“Tredubblad vinst med kalhyggesfritt”

Skogsägarna kunde tjäna dubbelt eller tredubbelt så mycket som idag. Alla Sveriges koldioxidutsläpp kunde kompenseras. Samtidigt kunde 50 000 fler sysselsättas i skogen och ge välbehövligt befolkningstillskott till glesbygden. Naturens mångfald kunde återskapas. Vi får vacker skog lätt att gå i, bra för hälsa och turism. Detta om vi gick över från dagens kalhyggesbruk till kalhyggesfritt kontinuitetsskogsbruk, att man bara plockar ut mogna träd ur skogen.

Kalhyggesbruket är förbjudet i Tyskland, Danmark och Skottland, därför att de vassa hyggeskanterna ger stor risk för stormfällning. Men i Sverige står Skogsstyrelse, Lantbruksstyrelse och stora skogsägare fortfarande fast vid det kalhyggesbruk som infördes på 1950-talet som det enda lönsamma. Det har man lärt sig och vill inte vetenskapligt pröva något annat. Avvikande röster censureras bort. Det har Mats Hagner pensionerad skogsprofessor fått erfara. Han undervisade också om nödvändigheten av kalhyggesbruk, men övertygades av en elev att det inte höll.

Hans forskningsrapporter har bortcensurerats från Libris, det nationella bibliotekssystemet, så att ingen skall kunna söka där och förvillas av sådana idéer. Han fick en privat stiftelse att bekosta ett forskningsprojekt om att jämföra olika skötselmetoder i försöksrutor, när staten inte ville finansiera det. De har funnits i 25 år, och det är dags att få intressanta resultat, men nu skall försöksrutorna bort. Det finns inga bidrag för en fortsättning, och produktionschefen i Sveaskog, där rutorna finns, vill inte hjälpa till att fortsätta jämförelsen mellan olika skötselmetoder, trots avtalet som skrevs vid försökets början. Nu skall det bli kalhyggesbruk över alltihop.

Han har skrivit en rapport om resultaten så här långt. Den orörda skogen producerar 1,5 kubikmeter per ha och år. Området ligger i Piellovare på hög höjd i Lappland. I det kalhuggna området fanns det ingen virkesproduktion 12 år efter kalhugget. Efter 25 var produktionen blygsam och uttaget förlustbringande. I den gallrade skogen, efter principerna för Hagners metod Naturbruk, där de största och bästa träden gallrades fram för tillväxt, var tillväxten efter 12 år lika stor som i den orörda skogen och det första uttaget av gallringsvirke lönsamt, eftersom tillväxten hamnat hos de stora träden. Efter 25 år det dags för en andra plockhuggning. Den ger stora träd med högt virkespris.

Det går alltså snabbt att få en omställning och lönsamhet. För trädens naturliga omloppstid på 90 år har Mats Hagner beräknat vilken nettointäkt skogsägaren får per hektar och år. För kalhygget är det 477 kronor och med det gallringsskogsbruk han rekommenderar 1 385 kronor. Alltså nära tre gånger så mycket. Gallringen ger vinst där i stället för förlust som med kalhyggesbruk. Nyplanteringskostnaden är minimal, och det behövs ingen markberedning eller röjning.

I kalhyggesskogsbruket ger skogen ingen ny avkastning förrän slutavverkningen av nästa generation träd. Med naturbruksmetod kan man göra en lönsam gallring vart trettionde år. Avverkningskostnaderna blir 25 procent högre, och det behövs trädcertifierare för att avgöra vilka träd som skall växa till, och vilka som skall avverkas. Virkespriset blir mycket högre, därför att det man får grövre och kvistfritt virke. I plantageskogsbruket står plantorna glest till en början och får kvistar ända ner. I gallringsskogsbruket är det de stora träden som tar tillväxten, medan de små plantorna väntar väntar på sin tur och får lite ljus nertill och därmed lite kvist, men när de gallras fram för att bli nästa generation stora träd tar tillväxten fart.

Exemplen från Sverige och utlandet med olika metoder för kontinuerligt skogsbruk visar samma lönsamhet. Ändå är det kalhyggesbruk som lärs ut. Jägmästare, tjänstemän och forskare är väl indoktrinerade, och de som vågar ifrågasätta det får inga tjänster eller forskningsanslag. Skogsindustrierna som bönderna äger har inte deras lönsamhet som mål utan sin egen vinst. För massaproduktion vill man ha billigt virke.

Med kalhyggesbruk utnyttjar man inte fullt ut skogens förmåga som koldioxidsänka. Om all skog sköttes som kontinuitetsskogsbruk skulle lika mycket mer koldioxid kunna bindas in som motsvarar alla andra växthusgasutsläpp i Sverige enligt de mätningar från hög höjd av skogens koldioxidutsläpp och beräkning av professor Anders Lindroth vid Lunds universitet gjort. En stor anledning är att vid kontinuitetsskogsbruk är tillväxten alltid maximal, och marken alltid beväxt med stora träd som tar upp koldioxiden.

Hans Sternlycke