governance of China visar en tydlig medvetenhet om denna fara. Genom hela boken återkommer nämligen betoningen på vaksamhet, ideologisk kontinuitet och människocentrerad utveckling. Det talas om att ”tillämpa partiets stora grundaranda”, att ”säkerställa att våra yngre generationer förblir hängivna partiet, landet, folket och socialismen”, att ”genomföra folkbildningsinsatser om partiets historia”, om vikten av ”att stärka den politiska vägledningen” och att man ”måste upprätthålla den rätta politiska inriktningen” (s. 3, 47, 284, 293, 575).

Inte nog med det: Kina förstår också att man inte kan slå sig till ro trots sina framgångar och sitt redan starka ideologiska ramverk. Därför betonas om och om igen behovet av att fortsätta utveckla teorier. Man behöver skapa ”en pool av talangfulla filosofer och samhällsvetare”, påminner om att ”det inte finns något slut på teoretisk innovation”, och uppmanar till att ”kontinuerligt utforska lagarna bakom ekonomisk och social utveckling”, att ”aldrig koppla bort sig från innovation i teori och praktik”, och att ”utforska innovativa teorier och praktiker” (s. 19, 46–47, 110, 143, 609).

Sverige driver okontrollerat under marknadsvindar. I Kina styr de med stor insikt och kraft om hur världen fungerar, mot det folkhem vi en gång började bygga men kastade bort för att vi glömde att kampen för folkets väl är evig.

Stefan Sigfried