NyD Debatt

Annons:

”Enade vi stå, söndrade vi falla”

När makten hamnat hos en döv elit och partierna vägrar samarbeta finns bara en utväg: att offra egot och gå samman. Stefan Sigfried skriver om moralsystem, politisk handling och varför 2026 kan bli året då allt vänder – eller aldrig gör det.

Publicerad april 22, 2026
Riksdagens plenisal med den tomma talarstolen och ledamöternas platser
Riksdagens plenisal i Stockholm.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Insamlingskampanj

Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar

Insamlat: 12 620,00 SEK 17% Mål: 75 000,00 SEK

Född 1955 och uppvuxen på 60- och 70-talet, stor beundrare av socialdemokraterna som byggde ett folkhem som fungerade så bra för mig när jag var ung – men uruselt på flera områden nu när man blivit pensionär – är det svårt att förstå hur det kunnat bli som det blivit.

Vi röstar, men resultatet blir detsamma. Politik har slutat lyssna på väljarna och driver istället abstrakta idéer som inte har något att göra med våra vardagsproblem. Avvecklar fungerande kärnkraft – svensk ingenjörskonst som bäst! – och bygger vindkraft som ju bara ger el om det blåser och ställer till med problem för de som bor kring vindkraften. Vi prackas på ett värdelöst covidvaccin som inte ens fick kallas vaccin förrän man nedgraderade definitionen på vaccin. Och nu hör man rapporter om dess biverkningar samtidigt som billigt, säkert och effektivt Ivermektin motarbetas. Vi satsar miljarder på ett värdelöst krig i Ukraina som ju absolut inte handlar om att försvara demokratin. Kriget handlar om att bevara EU:s makt och om pengar. Nu har vi börjat få censur också så vi inte ska kunna diskutera dumheterna som politikerna gör. Till och med att personer som Jacques Baud, Xavier Moreau, Hüseyin Doğru, Alina Lipp, Thomas Röper m.fl. får sina bankkonton frysta, kreditkort blockerade och förbjuds att resa inom EU – trots att de inte begått något brott, bara uttryckt åsikter som är obekväma för EU:s ledare.

Politikerna känns likadana oavsett färg och löften bryts – vi skulle inte gå med i Nato, ändå gjorde vi det. Demokratin har blivit ett tomt argument för att tysta klagomål: ”Du får ju rösta, så rösta bort dem du inte gillar.” Men det verkar inte fungera, något är djupt fel med vår typ av demokrati.

Visst, det dyker upp mängder av nya småpartier som ska lösa problemen, men de kommer ju inte att komma in i riksdagen om de inte går samman. Men så kan de inte tänka, så de insisterar på att de ensamma kan göra det som de bara skulle kunna göra om de gick samman.

Annons:

Värst är den oändliga strömmen av analyser, expertuttalanden och videor som målar upp ett skräckscenario i världen. När analysen är klar och vi förstått att ett tredje världskrig väntar runt hörnet händer bara att vi uppmanas att gilla och prenumerera på fler analyser.

Det blir absurt. Som en Monty Python-sketch, likt ett sovande folk på Titanic.

Kunskap är viktigt, men när analysen bara blir en evig loop utan handling förvandlas den till underhållning. Det räcker inte att förstå världen. Vi måste också vara beredda att förändra den.

Jag minns min uppväxt på 60- och 70-talen. Då var kopplingen mellan analys och handling självklar. Vi såg det på gatorna. Demonstrationerna mot Vietnamkriget var en massiv, fysisk påminnelse om att ord måste följas av handling. Och vi hade politiska ledare, som Olof Palme, som inte bara analyserade orättvisorna, utan som gick i demonstrationståg och tog ställning – med risk för egen del.

Karl Marx formulerade denna insikt med en skärpa som fått den att eka genom historien. Så viktig var den för honom att den finns inristad på hans egen gravsten:

"Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt. Det som dock gäller är att förändra den."

Denna insikt är den centrala insikten som krävs hos varje ledare som vill ha förändring men den verkar ha tvättats bort hos dagens småpartiledare. Hur får vi till handling som kan förändra när vi verkar vara vaccinerade mot att ändra på vårt sätt att tänka? Professor George Lakoff beskriver det som att vi är fångade i våra moralsystem – de djupa strukturer som handlar om grundläggande antaganden om rätt och fel, mod och feghet, heder och skam. De fungerar som karta och kompass i livet. Att ifrågasätta dem känns inte bara intellektuellt fel, utan som en existentiell chock. Därför håller vi fast vid kartan även när verkligheten skriker motsatsen.

Själv gjorde jag värnplikten i början av 70-talet för att jag trodde jag försvarade ett bättre system – yttrandefrihet och demokrati mot öst. Min bästa vän vägrade vapen men gjorde värnpliktig ambulanstjänst. En annan totalvägrade och satt i fängelse. Varför? Olika moralsystem, olika kartor och kompasser leder till att vi tvingas navigera olika i livet. Tvingas är ordet för ytterst få av oss kan gå emot logiken som finns i våra moralsystem. Vi är alltså alltid logiska – men logiska enligt det moralsystem vi har byggt upp.

Vladimir Putin är ett bra exempel. Han ser Ukraina som historiskt och kulturellt ryskt och anser därför att Ryssland måste gå fram "varsamt". Det har lett till ett utdraget krig med fler döda och mer förstörd infrastruktur än en snabbare, brutalare offensiv troligen hade orsakat. Och man verkar inte förstå risken att så länge Ryssland tillåter att deras röda linjer korsas fortsätter konflikten att eskalera och riskerar att dra in hela EU.

