Vad tycker partierna utanför riksdagen? – sju röster i ovanlig tv-debatt

För första gången samlades sju partier utanför riksdagen i en gemensam direktsänd debatt. Samtalet rymde djupa motsättningar om migration, ekonomi, AI, Nato och religiösa friskolor – men också oväntade beröringspunkter kring EU-kritik, direktdemokrati och motståndet mot den politiska mittfårans centralisering.

Den drygt två timmar långa sändningen arrangerades av Forum Sverige i samarbete med Zeitgeist Sweden och leddes av Thabo Motsieloa. Kristna Värdepartiet var annonserat som deltagare men saknade representant på grund av sjukdom. De medverkande var Gustav Kasselstrand (Alternativ för Sverige), Bo Hansson (Ambition Sverige), Gustaf Rydelius (MoD), Anders Axner (Enhet), Benneth Thyr (Landsbygdspartiet oberoende), Mikail Yüksel (Partiet Nyans) och Ulf Bejerstrand (Knapptryckarna).

Formatet gav partier som sällan möts i ett gemensamt tv-samtal möjlighet att både presentera sig själva och svara på motståndarnas invändningar. Nedan sammanfattar NyD vad som framkom i de största frågorna.

Vilka var partierna – och vad förenade dem?

Alternativ för Sverige presenterades av Kasselstrand som ett nationalistiskt parti med fokus på nationalstaten, återvandring och svenskt självbestämmande. Ambition Sverige beskrev Hansson som EU-kritiskt, frihetsorienterat och inriktat på mindre offentlig sektor. MoD placerade Rydelius partiet i en antiglobalistisk och ekonomiskt jämlikhetsorienterad tradition, medan Enhet genom Axner betonade ekologisk hållbarhet, fred, lokal delaktighet och direktdemokrati.

Landsbygdspartiet oberoende lyfte decentralisering, jordbruk och offentlig service utanför storstäderna. Partiet Nyans beskrev Yüksel som ett mittenorienterat parti med minoritetsfrågor som profil, men med program över hela det politiska fältet. Knapptryckarna gjorde i stället själva beslutsformen till sin huvudfråga: företrädaren Bejerstrand vill ersätta mycket av det representativa systemet med direkta digitala omröstningar.

EU-motståndet återkom hos nästan samtliga deltagare, men av olika skäl. För AFS handlade det om nationellt självbestämmande. Ambition Sverige och Enhet riktade kritik mot överstatlighet och regelbörda. MoD förband EU-kritiken med kritik mot globalisering och koncentrerad ekonomisk makt. Nyans delade delar av kritiken mot EU:s utveckling men förde samtidigt en annan linje i flera frågor om minoriteters rättigheter.

— Varför inte fråga folket vad de vill egentligen istället för att vi ska ha tolkar överallt?, sade Knapptryckarnas Ulf Bejerstrand när han förklarade partiets direktdemokratiska idé.

Migrationen: återvandring, assimilation eller integration

Debattens skarpaste konflikt stod mellan Kasselstrand och Yüksel. AFS vill enligt Kasselstrand ersätta integrationspolitiken med en omfattande återvandringspolitik och talade om att mellan en och en halv miljon människor på sikt bör lämna Sverige. Han argumenterade för att Sverige annars inte kan bevara sin nationella karaktär.

— Vi ska inte ha någon integrationspolitik. Vi ska ha återvandringspolitik, sade Kasselstrand.

Yüksel avvisade denna linje som både juridiskt och praktiskt ogenomförbar. Han förespråkade i stället en hårdare men inkluderande integrationsmodell, med svenska kombinerat med yrkesutbildning för arbetslösa och ett ömsesidigt ansvar mellan den som kommer och samhället. Hansson betonade assimilation, självförsörjning och utvisning av grovt kriminella utan medborgarskap. Axner och Rydelius talade båda om tydligare krav och svenska samhällsramar, men också om förebyggande arbete och om att skapa förutsättningar för människor att kunna stanna i sina ursprungsländer.

— Vi måste lära oss att leva i harmoni. Vi måste lära oss att respektera varandra, sade Yüksel.

