Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
Född 1955 och uppvuxen på 60- och 70-talet, stor beundrare av socialdemokraterna som byggde ett folkhem som fungerade så bra för mig när jag var ung – men uruselt på flera områden nu när man blivit pensionär – är det svårt att förstå hur det kunnat bli som det blivit.
Vi röstar, men resultatet blir detsamma. Politik har slutat lyssna på väljarna och driver istället abstrakta idéer som inte har något att göra med våra vardagsproblem. Avvecklar fungerande kärnkraft – svensk ingenjörskonst som bäst! – och bygger vindkraft som ju bara ger el om det blåser och ställer till med problem för de som bor kring vindkraften. Vi prackas på ett värdelöst covidvaccin som inte ens fick kallas vaccin förrän man nedgraderade definitionen på vaccin. Och nu hör man rapporter om dess biverkningar samtidigt som billigt, säkert och effektivt Ivermektin motarbetas. Vi satsar miljarder på ett värdelöst krig i Ukraina som ju absolut inte handlar om att försvara demokratin. Kriget handlar om att bevara EU:s makt och om pengar. Nu har vi börjat få censur också så vi inte ska kunna diskutera dumheterna som politikerna gör. Till och med att personer som Jacques Baud, Xavier Moreau, Hüseyin Doğru, Alina Lipp, Thomas Röper m.fl. får sina bankkonton frysta, kreditkort blockerade och förbjuds att resa inom EU – trots att de inte begått något brott, bara uttryckt åsikter som är obekväma för EU:s ledare.
Politikerna känns likadana oavsett färg och löften bryts – vi skulle inte gå med i Nato, ändå gjorde vi det. Demokratin har blivit ett tomt argument för att tysta klagomål: ”Du får ju rösta, så rösta bort dem du inte gillar.” Men det verkar inte fungera, något är djupt fel med vår typ av demokrati.
Visst, det dyker upp mängder av nya småpartier som ska lösa problemen, men de kommer ju inte att komma in i riksdagen om de inte går samman. Men så kan de inte tänka, så de insisterar på att de ensamma kan göra det som de bara skulle kunna göra om de gick samman.
Värst är den oändliga strömmen av analyser, expertuttalanden och videor som målar upp ett skräckscenario i världen. När analysen är klar och vi förstått att ett tredje världskrig väntar runt hörnet händer bara att vi uppmanas att gilla och prenumerera på fler analyser.
Det blir absurt. Som en Monty Python-sketch, likt ett sovande folk på Titanic.
Kunskap är viktigt, men när analysen bara blir en evig loop utan handling förvandlas den till underhållning. Det räcker inte att förstå världen. Vi måste också vara beredda att förändra den.
Jag minns min uppväxt på 60- och 70-talen. Då var kopplingen mellan analys och handling självklar. Vi såg det på gatorna. Demonstrationerna mot Vietnamkriget var en massiv, fysisk påminnelse om att ord måste följas av handling. Och vi hade politiska ledare, som Olof Palme, som inte bara analyserade orättvisorna, utan som gick i demonstrationståg och tog ställning – med risk för egen del.
Karl Marx formulerade denna insikt med en skärpa som fått den att eka genom historien. Så viktig var den för honom att den finns inristad på hans egen gravsten:
"Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt. Det som dock gäller är att förändra den."
Denna insikt är den centrala insikten som krävs hos varje ledare som vill ha förändring men den verkar ha tvättats bort hos dagens småpartiledare. Hur får vi till handling som kan förändra när vi verkar vara vaccinerade mot att ändra på vårt sätt att tänka? Professor George Lakoff beskriver det som att vi är fångade i våra moralsystem – de djupa strukturer som handlar om grundläggande antaganden om rätt och fel, mod och feghet, heder och skam. De fungerar som karta och kompass i livet. Att ifrågasätta dem känns inte bara intellektuellt fel, utan som en existentiell chock. Därför håller vi fast vid kartan även när verkligheten skriker motsatsen.
Själv gjorde jag värnplikten i början av 70-talet för att jag trodde jag försvarade ett bättre system – yttrandefrihet och demokrati mot öst. Min bästa vän vägrade vapen men gjorde värnpliktig ambulanstjänst. En annan totalvägrade och satt i fängelse. Varför? Olika moralsystem, olika kartor och kompasser leder till att vi tvingas navigera olika i livet. Tvingas är ordet för ytterst få av oss kan gå emot logiken som finns i våra moralsystem. Vi är alltså alltid logiska – men logiska enligt det moralsystem vi har byggt upp.