Putins bild av väst som elitstyrt har fått honom att rikta sig till västerländska politiker med diplomatiska vädjanden – istället för att vända sig direkt till medborgarna. Han blir blind för att väljaropinionen fortfarande spelar roll i väst; långvariga krig blir politiskt ohållbara utan folkets stöd, precis som Vietnamkriget visade. Den ökade censuren i väst är ett tecken på just denna sårbarhet. Om medelsvensson fick hela bilden skulle EU-ledarna tvingas avgå.

Ryssland försökte aldrig utnyttja detta. Istället för att driva informationskampanjer direkt riktade till västerländska väljare – om Donbas före invasionen, om fredssamtalen i Istanbul 2022 som var nära en överenskommelse innan Boris Johnson ingrep, eller om hur EU har blivit ett slags nytt Sovjet – satsade man på militär styrka. Några hundratals miljoner i riktad masskommunikation hade kunnat påverka opinionen kraftigt och troligen förhindrat ett krig vars kostnader vida överstiger sådana investeringar. Men en sådan strategi låg helt utanför Putins moralsystem så han blev blind för alternativ som inte fanns på hans karta.

Logik är dåligt på att påverka våra moralsystem, men något som skakar om kan öppna upp för nya insikter och ändra på det. Ett möjligt exempel: tänk om den ryske utrikesministern Sergej Lavrov vid en presskonferens vägrade svara på frågor från journalister som inte sett The Day After (1983), filmen som skildrar konsekvenserna av ett fullskaligt kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen. President Ronald Reagan skrev i sin dagbok att filmen var "very effective and left me greatly depressed". Han menade också att den bidrog till hans övertygelse om behovet av kärnvapennedrustning.

En sådan gest skulle tvinga journalisterna att prata om vad ett tredje världskrig skulle innebära och skapa global uppmärksamhet kring kärnvapenkrigets konsekvenser. Det skulle tvinga folket att tänka i nya tankebanor. Men ett sådant handlande ligger utanför diplomatins ramverk – Lavrov är en av världens mest erfarna diplomater men ett sådant handlande finns inte som en del av den karta och kompass han har så det sker inte. Istället får vi kanske ett WWIII. Orimligt, ologiskt. Ja, precis; vi håller fast vid kartan – även när den är felaktig och människor därför inte bara lider utan dör.

På samma sätt gör kartan och kompassen hos småpartierna det svårt för dem att tänka om och gå samman. Tillhör du de få som ser detta är du mycket viktig för om vi blir tillräckligt många och tillräckligt högljudda skulle vi kunna ruska om dem så de hajar till; få deras ledare att övervinna egot, så de skulle få mod att handla för att gå samman och kunna bli en kraft som kan få in vettiga politiker och bryta den nuvarande proppen av icke-lyssnande politiker.

Frågan är alltså: kan vi få småpartierna att inse att deras chans till framgång inte ligger i att fortsätta var för sig, utan i att samarbeta? Jag hoppades ju på det redan när jag skrev i en tidigare debattartikel:1

"Behövs en ny Gustav Vasa, Engelbrekt eller en Branting? Nej, men en ledare stark och befriad nog från sitt ego så han kan kompromissa och samla oss alla till en gemensam kamp under en vision om frihet."

Socialdemokratin förstod för över hundra år sedan att enade vi stå, söndrade vi falla. När den insikten kom skedde också stora förändringar. Samma insikt behövs akut nu. Och glöm inte bort att strax bortom hörnet väntar AI-revolutionen. Den största förändringen de senaste 2000 åren, förstådd av mycket få.

Prata med dem du känner. Småpartierna måste offra lite ego och samlas. Annars förlorar vi demokratin steg för steg och går mot en Orwelliansk framtid. 2026 är ett krisår, men tänk på kinesernas tecken för kris 危机. Kris på kinesiska betyder samtidigt fara och möjlighet. Så är det ett krisår, så är det också de stora möjligheternas år.

Nu, eller kanske aldrig.

 

Stefan Sigfried


1 "111 miljarder till Ukraina men tandvården stryps – när vaknar svenska folket?" https://nyadagbladet.se/debatt/ukraina-miljarder-tandvard-valet-2026/

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

”Saker vi inte talar om i Sverige”

Valet 2026

Medan partierna tävlar om mindre ekonomiska löften lämnas Sveriges militära kurs, pandemipolitiken och den digitala övervakningen utanför valdebatten, skriver Andreas Sidkvist, vice partiledare för MoD.

Publicerad september 2, 2026
Porträtt av Andreas Sidkvist
Andreas Sidkvist, vice partiledare för MoD.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det är mycket prat om valfläsk. Partierna bjuder över varandra med några hundralappar hit och ett avdrag dit.

Samtidigt är några av de största besluten om Sveriges framtid redan fattade.

Sverige har gått med i Nato. Amerikansk militär har fått tillgång till svenska militära områden. Hundratals miljarder satsas på krig och upprustning. Grundlagsskyddade friheter har begränsats och EU bygger ut kontrollen över vår digitala offentlighet.

Men var är den stora valdebatten?

Mindre partier som ifrågasätter färdriktningen släpps knappt fram i de stora medierna.