Här blev också den juridiska och praktiska genomförbarheten en direkt konflikt. Yüksel hävdade att Kasselstrand sålde en fantasi och att en omfattande tvångsåtervandring skulle kollidera med internationella åtaganden. Kasselstrand svarade att folkviljan måste väga tyngre än avtal som han ansåg begränsar Sverige. Axner tog en tredje position: han ville ha språk, egenförsörjning och respekt för lagar, men också ett förebyggande arbete mot krig, katastrofer och de förhållanden som tvingar människor att lämna sina ursprungsländer.

— Världen i grunden är ett öppet land. Man ska kunna bosätta sig där man vill förutsatt att man följer lagar, tar till sig kulturen, kan språket och så vidare, sade Axner.

Landsbygdspartiets Thyr lyfte att svensk utrikespolitik och krig i andra delar av världen också måste vägas in när migrationsfrågan diskuteras. Knapptryckarnas Bejerstrand ville i stället lägga avgörande vägval direkt hos väljarna genom folkomröstningar.

Ekonomi: småföretag mot maktkoncentration

I ekonomidelen rådde bred enighet om att småföretag och landsbygd behöver bättre villkor. Ambition Sverige ville minska offentlig sektor, sänka energi- och arbetsgivarskatter och riva byråkrati. Landsbygdspartiet pekade på jordbrukets villkor och krävde att offentlig matupphandling ska följa samma krav som svenska producenter möter. Nyans föreslog sänkta kostnader för småföretag som anställer unga.

AFS riktade sin kritik mot subventionerade gröna industrisatsningar och hävdade att politikerna i för hög grad styr kapital mot utvalda branscher. MoD intog den motsatta utgångspunkten i synen på statens storlek: Rydelius argumenterade för en stark välfärdsstat, progressiv förmögenhetsbeskattning och en uppgörelse med vad han beskrev som koncentrerad privat makt.

Den principiella skillnaden blev tydlig: flera partier ville minska statens roll för att frigöra företagande, medan MoD ville använda staten som ett motmedel mot stora kapitalintressen. Samtidigt fanns en gemensam misstänksamhet mot hur stora företag och politiska system påverkar varandra.

Hansson gick till angrepp mot regelbördan och ville minska offentlig sektor, sänka skatter och arbetsgivaravgifter samt göra det enklare för företag att växa. Thyr fokuserade på jordbrukets villkor och krävde att offentlig sektor ska köpa in mat som uppfyller samma krav som läggs på svenska producenter. Kasselstrand angrep i sin tur statligt understödda gröna industrisatsningar och hävdade att subventioner styr kapital till politiskt utvalda projekt i stället för till verksamheter som står på egna meriter.

— En stor del av företagandet i Sverige handlar om att få åt sig så mycket bidrag som möjligt från politikerna, sade Kasselstrand.

— Det är när de växer sig alldeles för stora, sade Rydelius om företagens makt och fortsatte att ifrågasätta om demokrati kan fungera när ett fåtal aktörer dominerar ekonomin.

AI: möjlighet, hot och frågan om vem som styr

AI-frågan blottlade både teknikoptimism och oro. Enhet såg möjligheten att frigöra människor från monotont arbete och flytta fokus till omsorg, utbildning och lokalsamhälle, men varnade för ett artificiellt kontrollsamhälle. MoD menade att den centrala frågan är vem som äger och kontrollerar tekniken, och varnade för övervakning och maktkoncentration.

AFS ville att Sverige ska kunna samarbeta med olika tekniska stormakter utan att bindas hårdare till EU och USA. Nyans lyfte behovet av svensk IT-infrastruktur, tidig programmeringsundervisning och minskat beroende av utländska aktörer. Ambition Sverige framhöll företagande och individens frihet snarare än en expansiv statlig roll.

— AI är en teknik på så sätt någorlunda neutral. Den kan användas för att skapa det vi vill eller det vi inte vill, sade Enhets Anders Axner.

Yüksel förde diskussionen i riktning mot teknisk självständighet. Han ville se mer programmering tidigt i skolan och en svensk IT-infrastruktur, från myndigheternas programvara till hårdvaran. Kasselstrand avvisade däremot tanken att Sverige bör lägga mer makt på EU-nivå för att konkurrera med USA och Kina; hans linje var att Sverige ska kunna samarbeta brett utan att bindas exklusivt till ett västligt block. MoD återkom till ägarfrågan och varnade för att tekniken kan användas för övervakning om kontrollen koncentreras till statliga och privata maktcentra.

