Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
Dokument från amerikanska arkiv visar att USA:s militär redan på 1960-talet sådde moln över Laos för att förstärka regnet och sabotera Nordvietnams försörjningsleder. Testet hölls hemligt även för laotiska myndigheter, och försöken följdes av flera års operationer – en föga känd krigföring som finns dokumenterad i öppna amerikanska arkiv.
Med Operation Popeye ville Pentagon förlänga de hinder som regnperioden skapade för försörjningen mellan Nord- och Sydvietnam. Vägar skulle mjukas upp, jordskred utlösas längs vägsträckorna och flodövergångar spolas bort. Genom att hålla marken vattenmättad ville militären försvåra transporterna längs infiltrationslederna även efter att regnen normalt avtog. Lastbilstrafiken var det omedelbara målet, men operationens syfte var att slå mot försörjningen genom att göra transportvägarna obrukbara.
Planen beskrivs i ett memorandum till utrikesminister Dean Rusk den 13 januari 1967. Försvarsdepartementet begärde då tillstånd att övergå från försök till löpande operationer. Testet hade genomförts i oktober 1966 i Se Kong-flodens dalgång öster om Bolovensplatån i södra Laos, utan att landets myndigheter tillfrågades. USA:s ambassadör William Sullivan hade däremot känt till och godkänt försöket. Enligt memorandumet var projektet fortfarande okänt utanför en mycket begränsad krets amerikanska tjänstemän.
Författarna framhöll själva att beslutet skulle skapa ett prejudikat: vädermodifieringen skulle användas operativt, inte bara experimentellt, och för militära ändamål snarare än ekonomiska eller för människors välfärd. I Nordvietnam skulle extra regn förstärka flaskhalsar vid vattendrag där broar och färjeanläggningar redan hade bombats. I Laos ville Pentagon hålla marken nära mättnadspunkten under torrperioden, som normalt sträckte sig från november till april eller maj, och hindra transporter genom grunda vadställen.
Memorandumet redovisade mer än 50 molnsåddsförsök. Enligt försvarsdepartementets bedömning gav 82 procent av de behandlade molnen regn kort efter sådden, och nederbörden ansågs ha bidragit väsentligt till att göra vägarna obrukbara. Underlaget beskrev också en ytterligare militär fördel: avbruten vägtrafik kunde tvinga lastbilar att samlas vid flaskhalsar och göra dem mer sårbara för flyganfall. Försöket hade dock gjorts under regnperioden och gav inte säkra besked om hur väl samma förhållanden kunde återskapas under normalt torra månader.
Regnet stannade inte alltid inom målområdet. Vid ett tillfälle drev ett behandlat moln österut över gränsen till Vietnam och fortsatte att ge nederbörd. Ett amerikanskt specialförbandsläger fick då nio tum regn, omkring 23 centimeter, på fyra timmar. Författarna konstaterade att varken regnmängden eller det påverkade områdets utsträckning kunde förutsägas exakt. Den enda absoluta kontrollen var att avbryta såddflygningarna.
Över 2 600 uppdrag med molnsådd
När Pentagon redovisade programmet inför senaten 1974 angavs 56 sådder under testet och en gynnsam reaktion hos över 85 procent av de behandlade molnen. Det är den senare redovisningens uppgifter, medan memorandumet från januari 1967 angav mer än 50 försök och 82 procent som gav regn. Enligt Pentagon började den operativa fasen den 20 mars 1967 och avslutades med den sista flygningen den 5 juli 1972. Totalt genomfördes 2 602 uppdrag och förbrukades 47 409 såddenheter. Årskostnaden uppgick till cirka 3,6 miljoner dollar.
Flygningarna utgick från Thailand och utfördes med väderspaningsplan av typen WC-130 och spaningsplan av typen RF-4C. Besättningarna sökte upp stigande luftströmmar i enskilda moln och släppte såddmaterial i dem. Materialet fick underkylda vattendroppar att frysa, vilket frigjorde värme och förstärkte molnets tillväxt. När molnet sedan föll samman utvecklades en regnskur. Planen användes inte uteslutande för molnsådden utan flög också väder- och fotospaningsuppdrag.
Såddenheterna utvecklades vid Naval Weapons Center i China Lake i Kalifornien. Enligt Pentagon var enheterna och tekniken samma som i offentliga regnprojekt och orkanforskningsprogrammet Stormfury. Metoden krävde lämpliga moln och vindförhållanden; felplacerad eller alltför omfattande sådd kunde i stället skingra molnen. Effekten var normalt omkring en halvtimme och som mest omkring sex timmar under nästan ideala förhållanden. Militära underrättelsemyndigheten DIA uppskattade upp till 30 procent mer regn i begränsade områden, men programmets samlade effekt på nederbörden och försörjningen är inte exakt kvantifierad.
Riskerna för civila fanns med redan i planeringen. Memorandumet varnade för att regn under torrperioden kunde störa odlingar samt växt- och djurliv, och att intensiva, långvariga operationer kunde orsaka allvarliga lokala översvämningar. Bönder som normalt färdades genom torra flodbäddar eller grunda vadställen kunde möta oväntat högt vatten. Författarna såg ett direkt samband mellan militär framgång och risken för oönskade följder: ju närmare operationen kom målet att hålla försörjningslederna oframkomliga, desto större blev deras oro för effekterna utanför målområdena.
Offentlig forskning blev hemligt vapen
Ambitionen att påverka vädret hade också uttryckts offentligt. Den 27 maj 1962 talade dåvarande vicepresidenten Lyndon B. Johnson vid Southwest Texas State University om den makt som kontroll över vädret skulle innebära.
— Den som kontrollerar vädret kommer att kontrollera världen, sade Johnson.
Stormfury, som använde samma typ av såddenheter och teknik enligt Pentagon, hade ett annat syfte än krigsoperationen. Programmet pågick mellan 1962 och 1983 och skulle försvaga orkaner genom sådd med silverjodid utanför ögonväggen, skriver den amerikanska havs- och atmosfärsmyndigheten NOAA. Försök gjordes i fyra orkaner under åtta dagar. Under fyra dagar minskade vindarna med 10 till 30 procent, men resultaten kunde inte skiljas från naturliga förändringar. Senare forskning visade att orkanerna innehöll för mycket naturlig is och för lite underkylt vatten för metoden.
Den 3 juli 1972 skrev New York Times att USA använde regnmakeri som vapen. Två dagar senare flögs enligt Pentagons redovisning det sista uppdraget i Operation Popeye. Senatsredovisningen 1974 gav därefter en offentlig beskrivning av hur regnet hade använts för att angripa försörjningslederna.
Konventionen ENMOD öppnades för underskrift den 18 maj 1977 och trädde i kraft den 5 oktober 1978, sex år efter New York Times-artikeln. Den förbjuder fientlig miljömodifiering med vittomfattande, långvariga eller svåra effekter.