Du får välja färg på bilen, men motorn och destinationen är redan bestämda.

Här är sex riktiga valfrågor.

1. 128 miljarder till Ukraina

Sveriges militära stöd till Ukraina uppgår till omkring 128 miljarder kronor. Med civilt stöd cirka 157 miljarder.[1]

Samtidigt visade Gallup 2025 att 69 procent av ukrainarna ville se ett förhandlat slut på kriget så snart som möjligt. Bara 24 procent ville fortsätta till seger.[2]

Varför är svenska politikers svar fortfarande fler vapen och mer pengar?

Man kan fördöma Rysslands invasion och samtidigt vilja få slut på dödandet.

Fredsförhandlingar är inte kapitulation. Diplomati är inte förräderi.

2. Den nya krigsekonomin

Sveriges militära försvarsanslag är 175 miljarder kronor 2026, 18 procent mer än 2025. Ukrainastödet ligger utanför.[3]

Regeringen siktar på 3,5 procent av BNP till försvaret 2030 och Nato-länderna har åtagit sig att nå totalt 5 procent 2035, inklusive bredare försvars- och säkerhetsutgifter.[4]

Fem procent av en BNP på 7 000 miljarder skulle motsvara 350 miljarder om året.

Varifrån ska pengarna komma? Skatter? Statsskuld? Nedskärningar?

När några miljarder satsas på vården är det en stor reform. När tiotals miljarder går till försvaret är det en självklarhet.

Det är också valfläsk. Fast åt vapenindustrin.

3. Amerikansk militär på svensk mark

Genom DCA-avtalet har USA fått tillgång till 17 svenska militära anläggningar och områden.[5]

Delar kan dessutom upplåtas för amerikanska styrkors ensamma tillgång.[5][6]

Det är en historisk förändring.

Militära allianser innebär inte bara att någon lovar att försvara dig. Du blir också en del av deras militära infrastruktur och konflikter.

Varför är detta inte en av valets största frågor?

4. Från alliansfrihet till Nato

I mars 2022 varnade Magdalena Andersson för att ett svenskt Natomedlemskap kunde destabilisera vårt närområde.[7]

Sedan vände Socialdemokraterna.

Ingen folkomröstning hölls. 2024 blev Sverige medlem och mer än 200 år av militär alliansfrihet var över.

Har Sverige blivit säkrare, eller har vi gjort oss strategiskt viktigare i en konfrontation mellan Nato och kärnvapenmakten Ryssland?

Den frågan borde åtminstone diskuteras.

5. Pandemin är över. Var är granskningen?

Under pandemin infördes extraordinära begränsningar. Vaccinationsbevis infördes och människor utsattes för hårt tryck att vaccinera sig.

De som ifrågasatte risker eller virusets ursprung avfärdades ofta som antivaxxare och konspirationsteoretiker.

Sedan kopplades Astra Zenecas vaccin till mycket sällsynta fall av ovanliga blodproppar i kombination med låga nivåer av blodplättar.[8] Myokardit och perikardit identifierades som biverkningar som kan förekomma i mycket sällsynta fall efter vaccination med mRNA-vaccinerna Comirnaty och Spikevax.[9]

År 2025 bedömde CIA att ett laboratorierelaterat ursprung för covid-19 var mer sannolikt än ett naturligt ursprung, men myndigheten betonade att bedömningen gjordes med låg tilltro och att båda scenarierna var möjliga.[10]

Varför har Sverige inte genomfört en kompromisslös granskning av pandemipolitiken?

Det handlar inte om att vara för eller mot vaccin.

Det handlar om vad som händer med demokratin när människor förväntas lyda och de som ifrågasätter makten blir problemet.

6. Yttrandefriheten naggas sönder

Sedan 2023 gäller lagen om utlandsspioneri. Riksdagen skriver själv att den innebär begränsningar av meddelarfriheten och anskaffarfriheten.[11]

2025 placerade EU den schweiziske före detta översten Jacques Baud på sin sanktionslista, bland annat med hänvisning till prorysk propaganda och informationsmanipulering.[12]

Oavsett vad man tycker om Baud är principfrågan viktig:

Hur långt ska politiska institutioner få gå för att bestraffa människor för information och analyser de anser gynnar en främmande makt?

Samtidigt reglerar Digital Services Act hur de största plattformarna ska hantera bland annat systemrisker för samhällsdebatt och val.[13] Parallellt fortsätter EU-arbetet med det som brukar kallas Chat Control.[14]

Goda syften räcker inte. Vi måste fråga vilken infrastruktur för övervakning och kontroll som byggs.

Det är detta valet borde handla om

Sverige har övergett alliansfriheten. Amerikansk militär har fått tillgång till svenska militära områden. 128 miljarder har satsats på militärt Ukrainastöd. Försvarsutgifterna rusar. Grundlagsskyddade friheter har begränsats och EU:s digitala makt växer.

Ändå handlar valrörelsen om några hundralappar hit och dit.

De verkliga frågorna är större:

Krig eller fred.

Alliansfrihet eller stormaktsberoende.

Öppen debatt eller åsiktskorridor.

Medicinskt självbestämmande eller statlig lydnad.

Privatliv eller digital övervakning.

Det handlar om vilket samhälle våra barn ska leva i.

Bilen rullar redan mot sin destination. Frågan är om du någonsin fick vara med och välja den.