Nato, DCA och vägen till säkerhet

Kritiken mot Natoanslutningen var genomgående, men inte identisk. Landsbygdspartiet sade att man hellre hade sett en nordisk allians men accepterar dagens läge. Ambition Sverige vill enligt Hansson avveckla DCA-avtalet och på sikt lämna Nato, men också bygga upp ett eget svenskt försvar.

AFS och MoD uttryckte en mer långtgående kritik och ville lämna både Nato och DCA. Enhet förde fram en fredspolitisk linje med diplomati, medling och ett särskilt fredsdepartement. Nyans ville få bort USA från svenska baser men föreslog en ny europeisk försvarsallians där även Turkiet ingår. Knapptryckarna ville att ett så avgörande vägval borde ha lagts till folkomröstning.

— Man skapar inte fred genom att förbereda för krig. Man skapar fred genom att förbereda för fred, sade Axner.

Den tydligaste skillnaden inom Nato-kritiken gällde vägen ut. Thyr sade att Landsbygdspartiet oberoende helst hade sett en nordisk allians, men att dagens omvärldsläge gör att medlemskapet måste accepteras tills vidare. Hansson ville bygga ett starkare eget försvar men samtidigt avveckla DCA-avtalet och lämna Nato när det är möjligt. Nyans föreslog i stället en ny europeisk försvarsallians, medan flera andra deltagare argumenterade för ett mer omedelbart utträde.

— Ett land har ju alltid en armé, antingen sin egen eller någon annans, sade Hansson och beskrev DCA-avtalet som oförenligt med ambitionen om ett självständigt svenskt försvar.

Skolan och religionsfriheten

Mot slutet blev friskolorna och religionen en ny konfliktlinje. Hansson försvarade fristående skolor och ville återupprätta lärarens auktoritet. Yüksel försvarade religiösa friskolor och menade att debatten ofta riktas selektivt mot muslimska skolor, samtidigt som han efterlyste seriösa aktörer och förbättrade skolor i utsatta områden.

Hansson betonade konkurrens och mångfald i förskola och skola, men menade samtidigt att läraren måste återfå ett tydligare mandat i klassrummet. Yüksel invände att den politiska debatten alltför ofta fastnar vid vinstfrågan medan kvalitetsproblemen i kommunala skolor hamnar i skymundan. Han förespråkade stiftelsedrivna alternativ i utsatta områden och sade att religiösa friskolor inte ska behandlas som ett särfall så länge de följer lagen.

— Religion och skola ska inte sitta ihop, sade Rydelius kort, medan Yüksel svarade att föräldrar måste kunna välja religiösa friskolor inom ramen för religionsfriheten.

Rydelius och andra deltagare argumenterade för en tydligt sekulär skola. I denna fråga blev motsättningen särskilt tydlig mellan en universalistisk syn på religionsfrihet och en syn där skolan främst ska bära en gemensam sekulär samhällsram.

En ovanlig arena

Partierna utanför riksdagen har i praktiken betydligt svårare att nå den nationella tv-publiken än riksdagspartierna. SVT uppger exempelvis att dess partiledardebatter är avsedda för ledarna för samtliga åtta riksdagspartier. Det innebär att de här partierna inte får tillgång till samma återkommande nationella debattformat, även när de ställer upp i val och har egna partiprogram.

Avgränsningen gör den etablerade partiledardebatten till en i huvudsak sluten arena för de redan etablerade partierna. Väljare får därmed sällan se de utomparlamentariska alternativen prövas mot varandra i samma format – eller höra deras företrädare svara på invändningar från politiska motståndare. Forum Sveriges sändning bröt mot den ordningen.

Sändningen gav inte ett gemensamt alternativprogram. Tvärtom visade den hur stora avstånd som finns mellan partierna, särskilt i synen på migration, religion, statens ekonomiska roll och utrikespolitiken. Men programmet visade också att partier utanför riksdagen rymmer fler ideologiska riktningar än den vanliga höger-vänsterkartan fångar.