Vladimir Putin är ett bra exempel. Han ser Ukraina som historiskt och kulturellt ryskt och anser därför att Ryssland måste gå fram "varsamt". Det har lett till ett utdraget krig med fler döda och mer förstörd infrastruktur än en snabbare, brutalare offensiv troligen hade orsakat. Och man verkar inte förstå risken att så länge Ryssland tillåter att deras röda linjer korsas fortsätter konflikten att eskalera och riskerar att dra in hela EU.
Putins bild av väst som elitstyrt har fått honom att rikta sig till västerländska politiker med diplomatiska vädjanden – istället för att vända sig direkt till medborgarna. Han blir blind för att väljaropinionen fortfarande spelar roll i väst; långvariga krig blir politiskt ohållbara utan folkets stöd, precis som Vietnamkriget visade. Den ökade censuren i väst är ett tecken på just denna sårbarhet. Om medelsvensson fick hela bilden skulle EU-ledarna tvingas avgå.
Ryssland försökte aldrig utnyttja detta. Istället för att driva informationskampanjer direkt riktade till västerländska väljare – om Donbas före invasionen, om fredssamtalen i Istanbul 2022 som var nära en överenskommelse innan Boris Johnson ingrep, eller om hur EU har blivit ett slags nytt Sovjet – satsade man på militär styrka. Några hundratals miljoner i riktad masskommunikation hade kunnat påverka opinionen kraftigt och troligen förhindrat ett krig vars kostnader vida överstiger sådana investeringar. Men en sådan strategi låg helt utanför Putins moralsystem så han blev blind för alternativ som inte fanns på hans karta.
Logik är dåligt på att påverka våra moralsystem, men något som skakar om kan öppna upp för nya insikter och ändra på det. Ett möjligt exempel: tänk om den ryske utrikesministern Sergej Lavrov vid en presskonferens vägrade svara på frågor från journalister som inte sett The Day After (1983), filmen som skildrar konsekvenserna av ett fullskaligt kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen. President Ronald Reagan skrev i sin dagbok att filmen var "very effective and left me greatly depressed". Han menade också att den bidrog till hans övertygelse om behovet av kärnvapennedrustning.
En sådan gest skulle tvinga journalisterna att prata om vad ett tredje världskrig skulle innebära och skapa global uppmärksamhet kring kärnvapenkrigets konsekvenser. Det skulle tvinga folket att tänka i nya tankebanor. Men ett sådant handlande ligger utanför diplomatins ramverk – Lavrov är en av världens mest erfarna diplomater men ett sådant handlande finns inte som en del av den karta och kompass han har så det sker inte. Istället får vi kanske ett WWIII. Orimligt, ologiskt. Ja, precis; vi håller fast vid kartan – även när den är felaktig och människor därför inte bara lider utan dör.
På samma sätt gör kartan och kompassen hos småpartierna det svårt för dem att tänka om och gå samman. Tillhör du de få som ser detta är du mycket viktig för om vi blir tillräckligt många och tillräckligt högljudda skulle vi kunna ruska om dem så de hajar till; få deras ledare att övervinna egot, så de skulle få mod att handla för att gå samman och kunna bli en kraft som kan få in vettiga politiker och bryta den nuvarande proppen av icke-lyssnande politiker.
Frågan är alltså: kan vi få småpartierna att inse att deras chans till framgång inte ligger i att fortsätta var för sig, utan i att samarbeta? Jag hoppades ju på det redan när jag skrev i en tidigare debattartikel:1
"Behövs en ny Gustav Vasa, Engelbrekt eller en Branting? Nej, men en ledare stark och befriad nog från sitt ego så han kan kompromissa och samla oss alla till en gemensam kamp under en vision om frihet."
Socialdemokratin förstod för över hundra år sedan att enade vi stå, söndrade vi falla. När den insikten kom skedde också stora förändringar. Samma insikt behövs akut nu. Och glöm inte bort att strax bortom hörnet väntar AI-revolutionen. Den största förändringen de senaste 2000 åren, förstådd av mycket få.
Prata med dem du känner. Småpartierna måste offra lite ego och samlas. Annars förlorar vi demokratin steg för steg och går mot en Orwelliansk framtid. 2026 är ett krisår, men tänk på kinesernas tecken för kris 危机. Kris på kinesiska betyder samtidigt fara och möjlighet. Så är det ett krisår, så är det också de stora möjligheternas år.
Nu, eller kanske aldrig.
Stefan Sigfried
1 "111 miljarder till Ukraina men tandvården stryps – när vaknar svenska folket?" https://nyadagbladet.se/debatt/ukraina-miljarder-tandvard-valet-2026/