 

Andreas Sidkvist, vice partiledare och riksdagskandidat för MoD – Mänskliga rättigheter och Demokrati

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Tidningen Konstnärens svek och ljusskygga verksamhet”

Hotet mot yttrandefriheten

Efter elva år av rättsprocesser vann jag i Högsta domstolen, men tidskriften Konstnären undanhöll sina läsare information om domen, skriver Markus Andersson.

Publicerad juli 27, 2026
Målningen Svenska syndabockar av Markus Andersson med Christer Pettersson och en get med blågult band.
Målningen ”Svenska syndabockar” av Markus Andersson, som var föremål för Högsta domstolens avgörande i mål T 1963-15.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

För exakt tjugo år sedan utsattes jag för den obehagliga upplevelsen av att hamna i ett ganska elakartat mediedrev. Det var i samband med att mina tavlor under lite speciella omständigheter visades på Moderna museet våren 2006.

Moderna museet ställde ut ett tjugotal av mina målningar, en av dem var ”Svenska Syndabockar”. Tavlan föreställer den för statsministermord anklagade men friade Christer Pettersson tillsammans med en eländig get försedd med ett blågult band runt nacken.

Denna och flera andra av mina målningar retade upp känsligt folk inom media och självutnämnd kulturelit. Deras reaktion blev ett fullständigt oproportionerligt medialt drev mot mig och mina tavlor. Några försök till faktisk dialog förekom inte.

Men denna redan överdrivna reaktion räckte tydligen inte och de gick så långt att de polisanmälde tavlan Svenska Syndabockar. Här fabulerade de ihop anklagelsen ”upphovsrättsligt intrång” fastän de egentligen var förbannade på hela mitt psykologiska koncept, som gick ut på att måla personer som massmedia utnyttjat för sina egna ljusskygga syften.

Ett kafkaartat och krystat polisförhör gjordes.

”Hur har du målat denna tavla? Varför har du målat denna tavla? Vilka färger har du använt?” Och så vidare in absurdum. Denna tramsiga förundersökning lades så klart ned av polisen. Med förundersökningen nedlagd var detta obehagliga drev ur världen, trodde jag.

En utdragen rättsprocess

Men sedan följde elva år av trakasserier i form av upprepade anmälningar och flera försök att sätta juridiskt krokben för mig och min konstnärliga verksamhet.

Under den här tiden blev jag kontaktad av tidningen Konstnären, en av de mest etablerade tidskrifterna i konstsverige. Den vänder sig framför allt till konstnärer och gallerister.

Den lurige Martin Aagård var då chefredaktör, han inbjuder till intervju och bjuder på lunch.

Efter mat och två stora stark började intervjun. Ung och grön som jag var trodde jag att detta skulle bli något bra, en liten upprättelse i alla fall från Konstnärens riksorganisations egen tidskrift.

Men sedan kom kallduschen. Martin Aagårds artikel var rent förtal och gick helt och hållet ut på att misskreditera mig och min konst.

Min advokat menade att artikeln utgjorde förtal men att det inte var läge för mig att i min situation ta detta vidare.

Några år senare blev jag kallad till tingsrätten. Personer från Expressen hade en ny taktik. De startade nu en civilrättslig tvist kring min tavla. Det var bara att infinna sig.

Till både min och min advokats stora förvåning så förlorade jag. Och detta stod att läsa med stora bokstäver i tidningen Konstnären.

Vi överklagade. Hovrätten tog upp fallet och jag vann!

Men detta tyckte inte tidningen Konstnären var intressant så de teg helt om denna nyhet.

Expressens folk överklagade och fallet hamnade år 2017 i Högsta domstolen.

Där vann jag igen! Detta var inte bara en vinst för mig personligen utan för hela konstvärlden. Nu finns äntligen ett tydligt prejudikat som alla utövande konstnärer kan luta sig emot. Detta formulerades klart och tydligt: Det är inte upphovsrättsligt intrång att titta på en mediabild om det nya verket har egen verkshöjd. Detta har min tavla med goda marginaler.

Tystnaden efter domen

Men inte heller denna dom var intressant i tidningen Konstnärens tycke, vilket kan tyckas en aning underligt. Detta trots att nyheten gick ut som TT-meddelande i hela Sverige och samtliga större dagstidningar nämnde det.

Man kan undra lite över mönstret i deras intresse. Är det så viktigt att stigmatisera mig personligen att man undanhåller hela sin läsarkrets av konstnärer viktig information? Kan de vara så småaktiga? Gör min vinst i HD så ont i deras kränkta egon?

Jag ringde upp dåvarande chefredaktör, Sofia Curman och frågade varför de inte skrivit något om min seger i Högsta domstolen? Det prejudikat som skapats är viktigt inte bara för mig utan särskilt för postmoderna konstnärer som arbetar mycket med mediebilder och liknande. Hon blev väldigt ställd och försökte slingra sig.

”Öh, ja vi bestämde oss för att inte publicera något om detta för att.., för att.., det är så olika utgång i sådana här mål i juridiska sammanhang...”Det var inte någon imponerande bortförklaring. Det sker några få gånger per århundrade att något ärende som är viktigt för konstvärlden överhuvudtaget hamnar i Högsta domstolen, och det sker ännu mer sällan att någon vinner så tydligt, och att gynnsamma prejudikat skapas för konstnärer.

Mitt liv som konstnär handlar dock främst om annat än tjafsiga mediadrev. Som ende svensk erhöll jag Magnus Medici medaljen för mitt måleri. Det var ett femte pris bland 1000 deltagande konstnärer från hela världen. Det var år 2003 på Biennalen i Florence för föreställande konst. I år erhöll jag den fina utmärkelsen Stockholm Culture awards för mitt måleri. Det är stort. Inte ett ord i tidningen Konstnären såklart.

Jag behöver inte fråga mig om det här är personligt, för det är det givetvis. Det är personligt och fult, fegt och hundra procent diskriminerande mot mig och den konst jag företräder.

En tidning utan motstånd

Vad är då detta för tidskrift som tar så oproportionerligt stor plats på kulturarenan? Tidningen Konstnären ingår för medlemmar i Konstnärernas Riksorganisation och kommer ut med 4 själsdödande nummer per år.

Vad är det då Sveriges konstnärer får i brevlådan? Ja, vad är världens torraste skit? Kanske Dagens Nyheter en måndagsmorgon i november? Eller en tre timmars föreläsning om hur tallkottar och genus hänger samman på ett djupare plan? Eller en så kallad Youtuber som försöker förklara varför Trump är Guds gåva till mänskligheten? Eller en självutnämnd profet som menar att cannabisolja kan bota allt från nageltrång till mjältbrand och galopperande cancer och mal på om det vecka efter vecka, månad efter månad, år ut och år in ute på sociala medier?

Allt detta är visserligen verkligen urtrist, men inget slår tidningen Konstnären när det gäller extrem-grå, blodlös, fantasilös, kreativitetsdödande hundraprocentig tråkighet.

Långa urtrista intervjuer med konstnärer som förmodligen ofta är betydligt mer inspirerande än de framställs här. Oändligt ordbajsande från redaktionen om menlösa kvasiteorier och kulturkackel varvat med omständliga redogörelser kring olika politiska partiers så kallade kulturpolitik.

Vi blir också ibland informerade om hur vi ska rätta oss i ledet som duktiga drönare. Skulle det bli förbjudet för konstnärer att sköta sina affärer med kontanter så ska vi lydigt fylla i en blankett och ansöka om en modernare kassa.

Aldrig ett rebelliskt ord om något. Aldrig en protest, annat än lite ljummet gnäll om de så kallade kulturanslagen. Eftergivet, underdånigt och med pussmunnen tryckt mot etablissemangets stövel.

Tja, men en tidning går ju att använda till annat än att läsa kanske ni tänker? Visst, att lägga på golvet om hunden eller katten kissat inomhus. Men se, det duger den inte heller till eftersom det är sådant där glatt papper som inte suger på det viset, (även om den suger desto mer innehållsmässigt).

Men jag vann, tråktidningen har inte ens tio tusen läsare, så vad är problemet? Jo, att ett fåtal personer utifrån egna preferenser och vad som verkar vara småaktig sadism kan använda kanaler som betalas av Sveriges konstnärer och skattebetalare till att genomföra sådana här vidriga kampanjer. Att detta ska vara det gemensamma forumet för svenska konstnärers information. En kanal som denna skulle kunna användas till så mycket bra för konstvärlden, men används för att låta enskilda, ibland fegt dolda, intressenter djävlas med oss få som vill punktera deras propagandistiska och falska upphöjdhet.

Tack och lov är jag självklart inte på något vis beroende av denna tidskrift.

Jag har ett bra liv trots de smutsiga krafter som verkar inom konstvärlden.

 

Markus Andersson, konstnär

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Skrämselpropaganda och det ryska hotet – perfekt underlag för storrån”

Kriget i Ukraina

Politiska ledare och medier framställer Ryssland som ett överhängande hot för att vinna stöd för en massiv upprustning som flyttar skattepengar till försvarsindustrin, skriver Andi Olluri.

Publicerad juli 23, 2026
Andi Olluri och ukrainskt artilleri
Andi Olluri och ukrainskt artilleri.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Den dominanta synen, tvärs igenom det politiska spektrumet, är att NATO:s och Sveriges upprustning är en konsekvens av ett hot utifrån. Jag vill istället visa att “hotet”, säg från Ryssland, är något inte ens de högsta militära kretsarna i Väst egentligen tror på. I stället används det för att påtvinga befolkningen annars impopulära upprustningsreformer, som i praktiken innebär att staten tar skattebetalarnas resurser och ger dem som bidragsskänk åt elitinvesterare.

(Detta baseras på en föreläsning från våren 2026)

Det mest grundläggande faktumet om Västs och NATO:s upprustning är att den haft så gott som noll relation till något faktiskt externt hot mot oss. Men det är förstås ingen passande slutsats när man ska sno hundratals miljarder från befolkningen.

Alltså varnade Mark Rutte för att “Vi är Rysslands nästa mål. Och vi befinner oss redan i fara … många förstår inte brådskan. Och för många tror att vi har tiden på vår sida. Det har vi inte” – “nu är vi säkra, men det kommer vi inte att vara fem år från nu”. Därför måste vi rusta upp, annars “bör ni ta kurser i ryska språket eller flytta till Nya Zeeland”. På motsvarande sätt förklarade EU:s utrikeschef Kaja Kallas att Ryssland “kan förbereda en attack inom kommande år”, och därför måste “en enorm upprustning av europeisk försvarskapacitet ske under kommande år”.

Media är inte ett dugg annorlunda, där liknande uttalanden återges som “nyheter” och indignerade ledartexter varnar för att upprustningen sker för långsamt, för lite, för sent.

Underrättelsebedömningar tonas ned

Men västerländska underrättelseexperter är väl medvetna om att det är en lögnaktig ploj. Låt mig välja bara ett mikroskopiskt litet urval.

U.S. Intelligence Community, de samlade 16 amerikanska underrättelsemyndigheternas gemensamma organ, noterade att “Sannolikheten för att Ryssland i närtid ska attackera ett Natoland bedöms vara extremt liten”, “ryska ledare än så länge har undvikit att vidta åtgärder som vidgar konflikten i Ukraina bortom Ukrainas gränser” (juli 2023). The New York Times rapporterade sommaren 2024: “Under hela kriget har amerikanska ämbetsmän dragit slutsatsen att Vladimir V. Putin inte vill expandera kriget bortom Ukrainas gränser”.

I en mycket detaljerad studie om det ryska hotet mot Europa, skrev Anatol Lieven och George Beebe – respekterad västerländsk Rysslandsexpert från brittiska och amerikanska UD, respektive CIA:s tidigare Rysslandsexpert – om “det ryska anfallshotet” mot Europa: “ryska avsikter och militära kapaciteter visar att denna uppfattning är farligt felaktig. Ryssland har sannolikt varken kapacitet eller avsikt att inleda ett anfallskrig mot NATO-medlemmar”.

Anatol Lieven påpekade därför:

Varningarna om ett kommande krig mellan Ryssland och Väst har nått en feberyra i Europa och Storbritannien. Den explicita avsikten med dessa är att skapa allmänt stöd för massiv upprustning bland befolkningen … Chanserna att en attack kommer att ske på grund av en planerad rysk invasion av ett NATO-land är minimala: Ryssland utgör helt enkelt inget hot mot EU eller NATO.

Och så här kan man lätt fortsätta exemplifiera. Alexus Grynkewich – tidigare verksamhetschef för den amerikanska generalstaben samt chef för US European Command – sade nyligen apropå en framtida rysk attack: “jag tror inte att det är något de planerat att göra. De vet hur starkt Nato är, och det avskräcker”.

Ryssland utgör helt enkelt inget hot mot EU eller NATO.

Om man är en verkligt fanatisk tidningsläsare med förstoringsglas kan man kanske ha stött på liknande uttalanden i svensk press.

Alltså förklarade Sveriges tidigare överbefälhavare Micael Bydén, i september 2023 (då Ryssland betraktades som relativt starkt): “Eftersom stora delar av Rysslands konventionella militära förmåga är uppbunden i Ukraina utgör deras armé och markstridskrafter inte något hot”. Hans efterträdare, Michael Claesson, fick frågan “om Ryssland vill starta krig mot Nato”, och svarade: “Jag svarar nej. Aldrig. De vet att om de slåss mot Nato så förlorar de. Det vet de”.

På motsvarande vis förklarade Robert Dalsjö, underrättelseexpert vid Totalförsvarets forskningsinstitut, att Ryssland “har händerna fulla med kriget i Ukraina som har gått väldigt illa och där de har kört fast, så de har inte resurser för någon större militär markering” mot Sverige eller övriga Europa.

Faktum är att västerländska eliter vältrar sig i lycka och skadeglädje över den ryska arméns inkompetens. Allesammans jublar över “Rysslands värdelösa” förmåga ens i de bästa scenarier i ukrainakriget, med Jeremy Shapiros ord (Europaexpert och tidigare rådgivare åt amerikanska State Department).

Det västerländska propagandasystemet har därmed en svår uppgift att tackla: hitta ett sätt att framställa Ryssland som ett existentiellt hot mot hela Europa, samtidigt som vi nästan svimmar av skratt och hån över deras patetiskt usla militära prestationer, och oförmåga att ta över bondbyar bara mil från sin egen gräns.

Det avslöjar att västerländska ledare och planerare vet om att hotet mot oss från en fiende som militärt och ekonomiskt är en bråkdel så stark som EU, för att inte tala om NATO, i själva verket är påhittat. Men domedagsprofetior om en förestående rysk attack mot oss, slaviskt upprepade i media, måste ändå fortsätta.

Upprustning kräver ett övertygande narrativ

Det krävs inget geni för att lista ut anledningen till varför det fortsätter – till och med intensifieras. Det beskrivs av elit-businesspressen, såsom av Dagens Industris krönikör och vd för Timbro, PM Nilsson. Han förklarade att ett uppsvällt ryskt hot i det allmänna psyket presenterar “en perfekt öppning för en intelligent upprustning”. Då spelar det ingen roll om “Ryssland är nedslitet militärt, ekonomiskt och socialt”. “Nordens samlade BNP är större än Rysslands”, sade han, och förklarade: “Ändå beskriver den svenska statsledningen läget som ‘det allvarligaste sedan andra världskriget’. Hur går det ihop? Svaret är att beskrivningen mer är en uppmaning till upprustning och mindre en hederlig analys”. “De ryska påverkanskampanjerna”, fortsatte Nilsson, “är ett fiasko, särskilt i Sverige och Finland. Varje operation får motsatt effekt”.

Den ledande experten på europeisk strategi, professor Catherine de Vries, förklarade på liknande sätt att “upprustningen av kontinenten är dyr” för befolkningen och svår att genomföra av naturliga skäl. Enorma välfärdsbesparingar genomförs i hela Europa och förmyndarstatens generösa bidrag åt elitinvesterare (försvar) kan riskera massprotester. Så “för att kunna genomföra” upprustning på allmänhetens bekostnad “måste europeiska ledare skapa ett övertygande narrativ som ingjuter både en känsla av den brådskande faran och behovet av uppoffringar” i välfärd och ekonomisk jämlikhet “för att möta denna fara”.

Det finns nu en massiv industri bestående av medier, PR-byråer, “expertinstitut” och lobbyister som är inriktad på propaganda för att “bygga folkligt stöd för upprustning” utan “en politisk motreaktion”, vilket måste innefatta propaganda “från teatrar, författare, filmproducenter” och såklart “experter” som “presenterar en bra story om varför försvarsutgifter är nödvändiga”, och därigenom “designade för att nå befolkningen utanför säkerhetsetablissemanget” (Center for European Reform).

Ukraina som lönsam investering

För övrigt är det samma dynamik som gäller för vårt proxykrig mot Ryssland via Ukraina. Det har varit extremt funktionellt för oss, vilket förklarar varför Väst gjort allt som stått i dess makt för att förlänga kriget och blockera alla potentiella slut till kriget, såsom noggrant dokumenterats.

Att beväpna Ukraina, för att citera Stoltenberg från 2024,

är en bra affär, eftersom vi genom att använda endast en bråkdel av USA:s försvarsbudget kunnat markant förstöra och nöta ned den ryska armén, och därför bör vi fortsätta [skicka vapen], och därtill – inte minst – spenderas det mesta av dessa pengar i USA; vi köper amerikanska vapen för att stödja Ukraina.

“Att bistå Ukraina har varit en enorm investering för USA och NATO”, förklarade den ledande geostrategen professor Hal Brands, som erkände att detta är “ett hänsynslöst proxykrig mot en sårbar rival” med en ukrainsk “murbräcka”: “Så kallat stöd till Ukraina går egentligen åt att försörja amerikansk militär … Det har pumpat pengar direkt i Amerikas ekonomi - mer än 120 miljarder dollar av stöd till Ukraina har gått till amerikanska bolag”.

Dessutom, påpekade Brands, är konflikten extremt gynnsam eftersom Ukraina “dödar och dör” för vår skull: “Konflikten i Ukraina har varit ett av de absolut framgångsrikaste proxykrigen i historien. Genom att skicka pengar, vapen och underrättelser har” Väst dödat hundratusentals “ryska trupper. Moskva har förlorat tusentals stridsvagnar och åratal av militär modernisering. Det är denna sorts förstörelse Pentagon hade hoppats på i en direkt konfrontation - och man har åstadkommit det bara med en bråkdel av USA:s årliga militära budget, och utan att förlora en enda soldat i strid”. “För Ukraina”, avslutade Brands, “har krigets kostnader varit hemska. För USA däremot kunde de strategiska vinsterna inte vara bättre”.

Då och då kan läsaren av propaganda belönas av guldklimpar, såsom när The Washington Post ganska ärligt beskrev proxykriget som “en uttänkt, kallblodig strategi för USA – att nöta ned fienden till ett lågt pris för Amerika, medan ukrainarna betalar slaktarens kostnad”.

Det är helt naturligt att västerlänningar måste omsorgsfullt isoleras från sådana opassande fakta, så att vi bekvämligt kan finansiera denna “kallblodiga strategi” och låta ukrainska änkor och pojkar “betala slaktarens kostnad”.

Notera att 100 procent av utbildade västerlänningar betraktar detta som “stöd” för Ukraina, en monumental succé i propagandans annaler, helt klart.

En historisk modell för resursöverföring

Nå, användningen av skrämselpropaganda för att hålla befolkningen i schack och berika eliter är inget nytt: det är en standardteknik historiskt sett för att blåsa liv i ekonomin och koncentrera befolkningens resurser hos en liten klick mäktiga regenter. För det behövs snabbt föråldrat högteknologiskt slöseri (försvar), som alltid behöver förnyas via statens generösa hand, och skrämselpropaganda för att få befolkningen att gå med på det.

Roberto Gonzalez, ledande amerikansk forskare om upprustning och det militärindustriella komplexet, uttryckte situationen passande i den kanske mest detaljerade akademiska studien om upprustningsstrategier. “Genom denna process kan miljarder åter miljarder skattepengar enkelt skyfflas till privata bolag under förevändningen av rikets säkerhet”.

Det första kalla kriget tjänar som en användbar jämförelse till den nuvarande situationen, men det finns dessutom andra historiska skeenden som är värda att beakta. Till exempel skapandet av den amerikanska militariserade staten 1947 och implementeringen av säkerhetsinitiativ omedelbart efter elfte september 2001, vilka ledde till skapandet av nya hot, nya institutioner för att bekämpa dem och en kampanj för att mobilisera allmänheten genom rädsla.

Genom denna process kan miljarder åter miljarder skattepengar enkelt skyfflas till privata bolag under förevändningen av rikets säkerhet.

Kort sagt: staten är en bidragsgenerator åt Big business. Men när befolkningen har historiskt låga ersättningar, samtidigt som staten urholkar välfärden på punkt efter punkt och är skuldsatt som aldrig förr, är det svårt att övertyga den att ge ifrån sig sina redan knappa resurser åt superrika elitinvesterare. Därför måste man skrämma vettet ur dem, och maskera stölden som “försvar” och “avskräckning”. Det är ett av NATO:s just nu pågående huvudprojekt. Det är grunden för upprustningen just nu.

 

Andi Olluri

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Ett strålande samhälle hotar vår hälsa”

Kritiserade 5G-utbyggnaden

Tekniken fungerar bekvämt, men tar inte hänsyn till naturens gränser för strålning och magnetfält. Samhället måste därför kräva restriktioner och biologisk hållbarhet, skriver Hans Sternlycke.

Publicerad juni 26, 2026
Kvinna med huvudvärk och 5G-mast.
Kvinna med huvudvärk och 5G-mast.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Kroppen styrs av svaga elektriska signaler, men de störs av den strålande värld vi skapat. Den hotar insekter, fåglar och grodor. Den hotar vår hälsa och överlevnad i en återvändsgränd som fungerar tekniskt bra, men inte tar hänsyn till naturens gränser med den strålning och de magnetfält som vi bygger in i systemen för elförsörjning och elektronisk kommunikation.

Den radiofrekventa strålning som avges när vi pratar i en mobiltelefon är miljontals gånger högre än bakgrundsstrålningen på jorden, och den är vi anpassade till. Strålning med hög energi kan slita loss elektroner och därmed skada DNA och celler.

De första NMT-telefonerna kom 1981 och arbetade med en kontinuerlig sinuskurva som frekvensmodulerades. De hade långa våglängder som gav god täckning, men kunde överhöras, och tåldes väl av elkänsliga. Efterföljande telefoner arbetade med digitalt sönderhackade pulser som kunde sända mer information, och med dem kom problemen, värre ju kortare våglängd. Värst är 5G. Den gav sämre täckning som måste kompenseras med tätare master eller högre sändareffekt.

5G har lanserats utan att undersöka hälsopåverkan. Den oberoende forskaren Lennart Hardell, som kallade det ett fullskaleförsök med okända hälsoeffekter, har dock gjort en utvärdering för den ideella Strålskyddsstiftelsen. Strålskyddsmyndigheten ska övervaka. Dess vetenskapliga råd är jävigt genom företagsanknytning, och den forskning man i huvudsak stöder sig på är industrisponsrad. Det gränsvärde för strålning som används ska skydda mot värmeeffekter, men den biologiska påverkan mäts inte.

Hur många som är elöverkänsliga är ovisst. På cellnivå är alla påverkade. I en enkät 2007 sade 3,2 procent av de vuxna att de var det, motsvarande 300 000 personer, och 0,4 procent är hårt drabbade. Många kopplar inte sina besvär till det. Många är elöverkänsliga utan att veta om det. Elöverkänslighet kan ge många symtom enligt Elöverkänsligas riksförbund: huvudvärk, migrän, tryck i huvudet, koncentrations- och minnesproblem, nedstämdhet, depression, stresskänsla, ångest, förändrat beteende, irritation, ögonbesvär, synrubbning, tryck över bröstet, oregelbunden eller förhöjd hjärtrytm, tinnitus/öronsus, yrsel, ljud- och ljuskänslighet, frossa och förkylningssymtom som hosta, öronvärk, svullna halsmandlar, problem att svälja, stelhet i nacke och käke, värk i kroppen, sömnstörningar, utmattning, onormal trötthet, illamående, domningar/stickningar, brännande hud, utslag, led- och muskelvärk, mag- och tarmproblem, näsblod, andnöd, inflammationer och försämrat immunförsvar samt allergi.

Kollektivtrafiken ger alla hög passiv strålning i kupén. Karossen skärmar av och signalerna kan bara gå ut genom fönstret. Mobilerna måste gå upp i effekt för att hålla kontakt med masten. Ibland bryts den. För tåg och bussar borde det finnas krav på externa antenner som har en kabelanslutning för mobiltelefon vid varje sittplats. Barn är känsligare för strålning med tunnare ben som skyddar. Skolor borde sluta sin trådlösa satsning och i stället erbjuda arbetsplatser med kabelanslutning.

Överhuvudtaget borde vi avstå från trådlöst och i stället ansluta oss till fiber.

De telefoner vi använder bör återgå till att sända analogt. Också de satelliter vi använder för att få täckning över hela jorden bör sända analogt. Behövs mer informationsmängd än vi kan få analogt får vi söka upp en kontaktpunkt med fiber.

För att inte elöverkänsliga ska riskera besvär borde det lokala elnätet i samhällen drivas på likström, som arbetar med en analog sinuskurva medan växelströmmen är digitalt sönderhackad, och som lätt får oren ström genom mobilmasters elanslutning. Växelström behöver jordning, och om den inte fungerar kan magnetfält spridas till vattenledningar och trottoarer som blir strålande.

Energibesparande lampor ger mycket strålning. Elektronik måste ha en liten transformator. Solceller ger likström som måste ha en växelriktare för att transformeras om till växelström för att kunna sändas ut på nätet. Det ger strålning som måste skärmas.

Vi har fått ett strålande samhälle som hotar oss och livet. Det är kanske bekvämt för oss, och vi känner inga besvär. Men det kan fort slå om, när belastningen blivit för stor. Vi måste kräva restriktioner för tekniken och kräva att den också är biologiskt hållbar.

 

Hans Sternlycke

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.